Search Results

Tom Cruises olycksbådande varning från 2005 om Big Pharma återuppstår när en bomb släpps om antidepressiva.   Det har gått nästan 20 år sedan Tom Cruise gjorde sitt numera välkända utspel i Today Show , där han passionerat kritiserade antidepressiva och sa att antidepressiva "maskerar problemen" istället för att lösa dem och kallade psykiatrin för "pseudovetenskap". (1) Det blev en hel del uppståndelse och han fick en hel del uppskattning men Big Pharma agerade snabbt och desperat och dirigerade media varmed kritiken tog över.   Men nu, med ett rekordantal unga amerikaner som diagnostiseras med depression och utskrivningen av antidepressiva läkemedel som skjuter i höjden bland tonåringar och unga vuxna, ses Cruises agerande i ett nytt ljus.   Nyligen visade ny CDC-data att 18 procent av alla amerikanerna, 1 av 5, var deprimerade år 2023, en rekordhög nivå. Majoriteten använder antidepressiva, År 2005, när Cruises kontroversiella intervju sändes, låg siffran på 5,4 procent. Bland unga vuxna har användningen ökat med 35 % på bara fem år. CDC är den centrala myndigheten i USA för kontroll och förebyggande av sjukdomar i samhället, likt vår Folkhälsomyndighet.   Nu har ett klipp från intervjun 2005 dykt upp igen i sociala medier som blivit viral och redan visats miljontals gånger. Där Tom Cruise bland annat påstår att "det finns inget som heter kemisk obalans". Samtidigt ifrågasätter fler experter varför vi medicinerar barn med amfetamin och behandlar sorg med SSRI som om det vore hostmedicin.   Tom Cruise sa det rakt ut: “Det är bara ett plåster.”   Någon eller några har aktivt ( ! ) sett till att personer som kommer in för hjälp inte får någon att prata med. Diagnoserna haglar dock, receptblocken går varma – SSRI på 30 sekunder. Nästa patient! Den kemiska obalansen skall korrigeras – till varje pris. Och det är högt. Nationalbudgeten hotas.   Problem = piller = fortsatta problem, fast nu med viktökning, sexuella problem, torr mun, emotionell avtrubbning, vanföreställningar, sömnsvårigheter, aggression och sanslöst våld … men i och för sig, depressionen försvann.   Tom Cruise sa 2005: ”Det maskerar problemet.” Vetenskapen svarade: ”Ja, fast med en snygg bipacksedel.”   Så vi har en befolkning som springer i full fart på tomgång, proppad med serotoninåterupptagshämmare – men utan någon som faktiskt lyssnar. Tom Cruise igen: ”Det behandlar inte orsaken. Det dämpar symptomen.” Men han fick faktiskt en ordentlig upprättelse redan 2023 då myten om den ”kemiska obalansen som orsak till depression” sprack. Media fylldes med rubriken ”Tom Cruise hade rätt”. En vetenskaplig studie (som omväxling) av en engelsk psykiatriprofessor (Joanna Moncrieff) i täten för ett team, visade helt klart att kemisk obalans i hjärnan som orsak till depression eller psykisk sjukdom överlag inte hade vetenskaplig grund. Pang! ( 2 ) Det blev den mest eftersökta studien på internet i ett år. Och därmed borde SSRI-medlen egentligen i ett penndrag bli onödiga. Psykiatrin har bara inte fattat detta. Dessutom har de ingen annan lösning då de fastnat i kemikalielösningen i över 35 år. De har blivit kemister! Och nu har de även bytt sittplats på Titanic och experimenterar desperat med hallucinogena droger, såsom LSD, ecstacy, ketamin, grodgift och svampar. Isberget är inte långt borta.   Och nu – med rekordmånga unga amerikaner som får diagnosen depression och ett skenande antal recept på antidepressiva – börjar folk se på Tom Cruises varningar med nya ögon.   • Enligt CDC var nästan 18 % av amerikaner deprimerade 2023 – den högsta siffran någonsin. År 2005, när Cruise gjorde sitt utspel, låg siffran på cirka 5,4 %. • Användningen av antidepressiva har ökat markant. År 2023 tog 11 % av amerikaner sådana läkemedel – 37,4 miljoner. Bland unga vuxna (18–24 år) ökade användningen med 35 % mellan 2018 och 2023. • Marknaden för antidepressiva var värd 6,8 miljarder dollar 2024. • Studier visar att 94 % av antidepressiva förskrivs längre än vad de någonsin testats för. • Biverkningar från antidepressiva kan vara åtta gånger vanligare än vad man tidigare trott, hävdar experter.   Tom Cruise har länge kritiserat den ökande medicineringen – särskilt av unga. Han varnade alltså redan 2005 för läkemedelsindustrins inflytande och för det snabba lösningsfokuset riktat mot sårbara individer. Och han verkar inte ha varit fel ute.   Tom Cruise 2005: ”Det där är pseudovetenskap.” Vetenskapen 2025: ”…Alltså, han kanske hade en poäng?”   Och enligt Dr Sarah Boss, psykiater i New York City som oroar sig för överförskrivning, verkar de nya uppgifterna stödja hans oro. Hon sade till DailyMail.com : "När vi medicinerar till exempel depression sätter vi bara ett plåster på såret. Vi måste fokusera på långsiktiga lösningar för att hjälpa människor att övervinna den bakomliggande orsaken till sina problem."   Klippet från intervjun med Cruise har nu fått nytt liv på sociala medier – med miljontals visningar. I klippet säger Cruise bland annat: "Allt antidepressiva gör är att maskera problemet. Du når inte själva orsaken."   Han ifrågasatte också hela idén om "kemisk obalans", en teori som länge dominerat synen på depression – men som numera kritiseras av allt fler experter. Men idag hävdar psykiatrikerna, om den spräckta myten, att de vetat om det hela tiden(!). Men de sa inget då. Dessa medel har ofta biverkningar som sexuell dysfunktion, viktökning, sömnproblem och känslomässig avtrubbning, förutom kraftigt beroende. En mycket stor och allvarlig biverkning är att det kan utlösa sanslöst våld. Tusentals våldsfall finns registrerade.   Trots detta är antidepressiva fortfarande standardbehandling för depression. Statistik från 2023 visar: 15 % av alla kvinnor, 1 av 7, tog antidepressiva, 7 % av män 10,7 % av personer mellan 18 och 44 år 12–13 % bland äldre vuxna   I Kanada är siffrorna betydligt lägre: endast mellan 5 och 9 % tar antidepressiva. I Sverige är det ca 10 procent. Av dessa är ca 70 procent kvinnor. Enligt en studie i tidskriften Pediatrics  ökade användningen av antidepressiva i USA med 66 % mellan 2016 och 2022, och med ytterligare 63 % efter mars 2020.   Tom Cruise kritiserade även diagnosen ADHD – särskilt bland barn – och användningen av amfetamin.   i dag har över 11 procent av alla amerikanska barn fått ADHD-diagnos. Den siffran inkluderar 23 procent av alla 17-åriga pojkar. Sju miljoner amerikanska barn har fått en ADHD-diagnos, statistiken är upp från två miljoner i mitten av 1990-talet.   Och läkemedelsförskrivningen har exploderat, särskilt bland vuxna. År 2012 fick amerikaner i 30-årsåldern fem miljoner recept på stimulantia för att behandla ADHD; ett decennium senare hade den siffran mer än tredubblats och stigit till 18 miljoner.   Slutsats Tom Cruise sa för 20 år sedan att vi försöker medicinerar bort problemen utan att lösa dem. Antalet deprimerade bara ökar. Han betraktades som lite galen. Men med nya data, växande kritik mot läkemedelsindustrin och kraftigt ökad användning av antidepressiva – visar att han var bara tidigt ute. Och vet du vad? Han kanske inte var läkare, men han var inte heller sponsrad av läkemedelsbolag . Och han behövde varken serotonin eller hjärnscanning för att fatta att något inte stod rätt till.” Samtidigt satt Tom Cruise där med sitt bländvita leende och sa: “Det finns bättre vägar – vitaminer, kost, träning, terapi.”   Vi kanske borde tillägga att Tom Cruise har varit aktiv medlem i KMR (CCHR i USA) under lång tid.   (1) https://www.madinamerica.com/2022/07/no-evidence-low-serotonin-causes-depression/ (2) https://www.youtube.com/watch?v=-0yq8C2KMFc För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Trots decennier av forskning, ökande diagnoser och explosiv läkemedelsanvändning kvarstår en besvärande fråga: Förstår vi verkligen vad ADHD är? Ny forskning ifrågasätter både diagnosens grund och behandlingens långtidseffekter – och pekar på ett mer komplext pussel än vad den traditionella medicinska modellen kan förklara.  