SEXUELLA ÖVERGREPP

Maritha kom i kontakt med KMR efter ett antal sexuella övergrepp inom psykiatrin och blev snart aktiv medlem. Hennes berättelse som publicerade i KMR:s tidning "mänskliga rättigheter" ledde till stor uppmärksamhet i media, bland annat med rubriken "Den legala våldtäkten" i Expressen. Den ytterligare uppmärksamheten ledde till en lagändring där det blev förbjudet för vårdare att ha sexuellt umgänge med patient. Detta var lagligt innan.

"...Blev omhändertagen som elvaåring... Kände mig ensam och vilsen och längtade bara efter trygghet. ..."

Denna berättelse jag skriver ner är helt autentisk med vad jag har upplevt inom psykiatrin. Jag tänker inte att försköna eller på något sätt dölja detta hemska faktum som har gjort mig till slav under vanebildande piller, misstänksamhet, ångest- skuld- förnedringsskamkänslor och det mest påtagliga: Jag har förlorat mina tre barn och mitt människovärde. Det är obetalbart.

 

Resumé: Blev omhändertagen som elvaåring, efter incest och misshandel, lades in på barnpsykiatriska kliniken i Göteborg, där jag fick stanna ca ett år, med psykologsamtal, läkarsamtal och ett antal undersökningar. Ordinerades Valium, då jag ansågs som svår att få kontakt med.  Gråtmild och tystlåten minns jag att de ansåg mig. Följande år, barnhemsplaceringar, flickhem, fosterhem, nio olika fosterhem vet jag att jag bott i, med lika många olika uppfostringsmetoder. Kände mig ensam och vilsen och längtade bara efter trygghet.

Den kvinnliga avdelningen jag blev inlagd på var en kronikeravdelning. Vilket innebar att de flesta var lobotimerade eller blev. Jag såg många gånger patienter som tillsammans gick iväg från avdelningen och kom tillbaka med vita bandage runt huvudet. Jag undrade vad de hade gjort, men fick inget svar. Jag var livrädd att bli opererad i huvudet, därför gjorde jag allt de bad mig om. Matade patienter, borstade deras löständer, friserade dem varje tisdag, då de badades samt hade till uppgift att sköta alla krukväxter. Tyst gick jag omkring, och tittade hur såren såg ut då bandagen tagits bort.

 

Minns att det låg åtta patienter på samma sal. Det hängde en stark glödlampa i taket som var tänd nattetid. Det stod ett bäcken i mitten mellan alla sängar som f.ö. alltid någon sparkade omkull varje natt. Jag fick inte bära mina egna kläder, utan var tvungen att gå i sjukhusets rockar. Jag såg då patienter fick elchocksbehandlingar inne på avdelningen eftersom dörren till behandlingsrummen ofta stod öppna. Jag undrade varför man gjorde sådana ingrepp. Själv skulle jag få erfara denna behandling. Vid fyra tillfällen. Jag var ju ett barn. Men ansågs som "svåråtkomlig".

 

Fick kontakt med ett mentalsjukhus i Göteborg, Lillhagens sjukhus, efter en överdosering av tabletter som jag fått utskriven av en privat läkare, samt valium, som jag då hade blivit beroende av. Året var 1968. Jag var då inte fyllda sexton år. Blev inlagd på en kvinnlig avdelning som mest bestod av äldre tanter men det fanns en viss trygghet, då min läkare varje dag samtalade med mig och ingav mig ett mycket stort förtroende. Han blev på något sätt min pappa, han förstod och han var alltid vänlig emot mig. Under den perioden, ca sex månader som jag låg inne på sjukhuset kände jag mig mycket bättre. Därifrån sökte jag och fick bo i ett inackorderingsrum. Ensamheten var jag inte rädd för, jag fick ju ringa Min läkare när jag ville och det kändes skönt. Jag fick besöka honom utan att först beställa tid och det gav mig förhoppningar inför framtiden. Någon som brydde sig om.

 

Jag ringde och jag besökte min läkare ganska ofta och han gav mig medicin direkt i handen på sin expedition, så att jag slapp betala för dem. Det var stesolid som han bytt ut från Valium. De skulle inte vara så farliga enligt honom. Men, jag var kraftigt beroende, har jag förstått i efterhand, av dessa helvetiska tabletter. Doseringen hade ökat från 20 mg/dag, till över 90 mg/dag. Trots allt orkade jag ta mig igenom yrkesskolan och utbilda mig till frisör. Arbetade dagligen fram tills jag var nitton år, då jag drabbades av allergi i mitt jobb. Tog det hårt, då jag kände att mitt drömyrke nått sitt slut. Men, jag hade kontakt med min förtrogna läkare som då lade in mig på sjukhuset för att jag skulle få vila upp mig. Fortfarande lika vänlig och förstående. Jag tyckte han hade förändrat sig från det att han första gången såg mig, då han numera berömde mitt utseende och kropp, och det är klart att man som tonåring utvecklas. Men han gjorde inga intima anspeglingar på sitt egentliga intresse då. Först då jag skulle skrivas ut gav han mig sitt telefonnummer till sin bostad. Han tyckte att jag kunde ringa honom i hemmet, om jag fick ångest, det var inte så jäktigt som på sjukhuset. Han var gift och hade två söner i unga tonår och hans fru var förstående ifall jag skulle ringa, så jag behövde inte känna det som om jag störde. Det hände vid ett par tillfällen att jag ringde honom, men då var han kort i tonen och bad mig ringa honom på sjukhuset istället. Då jag ringde dit, berättade han att nån av sönerna hade legat sjuk just då jag ringt, det var därför han hade känt sig stressad. Vi fortsatte som vanligt kontakten. Jag hade skaffat en lägenhet och var tillsammans med en pojkvän, som var musiker, vilket innebar att han oftast var ute i landet och spelade.

 

Ibland fick jag konstiga telefonsamtal, det var någon som bara stönade i telefonen och efter en stund la på. Berättade för min läkare om dessa samtal och kände mig obehaglig till mods, men han svarade att det fanns så mycket konstiga människor, och ringer de bara på telefon så var det ingen fara.  Blev så med barn, och tyckte att livet artade sig hyfsat tills den dag då min pojkvän inte ville vara med längre. Han var för ung för att bli far. Min värld rasade åter, men vid min sida stod min trofasta läkare och numera vän. Han tröstade mig och uppmuntrade mig till ett liv, som mamma. Nu hade jag verkligen något att leva för. Jag växte in i rollen allteftersom tiden gick och jag kunde känna sparkar i magen. Men tyvärr, kunde jag inte sluta med mina tabletter. Fick naturligtvis Stesolid av läkaren, men åter bad han mig att ringa honom då jag kände mig alltför dålig.

 

Då jag var gravid i femte månaden hade fortfarande inte de underliga samtalen slutat och en kväll kände jag mig hopplöst rädd. Ringde min läkare som sade att jag skulle ta en taxi och komma hem till hans familj, istället för att sitta ensam och vara rädd. Jag gjorde detta. Väl framme vid den flotta villan stod jag och kände mig oerhört liten. Det såg ut som jag kom till ett palats. Men jag tog mod till mig och ringde på porten.

 

 Min läkare öppnade, och jag hade aldrig sett honom förut utan vit rock, han såg så annorlunda ut med sin bara överkropp, med allt svart hår på bröstet. Han visade in mig, hade förväntat mig att hans fru och barn skulle vara hemma, men de var i sommarstugan, berättade han. Han visade ner mig i sin gillestuga och hällde upp ett glas från en whiskyflaska och bad mig dricka upp det, påstod att det var bättre att snabbt svälja ner whiskyn för det skulle hjälpa både bättre och snabbare än stesolid. Dumt nog höll jag för näsan och svalde innehållet. Drack ingen sprit för övrigt men som i nån slags dold befallning tog jag emot och efter det ytterligare ett glas. Kände mig givetvis lugnare, men då kom chocken.

