Psykiatrispecialisterna stängdes efter hård kritik mot sin ADHD-diagnostik. Men innan dammet hunnit lägga sig tycks jakten på de övergivna patienterna redan vara i full gång. Plötsligt stod tusentals klienter utan leverantör. Och plötsligt dök nya leverantörer av amfetamin upp från alla håll. Det har varit en omtumlande tid för den svenska ADHD-marknaden. Ja, marknaden. Förr kallade man det sjukvård, men tiderna förändras. När Psykiatrispecialisterna tvingades stänga sin verksamhet blev det inte särskilt tyst. Tvärtom. Det lät snarare som när en glassbil kör in på beachen en varm sommardag. "Vi hjälper dig!" "Vi tar emot dig." ”Vi är billigast!” "Snabb bedömning!" ”Vi har övertagit hemsidan!” (Söker man på Psykiatrispecialisterna så kom deras gamla hemsida upp, med i princip samma text, men med ett nytt namn: Nova psykiatri. ”Vi bjuder på ADHD-bedömning för 2000 kronor!” lovar Karla psykiatri. Det hela började påminna om en auktion. Snart väntar man bara på en auktionsförrättare med klubba: "Tvåtusen kronor … någon som kan erbjuda en snabbare diagnos till bättre pris? Första, andra, tredje… Sedär! Såld!" Ett företag lovar snabba utredningar. Ett annat erbjuder särskilt pris för de klienter som blivit hemlösa efter nedläggningen. Ett tredje annonserar att man gärna tar emot dem med öppna armar. Det är nästan rörande. Om det inte vore för att det samtidigt råkar vara en av Sveriges mest lönsamma vårdmarknader. Det verkar som diagnosen är produkten och patienterna råvarorna. Eller kanske byte. För man får lätt känslan av att stå på savannen. Lejonen har precis jagats bort från platsen för ett nedlagt byte och innan dammet ens hunnit lägga sig kommer gamar, schakaler och hyenor springande från alla håll. "Den där patienten ser ledig ut!" "Den där också!" "Skynda er innan någon annan tar honom!" Ingen annan vårdspecialist håller på att tävla om ”kunderna” på samma sätt som de privata psykiatriföretagen. Den moderna privata psykiatrin har ibland en märklig förmåga att få vård att likna kundrekrytering. Det märks inte minst på språket. Ingen talar längre om patienter. De heter "nya möjligheter". "En växande patientbas." Det låter nästan som annonsering för mobilabonnemang. Den verkliga frågan är förstås vad som egentligen säljs. Är det noggranna medicinska bedömningar? Eller är det snabb tillgång till en diagnos som öppnar dörren till fritt amfetamin? Det finns något märkligt i att en verksamhet stängs efter allvarlig kritik mot kvaliteten – och att marknadens första reaktion inte verkar vara självrannsakan utan en sprinttävling om vem som snabbast kan ta över kundstocken. I IVO:s rapport om diagnosföretagen är IVO:s utredare mycket kritisk mot hur de privata vårdgivarna arbetar med misstänkt ADHD eller andra neuropsykiatriska problem hos barn. – Vår granskning visar att följsamheten till lagstiftning, riktlinjer och rekommendationer behöver öka för att säkerställa att vården håller god kvalitet. Vi noterar också att flera av de privata vårdgivare som granskats har vårdupplägg och prissättningsmodeller som riskerar att påverka vilka delar av vården som familjer väljer att ta del av, säger Peder Carlsson, avdelningschef på IVO i en pressrelease. IVO granskade tio privata vårdgivare inom neuropsykiatrisk vård. ”Ingen av vårdgivarna uppfyller kraven på en god och säker vård helt”, skriver IVO som skall fortsätta att granska dessa men det verkar inte som företagen fattat allvaret. Kanske säger det något om hur marknaden fungerar. Eller kanske säger det något om hur vi börjat se på psykiatrin. När människor med svåra livsproblem allt oftare betraktas som marknadsandelar finns risken att diagnosen blir produkten och patienten råvaran. Drive-in Den privata diagnosmarknaden har blivit som en drive-in för neurpsykiatriska diagnoser. Kön är lång. Propagandan för ADHD har verkligen varit effektiv – i synnerhet eftersom ADHD egentligen inte finns. Man har samlat ihop en hög, med för andra oönskade beteenden, och gjort det till en sjukdomsbild som behöver ”vård”. Men eftersom det inte finns något sjukt att behandla, inget medicinsk fel, har vi