VISIONER FÖR MENTALVÅRDEN

 

Psykiatri är det moderna slaveriet. Och precis som med slaveriet så bör det avskaffas helt. Det behövs ett helt nytt tankesätt, ett nytt paradigm, för att hantera personer med psykiska problem. Människor måste få konkret hjälp – inte drogas ner till ett förlamat tillstånd. Psykiatrin kostar samhället cirka 70 miljarder per år. Resultatet av detta har blivit ett veritabelt kaos i samhället. KMR presenterar nya visioner för vården.

 

Det nuvarande psykiatriska systemet, som det bedrivs idag bör avskaffas helt och hållet. Det är lika föråldrat och lika grymt som slaveriet. Eller rättare sagt – det är den moderna tidens slaveri. På samma sätt som slaveriet, förtrycker det och brännmärker människor. Om man en gång har hamnat i det psykiatriska systemet är det nästan omöjligt att komma ur det. Och precis som de frisläppta slavarna hade svårt att anpassa sig till ett liv i frihet, så har människor som suttit på mentalsjukhus svårigheter av liknande slag.

 

En befogad fråga är: Vad är alternativet? Ja, lösningen på slaveriet var ju att avskaffa det helt. Och det är samma sak med psykiatrin – den måste också avskaffas helt. Den går inte att reformera som den utvecklat sig. Människor som har problem måste naturligtvis få hjälp. Men, det krävs ett helt nytt tankesätt. Människor måste få riktig hjälp med sina problem, hjälp som fungerar. Här nedan följer några allmänna idéer och tankar om hur det skulle kunna organiseras. Hur man skulle kunna använda de resurser som frigörs när den psykiatriska delen av vården läggs ner.

 

Den psykiatriska vården kostar i dagsläget cirka 70 miljarder kronor varje år. Resultatet, dvs. antalet personer som blivit friska, arbetsföra och kunnat återgå till arbete, studier och liknande är praktiskt taget lika med noll. Flera internationella undersökningar visar på detta, så vad skall vi med psykiatrin till. Man skulle kunna säga att den bara levererar negativt resultat när man ser sig om i samhället.

 

VISIONER — Omfattande fysisk undersökning

 

När en person blir sjuk, oavsett om det verkar vara fysiska eller psykiska besvär, ska han/hon i sedvanlig ordning kontakta läkare/vårdcentral.


Personen ska få en omfattande fysisk undersökning. Absolut inte av psykiatriker, de är oftast undermåliga läkare, det var bland annat därför de valde att studera till psykiatriker. Det har visat sig att upp till 70-80 % av alla psykiska besvär har fysiska orsaker. Konkreta exempel på detta är diabetes, sköldkörtelproblem, hjärntumörer, allergier, förgiftningar, felaktig kost, näringsbrist, B12-brist, brist på omega-3, intolerans mot vissa livsmedel och läkemedel osv.


Det är därför mycket viktigt att den fysiska undersökningen är omfattande. Det kan krävas många typer av blodprov och andra tester för att fastställa om personen lider av en fysisk sjukdom/åkomma eller inte.


Alla fysiska sjukdomar ska givetvis behandlas på sedvanligt medicinskt sätt. Detta är inte ämnet för den här artikeln.
När alla fysiska orsaker uteslutits görs en bedömning av vilken behandling/hjälp den vårdsökande personen ska erbjudas.

 

Det finns i princip 3 patientgrupper:
 

  1. Människor med akut psykos

  2. Människor med depressioner och problem

  3. Människor med psykiska funktionshinder
     

 

MÄNNISKOR MED AKUT PSYKOS

Denna patientgrupp ska erbjudas riktiga ”Vilohem”. Vilohemmen ska vara belägna i natursköna omgivningar.
De ska vara indelade i olika avdelningar, som motsvarar olika nivåer.

 


NIVÅ ETT — Gäller för
människor med akuta psykoser

 

Här får patienten stanna i 3-10 dagar tills stadiet med den akuta psykosen har klingat av. Patienten får ett eget rum med en väggfast bädd och sängkläder, ingenting annat. Ingenting som går att förstöra och ingenting som patienten kan göra sig illa på. Här ska vara mycket rent och mycket ljust, stora fönster och bra belysning.

 

Patienterna får röra sig fritt i sitt eget rum och i anslutande gemensamhetsutrymme. Maten som serveras ska vara mycket god och näringsrik och innehålla mycket grönsaker och frukt.