 

Min snälla läkare, min vän och nästan pappa började att ta på mig, mina bröst och kände på min stora mage, tyckte att jag var vacker som gravid. Jag kände att han blev mer hårdhänt och bad att han skulle släppa mig, men det gjorde han inte. Istället drog han mig upp för en halvtrappa som ledde till hans sovrum. Där slängde han ner mig på sängen, det var sommar, så det var inte så många plagg han behövde rycka av mig. Han genomförde ett fullbordat samlag. Jag försökte att slita mig loss, men det var ett järngrepp som höll mig kvar. Jag var rädd, livrädd både för honom och för vad som kunde ske med mitt ofödda barn. Till slut gav han efter sin tillfredställelse upp. Jag tog mina kläder i handen och försökte springa ut genom porten, men han hindrade mig och frågade om jag inte ville ha lite mat. Jag rusade ner för en trappa som ledde till källaren och garaget, därifrån sprang jag halvnaken, klädde mig i en skogsdunge och for hem.

 

Tror inte att jag fattade vad som egentligen hänt. Var helt chockad och hemma fanns det tabletter som jag praktiskt taget slängde i mig. Jag tog en lång dusch, kände mig så förnedrad och smutsig, besviken och ledsen, grät som jag gjort så ofta och mycket men nu var det hejdlöst. Jag hade inga anhöriga att kontakta, vågade inte åka till sjukhuset och berätta vad som hänt, istället isolerade jag mig i min bostad under en lång tid.

 

Efter nån månad ringde min läkare och bestämde att vi skulle träffas, för jag var "tvungen" att hålla kontakt med honom, och inte bara avbryta efter så många års behandling. Berättade att jag inte vågade besöka honom mer, men han ursäktade sitt handlande med att "det var inte meningen", "vem som helst kan bli full".

 

Konstigt nog drog jag mig inte för att besöka honom på sjukhuset, men den största anledningen var att jag var tvungen att ha min medicin. Han var rar och gav mig tabletterna, som vanligt framställda på bordet. Samtalen fortsatte med  "den stönande", men jag hade då fått en fin kontakt med min granne två trappor upp, och hon berättade att jag kunde spåra samtal, genom att inte lägga på telefonluren utan gå upp till henne och ringa televerket om det skulle upprepas. Visst, det upprepades en gång till och då spårade jag samtalet, döm om min förvåning då jag fick läst igenom brevet från televerket. Min läkare, verkligen, jo, hans namn, adress och telefon-nummer stod klart att läsa. För första gången gav jag utlopp för min annars innestängda ilska. Tog omedelbart taxi till sjukhuset och med skakande händer rusade jag in på läkarexpeditionen, sträckte fram brevet och skrek rakt ut. Han tog brevet, smålog, emedan han rev sönder det, och jag hotade med att gå till hans chef, men då svarade han bara. "Varsågod, jag ska berätta för honom hur sjuk du egentligen är".  Nu var beviset, d.v.s. brevet borta, och vem skulle tro på mig. Förmodligen ingen. Åkte hem och isolerade mig med mina mediciner och var totalt trasig långt in i själen. Men bestämde dock, att aldrig mer kontakta honom igen.

 

Tiden gick, och på min 21-årsdag födde jag en liten flicka. För första gången kände jag det man kallar för lycka. Ett eget barn, som aldrig nånsin skulle växa upp likadant som jag gjort. Efter en vecka var vi hemma, och jag hade fullt upp med att sköta mitt nyfödda barn. Telefonen var numera tyst från stöningar, så det fanns då ingen smolk i bägaren, frånsett den vanliga tröttheten efter en graviditet. Tyvärr, var mina tabletter som vanligt ett problem, men det var inte svårt att få tag i eftersom privata läkare skrev ut. Det hände att jag var hos flera läkare på samma dag, för att gardera mitt behov. 


Huvudsaken var dock, att min dotter hade det bra.

 

Så förflöt några år, innan jag så träffade en ny man som jag kunde känna någon samhörighet med. Det var en ren tillfällighet, då jag besökte en kamrat på en mindre tillställning, f.ö. den första sedan min dotter föddes. Hade mest levt för mig själv och ett par kontakter med ett par andra mammor. Han visade en trevlig sida, så det var inte svårt att tycka om honom.

 

Kan direkt säga att någon kärlek var det inte men en längtan efter en familj, och någon som brydde sig, det kändes trots allt lite vemodigt med ensamheten. Vad jag inte visste då, var att denne trevliga man hade alkoholproblem, men det tog ett bra tag innan jag insåg det. Han arbetade, skötte sig utåt sett, men då vi flyttat ihop, i hans hemstad 40 mil från Göteborg, krävde han att vi skulle gifta oss om jag skulle bli accepterad i hans familj. Speciellt på helgerna, då han drack, kom detta samtalsämne upp. Till slut gick jag med på det, för att göra honom nöjd. Jag hade ju lämnat min hemstad och stod här i hans bostad med min dotter och kände som ett slags tvång att gå med på hans hotfulla önskan/krav.

 

Strax efter att vi blivit vigda, började ett annat helvete än det som tidigare passerat, och lämnat djupa sår. Misshandel, spritmissbruk ifrån hans sida, påtvingade samlag, men ändå utåt sett, en vanlig familj. Naturligtvis åt jag höga konsumtioner av tabletter, för då jag ville bort från honom och tillbaka hem, fanns ingen återvändo.  Det blev ännu mer slag och törnar, dessutom framför min flickas skrämda blickar. Tre år höll detta på, slutet kom då jag var gravid, beslutade mig för att ge mig av, men tyvärr, var han med på resan, gav sig inte utan tvingade mig att fortsätta leva ihop med honom. Det fungerade fram tills dess att min son var drygt två veckor gammal, då min man i berusat tillstånd skar mig och misshandlade mig, slog sönder hela lägenheten vi då bodde i. Med grannars hjälp kom polisen, därefter socialförvaltningen. Det överlades hit och dit om jag var lämplig som mor, eftersom jag tydligen kunde ha överseende med en sådan man. Efter detta hotet om ett omhändertagande av barnen försvann min man, men ersattes av de sociala myndigheterna. Jag hade då tappat alla krafter, åt inget, enbart tabletter. Rasade i vikt hade sömnproblem, ångesten växte sig allt större och jag kände mig sjuk, och ensam. Kontaktade själv socialförvaltningen, då jag insåg att mina krafter inte var tillräckliga för barnen. De skulle hjälpa mig under en övergångsperiod. Hette det. Jag lade frivilligt in mig på det mentalsjukhus där jag tidigare vistats, det enda jag kunde be om var att få slippa min gamla läkare. Sa inte varför, men sektoriseringen hade just skett på sjukhuset, vilket innebar att jag inte tillhörde hans klinik.