hamnat i ett gungfly. Och där är det många som gungar. Huggsexa Nu har det blivit en huggsexa, en hård konkurrens om något där flera försöker roffa åt sig så mycket som möjligt, för när kampen om klienterna blir intensivare än kampen om kvaliteten har man lämnat vården och hamnat någon helt annanstans. Men man får ändå imponeras över snabbheten. Psykiatrispecialisterna hann knappt ta ner skylten innan någon annan stod utanför med en blinkande neonskylt: "Välkommen in – vi har plats! Bra priser." Man ska förstås inte överdriva. Det här är naturligtvis bara satir. För svensk sjukvård skulle väl aldrig kunna utvecklas till en marknad där företag tävlar om patienter på samma sätt som teleoperatörer tävlar om mobilabonnemang. ...eller? KMR gjorde den första anmälan av diagnosföretagen till IVO, psykiatrispecialisten i första hand. Därefter small det till, kritiska artiklar i media haglade och Socialministern krävde en utredning. Nu är risken stor att vi snart är tillbaka på ruta ett igen. Men KMR kommer att fortsätta granska psykiatrin, som vi gjort i 55 år. Redaktör Peter Anstrin Ansvarig utgivare Eva Andersson utgivningsansvarig@kmr.nu För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Thomas Szasz betraktas av många som en av 1900-talets främsta försvarare av individens frihet och mänskliga rättigheter inom psykiatrin. Hans konsekventa försvar av självbestämmande och motstånd mot statligt sanktionerad tvångsvård har gjort honom till en av de mest inflytelserika människorättsrösterna på detta område. Hans kamp handlade ytterst inte om diagnoser, utan om människans rätt att äga sitt eget liv, sina egna tankar och sin egen kropp. Därför var han med om att starta KMR – Kommittén för Mänskliga Rättigheter (CCHR i USA) för 56 år sedan. ”Psykiatrin är den individuellt mest destruktiva kraft som har påverkat samhället under de senaste 50 åren.” – Psykiatriprofessor Thomas Szasz När den ungersk-amerikanske psykiatriprofessorn Thomas Szasz 1961 gav ut klassikern The Myth of Mental Illness (Psykisk sjukdom en myt) kastade han en handgranat rätt in i den moderna psykiatrins vardagsrum. Den har fortfarande inte slutat explodera. Han ställde en fråga som ingen egentligen lyckats besvara: ”Hur kan man behandla en sjukdom som ingen kan visa finns?” En hjärntumör kan ses. En lunginflammation kan bestämmas. Diabetes kan mätas. Men "schizofreni", "ADHD", "bipolär sjukdom" eller "personlighetsstörning" definieras fortfarande genom diffusa beteenden, känslor och tolkningar – inte genom objektiva laboratorietester eller patologiska fynd. Dessutom har de röstats fram – genom handuppräckning. Som Szasz säger: "I medicinen söker man efter sjukdomen. I psykiatrin söker man efter avvikelsen." Han menade att psykiatrin hade blivit ett modernt system för social kontroll där människor kunde berövas sin frihet utan att ha begått något brott. Ingen annan medicinsk specialitet har denna makt. En hjärtläkare kan inte spärra in en patient som vägrar behandling. En kirurg kan inte tvinga någon att opereras. Men psykiatrin kan fortfarande, med statens hjälp, låsa in människor, ge dem läkemedel mot deras vilja och även elchocker. Om en kirurg gjorde samma sak skulle det kallas misshandel. När psykiatrin gör det kallas det vård. Men de flesta psykiatriska diagnoser ställs fortfarande genom tolkningar och beteenden – inga medicinska tester. Två psykiatriker kan bedöma samma person olika – men båda anses ha rätt. Som patienterna brukar uttrycka det: ”En ny diagnos för varje ny psykiater!” För Szasz var detta inte bara dålig vetenskap. Det var en fråga om frihet. Han brukade säga att den moderna staten hade ersatt prästen med psykiatern. Förr syndade man. Nu har man en diagnos. Förr gick man till bikt. Nu går man till behandling. Psykiatrin har ersatt religionen och Prozac oblaten – men inga blir frälsta. Språket har förändrats. Makten består. "När varje mänskligt problem får en medicinsk etikett blir läkaren samhällets nya domare." "Vetenskap söker sanningen. Ideologi söker lydnad. Problemet uppstår när den ena börjar uppträda som den andra." "Ju fler diagnoser ett