En ny mycket lång (26 sidor) ingående artikel i New York Times, (1) som annars har skrivit positivt om ADHD-medicinering, går igenom och jämför gammal forskning med ny forskning och kommer bland annat fram till att den utlovade studieförbättringen är en klar myt, närmast ingen, att barnen visserligen sitter still men även att skolprestationerna står still. Intervjuer med barn och ungdomar visar även att det centralstimulerande amfetaminet har exakt samma verkan som bland missbrukare, en initial kraftig uppryckning (jag kunde städa hela lägenheten) som sedan raskt dalar, och som ny forskning visar, skapar ett beroende. (2) Den enda långtidseffekten visar sig i att de växer mindre, i genomsnitt 2,5 centimeter mindre  än andra i testgruppen dom jämförde med.   Vilket barn skulle ta amfetamin om de visste att de skulle sluta växa?    Paul Tough är en skribent för NYT som under de senaste två decennierna har skrivit artiklar och böcker om utbildning och barns utveckling. Han har gjort research angående de senaste studierna om ADHD och intervjuat ett flertal ADHD-forskare under ett helt år. Införd i New York Times 13 april 2025 och som fått mycket stor uppmärksamhet. Detta är en kort sammanfattning. Har vi tänkt på ADHD helt fel? Under 1990-talet ökade diagnoserna av ADHD kraftigt i USA, vilket sammanföll med att läkemedelsbehandlingar som Ritalina blev allt vanligare. Forskaren James Swanson var en av dem som från början ansåg att ökningen var rimlig – han trodde att cirka 3 procent av barnen verkligen hade ADHD och att läkemedel var en effektiv behandling. Han ledde också en avdelning inom MTA-studien, en av de största långtidsstudierna om psykiatriska läkemedel någonsin, där man jämförde effekten av stimulantia som Ritalin med beteendeterapi och kombinationsbehandling. Den studien fick Swanson att ändra inställning.   Initialt bekräftade studien läkemedlens effektivitet, men efter tre år försvann de positiva effekterna helt  – alla barn, oavsett behandling, visade samma symptomnivå. Swanson och andra forskare började ifrågasätta inte bara behandlingarna, utan också själva grunderna för diagnosen. Forskare som Edmund Sonuga-Barke uttryckte frustration över att man, trots decennier av forskning, tycktes ha kommit längre från sanningen snarare än närmare. Diagnoskriterierna i DSM-manualen, som är både flytande och subjektiva, omfattar ett brett spektrum av beteenden och överlappar med många andra psykiska tillstånd som ångest, autism och inlärningssvårigheter.   Rapporterna efter första delrapporten var positiva och media skrev spaltmetrar om den fantastiska behandlingen med Ritalin. Läkemedelsbolagen jublade och skickade ut ”agenter” till skolor över hela USA.  Men efter den tredje delrapporten (36 månader) var media helt tyst.   Diagnoserna fortsatte dock att öka – i dag har över 11 procent av alla amerikanska barn fått diagnosen. Den siffran inkluderar bland annat 15,5 procent av amerikanska tonåringar, 21 procent av 14-åriga pojkar och 23 procent av 17-åriga pojkar. Sju miljoner amerikanska barn har fått en ADHD-diagnos, statistiken är upp från två miljoner i mitten av 1990-talet.   Och läkemedelsförskrivningen har exploderat, särskilt bland vuxna. År 2012 fick amerikaner i 30-årsåldern fem miljoner recept på stimulantia för att behandla ADHD; ett decennium senare hade den siffran mer än tredubblats och stigit till 18 miljoner. Swanson är nu 80 år och nära slutet av sin karriär, och när han berättar om sitt livsverk låter han orolig - inte bara över MTA-resultaten utan om tillståndet i ADHD-området i allmänhet. "Det finns saker med hur vi sköter det här arbetet," sa han till Paul Tough, "som helt enkelt är fel."   Paul har under det senaste året samtalat med några av de främsta ADHD-forskarna i både USA och andra länder. Många av dem uttrycker en växande oro över att den kliniska behandlingen av ADHD inte hänger med i den vetenskapliga utvecklingen. Edmund Sonuga-Barke, expert inom psykiatri och neurovetenskap vid King's College London, berättade att han ägnat 35 år åt att försöka förstå orsakerna bakom ADHD – men känner att målet verkar mer avlägset än någonsin. Han säger: "Vi har en klinisk definition av ADHD som är allt mer oförankrad från vad vi hittar i vår vetenskap."   Traditionellt har ADHD betraktats som ett medicinskt tillstånd med biologiska orsaker, där läkemedel rättar till hjärnans brister. Men forskare ifrågasätter nu dessa antaganden. Man har sökt efter biologiska markörer (biomarkörer) som kan bekräfta diagnosen, på samma sätt som blodsockertester för diabetes – men utan framgång. Det var psykiater Russell Barkley, en av de mest förespråkande ADHD-forskarna, som kallade sjukdomen "hjärnans diabetes". Vi hör det än idag, ”barnen behöver amfetamin precis som diabetiker behöver insulin”. Han jagade motståndare med blåslampa.   Studier som en gång verkade lovande har inte kunnat upprepas. Även den största hjärnavbildningsstudien inom området, ENIGMA-projektet, visade att hjärnvolymerna hos personer med och utan ADHD i princip är identiska, särskilt bland vuxna. Forskare som kraftfullt hävdade att hjärnorna hos ADHD-personer avviker från friska, har idag ändrat åsikt. Martine Hoogman, en holländsk neuroforskare, ägnade flera år åt att jämföra hjärnorna hos ADHD-personer med friska. Det var så gott som ingen skillnad alls. 2007 publicerade hon och hennes team dock resultaten där de hävdade motsatsen, ”ADHD förändrar hjärnan, därför är ADHD en hjärnsjukdom”. Det blev en världsnyhet och ökade på medicineringen. När Paul Tough ringer upp henne säger hon att hon ångrar det uttalandet och säger att skillnaderna var så små att det mer visar ”att hjärnorna nästan är identiska”.   Ett tag var det populärt med avvikande gener. Idag lyder det: "Det finns ingen enskild genhistoria," sa John Gabrieli, en neuroforskare vid MIT, till Paul Tough nyligen. "För femton år sedan fanns det en otrolig optimism, och nu inser vi hur långt borta vi är."   Idag har forskarna släppt jakten efter biologiska markörer.   Idag bedöms ADHD efter en lista med olika beteenden, sitter inte still, följer inte instruktioner, kan inte koncentrera sig etc., ganska normala beteenden hos barn. Men har man sex sådana beteenden så har man ADHD, fast inte om man har fem! Vart tog vetenskapen vägen?   Sammantaget pekar de senaste forskningsrönen på att ADHD inte är ett enhetligt, biologiskt definierbart tillstånd, säger Paul Tough efter ett års research. Miljöfaktorer, trauma och samsjuklighet spelar en mycket större roll än man tidigare trott. Forskare menar att vi måste omvärdera hur vi förstår ADHD – inte förneka problemen, men hitta bättre och mer nyanserade sätt att förstå och hjälpa dem som kämpar med uppmärksamhetssvårigheter.   Studier visade att ADHD-medicin förbättrade beteendet tillfälligt men inte skolprestationerna, och att effekterna avtog med tiden. Swanson och hans team ägnade år åt att undersöka varför resultaten såg ut så. Testpersonerna klarade sig inte bättre på testerna än de som tog placebo. När ungdomarna som hade tagit ADHD-droger ombads att utvärdera sina prestationer trodde  de att de gjort uppgifterna bättre än vad dom verkligen hade gjort. Ungefär som vanliga missbrukare uppfattade sig själva.   Han och hans kollegor ägnade en stor del av det decenniet åt att analysera och återanalysera MTA-datan, och de återkom ständigt till samma slutsats: Efter det första årets behandling började Ritalins relativa positiva effekter på beteendet minska, och vid slutet av det tredje året hade de försvunnit helt.   Paul Tough intervjuade ett antal ADHD-ungdomar som använde ADHD-amfetamin. En av dem sa: "När jag tar det för att studera, känns det som att jag får en adrenalinkick," sa han. "Jag känner mig glad. När det är på topp mår du bra med dig själv. Du studerar, du är låst. Men när det väl tar slut känner du dig bara hemsk."   