Search Results

Trots decennier av forskning, ökande diagnoser och explosiv läkemedelsanvändning kvarstår en besvärande fråga: Förstår vi verkligen vad ADHD är? Ny forskning ifrågasätter både diagnosens grund och behandlingens långtidseffekter – och pekar på ett mer komplext pussel än vad den traditionella medicinska modellen kan förklara.  En ny mycket lång (26 sidor) ingående artikel i New York Times, (1) som annars har skrivit positivt om ADHD-medicinering, går igenom och jämför gammal forskning med ny forskning och kommer bland annat fram till att den utlovade studieförbättringen är en klar myt, närmast ingen, att barnen visserligen sitter still men även att skolprestationerna står still. Intervjuer med barn och ungdomar visar även att det centralstimulerande amfetaminet har exakt samma verkan som bland missbrukare, en initial kraftig uppryckning (jag kunde städa hela lägenheten) som sedan raskt dalar, och som ny forskning visar, skapar ett beroende. (2) Den enda långtidseffekten visar sig i att de växer mindre, i genomsnitt 2,5 centimeter mindre  än andra i testgruppen dom jämförde med.   Vilket barn skulle ta amfetamin om de visste att de skulle sluta växa?    Paul Tough är en skribent för NYT som under de senaste två decennierna har skrivit artiklar och böcker om utbildning och barns utveckling. Han har gjort research angående de senaste studierna om ADHD och intervjuat ett flertal ADHD-forskare under ett helt år. Införd i New York Times 13 april 2025 och som fått mycket stor uppmärksamhet. Detta är en kort sammanfattning. Har vi tänkt på ADHD helt fel? Under 1990-talet ökade diagnoserna av ADHD kraftigt i USA, vilket sammanföll med att läkemedelsbehandlingar som Ritalina blev allt vanligare. Forskaren James Swanson var en av dem som från början ansåg att ökningen var rimlig – han trodde att cirka 3 procent av barnen verkligen hade ADHD och att läkemedel var en effektiv behandling. Han ledde också en avdelning inom MTA-studien, en av de största långtidsstudierna om psykiatriska läkemedel någonsin, där man jämförde effekten av stimulantia som Ritalin med beteendeterapi och kombinationsbehandling. Den studien fick Swanson att ändra inställning.   Initialt bekräftade studien läkemedlens effektivitet, men efter tre år försvann de positiva effekterna helt  – alla barn, oavsett behandling, visade samma symptomnivå. Swanson och andra forskare började ifrågasätta inte bara behandlingarna, utan också själva grunderna för diagnosen. Forskare som Edmund Sonuga-Barke uttryckte frustration över att man, trots decennier av forskning, tycktes ha kommit längre från sanningen snarare än närmare. Diagnoskriterierna i DSM-manualen, som är både flytande och subjektiva, omfattar ett brett spektrum av beteenden och överlappar med många andra psykiska tillstånd som ångest, autism och inlärningssvårigheter.   Rapporterna efter första delrapporten var positiva och media skrev spaltmetrar om den fantastiska behandlingen med Ritalin. Läkemedelsbolagen jublade och skickade ut ”agenter” till skolor över hela USA.  Men efter den tredje delrapporten (36 månader) var media helt tyst.   Diagnoserna fortsatte dock att öka – i dag har över 11 procent av alla amerikanska barn fått diagnosen. Den siffran inkluderar bland annat 15,5 procent av amerikanska tonåringar, 21 procent av 14-åriga pojkar och 23 procent av 17-åriga pojkar. Sju miljoner amerikanska barn har fått en ADHD-diagnos, statistiken är upp från två miljoner i mitten av 1990-talet.   Och läkemedelsförskrivningen har exploderat, särskilt bland vuxna. År 2012 fick amerikaner i 30-årsåldern fem miljoner recept på stimulantia för att behandla ADHD; ett decennium senare hade den siffran mer än tredubblats och stigit till 18 miljoner. Swanson är nu 80 år och nära slutet av sin karriär, och när han berättar om sitt livsverk låter han orolig - inte bara över MTA-resultaten utan om tillståndet i ADHD-området i allmänhet. "Det finns saker med hur vi sköter det här arbetet," sa han till Paul Tough, "som helt enkelt är fel."   Paul har under det senaste året samtalat med några av de främsta ADHD-forskarna i både USA och andra länder. Många av dem uttrycker en växande oro över att den kliniska behandlingen av ADHD inte hänger med i den vetenskapliga utvecklingen. Edmund Sonuga-Barke, expert inom psykiatri och neurovetenskap vid King's College London, berättade att han ägnat 35 år åt att försöka förstå orsakerna bakom ADHD – men känner att målet verkar mer avlägset än någonsin. Han säger: "Vi har en klinisk definition av ADHD som är allt mer oförankrad från vad vi hittar i vår vetenskap."   