samhälle behöver, desto mindre tolerans har det för olikheter." "Den farligaste diagnosen är den som staten tror mer på än människan själv." Det var därför Thomas Szasz 1969 var med och grundade Citizens Commission on Human Rights (CCHR) 1969 i New York. I Sverige känd som KMR – Kommittén för Mänskliga Rättigheter år 1972. Syftet var att granska den makt som psykiatrin fått över mentalpatienter. Han själv var verksam psykiatriprofessor i New York. KMR/CCHR började med att Szazs tillkallades för att hjälpa en familj vars familjefader blivit inspärrad på psyket. Psykiatrikerna menade att patienten pratade ”gibberich” (svamlade). När den ungerskfödde Szasz pratade med patienten fann han ut att patienten pratade ungerska. Han frisläpptes omedelbart. Szasz har varit aktiv i CCHR sedan dess fram till sin död 2012. Syftet med CCHR/KMR var att utsätta psykiatrin för samma granskning som all annan makt. Med Thomas Szasz ord: Demokratiska samhällen granskar polis, domstolar och regeringar. Varför skulle just psykiatrin stå över kritik? ”Det är inte farligt att ifrågasätta psykiatrin. Det farliga är ett samhälle där psykiatrin inte längre får ifrågasättas. ”Psychiatric Times instämde med Szasz den 6 januari 2022: "Kritik av psykiatrin är nödvändig och viktig, och kommer att fortsätta att vara det, och psykiatrin kan bara avfärda den på egen risk. ”Thomas Szasz var kraftig motståndare till barnpsykiatrin. Under ett middagstal vid KMR/CCHR:s årskongress i Los Angeles sa han: "När jag började på läkarutbildningen för sextio år sedan fanns det bara en handfull psykiska sjukdomar. Jag tror att det inte fanns fler än sex eller sju. Nu finns det över trehundra. Och nya 'upptäcks', enligt uppgift, varje dag. Att ge ett barn en etikett som psykiskt sjuk är stigmatisering, inte diagnostik. Att ge ett barn ett psykiatriskt läkemedel är förgiftning, inte behandling. Jag har länge hävdat att barnpsykiatern är en av de farligaste fienderna – inte bara till barn, utan också till vuxna, till oss alla som värnar det mest värdefulla och sårbara i livet. Och de två sakerna är barnen och friheten. Därför ställer jag återigen frågan: Hur kan föräldrar skydda sig mot den terapeutiska staten?” Szasz såg en obehaglig historisk parallell. Förr förklarade präster människor besatta av demoner. Länge ansågs kroppsvätskorna styra det mentala. Idag förklarar psykiatrin mentala problem med kemisk obalans. Orden har förändrats. Makten är densamma. Han brukade påpeka den absurda logiken: "Om du talar med Gud ber du. Om Gud talar med dig är du schizofren." Den formuleringen är naturligtvis satirisk, men den illustrerar ett allvarligt problem. Vem avgör när en ovanlig upplevelse är religion, kreativitet, sorg, trauma eller psykos? Gränsen är långt ifrån så objektiv som många vill ge sken av. Psykiatrin beskriver gärna sig själv som en vetenskap. Ändå förändras diagnoser genom omröstningar. Det som ena året klassas som sjukdom kan nästa år betraktas som normal variation. Han skrev aldrig att människor inte lider. Han skrev att lidande är inte automatiskt en sjukdom. Det är en avgörande skillnad. "När ett samhälle inte längre bränner kättare börjar det diagnostisera dem." Psykiatrin beskriver gärna sig själv som en exakt medicinsk vetenskap. Ändå förändras diagnoser – genom omröstningar med handuppräckning. Det väcker en besvärande fråga. Vilka av dagens diagnoser kommer våra barnbarn att betrakta som vår tids medicinska vidskepelse? Szasz menade att psykiatrin i praktiken ofta förväxlar livets problem med medicinska sjukdomar. Allt får en diagnoskod. Och nästan allt får ett läkemedel. Thomas Szasz brukade säga: "Den som har en hammare ser spikar överallt." Psykiatrins hammare är diagnoser. "Ju fler diagnoser ett samhälle behöver, desto mindre tolerans har det för olikheter." • Sorg blir depression. • Busighet blir ADHD. • Blyghet blir social ångest. • Oro blir ångestsyndrom. • Trots blir trotssyndrom. • Ilska blir affektregleringsproblem. • Olydnad blir trotssyndrom. • Barn som inte kan sitta still blir patienter. • Vuxna som inte trivs på jobbet får antidepressiva. • Tonåringar