Många barn slutar efter ett eller två år. Föräldrar, lärare och läkare insisterar på att barnet skall ta det, men när man frågar barnen själva, säger de: 'Det får mig att må dåligt.' Eller "det hjälpte mig inte." Eller "det slutade fungera." Vem tror du?" Det fanns ett annat oroande resultat de lade märke till i sina data – ett fysiologiskt. De barn som tog Ritalin under en längre period växte långsammare än de som inte tog medicin. Vid slutet av de 36 månaderna var de som konsekvent tagit stimulantiamedicinering i genomsnitt mer än 2,5 cm kortare än de som aldrig fått medicin. Många forskare i MTA-gruppen antog att denna tillväxtnedsättning under barndomen skulle vara tillfällig – att de kortare barnen skulle ta igen det under tonåren – men när data samlades in igen nio år efter det ursprungliga experimentet kvarstod längdskillnaden.   År 2017 publicerade Swanson och MTA-gruppen ännu en uppföljning, denna gång följde de deltagarna till 25 års ålder. De som konsekvent tagit stimulantiamedicin var fortfarande omkring 2,5 cm kortare än sina jämnåriga. Deras ADHD-symtom, däremot, var inte bättre än hos dem som slutat ta medicinen eller aldrig börjat.   Forskare erkänner att det finns andra risker med att ta receptbelagda stimulantia. Amfetaminer kan vara starkt beroendeframkallande, och förra året fann en studie i The American Journal of Psychiatry  att även en medelhög daglig dos av ADHD-amfetamin mer än tredubblade risken att utveckla psykos eller mani. En hög dos ökade risken fem gånger. (3)   Efter tre decennier av att studera stimulantia skiljer sig Swanson från många av sina kollegor i hur han värderar dem. "Jag håller inte med dem som säger att stimulantbehandling är bra," sa han till Paul Tough. "Det är inte bra." Han medger att medicinering ofta kan ge kortsiktiga förbättringar i barns beteende. Men, säger han:   "Det finns ingen långtidseffekt. Den enda långtidseffekten visar sig i att de växer mindre. Om man är ärlig borde man säga till barn att, okej, om du bryr dig om nästa vecka, nästa månad eller till och med nästa år, då är det här rätt behandling för dig. Men på lång sikt kommer du att bli kortare. Hur många barn skulle gå med på att ta medicin då? Förmodligen inga."     (1) https://www.nytimes.com/2025/04/13/magazine/adhd-medication-treatment-research.html?campaign_id=9&emc=edit_nn_20250413&instance_id=152482&nl=the-morning®i_id=168678589&segment_id=195907&user_id=786878a0e24c38d95e8e50138b3988b4   (betalvägg)   (2) https://www.kmr.nu/single-post/galopperande-missbruksepidemi-av-adhd-droger-bland-vuxna   (3) https://www.kmr.nu/single-post/ny-studie-adhd-amfetamin-framkallar-%C3%B6kad-risk-f%C3%B6r-psykos   För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Vi har under alla år hört från psykiatrin att ADHD-amfetamin inte skulle vara beroendeframkallande. Det är förmodligen inga fler än psykiatrikerna som har trott det. Men om så vore fallet, kommer det nu uppgifter från officiellt håll som visar att de faktiskt är ordentligt beroendeframkallande. Och att det är många som sitter fast i beroendet visar det sig också; ett beroende skapat av Psycho Pharma – alliansen mellan psykiatrin och läkemedelsindustrin – nu en mångmiljardindustri.   En helt ny studie avslöjar att 25 procent missbrukar och att 10 procent av vuxna som ordinerats ADHD-amfetamin har blivit beroende – utan att någonsin ”missbruka” dem. Studien publicerades den 29 mars i år i JAMA Psychiatry  och bygger på data från mer än 83 600 vuxna i åldern 18 till 64. Den var ledd av forskare från National Institute of Drug Abuse (NIDA). ( 1 )   Det är i synnerhet tre-fyra preparat som orsakat beroendet, Adderall (en blandning av två amfetaminer), Elvanse (dexamfetamin), Ritalina och Concerta (amfetaminliknande metylfenidat) samt Desoxy (det fruktade metamfetaminet, dock avregistrerat i Sverige redan 1961). • Av de 83 600 vuxna rapporterade 25 procent att de missbrukade ADHD-amfetaminet. • 1 av 10 uppfyllde kriterierna för vad studien kallar ”Prescription Stimulant Use Disorder” (PSUD). • 5 miljoner vuxna (18-64) i USA får ADHD-amfetamin. • 25 procent av dessa missbrukar alltså: 1 250 000 (73 procent av dessa hade endast använt sina egna recept och blivit beroende). • 750 000 har blivit beroende av sina egna receptdroger utan direkt ”missbruk”.   I Sverige får ca 100 000 vuxna ADHD-amfetamin – enligt dessa siffror så skulle 25 000 missbruka samt vara beroende och 10 000 vara beroende utan att ”missbruka”.   366 miljoner människor världen över anses ha ADHD – det blir enorma pengar för Psycho Pharma. Man säljer in diagnoserna först så säljs drogerna automatiskt.   Den amerikanska hälsomyndigheten Food and Drug Administration (FDA) erkänner nu även att de amfetaminliknande droger som används för ADHD kan orsaka stark risk för beroende, även när de används enligt ordination. Från och med nu måste tillverkare av den typen av läkemedel därför varna för beroende som biverkning på läkemedlets etikett med en så kallad "Black box varning" (se nedan), vilket är den starkaste säkerhetsrelaterade varningen på medicin i USA. Andra biverkningar av ADHD-medicin förutom plötslig död och allvarliga kardiovaskulära problem, inkluderar psykotiska episoder, våldsamt beteende och bisarra manér.   Referenser: (1)   https://jamanetwork.com/journals/jamapsychiatry/fullarticle/2831638?guestAccessKey=33abeac9-4ad8-4e29-a5dd-a7426f6275a3 För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

”Inga mediciner av något slag har godkänts för att behandla psykiska störningar hos barn yngre än 12 år, vilket stämmer överens med aktuella bevis.” –The Lancet I många år har ADHD-mediciner, antidepressiva och antipsykotika funnits på WHO:s lista över essentiella mediciner för barn (WHO EML). Men på WHO:s senast uppdaterade lista (2023) över väsentliga läkemedel för barn har ADHD-medicin, antidepressiva, lugnande, ångestdämpande och antipsykotiska läkemedel strukits. ( 1 ) Trots det ligger Sverige i topp vad det gäller utförskrivning av psykofarmaka till barn. Egentligen borde det vara stora nyheter, men hittills har vi inte sett någon media här som tagit upp detta. Är detta en variant av Fake Media?   WHO:s beslut beror på brist på bevis för effektiviteten av dessa läkemedel samt deras skadeverkningar. Som ett resultat av detta finns det inte längre mediciner mot psykiska störningar och beteendestörningar på WHO:s lista över essentiella läkemedel för barn 0-12 år.   Många artiklar har pekat på de biverkningar som uppstår hos barn som tar antidepressiva (SSRI). Följande stycke publicerades i British Medical Journal redan 2017:   Antidepressiva läkemedel ökar risken för självmord, våld och mord i alla åldrar. FDA medgav 2007 att SSRI-medel kan orsaka galenskap i alla åldrar och att läkemedlen är mycket farliga. Följande symtom: ångest, agitation, panikattacker, sömnlöshet, irritabilitet, fientlighet, aggressivitet, impulsivitet, akatisi (psykomotorisk rastlöshet), hypomani och mani, har rapporterats hos vuxna och barnpatienter som behandlas med antidepressiva läkemedel”. ( 2 ) Eftersom den publicerade försökslitteraturen relaterad till suicidalitet och aggression på antidepressiva läkemedel är opålitlig, tittade vi på 64 381 sidor med kliniska studierapporter (70 prövningar) som vi fick från European Medicines Agency. Vi visade för första gången att SSRI jämfört med placebo ökar aggressiviteten hos barn och ungdomar med 2,79 gånger.  ( 3 ). Detta är ett viktigt fynd med tanke på de många skolskjutningarna där mördarna använde SSRI. … Det kan inte längre betvivlas att antidepressiva medel är farliga och kan orsaka självmord och mord i alla åldrar. ( 4 )   WHO:s beslut att ta bort både antidepressiva och antipsykotiska medel från listan sände en signal om att dessa psykofarmaka inte har den legitimitet de fått hittills.          