Traditionellt har ADHD betraktats som ett medicinskt tillstånd med biologiska orsaker, där läkemedel rättar till hjärnans brister. Men forskare ifrågasätter nu dessa antaganden. Man har sökt efter biologiska markörer (biomarkörer) som kan bekräfta diagnosen, på samma sätt som blodsockertester för diabetes – men utan framgång. Det var psykiater Russell Barkley, en av de mest förespråkande ADHD-forskarna, som kallade sjukdomen "hjärnans diabetes". Vi hör det än idag, ”barnen behöver amfetamin precis som diabetiker behöver insulin”. Han jagade motståndare med blåslampa.   Studier som en gång verkade lovande har inte kunnat upprepas. Även den största hjärnavbildningsstudien inom området, ENIGMA-projektet, visade att hjärnvolymerna hos personer med och utan ADHD i princip är identiska, särskilt bland vuxna. Forskare som kraftfullt hävdade att hjärnorna hos ADHD-personer avviker från friska, har idag ändrat åsikt. Martine Hoogman, en holländsk neuroforskare, ägnade flera år åt att jämföra hjärnorna hos ADHD-personer med friska. Det var så gott som ingen skillnad alls. 2007 publicerade hon och hennes team dock resultaten där de hävdade motsatsen, ”ADHD förändrar hjärnan, därför är ADHD en hjärnsjukdom”. Det blev en världsnyhet och ökade på medicineringen. När Paul Tough ringer upp henne säger hon att hon ångrar det uttalandet och säger att skillnaderna var så små att det mer visar ”att hjärnorna nästan är identiska”.   Ett tag var det populärt med avvikande gener. Idag lyder det: "Det finns ingen enskild genhistoria," sa John Gabrieli, en neuroforskare vid MIT, till Paul Tough nyligen. "För femton år sedan fanns det en otrolig optimism, och nu inser vi hur långt borta vi är."   Idag har forskarna släppt jakten efter biologiska markörer.   Idag bedöms ADHD efter en lista med olika beteenden, sitter inte still, följer inte instruktioner, kan inte koncentrera sig etc., ganska normala beteenden hos barn. Men har man sex sådana beteenden så har man ADHD, fast inte om man har fem! Vart tog vetenskapen vägen?   Sammantaget pekar de senaste forskningsrönen på att ADHD inte är ett enhetligt, biologiskt definierbart tillstånd, säger Paul Tough efter ett års research. Miljöfaktorer, trauma och samsjuklighet spelar en mycket större roll än man tidigare trott. Forskare menar att vi måste omvärdera hur vi förstår ADHD – inte förneka problemen, men hitta bättre och mer nyanserade sätt att förstå och hjälpa dem som kämpar med uppmärksamhetssvårigheter.   Studier visade att ADHD-medicin förbättrade beteendet tillfälligt men inte skolprestationerna, och att effekterna avtog med tiden. Swanson och hans team ägnade år åt att undersöka varför resultaten såg ut så. Testpersonerna klarade sig inte bättre på testerna än de som tog placebo. När ungdomarna som hade tagit ADHD-droger ombads att utvärdera sina prestationer trodde  de att de gjort uppgifterna bättre än vad dom verkligen hade gjort. Ungefär som vanliga missbrukare uppfattade sig själva.   Han och hans kollegor ägnade en stor del av det decenniet åt att analysera och återanalysera MTA-datan, och de återkom ständigt till samma slutsats: Efter det första årets behandling började Ritalins relativa positiva effekter på beteendet minska, och vid slutet av det tredje året hade de försvunnit helt.   Paul Tough intervjuade ett antal ADHD-ungdomar som använde ADHD-amfetamin. En av dem sa: "När jag tar det för att studera, känns det som att jag får en adrenalinkick," sa han. "Jag känner mig glad. När det är på topp mår du bra med dig själv. Du studerar, du är låst. Men när det väl tar slut känner du dig bara hemsk."   Många barn slutar efter ett eller två år. Föräldrar, lärare och läkare insisterar på att barnet skall ta det, men när man frågar barnen själva, säger de: 'Det får mig att må dåligt.' Eller "det hjälpte mig inte." Eller "det slutade fungera." Vem tror du?" Det fanns ett annat oroande resultat de lade märke till i sina data – ett fysiologiskt. De barn som tog Ritalin under en längre period växte långsammare än de som inte tog medicin. Vid slutet av de 36 månaderna var de som konsekvent tagit stimulantiamedicinering i genomsnitt mer än 2,5 cm kortare än de som aldrig fått medicin. Många forskare i MTA-gruppen antog att denna tillväxtnedsättning under barndomen skulle vara tillfällig – att de kortare barnen skulle ta igen det under tonåren – men när data samlades in igen nio år efter det ursprungliga experimentet kvarstod längdskillnaden.   