 

Behandlingen består av vitaminer, mineraler och andra näringstillskott som behandlande läkare rekommenderar.

 

Inga psykofarmaka förekommer. Det har funnits fantastisk effektiv hjälp utan psykofarmaka i det förflutna, (se Mänskliga rättigheter 4-04). Det var när man började låsa in en mängd människor med psykiska besvär i stora mentalsjukhus som problemen började.

 

Att de psykiatriska drogerna som kom på 1950-talet kallades ”revolutionerande” var endast på grund av att det blev tyst och stilla i salarna. De drogades helt enkelt ner och personalen fick lugn och ro. Patienterna hade fortfarande ett helvete men kunde inte uttrycka det. Utåtriktade övningar ges av personalen i den mån som patienten kan ta emot detta.

 

Personalen ska vara kärleksfull och vänlig, men bestämd. Attityden bör vara: den mannen/kvinnan kunde vara jag. Hur skulle jag vilja bli behandlad? Gott uppförande premieras. Våldsamma patienter och dåligt uppförande ignoreras. Personalen bör ha speciell utbildning och erfarenhet av psykotiska patienter.

 

Ingen form av bestraffning får förekomma. Stor vikt ska läggas på empati och medmänsklighet vid rekrytering av personal. Om det finns möjlighet för patienten att vistas utomhus i en trädgård eller i skog och mark, är detta det absolut bästa, särskilt under de varma årstiderna.

 

Här finns dock säkerhetsmässiga aspekter som måste beaktas. Den grundläggande tanken är att patienterna ska ha det mycket lugnt. Det ska inte finnas någonting som stör och förvärrar det akuta läget. Lätta sömnmedel kan ges om personen har svårt att sova.

NIVÅ TVÅ — för människor som kommit ut ur den
akuta psykosen och börjat intressera sig för sin omgivning
och sina medmänniskor.

 

Lokalerna har samma planlösning som för Nivå 1, men här är estetiken mycket viktig. Här ska vara vacker inredning, vackra möbler, mycket växter, tavlor och ett musikrum för avlyssning och utövande av musik. Även här ska ljuset flöda och det ska vara mycket rent och fräscht. Ingen TV. Fortsatta utåtriktade övningar bör ges. Man skall föröka få patienten att observera sin omgivning i nuet.

 

Här får patienterna börja hjälpa till. Hjälpa andra patienter samt hjälpa till med lättare arbetsuppgifter såsom städning, matlagning och/eller trädgårdsarbete. Att vilja hjälpa andra ska ses som ett tecken på att patienten håller på att tillfriskna.

 

Patienterna får assister (åtgärder för att hjälpa en person att återhämta sig snabbare från fysiska eller mentala besvär) av personalen och av varandra i den utsträckning som det är möjligt.

 

Måltiderna äts i en vacker matsal med vackert porslin och vackra bestick. Maten ska vara god och näringsrik och vackert upplagd.

 

Samma behandling som för Nivå 1, dvs. kärleksfull behandling, näringstillskott och lätta sömnmedel vid behov. Personaltätheten mindre än för Nivå 1.

 

 

NIVÅ TRE — På den här nivån
får patienterna även utbildning, som ska hjälpa dem
att återgå till sitt normala liv.

 

Miljön och behandlingen är densamma som för Nivå 2. Patienterna hjälper varandra med utåtriktade övningar.

 

Här ställs högre krav på arbetsinsats. Patienterna ska ha bestämda arbetsuppgifter som utförs varje dag och arbetstiden utökas efter hand så att han/hon till slut har en normal arbetstid, dvs. 8 timmar per dag, 5 dagar i veckan. På den här nivån får patienterna även utbildning, som ska hjälpa dem att återgå till sitt normala liv.

 

Man bör nu lära patienterna att studera. Läs- och skrivkunnighet är viktigt för att kunna slussas tillbaka i samhället. Nu bör man också lokalisera källor till förtryck i personens liv, och kurser i etik är viktigt.


När patienten gått igenom studieprogrammet och klarar av att arbeta 8 timmar per dag är han/hon klar, går de över till den fjärde och sista nivån, dvs. utslussning.

NIVÅ FYRA — tillbaka till det vanliga livet,
här får personen hjälp med bostad, arbete och
yrkesutbildning, allt efter behov.

 

Tillbaka till det vanliga livet, här får personen hjälp med bostad, arbete och yrkesutbildning, allt efter behov. 


Ingen möda får sparas när det gäller återanpassningen till samhället. Personen är nu inte nerdrogad och handikappad av psykofarmaka och har stor möjlighet till återanpassning.