 

Då jag blivit bättre, kom nästa chock. Barnen fick inte komma hem. De var omhändertagna för samhällsvård. Efter att socialförvaltningen gjort utredningar om min uppväxt, lämpade det sig inte att jag skulle kunna återfå barnen, om jag inte kunde visa upp en annorlunda familjebild än tidigare. Ånyo, sprack mina drömmar om att få leva ensam med mina barn. Självmordsförsöken, avlöste varandra, jag var mer på mentalsjukhus än hemma. Var jag hemma gjorde jag nya försök. Totalt förvirrad flyttade jag ihop med en man jag känt sen tidigare, allt för att kunna visa upp ett hem och ett legalt förhållande. Men, så enkelt var det inte.  Jag arbetade, åt stesolid ca 200mg/dag, och uppvaktade sociala sammanträden månad efter månad, men det blev alltid negativa besked. Barnen såg jag inte, då familjehemmet talat ner mig inför bägge två, blev de istället rädda då jag ringde. Mamma var en dåre, sa min dotter, det hade fostermamman sagt.

 

Desperat gjorde jag mig med barn igen, jag kunde inte acceptera att mina barn var stulna. Men den lilla flickan jag födde i maj 1980, skulle också stå mig förlorad. Eftersom jag separerat med hennes far efter ett stormigt förhållande sökte han vårdnaden om henne och med min bakgrund, framstod det i rätten helt klart vem som var mest lämpad. Sitt eget missbruk kunde han hålla i schack. Men alla mina självmordsförsök och vistelser på mentalsjukhus var väl noterade. Sen följde en tid då sjukhuset blev mitt hem.

 

Det året jag minns främst var 1984. Var inlagd på Lillhagens sjukhus efter överkonsumtion av stesolid. Under ca 6 veckor låg jag där, och hade en manlig kontaktman. Han var omtänksam och gjorde "allt" för att få mig att finna lite livsglädje, och med tiden var jag tvungen att försöka resa mig i min fortsatta kamp om barnen. Min kontaktman var djupt förstående, han lyssnade .... Ja, så till den milda grad, att han fick min läkare att tillåta mig permission. Det han inte berättade var: han hade lånat en nyckel av en inneliggande patient och kravet han satte på mig var att om jag ville ut, var jag tvungen att följa med honom, men säga till läkaren att jag skulle besöka en väninna. Jag gick med på detta. Efter så lång period på sjukhuset hade jag nästintill betalat vad som helst för att slippa ut.

 

Jag hade ju då ett s.k. vårdintyg som inte gav plats för någon utegång. Fredagen nalkades och jag var inte lite nervös då jag stod nedanför avdelningen och väntade på min kontaktman. Punktligt, minns jag, klockan fem, kom han körandes med sin gula Mercedes, öppnade artigt, tyckte jag såg fräsch ut, påpekade att jag skulle få en trevlig kväll, eftersom jag dessutom hade fått nattpermission så hade jag ingen tid att passa. Vi körde mot en förort, parkerade bilen, varpå min kontaktman öppnade bagageluckan och tog med sig ett par kassar. Han påstod att vi skulle äta en god middag, och "koppla av". Vi steg in i en lägenhet som var snålt möblerad, men vad gjorde det hur det såg ut, jag var ju fri.... Han dukade upp rostbiff och potatissallad, tog fram ett par starköl, och utan tanke satt jag där tillsammans med honom och både åt och drack. Blev naturligtvis berusad, men dock inte så att jag ej minns det som följde efter en lång mat/pratstund. Han plockade fram kläder, underkläder såsom strumphållare, strumpor, trosor med en öppning fram, samt en bh. Bad först att jag skulle pröva kläderna för han ville se hur sexig jag egentligen kunde se ut, om jag klädde mig, enligt honom "på rätt sätt", aningslöst, men samtidigt lite fjantigt gjorde jag honom till lags. Kände mig påverkad av de öl jag druckit, samt kombinationen med medicinen gjorde ju sitt. Gick in på toaletten, tog på mig dessa plagg, gick ut i vardagsrummet, där han satt i soffan och avgav en vissling. Han bad mig gå ett par varv i rummet, det gjorde jag, var sedan på väg för att ta av mig kläderna, då jag började känna mig löjlig inför denna föreställningen.

 

Men då flög han upp från soffan och sa: "Har du gett dig in i leken, så får du också vara med till slut". Glöm inte att det är jag som har gett dig frihet i kväll och det har jag fått kämpa för. Han bröt ner mig på golvet och tvingade mig till de flesta ställningar ett samlag kan genomföras på, åter såg jag min gamla läkare framför mig, hjälplös, utlämnad åt en fullständigt galen man. Han höll mig fast under nästan sju timmar, då jag kom loss rusade jag in på toaletten. Var plötsligt helt klar.

 

Blodig, då jag hade menstruation slet jag av mig de kläder som fortfarande satt på, men plötsligt kände jag en sån avsmak för mig själv att jag helt desperat fick tag i ett rakblad, som jag skar upp mina bägge armar med. Jag straffade mig själv för att jag varit så enfaldigt dum och gått med på hans inviter. Jag hörde att det bankade på toalettdörren, men vågade inte öppna. Minns att jag satt på golvet och väntade på att få domna bort med mina blödande armar. Han fick upp dörren, och gav mig ett slag rakt i ansiktet, "Vad i h-e, sysslar du med, hur ska du förklara detta i dag då du kommer tillbaks till sjukhuset, du är verkligen sjuk, det fattar jag nu, barnsliga metoder, jag kunde ju räknat ut det. Men jag ringer direkt till sjukhuset och säger vad du har gjort och f-an tar dig om du inte håller med om det jag säger. Fattar du det! skrek han. Jag nickade. Hörde samtalet som löd: "Maritha har ringt till mig, till min bostad inatt, hon befinner sig hemma hos sin väninna har druckit och tydligen skurit sig. Jag har lovat att åka och hämta henne, så vi kommer upp om nån timma.

 

Han beordrade mig att snabbt klä mig, sedan följde en vansinnesfärd tillbaks till sjukhuset. Där fick de sy ihop armarna med ett antal stygn, och det var inga vackra märken. Personalen tackade honom för hans hjälpsamhet, och förde mig till sängs, med ett s.k. X-vak, som satt intill mig. Jag var så förtvivlad jag vågade ingenting säga om verkligheten, utan grät oavbrutet. Mitt X-vak bad mig hålla tyst, så jag inte störde de andra patienterna, men det gick bara inte. Helt uppsvälld kring ögonen låg jag vaken fram till förmiddagen då överläkaren kom in till mig och frågade varför jag gjort detta "självmordsförsök", jag hade ju verkat relativt pigg då jag lämnade sjukhuset dagen innan. Jag svarade att jag inte visste. Att det bara kom över mig.  Min kontaktman kom lite senare på dagen och hade en present till mig, som han sa. En free-style, hade han köpt, för att jag skulle kunna ligga och njuta av musik. Han frågade om läkaren talat med mig, vilket jag bekräftade. Bara om du nu sköter detta snyggt kan jag hjälpa dig bort, med ditt X-vak, har ordnat så att jag får sitta hos dig den största delen, då jag jobbar. Orkade inte tala med honom, utan låg mest och stirrade i taket. De hade ju konstaterat att jag var inne i en djup depression, och dessutom ordinerat mig psykofarmaka mot detta samt höjt dosen stesolid. Under 13-14 dagar, var jag endast uppe och duschade, låg, åt ingenting utan fick B-vitaminsprutor.

 

Min kontaktman hade då börjat skriva brev till mig. Det visade sig att han satt på personaltoaletten och skrev dessa långa intima men ändå på sitt sätt kärleksfulla brev. Jag läste dem, där han omtalade hur skön jag var, vilken underbar älskarinna. Han ville: om han inte redan var gift och hade ett litet barn, egentligen gifta sig med mig. Men han skulle ta ut skilsmässa snarast och försöka komma överens med sin fru att hon fick bo kvar i deras gemensamma hus. Jag lade alla brev i mitt sängbord, och tänkte: den dagen jag orkar ska jag berätta för läkaren vad som var orsaken till mitt tillstånd. Efter ytterligare två månader, blev jag utskriven. Satt hemma ensam och mådde dåligt.