År 2017 publicerade Swanson och MTA-gruppen ännu en uppföljning, denna gång följde de deltagarna till 25 års ålder. De som konsekvent tagit stimulantiamedicin var fortfarande omkring 2,5 cm kortare än sina jämnåriga. Deras ADHD-symtom, däremot, var inte bättre än hos dem som slutat ta medicinen eller aldrig börjat.   Forskare erkänner att det finns andra risker med att ta receptbelagda stimulantia. Amfetaminer kan vara starkt beroendeframkallande, och förra året fann en studie i The American Journal of Psychiatry  att även en medelhög daglig dos av ADHD-amfetamin mer än tredubblade risken att utveckla psykos eller mani. En hög dos ökade risken fem gånger. (3)   Efter tre decennier av att studera stimulantia skiljer sig Swanson från många av sina kollegor i hur han värderar dem. "Jag håller inte med dem som säger att stimulantbehandling är bra," sa han till Paul Tough. "Det är inte bra." Han medger att medicinering ofta kan ge kortsiktiga förbättringar i barns beteende. Men, säger han:   "Det finns ingen långtidseffekt. Den enda långtidseffekten visar sig i att de växer mindre. Om man är ärlig borde man säga till barn att, okej, om du bryr dig om nästa vecka, nästa månad eller till och med nästa år, då är det här rätt behandling för dig. Men på lång sikt kommer du att bli kortare. Hur många barn skulle gå med på att ta medicin då? Förmodligen inga."     (1) https://www.nytimes.com/2025/04/13/magazine/adhd-medication-treatment-research.html?campaign_id=9&emc=edit_nn_20250413&instance_id=152482&nl=the-morning®i_id=168678589&segment_id=195907&user_id=786878a0e24c38d95e8e50138b3988b4   (betalvägg)   (2) https://www.kmr.nu/single-post/galopperande-missbruksepidemi-av-adhd-droger-bland-vuxna   (3) https://www.kmr.nu/single-post/ny-studie-adhd-amfetamin-framkallar-%C3%B6kad-risk-f%C3%B6r-psykos   För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Vi har under alla år hört från psykiatrin att ADHD-amfetamin inte skulle vara beroendeframkallande. Det är förmodligen inga fler än psykiatrikerna som har trott det. Men om så vore fallet, kommer det nu uppgifter från officiellt håll som visar att de faktiskt är ordentligt beroendeframkallande. Och att det är många som sitter fast i beroendet visar det sig också; ett beroende skapat av Psycho Pharma – alliansen mellan psykiatrin och läkemedelsindustrin – nu en mångmiljardindustri.   En helt ny studie avslöjar att 25 procent missbrukar och att 10 procent av vuxna som ordinerats ADHD-amfetamin har blivit beroende – utan att någonsin ”missbruka” dem. Studien publicerades den 29 mars i år i JAMA Psychiatry  och bygger på data från mer än 83 600 vuxna i åldern 18 till 64. Den var ledd av forskare från National Institute of Drug Abuse (NIDA). ( 1 )   Det är i synnerhet tre-fyra preparat som orsakat beroendet, Adderall (en blandning av två amfetaminer), Elvanse (dexamfetamin), Ritalina och Concerta (amfetaminliknande metylfenidat) samt Desoxy (det fruktade metamfetaminet, dock avregistrerat i Sverige redan 1961). • Av de 83 600 vuxna rapporterade 25 procent att de missbrukade ADHD-amfetaminet. • 1 av 10 uppfyllde kriterierna för vad studien kallar ”Prescription Stimulant Use Disorder” (PSUD). • 5 miljoner vuxna (18-64) i USA får ADHD-amfetamin. • 25 procent av dessa missbrukar alltså: 1 250 000 (73 procent av dessa hade endast använt sina egna recept och blivit beroende). • 750 000 har blivit beroende av sina egna receptdroger utan direkt ”missbruk”.   I Sverige får ca 100 000 vuxna ADHD-amfetamin – enligt dessa siffror så skulle 25 000 missbruka samt vara beroende och 10 000 vara beroende utan att ”missbruka”.   366 miljoner människor världen över anses ha ADHD – det blir enorma pengar för Psycho Pharma. Man säljer in diagnoserna först så säljs drogerna automatiskt.   Den amerikanska hälsomyndigheten Food and Drug Administration (FDA) erkänner nu även att de amfetaminliknande droger som används för ADHD kan orsaka stark risk för beroende, även när de används enligt ordination. Från och med nu måste tillverkare av den typen av läkemedel därför varna för beroende som biverkning på läkemedlets etikett med en så kallad "Black box varning" (se nedan), vilket är den starkaste säkerhetsrelaterade varningen på medicin i USA. Andra biverkningar av ADHD-medicin förutom plötslig död och allvarliga kardiovaskulära problem, inkluderar psykotiska episoder, våldsamt beteende och bisarra manér.   Referenser: (1)   https://jamanetwork.com/journals/jamapsychiatry/fullarticle/2831638?guestAccessKey=33abeac9-4ad8-4e29-a5dd-a7426f6275a3 För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