Men det som har än större aktualitet är att ADHD-droger nu tagits bort från WHO:s EML. Några läkare från Cochrane-institutet kommenterar beslutet i The Lancet:   Två ansökningar gjordes till WHO, en 2018 och en 2020, för att inkludera metylfenidat i EML. Båda ansökningarna avslogs av EML-kommittén på grund av osäkerhet om bevisens kvalitet gällande balansen mellan fördel och skada av metylfenidat (Ritalina, Concerta m.fl) vid långtidsbehandling (mer än 52 veckor). Den senaste EML för barn släpptes av WHO den 26 juli 2023 ... inga mediciner av något slag har godkänts för att behandla psykiska störningar hos barn yngre än 12 år, vilket stämmer överens med aktuella bevis. WHO sänder en viktig signal om de bevis som krävs för att mediciner ska accepteras i EML. WHO indikerar att försiktighetsåtgärder är berättigade när det gäller all farmakologisk behandling av psykiska störningar för barn yngre än 12 år. Ur ett evidensbaserat perspektiv anser vi att försiktighetsåtgärderna är en etisk och sund hållning och att skador sker med metylfenidat under långvarig användning.   Artikeln i Lancet fick ett närmast aggressivt gensvar från ett antal psykiatriker som hävdade att metylfenidat var ” den mest effektiva medicinen av alla mediciner” (!). Deras lista med intressekonflikter var 23 meningar lång och innehöll ett flertal finansiella kontakter med läkemedelsbolag som tillverkade ADHD-droger, bl.a. Takeda som tillverkar bästsäljande Elvanse, som har fler biverkningsrapporter än alla andra ADHD-droger. Läkarna från Cochrane institutet hade inga intressekonflikter alls!   Men trots WHO:s beslut får miljontals barn världen över starka psykiatriska droger. I Sverige får ca 100 000 barn och ungdomar 0-14 år psykofarmaka.   I USA är dock scenen långt värre. Internationella KMR (Citizens Commission on Human Rights International – CCHR) rapporterar att långt över 3 miljoner amerikanska barn i åldern 12 och yngre ordineras psykiatriska droger, enligt statistik från IQVia Total Patient Tracker-databas.  [2] IQVia-statistik visar att av de 3,3 miljonerna är 1 809 101 ordinerade stimulantia för ADHD; 336 125 ordineras antipsykotika och 581 979 ordineras antidepressiva medel – trots risken för självmord.    En recension i New York Times   av NYT journalisten Alan Schwarz bok  ADHD Nation: Children, Doctors, Big Pharma, and the Making of an American Epidemic  avslöjade den oheliga alliansen mellan drogtillverkare, akademiska psykiatriker, beslutsfattare och kändisar. "Det lömska med denna allians," påpekade Schwarz, "är att de säljer sjukdomen snarare än drogerna, i skepnad av att förespråka ’ADHD-medvetenhet’." [4]  Med andra ord, utan diagnos, inga droger.   Referenser: (1) https://www.who.int/publications/i/item/WHO-MHP-HPS-EML-2023.03 https://www.thelancet.com/journals/lanpsy/article/PIIS2215-0366(23)00395-4/fulltext https://www.berlingske.dk/samfund/who-fjerner-antidepressiv-medicin-fra-liste-over-essentielle-laegemidler https://videnskab.dk/krop-sundhed/lykkepiller-har-ingen-effekt-paa-depression-ifoelge-nyt-studie/   (2). https://www.who.int/publications/i/item/WHO-MHP-HPS-EML-2 023.03  FDA. Antidepressant use in children, adolescents, and adults.  http://wayback.archive-it.org/7993/20170111122946/http://www.fda.gov/Dru ...   https://www.cchrint.org/psychiatric-drugs/people-taking-psychiatric-drugs/   (3) Sharma T, Guski LS, Freund N, Gøtzsche PC. Suicidality and aggression during antidepressant treatment: systematic review and meta-analyses based on clinical study reports. BMJ 2016;352:i65.   (4)  "Overselling ADHD: A New Book Exposes Big Pharma's Role,"  The New York Times  , 22 aug. 2016,  http://www.nytimes.com/2016/08/28/books/review/adhd-nation-alan-schwarz.html   För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

"Efter att ha arbetat som läkare i 50 år och sett tusentals patienter med ADHD-symptom har jag kommit till slutsatsen att en sådan sak som ADHD inte existerar."   I denna banbrytande och utmanande bok bygger beteendeneurologen Dr Richard Saul på fem decenniers erfarenhet av att behandla tusentals patienter märkta med ADHD – ett av de snabbast växande och allmänt diagnostiserade tillstånden idag – för att hävda att ADHD faktiskt är ett kluster av symtom  som kan härröra från över 20 andra tillstånd och störningar. Han säger samtidigt att diagnosen är en utmärkt ursäkt för sitt beteende.   ”Inte en enda enstaka individ – inte ens personen som finner det näst intill omöjligt att koncentrera sig eller sitta still – är påverkad av störningen ADHD som vi kallar den idag”, skriver neurologen Richard Saul i sin uppmärksammade bok. Han menar att vi har blivit så ”hjärntvättade” av den enorma propagandan bakom ADHD att folk kommer in självmant till läkarna och anmäler sig för diagnos. … Att behandla ADHD som ett tillstånd i stället för en samling symptom är att göra barn och vuxna med diagnosen en fruktansvärd och farlig otjänst.”   Vi har på senare tid hört ett antal högt uppsatta psykiatriker erkänna att den ”orubbliga  teorin” att ”kemisk obalans i hjärnan” är orsak till depression och psykiska störningar är en myt och inte bottnar i någon som helst vetenskap. Det tog trettio år innan den myten sprack. Och nu kommer erkännande som spräcker den fiktiva diagnosen ADHD.   ”Det råder ingen tvekan om att symptomen - oförmåga att upprätthålla uppmärksamhet på detaljer, frenetisk, störande beteende, svårt att sitta stilla och stark impulsivitet - existerar. Men att bunta ihop dem och använda dem för en diagnos av ADHD samt behandling av detta så kallade tillstånd med centralstimulantia, är som att behandla symtomen på hjärtinfarkt – såsom svår bröstsmärta – med smärtstillande medel i stället för att angripa den verkliga orsaken.”   • En flicka som fick diagnosen ADHD var i själva verket närsynt och såg inte tavlan. • En pojke som inte kunde hänga med i skolan fick ADHD diagnos. Dr Saul fann ut att han inte kunde höra läraren på grund av stora vaxproppar i öronen. • När matteuppgifterna blev för enkla tappade Nils, 9 år, lusten att studera och fick en Asperger-diagnos.   Dr Doris Rapp, en av USA:s mest kända miljö- och allergispecialister, kunde genom att tillsätta olika färg- eller konserveringsämnen i maten, direkt framkalla överaktivitet hos vanliga barn. Det finns videor på Youtube om detta. Ett barn skulle döda sin mamma. Efter att barnen fått ett anti-allergimedel upphörde besvären omedelbart.   Vi har idag barn som äter en skiva vitt bröd med lite prickig korv och tar lite O´boy på morgonen. De äter inte alltid skollunchen som i många fall är undermålig, med dåliga råvaror och lång värmehållning. I stället går de och köper en påse godis. Är det underligt att vi får oregerliga barn? De har fullständig protein-, vitamin- och mineralbrist.   Naturligtvis kan man dämpa reaktionerna med amfetamin - men varför?   Richard Saul var pionjär inom beteendemedicin och blev senare världsomspännande med sin kontroversiella bok från 2014 "ADHD existerar inte: sanningen om uppmärksamhetsbrist och hyperaktivitetsstörning." Han har intervjuats i CNBC, Fox News, The Doctors och Good Morning Britain, och ett flertal övriga media.   Boken fick enorm uppmärksamhet. När KMR publicerade en recension om den blev den viral och närmare 500 000 klickade in sig. Detta är en uppdaterad version.   Enligt färska data från den amerikanska Giftcentralen (Centers for Disease Control and Prevention), har uppskattningsvis 6,4 miljoner barn mellan fyra och sjutton år diagnostiserats med ADHD. Medan många skeptiker tror att ADHD är ett påhitt av läkemedelsföretag och det medicinska etablissemanget, är symtomen på uppmärksamhetsbrist och hyperaktivitet alltför verkliga för miljontals individer som ofta inte kan fungera utan behandling. Men om ADHD inte existerar, vad är det då som orsakar dessa försvagande symtom?   