 

Min kontaktman sökte mig flertalet gånger, men jag öppnade aldrig dörren. Han ville ge mig foto, som han tagit på mig i lägenheten, som enligt honom var ursexiga. Han skrev det på små lappar som han stoppade ner i brevinkastet då jag vägrade att öppna. Det gick så långt, att jag inte vågade ha radion på ifall han skulle komma, och upptäcka att jag var hemma. Tyst gick jag omkring med ett stesolidrus under en mycket lång tid. Skammens hus, tycktes det mig stå, i stället för mitt efternamn på dörren. En morgon, redan klockan sex ringde min telefon. Det var en kvinna som presenterade sig som personalassistent på Lillhagens sjukhus. Hon undrade försiktigt om jag ville träffa henne i en angelägenhet som rörde mig under tiden jag varit inlagd. Jag förstod naturligtvis inte vad jag hade för något som kunde göra henne besväret att kontakta mig, men hon förklarade att det gällde min kontaktman. Jag var helt enkelt tvungen att komma ut till sjukhuset och tala med henne.

 

Vi bestämde tid och plats. Jag preparerade mig som vanligt med extra stesolid. Jag blev väl emottagen då jag steg in på den administrativa delen av sjukhuset. Blev anvisad en sittplats i ett konferensrum, där det också satt en man som hade nån form av chefsbefattning. De började att förhöra mig om mina känslor för min tidigare kontaktman. Jag svarade kort, att det inte fanns några känslor överhuvudtaget. Men, tydligen hade han känslor för mig, kunde kvinnan konstatera då hon tog upp ett tjugotal brev, som jag kände igen. Det var breven han skrivit till mig, som legat kvar i mitt sängbord, då jag blev utskriven. De bägge, berättade att detta var en allvarlig situation, och jag var tvungen att hjälpa till för att mannen ifråga skulle kunna avsättas. Bröt då ihop och berättade hela historien, från början till slut. Men ville inte möta honom i nåt gemensamt förhör, jag orkade inte se honom. Samtidigt berättade kvinnan att de tidigare hade letat efter mig, då de hört talas om att en läkare hade bjudit hem mig till sig, och därefter våldtagit mig. Men, då bodde jag inte i stan, utan hos min f.d. man, hade ju dessutom bytt efternamn. De kunde inte göra något åt den händelsen, efter så många år, men hade noterat vad som kommit fram. Detta handlade då om min gamla förtrogna läkare, som förutom mig hade gjort en annan kvinnlig patient gravid. Denna patient hade jag talat med i förtroende med om min upplevelse med och i samband med sitt övergrepp hade hon nämnt mitt namn (f.ö. tvingade han henne att göra abort). Nåväl, efter några timmar var "förhöret" över, jag fick besked om att min f.d. kontaktman redan hade erkänt att han känt sig "dragen" till mig, men naturligtvis berättade han inte om den händelse som hade utspelat sig. Han blev "omplacerad", vart vet jag inte, men jag såg honom aldrig mer.

 

Efter att ha varit hemma i drygt ett år, var det åter dags att läggas in på mentalsjukhuset. Denna gång var jag så förtvivlad att jag försökte slänga mig framför en bil. Föraren och hans hustru hade kallat på polis, som i sin tur kört mig till sjukhuset. Jag var ju inte berusad så det var inte deras sak att ta hand om mig. Hamnade på en främmande avdelning, fick åter en manlig kontaktman. Stor bred och lång, ansågs väldigt duktig och visade mig en ganska hård sida. Våra samtal, bestod mest i att han talade om för mig hur jag skulle bete mig, för att klara av min situation. Han sade sig inte ha någon sympati för "självmordskandidater", utan det var bäst för mig om jag skötte mig, och gick till honom, enkom honom, om det uppstod problem, eller om jag bara ville prata. 


Han blev jag direkt rädd för, jag hade absolut ingenting att säga till honom tyckte han var mycket obehaglig, och det räckte att jag hörde hans tunga steg i korridoren för att jag skulle bli övernervös. Under de fyra månader jag låg inne (då med LSPV) hade jag inte någon gång själv tagit kontakt med honom, men då jag kände mig starkare så började jag så smått att tala med honom, märkte då en förändring i hans som han sade "sitt sätt att arbeta på", han blev mjukare och berömde mig för min kamp som var ganska slagkraftig. Genom min överläkare och kontaktman blev jag så försöksutskriven. Skulle naturligtvis veta att så fort det hände något, eller jag gjorde mig illa så hade de rätt att återföra mig till sjukhuset. Men aldrig, tänkte jag, där fanns livsfarliga patienter som satt och skröt om både misshandel och mord, kastade nidord efter mig osv. Beslutade att ta kontakt med någon förening, då jag blivit utskriven, för att inte fortsätta min sedvanliga isolering. Men precis innan jag skulle lämna avd. kom det fram en kille som var sjuksköterska, och undrade om jag ville vara med och bilda ett nytt RSMH i Göteborg. Jag hade fördrivit tiden med att skriva mycket i den interna sjukhustidningen under min vistelse och han tyckte jag kunde uttrycka mig så bra samt att jag kunde bli en resurs för föreningen, med så lång "vårderfarenhet". Jag blev glad över att bli tillfrågad, och svarade omedelbart ja.

 

Vi, d.v.s. jag och fyra till, startade RSMH-Livet i GBG. Det kändes skönt att ha den kontakten och samtidigt få utlopp för mitt skrivande. Jag fick många möjligheter att gå på olika kurser. Snabbt fick jag värvat medlemmar och var snart ute i skolorna och informerade om mentalvården, hur man kan hamna i vårdcirkeln, och varför. Det var underbart för mig att känna mig uppskattad och omtyckt, där jag stod och berättade om mig själv, om mina upplevelser, under alla år. Vissa känsliga episoder lämnade jag därhän. B.la alla övergrepp, både sexuella och medicinska.

 

Skulle på en informationskurs över en helg, detta var drygt en månad efter min utskrivning. Jag var i full färd med att packa, då telefonen ringde, klockan var 23.00. Blev lite nervös, vem ringde så sent, skulle kursen vara inställd, tänkte jag då jag lyfte på luren. Nej, det var min kontaktman, som något irriterat undrade varför jag inte hört av mig, som bestämt. Jag svarade uppriktigt, att jag varit i full gång med föreningen och det kändes bra för mig. Det hjälpte mig bättre än att besöka eller ringa sjukhuset. Sedan kändes det viktigt för mig att hela tiden vara sysselsatt, med något annat än bara mig själv. Jag hade fått många fina vänner inom föreningen och jag ansåg att vi tillsammans stöttade varandra bättre än den vård som kunde erbjudas mig på sjukhus.  Men, han nöjde sig inte med det utan krävde att vi skulle träffas, så att han fick levande bevis för att jag talade sanning om mitt tillstånd, samt att det "fanns en lag", som sade att då man bara var försöksutskriven skulle man ha kontakt med sin kontaktman, tills dess vårdintyget blev avskrivet. Jag trodde givetvis på honom, men omtalade att jag följande morgon skulle resa iväg, så tidigt som 06.00, ty, han ville vi skulle träffas samma kväll. Jag förklarade att det var för sent, att jag var tvungen att sova några timmar. Han bestämde då istället, att vi skulle träffas måndag eftermiddag. Sedan undrade han lite skämtsamt om jag kunde komma över till honom, eftersom han bodde i personalbostäderna som låg i anslutning till sjukhuset, och ta med mig en sax för han behövde klippa sig. Då jag var frisör, kunde han lika väl betala mig, som att åka in till stan. I hastigheten och med en snabb titt på klockan svarade jag, ja.