”Inga mediciner av något slag har godkänts för att behandla psykiska störningar hos barn yngre än 12 år, vilket stämmer överens med aktuella bevis.” –The Lancet I många år har ADHD-mediciner, antidepressiva och antipsykotika funnits på WHO:s lista över essentiella mediciner för barn (WHO EML). Men på WHO:s senast uppdaterade lista (2023) över väsentliga läkemedel för barn har ADHD-medicin, antidepressiva, lugnande, ångestdämpande och antipsykotiska läkemedel strukits. ( 1 ) Trots det ligger Sverige i topp vad det gäller utförskrivning av psykofarmaka till barn. Egentligen borde det vara stora nyheter, men hittills har vi inte sett någon media här som tagit upp detta. Är detta en variant av Fake Media?   WHO:s beslut beror på brist på bevis för effektiviteten av dessa läkemedel samt deras skadeverkningar. Som ett resultat av detta finns det inte längre mediciner mot psykiska störningar och beteendestörningar på WHO:s lista över essentiella läkemedel för barn 0-12 år.   Många artiklar har pekat på de biverkningar som uppstår hos barn som tar antidepressiva (SSRI). Följande stycke publicerades i British Medical Journal redan 2017:   Antidepressiva läkemedel ökar risken för självmord, våld och mord i alla åldrar. FDA medgav 2007 att SSRI-medel kan orsaka galenskap i alla åldrar och att läkemedlen är mycket farliga. Följande symtom: ångest, agitation, panikattacker, sömnlöshet, irritabilitet, fientlighet, aggressivitet, impulsivitet, akatisi (psykomotorisk rastlöshet), hypomani och mani, har rapporterats hos vuxna och barnpatienter som behandlas med antidepressiva läkemedel”. ( 2 ) Eftersom den publicerade försökslitteraturen relaterad till suicidalitet och aggression på antidepressiva läkemedel är opålitlig, tittade vi på 64 381 sidor med kliniska studierapporter (70 prövningar) som vi fick från European Medicines Agency. Vi visade för första gången att SSRI jämfört med placebo ökar aggressiviteten hos barn och ungdomar med 2,79 gånger.  ( 3 ). Detta är ett viktigt fynd med tanke på de många skolskjutningarna där mördarna använde SSRI. … Det kan inte längre betvivlas att antidepressiva medel är farliga och kan orsaka självmord och mord i alla åldrar. ( 4 )   WHO:s beslut att ta bort både antidepressiva och antipsykotiska medel från listan sände en signal om att dessa psykofarmaka inte har den legitimitet de fått hittills.          Men det som har än större aktualitet är att ADHD-droger nu tagits bort från WHO:s EML. Några läkare från Cochrane-institutet kommenterar beslutet i The Lancet:   Två ansökningar gjordes till WHO, en 2018 och en 2020, för att inkludera metylfenidat i EML. Båda ansökningarna avslogs av EML-kommittén på grund av osäkerhet om bevisens kvalitet gällande balansen mellan fördel och skada av metylfenidat (Ritalina, Concerta m.fl) vid långtidsbehandling (mer än 52 veckor). Den senaste EML för barn släpptes av WHO den 26 juli 2023 ... inga mediciner av något slag har godkänts för att behandla psykiska störningar hos barn yngre än 12 år, vilket stämmer överens med aktuella bevis. WHO sänder en viktig signal om de bevis som krävs för att mediciner ska accepteras i EML. WHO indikerar att försiktighetsåtgärder är berättigade när det gäller all farmakologisk behandling av psykiska störningar för barn yngre än 12 år. Ur ett evidensbaserat perspektiv anser vi att försiktighetsåtgärderna är en etisk och sund hållning och att skador sker med metylfenidat under långvarig användning.   Artikeln i Lancet fick ett närmast aggressivt gensvar från ett antal psykiatriker som hävdade att metylfenidat var ” den mest effektiva medicinen av alla mediciner” (!). Deras lista med intressekonflikter var 23 meningar lång och innehöll ett flertal finansiella kontakter med läkemedelsbolag som tillverkade ADHD-droger, bl.a. Takeda som tillverkar bästsäljande Elvanse, som har fler biverkningsrapporter än alla andra ADHD-droger. Läkarna från Cochrane institutet hade inga intressekonflikter alls!   