som grubblar över livet får en neuropsykiatrisk utredning. När varje mänsklig egenskap blir ett symptom har medicinen slutat studera människan och börjat uppfinna patienter. "När varje mänskligt problem får en medicinsk etikett blir läkaren samhällets nya domare." Det märkliga är att psykiatrin fortfarande säger sig behandla "kemiska obalanser i hjärnan", trots att någon sådan kemisk obalans aldrig har kunnat användas som diagnostiskt test för psykiatriska diagnoser. Ändå har miljontals människor fått höra detta som om det vore ett vetenskapligt faktum. Szasz skulle sannolikt ha kallat det för vad det är: En vandringssägen. Inte ett bevis. Ingen patient får sin depression diagnostiserad med ett blodprov. Ingen ADHD fastställs genom magnetkamera. Ingen schizofreni kan påvisas i mikroskop. Ändå har miljontals människor fått höra att deras hjärna lider av en kemisk obalans. Szasz skulle sannolikt ha sagt: En teori blir inte ett faktum bara för att den upprepas tillräckligt många gånger. Den kanske största paradoxen är ändå denna: All medicin bygger på samtycke. Psykiatrin bygger på motsatsen. Ingen tandläkare får borra mot patientens vilja. Ingen kirurg får operera någon under polisbevakning därför att läkaren anser det vara bäst. Ingen hudläkare får låsa in patienter som vägrar salva. Men psykiatrin har fått just denna makt. Och vi har vant oss vid den. Det som i andra sammanhang skulle kallas frihetsberövande blir plötsligt vård. Orden förändrar inte verkligheten. De förändrar bara hur bekväma vi känner oss inför den. "Det moderna samhället har inte avskaffat häxjakten. Det har bara bytt vokabulär." "Det finns två sätt att tysta en människa. Det ena är censur. Det andra är att kalla henne sjuk." I ett rättssamhälle döms människor för vad de gjort. Inte för vad någon tror att de kanske kommer att göra. Ändå bygger stora delar av tvångspsykiatrin på prognoser. Inte fakta. Inte bevis. Utan sannolikheter. Det är ett märkligt rättssystem där spåkulan ibland väger tyngre än bevisbördan. Szasz förnekade aldrig att människor kunde uppleva hallucinationer, djup ångest eller svår depression. Han ifrågasatte något helt annat: Om staten verkligen ska ha rätt att kalla människor sjuka därför att deras beteende avviker från majoritetens förväntningar. Det är en fråga som fortfarande gör många obekväma. Inte därför att den är enkel. Utan därför att den träffar mitt i psykiatrins svagaste punkt. Vetenskap behöver inte tvång. Sanning behöver inte lagstiftning. Och en medicin som är säker på sin sak behöver inte poliser. Om psykiatrin verkligen är en medicinsk vetenskap – varför behöver den lagar som ger den rättigheter inga andra läkare har? Thomas Szasz lämnade efter sig en mening som kanske sammanfattar hela hans livsverk: "Om du äger definitionen av normalitet äger du också makten att förklara avvikelse som sjukdom." Det är därför hans kritik fortfarande lever. Inte därför att han gav alla svar. Utan därför att han ställde de frågor som psykiatrin fortfarande helst slipper besvara. Psykiatrin säger sig försvara människan. Men en människa som förlorat rätten att säga nej har redan förlorat sin viktigaste mänskliga rättighet. Kanske är det därför Thomas Szasz fortfarande läses sextio år senare. Inte därför att han utmanade psykiatrin – utan därför att han försvarade individen. I slutet av sin bana sa Szasz: ”Psykiatrin är den individuellt mest destruktiva kraft som har påverkat samhället under de senaste 50 åren.” Redaktör Peter Anstrin Ansvarig utgivare Eva Andersson utgivningsansvarig@kmr.nu För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Socialstyrelsen rapporterade i januari 2026 att antalet unga kvinnor som vårdas på sjukhus för avsiktlig självskada fortsätter att öka. Bland flickor i åldern 12–15 år har antalet som sjukhusvårdats för självskada fördubblats sedan 2015. Även bland unga kvinnor 16–19 år har utvecklingen gått åt fel håll. Men de har lämnat den viktigaste frågan obesvarad. Rapporten fokuserar främst på hur vården följer upp dessa patienter efter självskadan. Men en fråga lämnas nästan helt obesvarad: vilken roll