 

Helgen blev precis som jag förväntat mig, det var roligt att träffa förenings- medlemmar från hela landet, vi hade lektioner halva fredagen, hela lördagen, halva söndagen, tills det var dags att ta tåget tillbaka hem. Vi lärde oss en del om b.la. kommunikation människor emellan, och lite talteknik, då man blev ställd i offentlighetens ljus. Mycket små, men tänkvärda begrepp. Överlycklig med lite mer kunskap i bagaget åkte jag hem.

 

Måndagen, denna helvetes måndag, jag ångrade att jag lovat min kontaktman att besöka honom. Jag tyckte mig ha så mycket kraft och vilja till att försöka både förändra och informera allmänheten om min "nyvunna "kunskap.  Jag kände mig stark. "MEN ETT PAR TIMMAR KUNDE JAG OFFRA". så jag infann mig prick kl.16.00 hos min kontaktman. Han bodde i ett rum i en korridor, kollektivt med andra anställda. Då jag kom in i foajen, hördes det röster nån trappa upp. Jag hörde min kontaktmans dova stämma, tränga igenom de övrigas. Gick upp och ett brett leende mötte mig. Det satt tre manliga för mig okänd personal, tillsammans med den "dovstämmiga". De satt och åt och drack.

 

Jag blev ombedd att sätta mig, de skulle snart vara klara så vi kunde sitta i lugn och ro och tala. Tyckte det var underligt att han drack alkohol, samma dag vi hade bestämt möte. De övriga droppade av, och snart var vi ensamma. Vi gick in i hans rum, och satte oss ner på varsin stol, med ett litet soffbord emellan. Jag undrade om jag skulle klippa honom som han frågat, men det var ingen brådska, "det roligaste var ju att få se mig". Han undrade var det var för slags förening, vad jag hade för "vettig" uppgift att fylla där eftersom jag verkade "så upptagen". Förklarade så gott jag kunde, och med den respekten (eller var det rädsla) jag kände inför honom, gjorde jag föreningen mindre än den egentligen var. Jag ville inte deklarera alltför stort, då jag var rädd för att han skulle trampa ner mitt lilla självförtroende, som jag hade byggt upp. Efter nån timma blev han förändrad. Han bad mig att sätta mig på hans säng. Men jag vägrade, tyckte jag satt bra på stolen, och ursäktade med att jag hade lite bråttom hem, "finns inget som heter bråttom," viskade denna nästan två meter långa, bredaxlade man. Tog tag i mina armar, bakifrån, hävde ner mig mot sin säng, tog ena handen framför munnen, höll mig stadigt fast med den andra, runt min handled. Fick enkelt ner mig på sängen, och vältrade sig över mig. Jag kunde inte skrika, då han pressade sitt huvud över mitt ansikte och med sina stora händer fumligt plockade av mina jeans. Kan inte uppskatta tiden, men under ett par timmar gjorde han alla försök att lyckas genomföra ett samlag. Det gick inte, då han antagligen druckit för mycket. Han hotade mig, om jag öppnade munnen, så skulle det bli ännu värre, och förresten, de andra skulle inte bry sig om, de var ju vana vid att de patienter som kom dit, visste vad det var frågan om och fick därmed skylla sig själva.

 

Chanslös igen, kunde det vara sant.

 

Han var tvungen att ligga med mig, förklarade han. Hans krav var att vi skulle ta en taxi hem till mig, och där skulle han inte misslyckas. Bara jag gjorde som han sa, så skulle han inte vara hårdhänt. "Du är ju van vid sånt här, så spela inte oskyldig". Jag tänkte: Visst, taxi var räddningen, där kunde jag be om hjälp, så jag lurade honom att gå med på det han krävde. Men, då han ringt efter taxi, förklarade han att om jag sade något i bilen, skulle han se till så jag blev "mig själv, igen". Inlagd på sjukhuset där ingen skulle tro på min berättelse om honom, han skulle se till att jag inte fick en chans att fortsätta med föreningen, och till sist, "Du vill väl fortsätta att leva"?  Tyst som en mus åkte vi taxi till min bostad, jag hoppades, eftersom han hela tiden drack, att han skulle bli trött och somna, för då skulle jag kunna rusa ut från min lägenhet och kalla på hjälp. Istället blev han piggare, och fick in mig i mitt sovrum, där han genomförde ett samlag. Efter det höll han fast mig, för att jag inte skulle kunna rusa ut. Han började att flimra med ögonen på ett underligt sätt, och sade hest: "Du måste fort åka hem till min bostad och hämta en injektionsspruta" och sen sa han något namn på en ampull, "Jag är diabetessjuk och är tvungen att ha detta omedelbart". Livrädd och i trance åkte jag hem till hans rum, hämtade snabbt det han bett mig om och fort tillbaka Han tog sin spruta och blev "sig själv" igen efter en stund.  Därefter tog han på sig kläderna och for hem.

 

Ringde omedelbart sjukhuset, då han lämnat min lägenhet, och berättade där vad som hänt. Men de brydde sig inte. Vi tar inte ansvar för vad personalen gör på sin fritid, ta upp det med din läkare så får ni komma överens om vad ni ska göra. Men, herregud, jag har blivit våldtagen. Ingen lyssnade. Ringde då fortfarande helt slut och upprörd till den kvinna som var personalassistent och bad henne hjälpa mig. Visst, hon skulle undersöka saken. Kontaktade även min kurator på sjukhuset och omtalade händelsen/övergreppet.  Samma dag, blev jag åter tvungen att lägga in mig. Jag var så trött, och min tidigare korta tid av livsglädje var helt bortblåst. Min kontaktman, blev "tillfälligt avstängd", redan denna dag. Trots övergreppet lade de in mig på "hans avdelning". Där fanns minsann ingen sympati. Nej, personalen undvek mig, jag satt ensam. Då jag försökte tala med någon, nonchalerade de mig helt. De tyckte jag ställt till det tillräckligt. Åter kom alla gamla minnen upp, precis som en filmatisering i min hjärna. Jag hade nu alltså ingen att tala med, men fortfarande var jag intagen under LSPV. Jag fick mediciner som gjorde att jag sov nästan dygnet runt. 


Fick ändock, via min kurator kontakt med polisen, som höll mig i förhör under en hel förmiddag. Det var mycket laddat, då jag inför den kvinnliga förhörsledaren i detalj skulle redogöra för vad som hänt, och gång på gång bröt jag ihop. Men redogörelsen räckte för ett bevis mot att det handlade om ett övergrepp, och ansvarsnämnden m.fl. blev inkopplade för att utreda det hela.

 

I samband med utredningen, sade min kontaktman upp sin anställning, och flyttade från stan. Polisen sade att han var anhållen i sin frånvaro, men han var borta. Någon trodde att han var utomlands, någon annan att han gömde sig. Men efter allt arbete som lades ner, så tyckte min läkare att jag i mitt skick och tillstånd inte skulle föra saken längre, med risk för min hälsa. Min hälsa, jag hade ingen sådan längre.