Men trots WHO:s beslut får miljontals barn världen över starka psykiatriska droger. I Sverige får ca 100 000 barn och ungdomar 0-14 år psykofarmaka.   I USA är dock scenen långt värre. Internationella KMR (Citizens Commission on Human Rights International – CCHR) rapporterar att långt över 3 miljoner amerikanska barn i åldern 12 och yngre ordineras psykiatriska droger, enligt statistik från IQVia Total Patient Tracker-databas.  [2] IQVia-statistik visar att av de 3,3 miljonerna är 1 809 101 ordinerade stimulantia för ADHD; 336 125 ordineras antipsykotika och 581 979 ordineras antidepressiva medel – trots risken för självmord.    En recension i New York Times   av NYT journalisten Alan Schwarz bok  ADHD Nation: Children, Doctors, Big Pharma, and the Making of an American Epidemic  avslöjade den oheliga alliansen mellan drogtillverkare, akademiska psykiatriker, beslutsfattare och kändisar. "Det lömska med denna allians," påpekade Schwarz, "är att de säljer sjukdomen snarare än drogerna, i skepnad av att förespråka ’ADHD-medvetenhet’." [4]  Med andra ord, utan diagnos, inga droger.   Referenser: (1) https://www.who.int/publications/i/item/WHO-MHP-HPS-EML-2023.03 https://www.thelancet.com/journals/lanpsy/article/PIIS2215-0366(23)00395-4/fulltext https://www.berlingske.dk/samfund/who-fjerner-antidepressiv-medicin-fra-liste-over-essentielle-laegemidler https://videnskab.dk/krop-sundhed/lykkepiller-har-ingen-effekt-paa-depression-ifoelge-nyt-studie/   (2). https://www.who.int/publications/i/item/WHO-MHP-HPS-EML-2 023.03  FDA. Antidepressant use in children, adolescents, and adults.  http://wayback.archive-it.org/7993/20170111122946/http://www.fda.gov/Dru ...   https://www.cchrint.org/psychiatric-drugs/people-taking-psychiatric-drugs/   (3) Sharma T, Guski LS, Freund N, Gøtzsche PC. Suicidality and aggression during antidepressant treatment: systematic review and meta-analyses based on clinical study reports. BMJ 2016;352:i65.   (4)  "Overselling ADHD: A New Book Exposes Big Pharma's Role,"  The New York Times  , 22 aug. 2016,  http://www.nytimes.com/2016/08/28/books/review/adhd-nation-alan-schwarz.html   För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Det nuvarande psykiatriska systemet, som det bedrivs idag bör avskaffas helt och hållet. Det är lika föråldrat och lika grymt som slaveriet. OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss VISIONER FÖR MENTALVÅRDEN Psykiatri är det moderna slaveriet. Och precis som med slaveriet så bör det avskaffas helt. Det behövs ett helt nytt tankesätt, ett nytt paradigm, för att hantera personer med psykiska problem. Människor måste få konkret hjälp – inte drogas ner till ett förlamat tillstånd. Psykiatrin kostar samhället cirka 70 miljarder per år. Resultatet av detta har blivit ett veritabelt kaos i samhället. KMR presenterar nya visioner för vården. Det nuvarande psykiatriska systemet, som det bedrivs idag bör avskaffas helt och hållet. Det är lika föråldrat och lika grymt som slaveriet. Eller rättare sagt – det är den moderna tidens slaveri. På samma sätt som slaveriet, förtrycker det och brännmärker människor. Om man en gång har hamnat i det psykiatriska systemet är det nästan omöjligt att komma ur det. Och precis som de frisläppta slavarna hade svårt att anpassa sig till ett liv i frihet, så har människor som suttit på mentalsjukhus svårigheter av liknande slag. En befogad fråga är: Vad är alternativet? Ja, lösningen på slaveriet var ju att avskaffa det helt. Och det är samma sak med psykiatrin – den måste också avskaffas helt. Den går inte att reformera som den utvecklat sig. Människor som har problem måste naturligtvis få hjälp. Men, det krävs ett helt nytt tankesätt. Människor måste få riktig hjälp med sina problem, hjälp som fungerar. Här nedan följer några allmänna idéer och tankar om hur det skulle kunna organiseras. Hur man skulle kunna använda de resurser som frigörs när den psykiatriska delen av vården läggs ner. Den psykiatriska vården kostar i dagsläget cirka 70 miljarder kronor varje år. Resultatet, dvs. antalet personer som blivit friska, arbetsföra och kunnat återgå till arbete, studier och liknande är praktiskt taget lika med noll. Flera internationella undersökningar visar på detta, så vad skall vi med psykiatrin till. Man skulle kunna säga att den bara levererar negativt resultat när man ser sig om i samhället. VISIONER — Omfattande fysisk undersökning