spelar de psykiatriska läkemedel som många av dessa unga kvinnor redan behandlas med? Denna kompletterande rapport av researchern Janne Larsson granskar just den frågan. Genom uppgifter från Socialstyrelsens patient- och läkemedelsregister, Giftinformationscentralen och Folkhälsomyndigheten framträder en bild som författaren menar förtjänar betydligt större uppmärksamhet. (En utvidgad rapport med referenser kan läsas på nedanstående pdf.) Endast två (2) biverkningsrapporter om alla dessa fall finns registrerade hos Läkemedelsverket. Under 2023 vårdades 2470 unga kvinnor mellan 12 och 19 år på sjukhus för avsiktlig självskada. När deras läkemedelsanvändning granskades visade det sig att en stor majoritet hade fått psykiatriska läkemedel före självskadan. • Nästan sju av tio hade behandlats med antidepressiva och/eller ADHD-läkemedel innan de hamnade på sjukhus. • Över sex av tio hade fått antidepressiva. • Drygt en fjärdedel hade fått ADHD-läkemedel. • Nästan en fjärdedel hade även behandlats med antipsykotika, de läkemedel som ofta används vid svårare psykiatriska tillstånd. Man ser alltså att hela 69 procent (1711 av 2470) av alla unga kvinnor (12–19 år) som vårdats för avsiktlig självskada/suicidalt beteende under året 2023 hämtat ut/behandlats med antidepressiva och/eller ADHD-preparat innan intaget på sjukhus. Men vi vet även att 593 av de 2470 (24%) vårdade kvinnorna (12–19 år) hade fått det tyngsta av psykiatrins arsenal, antipsykotika (neuroleptika) innan självskadan. Totalt 5238 kvinnor (10–19 år) hade fått antipsykotika år 2023 (ej med i ovanstående graf.) Man ser också att ett psykiatriskt preparats skadeverkningar leder till ett ytterligare preparat, som i sin tur leder till ännu ett, vad Wall Street Journal kallar en ”Drug Cascade”. De skadeverkningar som antidepressiva ger bemöts med förskrivning av ADHD-preparat, eller tvärtom. Som sista steg bemöts skadeverkningarna med antipsykotika. Denna cocktail kan vara förödande. Janne Larssons rapport pekar på att denna ytterst viktiga information saknas helt i Socialstyrelsens egna analyser. Trots att myndigheten redovisar ökningen av självskador diskuteras inte den kraftigt ökade användningen av psykofarmaka bland unga kvinnor under samma period. Vi vet ju att psykofarmaka och i synnerhet antidepressiva är självmordsframkallade och har därför i USA fått en så kallad ”Black Box Warning” – den allvarligaste varningen. Giftinformationscentralens statistik väcker även frågor. Under 2023 registrerades hundratals fall där unga kvinnor tagits till sjukhus efter avsiktliga överdoser av antidepressiva eller ADHD-läkemedel. Antalet sådana fall har ökat kraftigt under senare år, i takt med att förskrivningen av dessa preparat stigit. Folkhälsomyndighetens rapport om avsiktliga förgiftningar bland unga visar en liknande bild. Bland de unga kvinnor som slutenvårdades för självskada hade majoriteten hämtat ut psykofarmaka kort tid före händelsen. Många hade dessutom haft kontakt med psykiatrin året innan. Rapportens författare menar att detta borde ha utlöst omfattande utredningar av möjliga samband mellan läkemedelsbehandling och självdestruktivt beteende. I stället pekar han på att så gott som inga biverkningsrapporter har skickats in till Läkemedelsverket. Endast 2 fall av biverkningar rapporterade När politiker och journalister frågar Läkemedelsverket om hur många rapporter om självdestruktiva/suicidala handlingar som inkommit till myndigheten från läkare, för 2023, om unga kvinnor 10–19 år - så blir svaret två. Två (2) fall av 2470 självdestruktiva handlingar, självskada efter behandling med antidepressiva/ADHD-preparat. Trots att tusentals unga kvinnor behandlats med antidepressiva före självskadehändelser och trots hundratals registrerade överdoser i självdestruktivt syfte, rapporterades endast två fall som misstänkta läkemedelsbiverkningar. Författaren menar att detta skapar en situation där myndigheterna i praktiken saknar data om eventuella läkemedelsrelaterade skador och därför heller inte kan utvärdera riskerna på ett tillförlitligt sätt. Rapporten riktar också kritik