 

Åter blev jag utskriven, vill nämna att jag fortfarande vid sidan av föreningen kämpade med en annan förening (RFFR) (riksförbundet för familjens rättighet), för att få hem mina barn, men fortfarande utan resultat. Istället fick jag besked om att barnen skulle ha sin fortsatta uppväxt i familjehemmet. Då bestämde jag mig för att ta mitt liv, långt bortom all "hjälp". Midsommarafton då alla var uppklädda, satt jag i mitt kök, med en dunk fotogen på bordet. Helt beredd att en gång för alla lämna detta helvetiska jordeliv. Mitt ansikte hade fått andra drag, då jag såg mig i spegeln. Jag såg ju nästan död ut redan. 


Bodde i ett hyresområde där balkongerna låg i anslutning till varandra, jag hörde festerna som pågick runtomkring. Det var en uppslupen stämning, men hos mig var det en annan. Jag hällde fotogenet rakt över bröstet och tände på. Det enda jag kommer ihåg, var att jag tog mig ut på balkongen för att hoppa. 


Vaknade nåt dygn senare, på Sahlgrenska sjukhusets brännskadeavdelning, med ena sidan av min överkropp sönderbränd. Jag förbannade läkaren som stod vid min sida, för att de inte lät mig få dö. "Du ska vara glad över att din granne hoppade över till din balkong och hjälpte dig istället", var hans kommentar. Sju månaders vistelse på brännskade-avd/plastikavd. följde med transplantationer för att lappa ihop mig - till det yttre. Naturligtvis hade jag ett X-vak, under hela tiden. Mest sängliggande då de tagit hud, ifrån låren, låg jag och funderade över hela min bakgrund. Varför? Frågorna, som inte fick något svar avlöste varandra. så jag blev "mig själv, igen". Inlagd på sjukhuset där ingen fick umgås med de andra patienterna, som låg inne för "olycksskador". Jag var så dum att jag åsamkade mina själv, sades det. Efter alla operationer var jag klar för att åter föras till mentalsjukhuset. Åtta månader fick jag vistas där. Många gånger försökte jag att ta mitt liv inne på avdelningen. B.la. försökte jag att svälja glödlampor, satt vid ett tillfälle en halv natt och skruvade upp fönstret i mitt rum med en nagelfil, men det uppdagades. Trots att det skulle vara en omöjlighet att få upp fönstren gick det alldeles utmärkt att efter många timmars "jobb" skruva bort två små skruvar och ta loss handtaget. Dagen efter denna händelse byttes alla fönster ut, på avd. Denna avd. låg sju trappor upp. Var förtvivlad dels för att jag inte kunde ta mitt liv samtidigt som jag kanske ibland kände en viss lust till att leva. Flyttade ifrån kommunen då jag blev utskriven, till en mindre kommun och ort. Det innebar att om jag skulle bli "sjuk" igen tillhörde jag i så fall landstinget och skulle inte behöva konfronteras med det "gamla" mentalsjukhuset igen. Jag arbetade som hemsamarit, samtidigt som jag gjorde tafatta försök att få kontakt med mina barn, vilket var omöjligt. Dagarna gick, jag blev lite uppmuntrad av att kunna hjälpa dessa gamla tacksamma människor, med min lilla styrka. Det höll mig åtminstone på benen. Började så småningom att tänka på en vettig utbildning. Kände mig resurslös, då jag var på arbetsförmedlingen och undersökte mina möjligheter. Det tycktes som allt var fråntaget mig. Kampviljan var så försvagad och alla diagnoser som ställts mig, gick jag minutiöst igenom. Läste all litteratur om dessa sjukdomar, och tyckte till slut att jag kände igen mig i samtliga.

 

Beslutade dock, att försöka bli skribent, då jag under alla år, skrivit mycket omkring mentalvård och socialvård. Chanserna kanske inte var så stora men, samtliga insändare som jag skickat runt till olika tidningar publicerades.  Så, varför inte.

 

Jag hade en liten kontakt med min familj. Min farmor. Henne minns jag, var den trygghet jag hade som barn då jag bodde hemma. Vi hade till och från en öm och fin kontakt. Jag besökte henne, ringde till henne och hela tiden var hon orolig för mig, men jag uppmuntrade henne till att jag alltid hade det bra. 


En kär väninna hade jag också, vi hade likartade problem, så svårigheterna var det som höll ihop oss många gånger. Vi ringde varandra! Ibland grät vi ibland skrattade vi. Ungefär samtidigt som idén om utbildningen slog rot, blev min farmor sjuk och lades in på sjukhus, själv fick jag problem med upprepade underlivsinfektioner, som betydde att jag var sjukskriven en del för dessa. Min väninna skilde sig, och fick stora problem med sig själv och sin då 17-åriga dotter. Hon ringde mig ofta och talade om att ta sitt liv. Jag kände mig skir inför dessa problem och framförallt maktlös, då det gällde att ge goda råd och muntra upp.

 

Med två dagars mellanrum gick de bägge bort. Först farmor, som stilla somnade in på sjukhuset, sen min väninna som under dramatiska omständigheter hängt sig i badrummet i sin bostad. Detta var gränsen.... Sammanbrottet var ett faktum. Min väninna ringde mig samma dag, denna hemska mardröm utspelade sig. Hon bad mig komma hem till henne, men tyvärr, jag var ju sängliggande och hade värk. Kunde inte ens ta mig till affären själv. Dagen efter ringde jag henne, varpå hennes dotter svarade att "Mamma har hängt sig". Dottern var så chockad att hon tog det hela lugnt, emedan jag fick en chock och skuldkänslor, för att jag inte hört hennes rop på hjälp. Hon hade ju så många gånger sagt att hon skulle ta sitt liv... Vi hade f.ö. träffats på landstingets mentalsjukhus S:t Jörgens sjukhus, från början, och därifrån byggt upp vår kontakt. Hon fick många behandlingar b.la. el-chocker, som hon inte blev bättre av, hon fick dessutom ett licenspreparat Zelmid, ett antidepressivt medel, som bara att fåtal patienter behandlas med idag, eftersom biverkningarna på dessa b.la. ger förändrad blodbild, muskelinflammationer som i de flesta fall leder till invaliditet. Jag minns att då hon fick denna medicin, det var då hon började tala med mig om sin livströtthet. Själv fick jag samma preparat, då jag under ett par tillfällen legat inne. På mig verkade medicinen fungera. Min väninna byggde upp sin tillvaro och som en sista utväg var det endast Zel.

 

Vi hade bestämt att jag skulle åka hem till mitt x-vaks kolonistuga, vilket jag gjorde tidigt en förmiddag. Han bjöd in mig, visade mig runt bland sina instrument, vi talade med varandra som jag då trodde att "normala" människor gjorde. Det fungerade fint. Han bjöd mig på hembryggt vin, vilket gjorde mig lite upprymd, men inte berusad. Jag var noggrann, om jag nån gång drack, vis av skadan alkohol/medicin ihop.

 

Kvällen närmade sig och jag kände just då, att jag inte ville åka tillbaka till sjukhuset. Det kändes så fint att sitta med levande ljus och höra X sjunga och spela. Ringde och bad om förlängd permission och fick löfte om att vara borta tills dagen efter.

 

Gick och lade oss på natten, han rörde mig inte. Därför kände jag mig trygg. Han hade motsvarat mina förväntningar.