När en person blir sjuk, oavsett om det verkar vara fysiska eller psykiska besvär, ska han/hon i sedvanlig ordning kontakta läkare/vårdcentral. Personen ska få en omfattande fysisk undersökning. Absolut inte av psykiatriker, de är oftast undermåliga läkare, det var bland annat därför de valde att studera till psykiatriker. Det har visat sig att upp till 70-80 % av alla psykiska besvär har fysiska orsaker. Konkreta exempel på detta är diabetes, sköldkörtelproblem, hjärntumörer, allergier, förgiftningar, felaktig kost, näringsbrist, B12-brist, brist på omega-3, intolerans mot vissa livsmedel och läkemedel osv. Det är därför mycket viktigt att den fysiska undersökningen är omfattande. Det kan krävas många typer av blodprov och andra tester för att fastställa om personen lider av en fysisk sjukdom/åkomma eller inte. Alla fysiska sjukdomar ska givetvis behandlas på sedvanligt medicinskt sätt. Detta är inte ämnet för den här artikeln. När alla fysiska orsaker uteslutits görs en bedömning av vilken behandling/hjälp den vårdsökande personen ska erbjudas. Det finns i princip 3 patientgrupper: Människor med akut psykos Människor med depressioner och problem Människor med psykiska funktionshinder MÄNNISKOR MED AKUT PSYKOS Denna patientgrupp ska erbjudas riktiga ”Vilohem”. Vilohemmen ska vara belägna i natursköna omgivningar. De ska vara indelade i olika avdelningar, som motsvarar olika nivåer. NIVÅ ETT — Gäller för människor med akuta psykoser Här får patienten stanna i 3-10 dagar tills stadiet med den akuta psykosen har klingat av. Patienten får ett eget rum med en väggfast bädd och sängkläder, ingenting annat. Ingenting som går att förstöra och ingenting som patienten kan göra sig illa på. Här ska vara mycket rent och mycket ljust, stora fönster och bra belysning. Patienterna får röra sig fritt i sitt eget rum och i anslutande gemensamhetsutrymme. Maten som serveras ska vara mycket god och näringsrik och innehålla mycket grönsaker och frukt. Behandlingen består av vitaminer, mineraler och andra näringstillskott som behandlande läkare rekommenderar. Inga psykofarmaka förekommer. Det har funnits fantastisk effektiv hjälp utan psykofarmaka i det förflutna, (se Mänskliga rättigheter 4-04) . Det var när man började låsa in en mängd människor med psykiska besvär i stora mentalsjukhus som problemen började. Att de psykiatriska drogerna som kom på 1950-talet kallades ”revolutionerande” var endast på grund av att det blev tyst och stilla i salarna. De drogades helt enkelt ner och personalen fick lugn och ro. Patienterna hade fortfarande ett helvete men kunde inte uttrycka det. Utåtriktade övningar ges av personalen i den mån som patienten kan ta emot detta. Personalen ska vara kärleksfull och vänlig, men bestämd. Attityden bör vara: den mannen/kvinnan kunde vara jag. Hur skulle jag vilja bli behandlad? Gott uppförande premieras. Våldsamma patienter och dåligt uppförande ignoreras. Personalen bör ha speciell utbildning och erfarenhet av psykotiska patienter. Ingen form av bestraffning får förekomma. Stor vikt ska läggas på empati och medmänsklighet vid rekrytering av personal. Om det finns möjlighet för patienten att vistas utomhus i en trädgård eller i skog och mark, är detta det absolut bästa, särskilt under de varma årstiderna. Här finns dock säkerhetsmässiga aspekter som måste beaktas. Den grundläggande tanken är att patienterna ska ha det mycket lugnt. Det ska inte finnas någonting som stör och förvärrar det akuta läget. Lätta sömnmedel kan ges om personen har svårt att sova. NIVÅ TVÅ — för människor som kommit ut ur den akuta psykosen och börjat intressera sig för sin omgivning och sina medmänniskor. Lokalerna har samma planlösning som för Nivå 1, men här är estetiken mycket viktig. Här ska vara vacker inredning, vackra möbler, mycket växter, tavlor och ett musikrum för avlyssning och utövande av musik. Även här ska ljuset flöda och det ska vara mycket rent och fräscht. Ingen TV. Fortsatta utåtriktade övningar bör ges. Man skall föröka få patienten att observera sin omgivning i nuet. Här får patienterna börja hjälpa till. Hjälpa andra patienter samt hjälpa till med lättare arbetsuppgifter såsom städning, matlagning och/eller trädgårdsarbete. Att vilja hjälpa andra ska ses som ett tecken på att patienten håller på att tillfriskna. Patienterna får assister (åtgärder för att hjälpa en person att återhämta sig snabbare från fysiska