Under loppet av ett halvt sekel har läkaren Richard Saul arbetat med tusentals patienter som visar symptom på ADHD. Baserat på sin erfarenhet kommer han med en chockerande slutsats: ADHD är inte ett tillstånd i sig, utan snarare ett symtomkomplex som orsakas av över tjugo olika tillstånd – från allergier (mycket vanligt), dålig syn, hörsel, sömnproblem, uttråkning och lässvårigheter till mer allvarliga tillstånd som bipolär sjukdom och depression – var och en som kräver sin egen specifika behandling. Med hjälp av djupgående vetenskaplig forskning och verkliga berättelser från hans många patienter, så syntetiserar boken ADHD Does Not Exist  doktor Sauls fynd, och erbjuder och klargör tydliga råd till alla som söker svar.   Dr Saul påstår alltså inte att barn och vuxna inte kan ha koncentrationssvårigheter och andra mentala problem, men att diagnosen ADHD är till för att sälja mediciner – och även diagnoser som vi sett. Drogerna hjälper inte då de inte hanterar de grundläggande problemen – folk har inte brist på amfetamin.   Var sitter ADHD? Tidigare betraktades ADHD så gott som en sjukdom, ett fel i hjärnan, men det fick de ta tillbaka då inget fysiskt fel kunde hittas, och istället kalla det funktionshinder. Kärt barn har många namn; innan kallades det MBD, hyperaktivitet, ADD och en del andra saker. Men var sitter då detta funktionshinder? Hos en fysiskt handikappad är det lätt att urskilja, men var sitter ADHD som berättigar ”medicinering” med starka droger? Dr Saul har svar på den frågan: Det är inte ”ADHD” – det är symtom på underliggande fysiska defekter som kan botas på annat sätt. Diagnosen ADHD har blivit själva sjukdomen. ”Du har ADHD!” ”Var då?” Psykiatrikerna har inte med detta att göra helt enkelt.   Men dr Saul är definitivt inte ensam om att säga att ADHD är en hitte-på diagnos.   Nationell katastrof- fiktiv sjukdom Innan de gick bort var läkarna som var ansvariga för att sätta ADHD på kartan förfärade över vad de hjälpte till att skapa.  Barnpsykiater Leon Eisenberg, "den vetenskapliga fadern till ADHD", tillsammans med barnpsykologen Keith Conners, genomförde kliniska prövningar med metylfenidat (Ritalina) på 1960-talet.  Leon Eisenberg gjorde följande sensationella uttalande till den tyska veckotidningen Der Spiegel den 2 februari 2012: "ADHD är ett utmärkt exempel på en fiktiv sjukdom." [1]  Keith Connor hävdade i början att max 2-3 procent av barn hade ADHD. Idag är det uppe i närmare 15 procent. År 2013 sa Conners att han var bestört över hur många barn som fick diagnosen och kallade det " en nationell katastrof av farlig proportion ."   [2]    Dr. Saul började sin karriär 1964 som barnläkare i den amerikanska armén med rang som kapten, och fick snart i uppdrag att bli konsult till arméns generalkirurg. Efter att ha blivit hedersamt utskriven utnämndes han till Chief Resident på Children's Memorial Hospital i Chicago. Dr. Saul blev delägare i Associated Pediatrics, den berömda pediatriska kliniken i North Shore, och ordförande för avdelningen för pediatrik vid Highland Park Hospital 1979-1982. Han var också ordförande för Illinois Chapter av American Academy of Pediatrics. Dr. Saul var professor i pediatrik vid Northwestern University och Chicago Medical School.     [1]  https://www.cchrint.org/2022/02/14/new-diagnostic-manual-with-adhd-listed-could-turn-childhood-into-a-mental-disorder/   [2]   https://www.cchrint.org/2017/08/23/teen-overdose-deaths-from-adhd-anti-anxiety-drugs-on-the-rise/  , citerar: Gareth Cook, “Big Pharma's Manufactured Epidemic: The Misdiagnosis of ADHD,”  Scientific American  , 11 oktober För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Antidepressiva läkemedel används av miljontals människor världen över, men trots decennier av forskning kvarstår en chockerande brist på säkerhet och transparens kring deras biverkningar. Den mest alarmerande av dessa är den ökade risken för självmord, särskilt hos unga och medelålders vuxna. Trots att läkemedelstillverkare och myndigheter är medvetna om denna risk, fortsätter de att förskriva dessa mediciner i stor skala utan att säkerställa tillräcklig uppföljning eller erbjuda alternativ. Hur har det blivit så här – och hur många liv går förlorade på grund av denna vårdslöshet – antidepressiva är ju till för att förhindra självmord?   Antidepressiva: En dödsfälla för vissa? En annan skrämmande aspekt av antidepressiva läkemedel är den ökade risken för aggressivitet och våldsamt beteende hos vissa patienter. Studier och rapporter från anhöriga har visat att en liten men betydande andel av dem som tar SSRI och SNRI utvecklar en onormal irritabilitet, impulsivitet och i vissa fall rent av våldsamma tendenser – siffror på 2-5 procent har nämnts. Det har förekommit tiotusentals fall där annars fredliga individer plötsligt har begått omotiverade våldsdåd – ett faktum som läkemedelsföretagen och läkarna sällan talar öppet om – i själva verket totalt förnekar. Är det verkligen acceptabelt att riskera människoliv genom att förskriva dessa mediciner utan bättre kontroll och uppföljning? • Ta exemplet med den annars respekterade polischefen i en liten stad i USA. Han gick på antidepressiva när han plötsligt sköt ihjäl sin fru och sina två barn och därefter sig själv. • Eller trebarnsmamman som låste in sina tre små barn i bilen och lät den rulla ner i sjön medan hon oberörd stod och såg på. Hon hade använt antidepressiva ett längre tag.   Istället för att skydda de mest sårbara, kan dessa läkemedel paradoxalt nog fungera som en utlösande faktor för tragiska självmord och våldshandlingar mot andra.   Efter att Prozac lanserades på marknaden i slutet av 1980-talet började en våg med sanslöst våld och skolskjutningar där alla hade använt antidepressiva. Innan dess var sanslöst våld mycket sällsynt.   Utöver detta rapporterar många patienter en känslomässig avtrubbning eller en ökad impulsivitet, vilket kan driva dem att ta beslut de annars aldrig skulle ha fattat. Hur många liv måste gå förlorade innan vården tar denna risk på allvar? Vilka drabbas mest? Det är ingen slump att läkemedelsmyndigheter som FDA och Läkemedelsverket har varnat för självmordsrisk bland unga vuxna under 25 år. Trots detta fortsätter läkare att skriva ut dessa mediciner utan att säkerställa rätt skyddsnät. Särskilt riskfyllt är det för personer med odiagnostiserad bipolär sjukdom – en grupp som ofta felaktigt behandlas med antidepressiva och som därmed kan hamna i livsfarliga maniska episoder. En mycket tragisk och uppmärksammad händelse var när Thomas Kingstone, make till kung Charles andre kusin, Lady Gabriella, utan förvarning sköt sig själv i huvudet efter att ha tagit psykofarmaka. Ett tag innan hade han börjat använda två sorters antidepressiva. Främsta anledning var att han inte sov bra. Den 25 februari 2024 sköt han sig själv. Ingen anade något och han hade inte uttryckt några självmordstankar. "Jag tror att alla som tar piller som dessa måste göras mer medvetna om biverkningarna för att förhindra framtida dödsfall", sa en förkrossad Lady Gabriella. "Om detta kunde hända Tom, kan det här hända vem som helst."   Rättsläkaren i Gloucestershire, Katy Skerrett, förklarade de antidepressiva medicinerna Thomas Kingston hade tagit – Zoloft och sedan Celexa – som skyldiga.   Vid en undersökning av hans död som hölls vid Gloucestershire Coroner's Court på tisdagen, krävde Lady Gabriella, 43, att folk skulle varnas för effekterna av mediciner som används för att behandla psykiska tillstånd, annars fruktade hon att fler människor skulle dö.   Det positiva är att det nu har blivit mycket stor uppmärksamhet och krav på undersökningar gällande självmordsrisken av antidepressiva i England. Men på grund av all uppståndelse som uppstått runt detta självmord började läkemedelsindustrin agera. Efter att ha uttryckt sina kondoleanser till Kingstons familj, försäkrade verkställande direktören för det engelska läkemedelsverket, MHRA, att varningar funnits i över 20 år angående självmordsrisken, men bara för patienter under 25 år.   Det verkar som han sköt sig själv i foten. Thomas Kingstone var 45 år. Och han var definitivt inte ensam om att begå självmord i den åldern efter att ha använt antidepressiva. Självmord sker inom hela åldersregistret. Risken slutar inte bara för att man fyllt 25 år.   