Varför ökar den psykisk ohälsan?
Psykisk ohälsa har blivit en mångmiljardindustri. KMR:s kartläggning pekar på att privata företag inom psykiatri, psykologi, psykoterapi, NPF och närliggande verksamheter kan ha omsatt omkring 20 miljarder kronor under åren 2020–2025. Samtidigt kostar den offentligt finansierade statspsykiatrin ett trettiotal miljarder varje år och psykisk ohälsa orsakar ytterligare enorma kostnader genom sjukskrivningar och produktionsbortfall. Men mitt i denna ekonomiska expansion finns en besvärande fråga: Varför har den psykiska ohälsan inte minskat, utan tvärtom accelererat?
Det har vuxit fram en hel industri kring svenskarnas psykiska ohälsa. Psykiatri, ADHD-utredningar, KBT, psykoterapi, digitala psykologbesök och privata NPF-kliniker omsätter idag miljardbelopp.
KMR:s genomgång pekar mot omkring 20 miljarder kronor i sammanlagd omsättning 2020–2025 bland de privata företag vi identifierat inom området. Det är en uppskattning – företagen ligger i olika branschkategorier och bedriver ibland även annan vård – men storleksordningen är svår att bortförklara.
Bland de stora aktörerna finns exempelvis WeMind, Capio Hjärnhälsan, Aleris Psykiatri och PRIMA. Därutöver finns en enorm flora av mindre psykolog-, psykoterapi-, KBT- och NPF-företag.
Och utvecklingen går snabbt.
ADHD – en marknad på raketfart
SVT identifierade 89 svenska företag som erbjöd ADHD-utredningar. Hos de 57 företag där ADHD-utredningar var huvudfokus nästan tredubblades omsättningen på bara två år.
Men när IVO granskade tio privata företag som bedrev neuropsykiatrisk vård av barn fann myndigheten brister hos samtliga tio. Ingen av vårdgivarna uppfyllde helt kraven på god och säker vård. ADHD-diagnoser kunde ställas utan fullständigt underlag och läkemedel sattes i vissa fall in som första eller enda insats.
Det är en anmärkningsvärd kombination: marknaden expanderar explosionsartat samtidigt som tillsynsmyndigheten finner allvarliga brister i hela den granskade gruppen.
Men de stora miljarderna finns i det offentliga systemet
Den privata marknaden är bara en del av historien. SCB redovisar att den offentliga psykiatriska vårdens nettokostnad var 30,9 miljarder kronor 2025. Under femårsperioden 2021–2025 blir det sammanlagt drygt 145 miljarder kronor. Och detta är ett relativt snävt mått som bland annat exkluderar läkemedel inom läkemedelsförmånen.
1,2 miljoner personer hämtade ut antidepressiva 2025. 277 000 personer fick ADHD-läkemedel och närmare en miljon fick sömn- eller lugnande medel. Det är gigantiska summor på topp av detta. Bara förskrivningen av narkotikaklassade läkemedel uppgick till 2,8 miljarder 2024 enligt E-hälsomyndigheten. (1)
Fast det går inte att bara lägga dessa cirka 20 privata miljarder ovanpå dessa 145 miljarder. En del av de privata företagens omsättning kommer från regionerna och finns därmed redan inbakad i den offentliga kostnaden.
Men perspektivet är ändå svindlande. För miljardrullningen slutar inte vid psykiatrins dörr.
Redan 2013 redovisade OECD en uppskattning på omkring 7,7 miljarder euro per år för psykisk ohälsa i Sverige – då motsvarande ungefär 70 miljarder kronor. Ungefär hälften bestod av direkta kostnader och den andra hälften av bland annat produktionsbortfall och ersättningar kopplade till frånvaro från arbetslivet. OECD påpekade dessutom att vissa kostnader inte ens ingick i beräkningen.
Det var för mer än ett decennium sedan.
Någon direkt jämförbar aktuell totalsiffra har vi inte funnit i nutid. Men en enda del av kostnaden ger en fingervisning om dagens storleksordning: Skandia beräknade att produktionsbortfallet till följd av längre sjukskrivningar kopplade till psykisk ohälsa uppgick till 49,3 miljarder kronor bara under 2025. (2)
Detta är alltså inte psykiatrins vårdkostnader. Det är värdet av arbete som inte blev utfört.