mot det som beskrivs som en kultur inom myndigheter och psykiatri, närmast en institutionell korruption, där fokus ligger på att behandla symtom, medan frågor om läkemedlens egna skadeverkningar hamnar i bakgrunden. Författaren menar att patienter ofta får flera olika psykiatriska läkemedel samtidigt när nya problem uppstår, vilket kan leda till en växande läkemedelskedja där allt fler preparat läggs till. Som exempel nämns internationella rapporter om unga patienter som först fått ADHD-läkemedel, därefter antidepressiva och senare ytterligare psykiatriska läkemedel för att hantera nya symtom och biverkningar. Slutsatsen i Janne Larssons rapport är att Sverige redan har de register och tekniska system som krävs för att undersöka dessa frågor mer noggrant. Genom att koppla samman uppgifter från patientregistret, läkemedelsregistret och biverkningsrapporteringen skulle det vara möjligt att systematiskt följa upp allvarliga självskador och självmord under pågående behandling med psykofarmaka. Författaren efterlyser därför ett nationellt system där varje allvarlig självskada under pågående behandling med antidepressiva, ADHD-läkemedel eller andra psykofarmaka automatiskt utreds och rapporteras. Enligt rapporten är den avgörande frågan inte om Sverige har möjlighet att göra sådana analyser – utan om myndigheterna är villiga att göra det. Rapportens centrala budskap är att den snabba ökningen av självskador bland unga kvinnor inte kan förstås fullt ut utan att också granska den omfattande användningen av psykofarmaka. Författaren menar att detta är en faktor som hittills fått alltför lite uppmärksamhet i de offentliga utredningarna och att en öppen och oberoende granskning därför är nödvändig. Ref: https://jannel.se/RapportUngaKvinnorSjalvskadaPsykofarmaka.pdf Redaktör Peter Anstrin Ansvarig utgivare Eva Andersson utgivningsansvarig@kmr.nu För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

KMR Sverige har åstadkommit hundratals reformer genom vittnesmål i samband med utfrågningar inför lagstiftande församlingar, genom offentliga förhör om psykiatriska övergrepp, och genom att samarbeta med media, lagstiftare och statlig över hela världen, avslöjar vi psykiatrins övegrepp. Pressmeddelande Kommittén för mänskliga rättigheter Thomas Szasz om psykiatrin: Den sista statligt sanktionerade inkvisitionen Socialstyrelsens rapport om unga kvinnor och självskador – vart tog psykofarmakan vägen? Socialstyrelsen rapporterade i januari 2026 att antalet unga kvinnor som vårdas på sjukhus för avsiktlig självskada fortsätter att öka. Bland flickor i åldern 12–15 år har antalet som sjukhusvårdats för självskada fördubblats sedan 2015. Även bland unga kvinnor 16–19 år har utvecklingen gått åt fel håll. Men de har lämnat den viktigaste frågan obesvarad. Pressmeddelande KMR 1 day ago Utgivningsansvarig Eva Andersson utgivningsansvarig@kmr.nu "Kritik av psykiatrin är nödvändig och viktig, och kommer att fortsätta att vara det, och psykiatrin kan bara avfärda den på egen risk.” –Psychiatric Times, 6 januari 2022 Vi avslöjar psykiatrin … Du gör det möjligt RAPPORTERA TILL OSS OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker FILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss BLI KMR STÖDMEDLEM Ta del av KMR Sveriges nyhetsbrev Garanterat spam- och kostnadsfritt! Se Alla Broschyrer

En kvinna löper statistiskt sett en större risk att bli våldtagen, när hon befinner sig i en psykiatrikers mottagning, än när hon joggar ensam genom en park ... OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss VÅLDTÄKTER INOM PSYKIATRIN "En kvinna löper statistiskt sett en större risk att bli våldtagen, när hon befinner sig i en psykiatrikers mottagning, än när hon joggar ensam genom en park om natten." Jan Eastgate, internationell ordförande, Kommittén för Mänskliga Rättigheter MED DE FÖRSVARSLÖSA SOM MÅLTAVLA - Det är med all sannolikhet få erfarenheter som är så bittra som de en människa får erfara, då hon söker hjälp och sen bedras av den som är tänkt att hjälpa. Föreställ dig en sjuårig flicka som utsatts för incest och som hänvisas till en