 

Morgonen därpå tog jag min medicin som jag haft kvar sedan gårdagen, och eftersom jag hade sån morgonångest gick jag och lade mig igen, för att invänta medicinens verkan. Då plötsligt känner jag hans händer. Smekande och uppfordrande med tysta krav, om att han ville vara tillsammans med mig.  Jag kände det som om jag krympte ihop, och blev bara mindre och mindre. Sa inte emot, direkt, men då han gick för långt, bad jag honom att sluta. Men jag stod i nån form av tacksamhetsskuld till honom, så jag kände mig tvingad att låta honom få som han ville. Men jag mådde mycket illa. Om än han inte var av den karaktären i sitt sätt att ta i mig som de övriga, så var det ändå samma genomgripande upplevelse. Plötsligt bankar det på hans dörr, som han vägrar att öppna. En kvinnoröst skrek "Öppna, annars slår jag in fönstret. Han öppnade inte, men, dörren var inte låst, så strax därefter rusar det in en kvinna med en baby i sina armar. "Jag visste det, det var här du var. 


Hon tog bebisen, och slängde emot mig där jag låg nästan naken under täcket och skriker. "Det måste vara dig som han har talat om, din sjukhushora, han är tillsammans med mig, bor hos mig, är far till vårt barn, hur kan du?" Därefter följde ett handgemäng dem emellan, hon slet ner tavlor från väggen och kastade vilt omkring sig. Där satt jag med en skrikande baby i famnen och var helt lamslagen av hela händelsen som utspelade sig. Han hade lurat mig på ett fascinerande sätt. Kolonistugan hade han hyrt för att kunna träna i, så att mamman och barnet skulle ha lugn och ro. Han åkte dit bland, endast för att utöva sin musik. Efter nån timma försvann kvinnan med orden. "Du kan komma hem och packa dina saker och sedan försvinna fort igen".

 

Efter det hon lämnat huset, försökte han att förklara att det faktiskt var som hon sagt. Han var dessutom halvt sjukskriven för nervösa besvär, som han fått i samband med att han hade slutat att röka hasch. Han praktiskt taget kollapsade framför mina ögon, och min rädsla visste inga gränser. Det enda jag visste och måste, var att snabbt återvända till sjukhuset. Där berättade jag allt, för min läkare och återföll sedan tillbaka i mitt egentliga tillstånd.

 

Därefter kontaktade läkaren Lars-Arvid Frithiof, Socialstyrelsen, för jag kände mig utnyttjad och var utnyttjad. Det var trots allt jag som var patient och därmed borde mitt X-vak veta gränsen för privatliv och yrke. Att spela på en halvt nerdrogad patients känslor, som omöjligtvis kan ta ställning till ett normalt känsloliv, är inget ringa brott. L-A Fritiof kom efter anmälan från min läkare ner till GBG, och vi hade ett långt samtal. Där noterades mina uppgifter samtidigt som mitt X-vak, som blivit avstängd från sitt arbete, fick avlägga sitt handlande. Dock ändrade han historien, till sin fördel, men för hans del hjälpte det föga. Han beklagade sig, för att han nu förlorat arbete, familj och sin heder.

 

Kände mig som ett objekt, min läkare förbjöd mig att fortsättningsvis ha någon manlig kontaktman/extravak. Jag var ytterst nöjd. Jag tog av de mediciner som bjöds och sjönk in i min egen värld. Konstigt nog hittade jag ut ifrån det mörka hålet också och började sakta kämpa för mitt tidigare mål - att bli skribent. 


Efter mycket letande fick jag ett praktikjobb på KF Länkens tidning i Göteborg. Sex månader arbetade jag bland, och med missbrukare. Hade hand om en stor del av alla förekommande arbeten på en tidning. Tog egna initiativ, gjorde egna reportage. Tyckte det gick bra, tyckte det var mycket stimulerande. Tidningen blev en tidning som någon uttryckte sig.

 

Men alla års förnedring gick inte att sudda bort. En skugga tycktes alltid finnas bakom ryggen på mig. Jag mådde aldrig bra, förutom då jag arbetade. Då gärna långt in på nätterna. Min stesolid som följt mig under alla år hade jag fortfarande som min trygghet.

 

Tillfälligtvis gifte jag om mig med en ytlig kontakt. Där förekom ingen kärlek, utan mer än rädsla för att vara ensam. Det äktenskapet höll i ca 5 månader men fungerade inte. Min man ansåg mig sjuk och vid ett par tillfällen var jag hastigt inlagd för överdosering. Träffade helt apropå en man jag lärt känna under min uppväxttid. Då jag var 15 år. En fin kille, som alltid tog emot mig då jag lyckats rymma från de institutioner jag då passerade. Han var några år äldre än mig men då vi träffades, hade det gått fem år sedan vi sist sågs. Jag var lite småförtjust i honom redan som ung, men nybränd av alla minnen så visade jag ingenting utan var bara kompis. Så även han. Det var han som fick mig att inse (utan ord) att jag skulle skilja mig. Jag kände hur fel allt var och hur förvirrad jag själv var. Den skilsmässan gick ganska smärtfritt. Jag fick bo hemma hos min kompis, tills dess jag hade skaffat bostad.

 

Han arbetade inte i Göteborg, utan var borta under veckan, så jag fick ha bostaden för mig själv. Men som en slags tyst överenskommelse tedde det sig helt naturligt att vi flyttade ihop.

 

Jag hade nyss avslutat mitt praktikarbete och gick hemma på dagarna. Det var ensamt och jag kände mig isolerad. Mitt människovärde fanns inte kvar, min självkänsla var i botten. Jag berättade för min numera fästman hur det var och eftersom han kände till mina uppväxtförhållanden förstod han att efter allt som hänt att det var svårt att se någon riktig glädje i någonting. Han visste däremot inte om min höga konsumtion av stesolid som var uppe i ofta 30 stycken/5 mg/dag. Det var mitt sätt att orka överleva. Hade jag inte tabletter använde jag mig av öl istället. Det märktes ju däremot, och det var inte med blida ögon han såg på detta drickandet. Fallet kom även i detta förhållandet. Efter några månader orkade inte heller han med. Men på något sätt höll vi ihop och krånglade oss igenom en vigsel, förrättad av en bror till mig som är präst. Han hade jag haft lite kontakt med, det var vid mina barndop och vigslar som vi träffades. Jag hade fortfarande kontakt med min läkare på S:t Jörgen, fick medicin av honom och ringde ibland.

 

Efter vigseln kom min man och jag överens om att flytta till landet. D.v.s. hans ursprung låg långt upp i Norrbotten, där han även ägde en fastighet. Men kanske det skulle fungera bättre om jag kom så långt ifrån stan som möjligt. Vi planerade denna flyttning och jag såg verkligen fram emot att lämna Göteborg. I mars månad (vi gifte oss i januari), föll jag samman igen och min man följde mig till sjukhuset, det "gamla" mentalsjukhus där jag kunde varenda vrå. Jag blev inlagd på en psykosavdelning, och där fick jag stanna under strikta förhållanden. Jag var då abstinent efter stesoliden, samt kände mig olycklig och deprimerad. Fick åter en ny överläkare som skulle ställa en "diagnos". Efter ett samtal med honom som varade i omkring en kvart såg han överlycklig ut. Genom att han via ett frågeformulär, kunde konstatera att jag led av micropsykoser. Men det fanns medicin mot detta tröstade han mig.

 

Fluanxol var ett preparat man kunde tänka sig. Jag kände hur paniken sköljde över mig. Hade det verkligen gått så långt, att jag hamnat i ett psykostillstånd. Jag tog emot medicinen under vild protest då jag fick information om att man även kunde få denna medicinen, som är ett depåpreparat injicerat. Jag är ju livrädd för sprutor. Efter ett par dagars användning av medicinen kände jag mig dåsig och hade svårt för att prata. Det var som om jag levde i ett slags rus. Jag talade med läkaren om detta som då i stället bytte ut denna medicin mot Cisordinol. Det var ju precis samma medicin, lika dåsig och vilsen blev jag med den. Min man var uppe och hälsade på mig. Idag har jag mycket vaga bilder av de besöken. Min man hade ju undrat vad de gett mig. Inte heller han kände igen mig. Jag gjorde saker som i ett förvirrat tillstånd, låg med en inneliggande patient i duschrummet. Det var fruktansvärt, men just då hade jag inte nån kraft att säga vare sig ja eller nej. Allt föreföll så overkligt för mig.