30 000 sjukfall blev 85 000
Och här kommer den verkligt besvärande delen. Om denna enorma expansion av psykiatri, psykologi, diagnoser och behandlingar verkligen förbättrar befolkningens psykiska hälsa borde vi rimligen kunna se det någonstans i samhällsstatistiken. Men Försäkringskassan visar motsatsen när det gäller sjukfrånvaron.
Antalet pågående sjukfall med psykiatriska diagnoser ökade från omkring 30 000 år 2010 till 85 000 år 2025 enligt Försäkringskassan. Psykiatriska diagnoser har sedan 2014 varit den vanligaste orsaken till sjukskrivning och står idag för omkring hälften av alla pågående sjukfall. De svarar dessutom för mer än hälften av all sjuk- och aktivitetsersättning; bland unga med aktivitetsersättning är andelen nästan 80 procent.
Det är svårt att kalla detta en framgångssaga.
Företagen blir fler. Omsättningen växer. Vårdkostnaderna räknas i tiotals miljarder. Men samtidigt har sjukfallen med psykiatriska diagnoser nästan tredubblats sedan 2010 – i takt med ökad behandling och läkemedel.
Psykisk ohälsa som Big Business
Psykiatern och forskaren Johan Bengtsson beskrev i Svenska Dagbladet 2024 under rubriken ”Psykisk ohälsa har blivit big business” hur psykiatriska diagnoser inte bara fungerar som medicinska verktyg utan också som handelsvaror i ett system av ekonomiska incitament. Läkemedelsföretag tjänar på fler diagnoser och längre behandlingar, forskare och universitet är beroende av anslag, vården behöver diagnoser för behandling och ersättning och privata vårdgivare får betalt för de patienter de utreder och behandlar. (3)
När gränsen för vad som betraktas som sjukdom samtidigt vidgas – så att nedstämdhet, ångest, hyperaktivitet, känslostormar, humörsvängningar och sorg kan bli föremål för psykiatrisk diagnostik – växer också den potentiella marknaden. Bengtsson konstaterar krasst att kundunderlaget i princip kan utvidgas till hela befolkningen. Systemet kan därmed bli självförstärkande: fler diagnoser skapar fler patienter, fler behandlingar och större ekonomiska flöden, vilket i sin tur ger många av aktörerna incitament att upprätthålla systemet.
Men fungerar verkligen systemet?
Här borde den svenska samhällsdebatten börja. Och politikerna agera.
Det handlar inte om att förneka psykiskt lidande. Tvärtom. Det handlar om att fråga varför ett system som byggts ut så kraftigt inte tycks kunna visa en motsvarande förbättring av människors psykiska hälsa. Var är resultaten? ”Psykisk ohälsa ökar”, står det i varenda media idag. Så gör även psykindustrin.
En diagnos kan vara ett verktyg för att beskriva problem och ge tillgång till stöd, men diagnosen i sig gör ingen människa frisk. Psykiatriska läkemedel kan upplevas hjälpa vissa patienter, men de kan också ge allvarliga biverkningar. Tvångsvård, fastspänning och behandling mot en människas vilja innebär samtidigt mycket långtgående ingrepp i hennes självbestämmande och integritet. Enligt flera studier ökar självmorden efter tvångsbehandlingar.
Ändå tycks svaret på psykiatrins problem nästan alltid vara detsamma:
Mer pengar. Mer psykiatri. Fler behandlingar. Fler utredningar.
Men tänk om problemet inte bara är brist på resurser? Tänk om det finns något fundamentalt fel i hur vi har valt att förstå och behandla människors psykiska lidande?
När psykisk ohälsa redan för mer än ett decennium sedan beräknades kosta samhället omkring 70 miljarder kronor om året, när den specialiserade psykiatrin idag kostar omkring 31 miljarder årligen, när produktionsbortfallet från psykisk ohälsa ensamt närmar sig 50 miljarder – och när sjukfallen samtidigt har ökat från 30 000 till 85 000 – då räcker det inte längre att svara med ännu ett miljardanslag.
Det är dags att ställa den fråga som nästan ingen ansvarig tycks vilja ställa:
Fungerar verkligen psykiatrin och psykologin så som vi har fått lära oss att de fungerar?
Och om resultaten inte visar det – varför fortsätter regeringen och myndigheterna att pumpa in mer pengar i samma system i stället för att på allvar granska själva systemets grundvalar?
Det borde bli en av de viktigaste frågorna i svensk samhällsdebatt.
Redaktör
Peter Anstrin
Ansvarig utgivare
Eva Andersson
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu
Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 6039 , 129 06 Hägersten