Ett system som sviker patienterna Hur många människor måste dö innan läkemedelsindustrin och vården erkänner sitt ansvar? Uppföljningen av patienter som påbörjar antidepressiv behandling är ofta bristfällig, och läkemedelsföretagen tjänar miljardbelopp utan att investera tillräckligt i forskning kring säkrare alternativ. Istället för att fokusera på terapi, kost, motion och livsstilsförändringar som kan ge långsiktig förbättring, fortsätter vården att prioritera medicinska lösningar som kan vara direkt dödliga för vissa.   Dags för förändring Det är hög tid att vi slutar acceptera att liv går förlorade på grund av läkemedelsindustrins girighet och vårdens slapphet. Förskrivning av antidepressiva måste ske med extrem försiktighet, och patienter måste ges bättre uppföljning och stöd. Idag sker inte detta. Alternativa behandlingar måste prioriteras och forskningen måste styras mot att ta fram säkrare lösningar. Om vi inte tar detta på allvar nu, kommer fler oskyldiga människor att bli offer för ett system som vägrar erkänna sina brister.   För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Regeringen har äntligen förstått att psykiatrin behöver granskas. Tyvärr halkade man på bananskalet och fick för sig att den psykiska ohälsan beror på för långa köer och för lite resurser till psykiatrin. Man strösslar med lite miljarder utan att inse att detta bidrar till problemet, att det är något oändligt grundläggande fel med hela psykiatrin, att det är ett av samhällets mest grundläggande problem. Det finns få saker som kan ena Sveriges regering och opposition som övertygelsen att lösningen på den psykiska ohälsan stavas "mer pengar till psykiatrin." Så gott som varje år pumpas miljardbelopp in i detta system, som med kirurgisk precision lyckas leverera – ja, vad exakt? Färre sjuka? Färre diagnoser? Lägre läkemedelskostnader? Nej, snarare motsatsen. Ju mer pengar psykiatrin får, desto fler människor blir sjuka och desto fler mediciner skrivs ut. Om psykiatrin vore en bilverkstad, skulle man ha fler trasiga bilar på vägarna än någonsin tidigare. Men vi ska inte vara orättvisa. Psykiatrin har producerat resultat – dock inte de vi hoppades på. Vi har en explosion av psykiska diagnoser, där barn och ungdomar staplas på hög i väntan på utredning. Vi har en befolkning där 1,7 miljoner använder psykofarmaka och över en miljon svenskar går på antidepressiva, ändå tycks det psykiska välbefinnandet försämras. Man kunde nästan tro att det fanns en viss intressekonflikt i att behandlingsmetoderna inte botar utan snarare skapar kroniska patienter. Samtidigt missar sjukvården en självklar sak: att först undersöka patientens kroppsliga hälsa. Psykiatrin missar detta helt och hållet, och enligt vad socialläkare Takman sa i radio redan i slutet av 1990-talet så är denna försummelse anmälningsbar. Frågar man patienter så får man så gott som alltid höra att de inte har fått någon ordentlig medicinsk undersökning (en hade cancer och fick elchocker). Och eftersom de flesta psykiatriker valde psykiatri som ämne (mer flum där) då de inte klarade av den medicinska banan som var baserad på riktig vetenskap, så klarar de heller inte av att utföra korrekta medicinska undersökningar. Psykiska symtom kan ofta vara resultatet av fysiska problem som aldrig upptäcks. Brist på B-vitaminer, särskilt B1 och B12, men även B6 och folsyra, kan bevisligen ge allt från ångest och depression till minnesstörningar och psykosliknande tillstånd, till och med delirium. Järnbrist, D-vitaminbrist och magnesiumbrist kan också orsaka utmattning, hjärndimma och nedstämdhet. Utöver näringsbrister finns det även direkt medicinska (alltså riktiga) sjukdomar som ofta misstas för psykisk ohälsa. Sköldkörtelproblem, särskilt hypotyreos (brist på hormon), kan ge depression, ångest och koncentrationssvårigheter. Hormonella obalanser, infektioner som borrelia och autoimmuna sjukdomar kan också påverka hjärnan och humöret. Tänk bara vad tandvärk kan göra för humöret. Tungmetallsförgiftning från t.ex. kvicksilver eller bly kan orsaka neuropsykiatriska symtom. Trots detta är det extremt sällsynt att en psykiater ens överväger dessa faktorer innan de stämplar en patient med en livslång diagnos och skriver ut läkemedel. Barn och ungdomarna manifesterar överaktivitet och koncentrationssvårigheter av allergier. Amfetamin är kanske inte den bästa lösningen. Och kanske det viktigaste: Trauman från det förflutna, fysiska som mentala, kan ligga dolda i det undermedvetna men kan återuppväckas genom stress, påminnelser eller livskriser. När detta sker kan man reagera med intensiva känslor, ångest, depression eller dissociation. I vissa fall kan olösta trauman bidra till allvarligare psykiska tillstånd så som psykoser eller till och med schizofreni. Kroppens stressystem kan hamna i ständig beredskap. Trots att ingen yttre fara märks. Att bearbeta och förstå sitt trauma är ofta nyckeln till läkning och återhämtning. Tyvärr kan inte psykiatrin hjälpa till med detta, rent av förnekar det, då de inte längre pratar med patienterna utan numera agerar mest som kemister, ”Blanda lite Fontex med Zyprexa och rör om med en elchock!” Förr kallades de shamaner.   Regeringen fortsätter dock att gödsla psykiatrin med pengar, år efter år. Det är som att elda med sedlar och sedan undra varför huset fortfarande är kallt. En del kallar det för att elda för kråkorna. Ja, man kan nog med fog säga att det är som släcka eld med bensin. Miljarder läggs på att utreda, analysera och implementera "nya" metoder som mirakulöst nog liknar de gamla: fler diagnoser, fler piller, längre vårdköer och fler psykiatriker som beklagar sig över brist på resurser. Att ifrågasätta systemet blir förstås en känslig fråga – för vem vågar säga högt att kejsaren är naken när kejsaren själv är i full fart med att skriva ut SSRI-medel? Man kan undra: om psykiatrin var en affärsverksamhet, hade den överlevt? Tveksamt. När en kund går till en bilmekaniker för att fixa sin bil, förväntar sig kunden att bilen faktiskt blir reparerad. Men i psykiatrins värld är det norm att gå i terapi eller ta ”mediciner” i tio år och ändå må sämre än när man började. Då skyller man på patienten. Om psykiatrin försökte överleva av egen kraft skulle den snabbt stå utan både patienter och personal. Att den fortfarande existerar beror enbart på att den hålls vid liv med konstgjord andning genom de statliga och kommunala miljarder som pumpas in.   Så vad får vi egentligen för miljarderna? Förutom en svällande psykiatrisk industri, där fler tjänstemän och konsulter än någonsin livnär sig på "mentalt välmående", verkar det inte vara mycket. Kanske är det dags att pausa de pengadränkta reformerna och börja ställa de svåra frågorna: Är psykiatrin en lösning eller en del av problemet? Och varför utesluts alltid de enklaste och mest logiska orsakerna – näringsbrister, hormonella rubbningar, fysiska sjukdomar och framförallt traumatiska händelser – innan någon får en psykiatrisk diagnos? Satsningen på psykiatrin är bortkastade pengar. Människor med problem måste få hjälp på ett värdigt sätt och slippa ingå i denna sekellånga bedrägeriverksamhet, där hjärnskador kallas vård, där skattebetalarnas pengar rinner ut i ständiga misslyckanden och där kemiska och elektriska experiment och manipulationer skapar nya samhällsproblem. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