psykiatriker eller psykolog för att få hjälp. Anta att denne utnyttjar flickan sexuellt som del av "terapin". Vad kommer en sådan händelse att ha för emotionella återverkningar på offret? Sådant föraktligt bedrägeri, mot en individ som befinner sig mitt i en personlig kris kan bara lägga ytterligare börda på offret. Det är också svidande kritik mot de "professionella yrkesmän" som har fått förtroendet att hjälpa människor som är ytterst bräckliga på det känslomässiga planet. Den 31 oktober 2002 dömdes den franske psykoterapeuten Jean-Pierre Tremel, 52, till 10 års fängelse för sexuella övergrepp mot två unga patienter som rätten bedömde som ytterst sårbara. Tremel hävdade att hans "behandling" var grundad på "orientalisk tradition" där "äldre män introducerar unga flickor i sexuella utövningar". Sådan "behandling" är aldrig hjälp. Det är frånstötande bedrägeri i skepnad av hjälp, en alltför vanlig händelse i psykhälsovården: En kvinna löper statistiskt större risk för att våldtas när hon befinner sig i en psykiatrikers mottagning än när hon joggar ensam genom en park på natten. I en brittisk studie av sexuell kontakt mellan patient och terapeut rapporterade 25 % att de hade behandlat patienter som haft sexuell relation med en annan terapeut. År 2001 rapporterades i en studie att 1 av 20 patienter som blivit sexuellt utnyttjade av sin terapeut var minderårig. Den genomsnittliga åldern var 7 år för flickor och 12 för pojkar. Det minsta barnet var 3 år. Medan empati, sunt förnuft och vanlig anständighet säger en att sexuella övergrepp på patienter är en allvarlig och kriminell handling, arbetar psykiatriker och psykologer hårt med att förklara det som något förnuftigt, t.o.m. när offren som utnyttjas är barn. Genom att förena de uppdiktade diagnoserna i psykiatrins Diagnostisk och statistisk handbok för mentala störningar (DSM-IV) med raffinerade men snedvridna argument såväl som rena lögner, arbetar de för att avkriminalisera sexuella övergrepp på kvinnor och barn. Under tiden utkräver tillsynsmyndigheter inte mer ansvar för dessa "tjänstefel" än för en stukad fot, och suspenderar legitimationer enbart temporärt. Denna information publiceras som en del i en serie rapporter från KMR om bedrägerier och övergrepp som begås inom psykvården. Den ges ut som en varning till allmänheten. Ingen läkare, social myndighet eller familjemedlem bör låta någon annan individ ställas inför den psykvård, som går under namnet "behandling" idag. Sexuella övergrepp av terapeuter är inget annat än sexuella övergrepp. Våldtäkter som begås av terapeuter är inget annat än våldtäkter. Det kommer aldrig att utgöra terapi. Dessvärre kommer psykiatriker, psykologer och psykoterapeuter att förbli ett hot för alla kvinnor och barn som är föremål för mental terapi fram till dess att man inser detta på bred front och åklagare och domare behandlar vart och ett av dessa fall som de brott de verkligen är. Lagar måste klart uttrycka att sexuella handlingar mellan terapeut och patient är grov våldtäkt med samma straffskala som för all annan våldtäkt. "Samtycke" från patienten är inget försvar. Alla professionella tillsynsmyndigheter för psykiatriker, psykologer eller psykoterapeuter, bör överlämna kopior av patienters rapporter om läkares sexuella övergrepp till polis eller allmän åklagare för utredning och åtal. Gör alltid polisanmälan om en psykiatriker, psykolog eller psykoterapeut har utnyttjat dig sexuellt. Skicka en kopia av anmälan till din närmsta KMR-avdelning. KMR kan hjälpa dig att få din anmälan utredd och åtal väckt. KMR:s REKOMMENDATIONER