eller mentala besvär) av personalen och av varandra i den utsträckning som det är möjligt. Måltiderna äts i en vacker matsal med vackert porslin och vackra bestick. Maten ska vara god och näringsrik och vackert upplagd. Samma behandling som för Nivå 1, dvs. kärleksfull behandling, näringstillskott och lätta sömnmedel vid behov. Personaltätheten mindre än för Nivå 1. NIVÅ TRE — På den här nivån får patienterna även utbildning, som ska hjälpa dem att återgå till sitt normala liv. Miljön och behandlingen är densamma som för Nivå 2. Patienterna hjälper varandra med utåtriktade övningar. Här ställs högre krav på arbetsinsats. Patienterna ska ha bestämda arbetsuppgifter som utförs varje dag och arbetstiden utökas efter hand så att han/hon till slut har en normal arbetstid, dvs. 8 timmar per dag, 5 dagar i veckan. På den här nivån får patienterna även utbildning, som ska hjälpa dem att återgå till sitt normala liv. Man bör nu lära patienterna att studera. Läs- och skrivkunnighet är viktigt för att kunna slussas tillbaka i samhället. Nu bör man också lokalisera källor till förtryck i personens liv, och kurser i etik är viktigt. När patienten gått igenom studieprogrammet och klarar av att arbeta 8 timmar per dag är han/hon klar, går de över till den fjärde och sista nivån, dvs. utslussning. NIVÅ FYRA — tillbaka till det vanliga livet, här får personen hjälp med bostad, arbete och yrkesutbildning, allt efter behov. Tillbaka till det vanliga livet, här får personen hjälp med bostad, arbete och yrkesutbildning, allt efter behov. Ingen möda får sparas när det gäller återanpassningen till samhället. Personen är nu inte nerdrogad och handikappad av psykofarmaka och har stor möjlighet till återanpassning. Även här krävs ett nytt tänkande. Personer som varit utsatta för den nuvarande psykiatriska vården är ofta svårt stigmatiserade. Många har blivit så skadade av psykiatrin att de helt enkelt inte klarar av att sköta sig själva och leva ett normalt liv. Och många arbetsgivare drar sig för att anställa före detta psykpatienter eftersom man misstänker (förmodligen med all rätt) att man kan få problem i framtiden med personen. Med ovanstående upplägg Nivå 1-4 blir det naturligtvis en helt annan sak. Ingen ska längre få stigmatiserande beteckningar som ”psyksjuk”, ”psykpatient” eller ”psykfall”. Dessa termer kommer att sluta användas i språket. Poängen är att det inte finns några psykiska sjukdomar, det finns bara fysiska sjukdomar (ref. Tomas Szasz, The Myth of Mental Illness). Sinnet är inget fysiskt föremål, även om psykiatrin försökt få det till det under ett sekel för att kunna kalla sig läkare. Det kan inte bli sjukt i egentlig mening. Därför behövs inte dessa ord, varken ”psykiatri” eller ”psykfall”. Däremot finns det människor som har problem. Men det är en helt annan sak. Och givetvis någonting som behöver lösas. MÄNNISKOR — med depression och problem Under den här rubriken kan det naturligtvis rymmas många olika sorters människor med många olika sorters problem. Jag föreställer mig att om man söker hjälp inom den nuvarande psykiatrin så har man verkligt allvarliga problem, till exempel självmordstankar, depression av varierande svårighet och även utbrändhets- och uppgivenhetsproblem. Även här gäller att en omfattande fysisk undersökning ska göras innan andra åtgärder vidtas. Rejäla doser med högkvalitativ Omega-3 är viktigt samt ordentligt med motion. Om personen ska tas in i Nivå 1-4-systemet, bör han/hon förmodligen hamna på Nivå 2 och därefter ganska snabbt kunna slussas vidare till Nivå 3 och 4. Nivå 3 och 4 ska även erbjudas i öppenvårdsform. MÄNNISKOR — med psykiska funktionshinder Här har vi de patienter som inte kan klara sig själva; de som tidigare bott på mentalsjukhus, och blivit institutionsskadade, men blev mer eller mindre utslängda när de stora mentalsjukhusen och institutionerna lades ner. Tanken, att avskaffa dessa erbarmliga miljöer, var god men många hamnade på gatan och blev hemlösa. Många har även missbruksproblem. Detta är inte ett värdigt liv för människor i vårt välfärdssamhälle. Det är inte särskilt sannolikt att människor som först bott på institution och därefter varit hemlösa, klarar av att bo självständigt i egna lägenheter. Många vill inte ha någon kontakt med sociala myndigheter över huvud taget. Man måste gå varsamt fram och erbjuda någonting som är mer attraktivt än att fortsätta att bo ”på