I årtionden har vi drillats med budskapet att depression är en sjukdom som endast kan behandlas med piller – helst i stora mängder, och i kombination med ett aldrig sinande flöde av terapitimmar. Men nu, kära läsare, kommer ett vetenskapligt genombrott så häpnadsväckande att det riskerar att skaka hela den farmaceutiska industrin i dess grundvalar: träning kan vara bättre än antidepressiva eller det nya: färggranna hallucinationer från LSD! Nej men, är det sant? Enligt en ny studie, publicerad i Mad in America , (1) verkar det som att den uråldriga konspirationen som kallas ”fysisk aktivitet” faktiskt kan ha en positiv inverkan på humöret. Det verkar som om att höja pulsen och svettas lite – ni vet, den där primitiva sysselsättningen som människor ägnat sig åt i hundratusentals år – kan få oss att må bättre. Helt otroligt! Vem hade kunnat ana? Men vi måste ju fråga oss: vad betyder detta för de stackars läkemedelsbolagen? Ska vi nu bara sluta proppa i oss antidepressiva, sluta gå runt i en mental dimma och istället bege oss ut på en rask promenad? Vilken fruktansvärd orättvisa! Hur ska Big Pharma överleva om folk helt enkelt börjar... röra på sig? Ska vi nu förväntas hantera vår psykiska hälsa med något så banalt och lättillgängligt som motion, i stället för att lojt sluka en liten magisk tablett varje morgon? Ja, faktiskt 1,2 miljoner tabletter varje morgon - bara i Sverige. Detta kan bli ett stort bakslag för de väloljade marknadsföringsmaskinerna som i decennier har övertygat oss om att depression är en ren kemisk obalans – en teori som, lustigt nog, aldrig riktigt bevisats men ändå använts som grund för en miljardindustri. Till och med motbevisats. Och nu kommer några forskare och påstår att vi kan uppnå samma, om inte bättre, resultat genom att... lyfta vikter? Gå en promenad? Dansa lite i vardagsrummet? Kanske lite mer, men det är nästan som att någon försöker säga att vi människor har en kropp som är menad att användas! Hädelse! Så vad gör vi nu? Bör vi riva upp våra recept och storma ut på löparspåret? Det låter ju lockande, men vi bör nog vara försiktiga – det vore en tragedi om vi plötsligt började ta ansvar för vår egen hälsa. Tänk om vi faktiskt började må bättre utan att fylla läkemedelsbolagens och apotekens kassavalv? Nej, det är nog bäst att vi sitter stilla ett tag och väntar på nästa läkemedelsstudie som förklarar att det finns ett nytt piller som är ännu bättre än det förra. Tills dess – ta en promenad. Men säg för guds skull inget till läkemedelsbolagen.   Några punkter i nya studier som kan vara bra att ta med sig på promenaden: "Träning är effektivt för att behandla depression och depressiva symtom och bör erbjudas som ett evidensbaserat behandlingsalternativ med fokus på övervakad träning och gruppträning med måttlig intensitet och aerob träning", skriver forskarna.   Träning visade en långt större genomsnittlig förbättring än antidepressiva (4,7 poäng i ovanstående studie, jämfört med mindre än 2 poäng för antidepressiva). Dessutom: 1 av 2 personer som tränar kommer att uppleva förbättringar. För antidepressiva läkemedel är det endast 1 av 7 personer (i bästa fall) som tar läkemedlet som blir bättre. ( 1 ) ”Det betyder att varannan person som använder träning förväntas minst en ha en stor minskning av depressiva symtom", skriver forskarna.   Den internationella gruppen av forskare utfördes vid universitetet i Potsdam, Tyskland, och studien publicerades i British Journal of Sports Medicine.   Antidepressiva värst En annan stor färsk metaanalys med 14 170 deltagare som publicerats i BMJ (British Medical Journal) fann att träning - inklusive promenader och jogging - slog både KBT och antidepressiva medel för att behandla depression. Detta gällde även för dem med svår depression. Den studien fann också att enbart antidepressiva medel var den värsta möjliga behandlingen för depression. ( 2 )   Det visade sig att motion och träning slog läkemedel med hästlängder. För träning på skalan Beck Depression Inventory var resultatet 6,49. Antidepressiva läkemedel ger i genomsnitt mindre än 2 poäng av förbättring jämfört med placebo. Faktum är att i majoriteten av försöken med antidepressiva läkemedel misslyckas läkemedlen att slå placebo.   Mängder av studier Mängder av tidigare forskning har visat liknande effekter . Forskare har skrivit att träning uppfyller kriterierna för att betraktas som en "evidensbaserad behandling för depression." En annan studie fann att löpning var lika bra som antidepressiva , och att de som ägnade sig åt löpning slutade förbättrade sin fysiska hälsa också – medan de som tog antidepressiva medel hade försämrad fysisk hälsa med tiden.   När vi läser om meta-studier, där man studerar ett flertal studier samtidigt, att antidepressiva slår placebo så får man räkna med en hel del elegant forskningsfusk. Bland annat så tar man inte med de studier som visar att placebo slår antidepressiva. Man plockar bort personer som inte passar in i de beräknade resultaten; man använder folk med låg depression utan att meddela detta etc. ( 3 )   En granskning av 1039 kontrollerade studier med 128 119 deltagare visade på mycket positiva resultat. Författarnas slutsats: Fysisk aktivitet är mycket fördelaktigt för att förbättra symtom på depression, ångest och ångest i ett brett spektrum av vuxna befolkningar, inklusive den allmänna befolkningen, personer med diagnostiserade psykiska störningar och personer med kronisk sjukdom. Fysisk aktivitet bör vara en stöttepelare i hanteringen av depression, ångest och psykisk ångest. ( 4 )   Men det stora problemet kan vara att få ut deprimerade människor i spåret. Vid lätt depression gäller bestämd övertalning. Vid svårare depression kan vårdare på sjukhusen bli PT och följa med ut i spåret. De kan behöva motion de också.   Man kan inte alltid räkna med en omedelbar effekt, men efter ett tag blir effekten så pass att personen självmant väljer att gå ut för att motionera. Utan biverkningar.   Referenser: (1) https://www.madinamerica.com/2025/02/exercise-for-depression-better-than-antidepressants/ https://bjsm.bmj.com/content/57/16/1049.long (2) https://www.madinamerica.com/2024/02/exercise-leads-to-best-outcomes-for-depression/ (3) https://www.madinamerica.com/2016/06/effects-of-exercise-on-depression-underestimated-review-finds/ (4) https://bjsm.bmj.com/content/57/18/1203 För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Flera olika orsaker har föreslagits till den exploderande ökningen av ADHD och autism i västvärlden. En orsak som får mer och mer uppmärksamhet är biverkningar från vacciner samt antidepressiva. Detta har dock tystats ner i flera år, främst av psykiatriker. Men en ny stor studie har visat ett tydligt samband mellan barnvaccination och risken att få utvecklingsstörningar som ADHD och autism. Detta samband har hittats tidigare i mindre studier. Denna nya studie omfattade 47 155 barn. Studien gjordes i Florida, USA. ( 1 ) Explosion av diagnoser Barn i USA får 16-20 olika vaccinationer av vilka många krävs för att gå i skolan, en trefaldig ökning från 1983. • 1 av 36 barn har idag diagnosen Autism, sammanlagt 2 miljoner barn (Ca 5,5 miljoner vuxna). • 2010 var det 1 av 88 barn. • I början på 2000-talet var det 1 av 150 barn. • Under 1980-talen var det 1-4 barn av 10 000. • 7,1 miljoner barn i USA hade diagnosen ADHD 2023. • I Sverige erbjuds 12 vaccinationer och man räknar med att 5-7 procent av alla skolbarn har diagnosen Autism. • 70 000 medicineras för diagnosen ADHD och 15% av alla barn och ungdomar räknar Socialstyrelsen med ska få diagnosen ADHD år 2027. Här är några viktiga resultat från studierna: • Autism var 2,7 gånger vanligare hos vaccinerade barn jämfört med ovaccinerade barn. • Överaktivt syndrom (ADHD) var 2,81 gånger vanligare hos vaccinerade barn jämfört med ovaccinerade barn. • Epilepsi eller anfall var 3,52 gånger vanligare hos vaccinerade barn jämfört med ovaccinerade barn. • Inlärningsstörningar var 6,81 gånger vanligare hos vaccinerade barn jämfört med ovaccinerade barn. • Tic-störningar var 6,25 gånger vanligare hos vaccinerade barn jämfört med ovaccinerade barn. • 40 % av barn med för tidig födsel fick diagnosen minst en neuroutvecklingsstörning om de vaccinerade. I gruppen ovaccinerade barn med för tidig födsel diagnostiserades 15,7% med minst en neuroutvecklingsstörning. Risken för autism ökade med antalet besök med vaccination hos en läkare. Barn med ett besök hade 1,7 gånger ökad risk för autism jämfört med ingen vaccination. Barn med 11 besök med vaccination hade 4,4 gånger ökad risk för autism