"Har man fått denna stämpling - en s.k. psykosdiagnos - kan man hälsa hem. Då tillhör man de obotligas skara och får leva på samhällets nåder resten av livet!" OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss ÄR JAG en människa? Jag har nu bott i 4 månader på ett s.k. stödboende i kommunens regi. Det har varit den värsta tiden i mitt liv. Man måste hela tiden nypa sig i armen - drömmer jag? Ibland skrattar man bara. Vilken fars! Vad blev det av psykiatrireformens stolta planer? Att dom var uppriktigt menade kan jag intyga. Jag minns speciellt ledaren för detta ambitiösa initiativ. Jag minns när vi satt på möten med denna tappra lilla grupp från socialdepartementet. Hans namn har jag glömt men hans röst minns jag - den upprörda rösten hos en chockad person. Han kunde liksom inte tro sina ögon - är det så här psykvården går till??? Det måste bli en ändring - och han hade tagit på sig att gå i spetsen för denna förändring. Han ställde sig upp och talade för oss - med en indignation minst lika stor som vår egen! Detta var 1992. Sen hände ingenting. Påstås det. Men det är inte sant. Det som hände var SOCIALPSYKIATRIN. I klartext betyder det att kommunerna tagit över en stor del av psykvården. Allmänheten tror fortfarande att denna bedrivs i landstingens regi och på sjukhus. I själva verket är detta bara en liten del av all psykvård. När man blivit "medicinskt färdigbehandlad" (vilket idag kan ske förbluffande snabbt) slussas man ut till denna "socialpsykiatri" - åtminstone om man inte är rik och kan betala för sig och alldeles särskilt om man anses "psykiskt funktionshindrad". Har man fått denna stämpling - en s.k. psykosdiagnos - kan man hälsa hem. Då tillhör man de obotligas skara och får leva på samhällets nåder resten av livet! Kära du reslige man som så engagerat förde vår talan - vad skulle du säga om du såg oss nu? Skulle du tycka att reformen lyckats? Ifjol tillsatte man den s.k. psykiatrisamordningen. Vadan denna utredning? För att man började fatta att denna nya "psykiatri" borde ses över! Och tonfallen är desamma nu som då - personer i ledningen för detta initiativ från socialdepartementet som med engagemang i rösten talar för vår sak. "Hon är t.o.m. argare än jag!" tänkte jag när jag hörde en av utredningssekreterarna ta till orda på en konferens. "NU kanske det kan hända nåt. När de två ledarna för hela reformeringsförsöket är kvinnor! Äntligen kanske lite action!" Men - vad hjälper alla tjusiga programförklaringar när SYNEN på oss "psykfall" är densamma? (hos en majoritet av experter och vanligt folk.)Vad hjälper all världens reformer så länge vi inte ses som riktiga människor? Hur mycket kommer att hända på psykreformens område så länge vi antas ha andra behov än vanliga "normala" människor? Svar: så länge denna syn är den förhärskande står vi kvar och stampar på samma fläck! Du vår indignerade talesman, vad skulle du säga om detta stödboende? Vad skulle du säga om du som jag fick höra en av de inneboende säga "Man behandlas som DJUR!" Vad skulle du säga om jag berättade om de dagliga kränkningar och förödmjukelser som får en att tänka på Charles Dickens och hans skildringar av samhällets vanlottade? "Please, sir, can I have another plate of soup?" (Oliver Twist.) Gamle Charles, du skulle känt igen dig! Samma gamla patronizing (= vi ska veta vår plats), samma nedlåtande hjälparattityd. Vi är i stort sett BARN - som hunsas och avkrävs lydnad och som belönas när vi är "snälla" (och påminns om när vi inte varit det. Den där gången vi blev så arga!). Kära läsare - vad skulle NI säga när ni för 50:e gången fått höra "Tyst och gå in på ditt rum!" Hur skulle det kännas att stå inför en personaldörr som låses inifrån och ni inte tilläts göra er hörda? Hur skulle det kännas att vara tvungen att svälja ner sina protester och loma in till sitt "rum"? (Det är en lägenhet. Det har vi alla här.) Och ni samtidigt visste att dessa personer har lagen på sin sida? Dom FÅR göra så här - så länge ingen ingriper och för vår talan och så länge ingen insyn förekommer! Ja O.K. - jag vet att den OFFICIELLA synen är annorlunda. DÅ får man höra en massa tjusiga ord - om oss och om hur vi ska hjälpas! Och när chefen för allt det här kommer inrusande så energiskt och sprudlar av idéer ser det SÅ tjusigt ut. Utom för oss! (Vi får aldrig sitta med på några möten.) Ja och sen rusa ut igen - hejhej! vinkar hon så glatt till mig - och där försvann hon. Jamen o så DUM jag är. Vi fick ju faktiskt ett frågeformulär - som vi ombads att fylla i ANONYMT. Jag svarade - och skrev sen: "Jag vägrar vara anonym! Jag heter Inga-Stina Westman!" Återgå till Fallberättelser