gatan”. VAD GÖR VI MED PSYKIATRIKERNA? Vad hände med slavägarna – ja, de dog väl ut så småningom, samma sak med psykiatrikerna. De kommer att försvinna av sig själva, eftersom ingen kommer att efterfråga deras tjänster. De bör definitivt inte tillåtas att arbeta inom vården (inte heller inom den somatiska vården), om de inte kan uppvisa ett äkta intresse av att vilja hjälpa sina medmänniskor på ett kärleksfullt sätt. Det finns trots allt sådana godhjärtade psykiatriker, vilket Thomas Szasz är ett exempel på, även om de är mycket få. Övrig vårdpersonal skulle kunna begära och få amnesti under förutsättning att de skrev på en Etikkodex för utövande av mentalvård, som all sjukvårdspersonal bör signera. PERSONALENS utbildning Ovanstående ”Vilohem” bör förestås av en läkare, som inte är psykiatriker. Övrig personal bör bestå av sjuksköterskor, undersköterskor och sjukvårdsbiträden. Det finns även människor inom kyrkan som är mycket lämpliga, diakonissor, t ex. De kan uppvisa den empati som läkarkåren, och i största synnerhet psykiatrin, saknar. Anita Kennedal, ordförande KMR Göteborg

Det är definitivt fastställt att de läkemedel som används för att exempelvis behandla en psykisk störning kan medföra långvariga biokemiska och även ... OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss KORTFATTADE FAKTA OM PSYKIATRI Trots att psykiatriker framställer sig som ”auktoriteter” på sinnet och mental hälsa, så finns det ingen vetenskaplig grund för någon av psykiatrins behandlingar eller metoder. Här presenteras konkreta bevis som vederlägger ett flertal av denna pseudovetenskaps främsta anspråk och metoder. Återgå till Översyns Sidan INGA HJÄRNSKANNINGAR för psykisk sjukdom Psykiatriker hävdar att hjärnröntgen nu visar på förändringar i hjärnan som ”bevisar” att mentala störningar, såsom schizofreni och depression, är hjärnbaserade. Det finns inga vetenskapliga bevis för detta: det som kvarstår är det ”finstilta” i studierna: ”tyder på”, ”måhända” och ”förhoppningsvis”. ”Det är definitivt fastställt att de läkemedel som används för att exempelvis behandla en psykisk störning kan medföra långvariga biokemiska och även strukturella förändringar [även i hjärnan], vilket tidigare påstods vara orsaken till sjukdomen, men kan faktiskt vara en verkan av behandlingen.” – Dr Elliot Valenstein, biopsykolog, författare till Blaming the Brain ”Psykiatrins anspråk på att mentala sjukdomar är sjukdomar i hjärnan, är ett anspråk som påstås basera sig på nyligen gjorda upptäcker vid hjärnskanningar i diagnostiska syften och behandling med farmakologiska medel. Det är inte sant.” – Dr Thomas Szasz, professor emeritus i psykiatri vid New York University Medical School, Syracuse ”Det finns en ökad oro inom det kliniska samfundet att ... neurovetenskaplig utveckling inte avslöjar någonting om typen av psykiska störningar ...”– Dr David Healy, psykiatriker, direktör för norra Wales avdelning for medicinsk psykologi

En översyn av våra sidor för enklare navigering. Om psykiatrin; Dokumentärfilmer; Broschyrer; Fallberättelser; Agera; Nya avslöjande publiceringar varje vecka samt ett bibliotek med alla pressreleaser; Alternativ; Rättigheter Jan Eastgate Ordförande CCHR Int. Dr Thomas Szasz, professor emeritus i psykiatri och internationellt känd författare. Medgrundare i CCHR Int. OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoaternativ & information DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information Dödlig utgång AGERA Rapportera psykiatriska brott LOGGA IN Visitor Count Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss VAD ÄR KOMMITTÉN FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER? KMR (eng. Citizens Commission on Human Rights, CCHR) grundades 1969 av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. Dess medgrundare är Dr Thomas Szasz, professor emeritus i psykiatri och internationellt känd författare. KMR omfattar idag mer än 133 lokalavdelningar i 34 länder (2006). Kommittén har en rådgivande styrelse, vars ledamöter kallas kommissionärer, med bl.a. läkare, jurister, pedagoger, artister, affärsmän samt medborgar- och människorättsrepresentanter. KMR har åstadkommit hundratals reformer genom vittnesmål i samband med utfrågningar inför lagstiftande församlingar, genom offentliga förhör om psykiatriska övergrepp, och genom att samarbeta med media, lagstiftare och statliga befattningshavare över hela världen.