 

Även här krävs ett nytt tänkande. Personer som varit utsatta för den nuvarande psykiatriska vården är ofta svårt stigmatiserade. Många har blivit så skadade av psykiatrin att de helt enkelt inte klarar av att sköta sig själva och leva ett normalt liv. Och många arbetsgivare drar sig för att anställa före detta psykpatienter eftersom man misstänker (förmodligen med all rätt) att man kan få problem i framtiden med personen.

 

Med ovanstående upplägg Nivå 1-4 blir det naturligtvis en helt annan sak. Ingen ska längre få stigmatiserande beteckningar som ”psyksjuk”, ”psykpatient” eller ”psykfall”. Dessa termer kommer att sluta användas i språket.

 

Poängen är att det inte finns några psykiska sjukdomar, det finns bara fysiska sjukdomar (ref. Tomas Szasz, The Myth of Mental Illness). Sinnet är inget fysiskt föremål, även om psykiatrin försökt få det till det under ett sekel för att kunna kalla sig läkare. Det kan inte bli sjukt i egentlig mening. Därför behövs inte dessa ord, varken ”psykiatri” eller ”psykfall”. Däremot finns det människor som har problem. Men det är en helt annan sak. Och givetvis någonting som behöver lösas.

MÄNNISKOR — med depression och problem

 

Under den här rubriken kan det naturligtvis rymmas många olika sorters människor med många olika sorters problem. Jag föreställer mig att om man söker hjälp inom den nuvarande psykiatrin så har man verkligt allvarliga problem, till exempel självmordstankar, depression av varierande svårighet och även utbrändhets- och uppgivenhetsproblem.


Även här gäller att en omfattande fysisk undersökning ska göras innan andra åtgärder vidtas. Rejäla doser med högkvalitativ Omega-3 är viktigt samt ordentligt med motion.

 

Om personen ska tas in i Nivå 1-4-systemet, bör han/hon förmodligen hamna på Nivå 2 och därefter ganska snabbt kunna slussas vidare till Nivå 3 och 4.

 

Nivå 3 och 4 ska även erbjudas i öppenvårdsform.

 

 

MÄNNISKOR — med psykiska funktionshinder


Här har vi de patienter som inte kan klara sig själva; de som tidigare bott på mentalsjukhus, och blivit institutionsskadade, men blev mer eller mindre utslängda när de stora mentalsjukhusen och institutionerna lades ner. Tanken, att avskaffa dessa erbarmliga miljöer, var god men många hamnade på gatan och blev hemlösa. Många har även missbruksproblem. Detta är inte ett värdigt liv för människor i vårt välfärdssamhälle.

 

Det är inte särskilt sannolikt att människor som först bott på institution och därefter varit hemlösa, klarar av att bo självständigt i egna lägenheter. Många vill inte ha någon kontakt med sociala myndigheter över huvud taget. Man måste gå varsamt fram och erbjuda någonting som är mer attraktivt än att fortsätta att bo ”på gatan”.

 

 

VAD GÖR VI MED PSYKIATRIKERNA?


Vad hände med slavägarna – ja, de dog väl ut så småningom, samma sak med psykiatrikerna. De kommer att försvinna av sig själva, eftersom ingen kommer att efterfråga deras tjänster. De bör definitivt inte tillåtas att arbeta inom vården (inte heller inom den somatiska vården), om de inte kan uppvisa ett äkta intresse av att vilja hjälpa sina medmänniskor på ett kärleksfullt sätt. Det finns trots allt sådana godhjärtade psykiatriker, vilket Thomas Szasz är ett exempel på, även om de är mycket få.

 

Övrig vårdpersonal skulle kunna begära och få amnesti under förutsättning att de skrev på en Etikkodex för utövande av mentalvård, som all sjukvårdspersonal bör signera.

 

 

PERSONALENS utbildning


Ovanstående ”Vilohem” bör förestås av en läkare, som inte är psykiatriker. Övrig personal bör bestå av sjuksköterskor, undersköterskor och sjukvårdsbiträden. Det finns även människor inom kyrkan som är mycket lämpliga, diakonissor, t ex. De kan uppvisa den empati som läkarkåren, och i största synnerhet psykiatrin, saknar.

 

Anita Kennedal, ordförande KMR Göteborg

Välkommen till KMR - Den internationella övervakaren av psykiatrin

© 2015 Kommitén För Mänskliga Rättigheter. Alla rättigheter förbehållna.