 

Jag hade här insett att jag numera var galen. Jag berättade för min man vad som hänt i duschen, varpå han reagerade så våldsamt över att det inte fanns någon tillsyn av patienterna, så han beställde tid hos min läkare för att gå igenom händelsen och medicinen. Tyvärr, då min man tagit sig ledigt från jobbet och satt utanför läkarexpeditionen och väntade fick han besked om att min läkare var ledig den dagen. Hur kan man ge en person tid, utan att vara där?  Till slut fick han dock träffa klinikchefen ett par minuter som endast kunde förklara med tunna ord vad diagnosen micropsykoser stod för. Jag slutade med medicinen, inte officiellt, utan spottade ut tabletterna då jag fick dem, och kände mig genast klarare, men med vetskap om vad jag hade gjort under "ruset", kände jag att det enda för mig var att skriva ut mig. Samma dag jag skrev ut mig fanns min man vid min sida, inne hos läkaren. Jag berättade att min man visste om vad som hänt mellan mig och den manlige patienten. Läkaren säger då: "Sånt talar man inte med sina anhöriga om, det som händer inne på en avdelning kan leda till så mycket tråkigheter. Det är sånt man glömmer då man kommit hem."

 

Vi blev lika förvånade över denna kommentar bägge två. Han skrev ut 800 fluanxol, 300 stesolid, 300 rohypnol. På mitt recept stod att läsa mitt namn och min mans personnummer. Då han sjukskrev min man för att han skulle kunna vara hemma och stötta mig, stod det att läsa hans namn med mitt personnummer på läkarintyget. Jag var ju långt ifrån bra, då vi strax efter flyttade till Norrbotten, men det kändes som en viss befrielse att lämna stan.

 

Det gick bra ett tag men att anpassa sig 140 mil hemifrån, framstod som näst intill omöjligt för min del. Visst, vi hade det bra, men som bekant florerar det mycket ensamma män i glesbygden som inte många stunder lämnade oss ifred. Det gick alltså inte med alla dessa påhälsningar. Det blev slitningar emellan oss, och vi beslutade att min man skulle fara ner till Göteborg ett tag och arbeta så att jag i lugn och ro kunde tänka efter hur jag ville ha det. Efter att han åkt blev det om möjligt ännu mer besök. Jag började för nån vecka vara med på deras fester. Men det fick ett snabbt slut. Jag var absolut inte den rätta till att leva ett sånt liv. Min ångest stod som en pelare framför mig. Men denna gången skulle jag inte misslyckas. Jag hade fått en bil av min man som blev föremålet denna gång. Jag stoppade mig full av tabletter som jag sköljde ner med öl. Tog bilen och körde. Jag minns att jag mötte en vit bil på motsvarande sida av körfältet och att jag lät den passera innan jag tryckte på gaspedalen svängde mot höger, blundade släppte ratten och körde rakt ut. Fick höra senare att jag flugit 12 meter och åkt ut genom bakluckan på kombibilen. Skadorna var glassplitter och brutna revben. Blev inlagd på psykiatriska i Piteå ca en vecka innan jag åkte hem.

 

Inte heller det lyckades! Flyttade ner till Göteborg och min man igen och vi försökte att rädda vårt äktenskap som då verkligen var söndertrasat. Grunden var dels min bakgrund och konsumtionen av alla de preparat jag ätit genom årens lopp. Vi lyckades bo ihop några månader, sedan slut. Inte känslorna, men kraften. 


Nu är jag då framme på våren 1989. Mitt hem: Lillhagens sjukhus. AKUT-avd för alkoholmissbrukare. Med en förbrukning av stesolid och rohypnol som var häpnadsväckande stor, skulle jag vistas på en akutavdelning för att avgiftas. Det är ju faktiskt inte samma behandling att avgifta alkohol som att avgiftas från dessa beroendeframkallande preparat. Det tar dels längre tid och ger helt andra abstinenssymptom än alkohol. Det borde varje läkare inse. När man ser människor komma och gå oavbrutet, oftast samma patienter, ter det sig omöjligt att sluta med något preparat. Bara miljön (eller den förvaring jag anser att det är) kräver medicin, för att man ska orka stå ut.

 

Visserligen förekom det ett par andra patienter med liknande problem som mig men det hjälper ju inte. Mycket märklig behandlingsmetodik, då man inte vare sig ser eller hör personalen på en akutavdelning. Jag fick uppleva många tragiska syner. B.la. en kvinna som hängde i duschen med en tonåring som extravak. Han stod endast och ropade på hjälp. Men det tog ändå en bra stund innan övrig personal uppenbarade sig.

 

Jag blev nerslagen av två patienter på denna avdelning men ingen åtgärd vidtogs. Först då samma patienter gick på personalen blev de omplacerade.

 

Jag bad efter ett av dessa övergrepp att få bli utskriven men istället fick jag ett vårdintyg. I vanlig ordning med x-vak. Jag kallades för s-risk.(suicidrisk). Visst jag blev en s-risk, då jag inte orkade möta alla dessa olika personer som sprang och jagade mig överallt. Under högsommaren fick jag inte ens gå ut på balkongen, för att få luft, utan var inlåst hela tiden. Manliga x-vak kom och gick, trots att jag var förbjuden till att ha detta. Ingen brydde sig, ingen lyssnade. Jag hade gott om tid att tänka och efter drygt 20 år inom den s.k. psykiatriska vården är det ingen större förändring. Möjligtvis har det dykt upp fler namn på de olika tillstånd man anses befinna sig i. Idag anses jag vara ett Borderline fall, vilket jag senast av läkaren fick höra, att det var den svåraste psykiska sjukdom att bota. Så skall jag tro på vad läkare säger till mig och den "uppfostran" de har gett mig, skulle det inte finnas något hopp. Men jag kämpar och kommer aldrig att ge upp, oavsett vad som händer ska jag aldrig mer söka mig till ett mentalsjukhus. Skulle jag mot all förmodan behöva hjälp, ska jag följa Lars-Arvid Frithiofs råd. Gå till öppenvården.

 

Ingen kan nånsin ersätta de förluster och den förnedring som har pågått i snart 27 år. Vem kan ersätta mina barn? Ska jag följa socialförvaltningen eller mentalsjukhusens råd? Skaffa dig en hund, eller sysselsätt dig med något "du" tycker är vettigt. Försök att se framåt, det som har hänt, går inte att förändra idag.

 

Nej, knappast imorgon heller. Det går aldrig att förändra så länge läkare har makt att styra människor åt det hållet som passar dem bäst eller sätta in de enklaste åtgärder för att undvika konflikter. Godtyckliga bedömande som ingen kan ändra på, då bedömningen står nedpräntad i en journal, där olika människor med egen signatur skriver under. De misstag som gjorts med eller utan kunskap kan man aldrig ändra på. Skuggan är allt för mörk.

 

Man måste själv bekämpa den orättvisa och de vanvettiga handlingar som görs inom någonting som kallas för psykiatri.

 

Välkommen till KMR - Den internationella övervakaren av psykiatrin

© 2015 Kommitén För Mänskliga Rättigheter. Alla rättigheter förbehållna.