jämfört med ingen vaccination. Studien gjordes av Anthony R. Mawson och Binu Jacob från Chalfont Reasearch Institute i Mississippi. En studie publicerad i Journal of Toxicology and Environmental Health fann ett positivt samband mellan vaccinationsfrekvens och förekomst av autism eller tal- och språkstörningar i amerikanska stater. En ökning med 1 % av vaccinationer var förknippad med att ytterligare 680 barn fick autism eller språk-skrivstörningar. ( 2 ) Prozac, Paxil, Zoloft och deras generika är bland de vanligast föreskrivna antidepressiva medlen i USA. Forskning tyder nu på att ta dem under graviditeten kan öka chanserna att ditt barn kommer att ha autism. Det finns många studier som undersökt kopplingen mellan antidepressiva och autism. Många säger att det inte finns någon koppling, men en hel del studier att det gör det. De som säger att det inte gör det är till största delen utförda av psykiatriker och det får man tolka som man vill. Men en studie från 2013 av mer än 4 400 svenska barn drog slutsatsen att exponering i livmodern ökade risken för att ett barn skulle utveckla autism. ( 3 ) En studie från 2011 av cirka 300 barn med autism i Kalifornien drog slutsatsen att antidepressiva medel "kan öka risken måttligt" för en autismspektrumstörning. En kanadensisk studie publicerad i JAMA tittade på mer än 145 000 barn födda i Quebec från 1998 till 2009. Den fann att barn vars mödrar tog antidepressiva medel under graviditetens andra eller tredje trimester löpte 87 procent större risk att få diagnosen autismspektrumtillstånd. ( 4 ) Gravida kvinnor som slutar med antidepressiv medicin får fler friska barn Statens Serum Institut i Danmark har gjort en studie för att ta reda på om kvinnor på antidepressiv medicin får fler friska barn om de slutar med antidepressiv medicin under graviditeten. Studien omfattade 33 776 gravida kvinnor i Danmark. ( 5 ) Forskarna säger: ” Avbruten användning av antidepressiva läkemedel under graviditet är förknippad med minskad risk för 24-timmars sjukhusvistelse, oavsett anledning av den nyfödda.” Forskningen visade att barn till gravida kvinnor, som slutade med antidepressiv medicin under graviditeten, hade en minskad risk för högt blodtryck i lungorna och minskad risk för sjukhusvistelse inom det första året efter födseln jämfört med kvinnor som fortsatte med antidepressiv medicin under graviditeten. I USA använder 27 miljoner personer antidepressiva, en fördubbling på bara tio år, en fördubbling sedan början av 1990-talet. I Sverige är det 1,2 miljoner som kvinnor använder antidepressiva, flest. (1) https://publichealthpolicyjournal.com/vaccination-and-neurodevelopmental-disorders-a-study-of-nine-year-old-children-enrolled-in-medicaid/ (2) https://www.naturalnews.com/2025-02-12-studies-suggest-link-between-childhood-vaccinations-autism.html https://www.naturalnews.com/2025-02-16-cdc-admits-vaers-captures-1-percent-injuries.html (3) https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/23604083/ (4) https://jamanetwork.com/journals/jamapediatrics/fullarticle/2476187#google_vignette (5) https://medicinsktidsskrift.dk/behandlinger/psykiatri/5457-gravide-der-stopper-med-antidepressiv-medicin-har-sundere-nyfodte.html För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Diagnosföretagen säljer nu sina ADHD-diagnoser direkt till skolor. Sjukvårdens och skolors resurser går till charlataner som utnyttjar den politiskt skapade dåliga läsförmågan hos våra barn. Vi ser nu hur diagnosföretag växer upp som svampar ur jorden. En ADHD-diagnos, som närmast är garanterad från dessa företag, kostar mellan 30 000 och 40 000 kronor. Där den självklara följden efter att beteckningen ADHD delats ut, är utskrivning av amfetaminpreparat (så kallad ”ADHD-medicin”). Den skenande diagnosticeringen och förskrivningen av amfetaminpreparat dränerar sjukvårdens resurser, som i stället för att gå till viktig sjukvård går till profitsökande psykiatriska charlataner. Där det nu också står klart att detsamma sker med skolans resurser, där pengarna alltmer går till ”diagnosutbildning” för lärare, konsulter som för in olika ”anpassningar”, och en ”psykologiserande” icke-utbildning. I mycket en kompensation för att man förvägrat barnen rätten att med beprövade metoder lära sig läsa och skriva. Diagnosföretagen riktar sig nu direkt till skolan. Ett av de mest avskräckande exemplen är Mindler som skaffat ett avtal med en av landets mest inflytelserika lärare, ”Sverige mäktigaste skolaktör på nätet”. Läraren rekommenderar Mindlers ADHD-utredningar till sina hundratusentals unga följare. Med kritik från lärarkåren, men inga ingripanden mot företaget från ansvariga myndigheter. Vi har fått lära oss att det behövs omfattande tester, rigorösa medicinska utredningar innan man kan ställa en ADHD-diagnos. Man måste undersöka alla andra möjliga skäl till barns beteende och utesluta alla dessa, för att till sist komma fram till att barnet ”har ADHD”.  Vi har fått veta att man sedan ska sätta in olika psykosociala åtgärder innan det till sist kan bli aktuellt med amfetaminpreparat (”ADHD-medicin”). Det har aldrig varit sant och är det än mindre idag. De psykiatriska diagnosföretagens marknadsföring har nu nått häpnadsväckande nivåer, utan att myndigheter eller politiker satt stopp för saken. Vad sägs om att företag faktiskt direkt gör reklam för narkotika till skolor? Att man låter skolor få veta att de kan ”spara pengar”, genom att sätta barnen på ”medicin”, och då inte behöva någon extralärare. Med rubriken: ”ADHD-utredningar för barn & ungdomar med läkemedelsbehandling inom några veckor!” Där man till och med skriver: ”Möjlighet att göra hela utredningen online.” I en klagan från en annan psykiatriker med insyn i hur företaget agerar kan man läsa att utredningen av barnen sker digitalt, ”ingen har överhuvudtaget varit i samma rum som barnet”. ”Enda diagnos man tittar på är ADHD” – trots att barn haft en ”bakgrund omfattande traumatisering, försummelse”. Och amfetaminet Elvanse har direkt satts in, i flera doser varje dag, för de flesta av barnen. Trots senare studier som visar att ADHD-amfetamin i dessa doser kan framkalla psykoser, och ofta gör det. Men trots alla vansinnigheter vi ser från dessa charlataner, så faller det yttersta ansvaret för diagnosförsäljningen och den skenande förskrivningen av amfetaminpreparat på Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Det är dessa myndigheters behandlingsrekommendationer, framtagna av psykiatriker med nära band (läs finansiella) till tillverkarna av ”ADHD-medicin”, som skapat den katastrofala situation vi nu ser. Det är den institutionella korruptionen på dessa myndigheter som gör att inga ingripanden sker ens mot de diagnoscharlataner som nu härjar i landet. Relaterat material   För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Under decennier har vi fått höra den lugnande, vetenskapligt klingande förklaringen att depression beror på en "kemisk obalans" i hjärnan. En serotoninbrist, sades det, som mirakulöst kunde åtgärdas genom en liten, färgglad tablett. Praktiskt, eller hur? Psykiatrin hittade en behändig förklaring som kunde delas ut i 15-minuters konsultationer, och patienter fick en biologisk förklaring som befriade dem från både skuld och eftertanke.  Men så kom psykiatriprofessor Joanna Moncrieff och förstörde festen. Alltså inte nog med att hon var professor, hon var även psykiater. År 2022 publicerade Moncrieff och hennes kollegor en genomgripande översiktsstudie som tog en närmare titt på den vetenskapliga grunden för serotonin-hypotesen. Vad de fann var chockerande – eller snarare, det borde ha varit chockerande om någon faktiskt brytt sig om att kolla fakta tidigare. Det fanns nämligen ingen övertygande evidens för att depression orsakas av en serotoninbrist. Noll. Ingenting. Den kemiska obalansen visade sig vara lika substantiell som ett papper i en stormvind. Så hur reagerade den psykiatriska världen på denna avslöjande nyhet? Blev det panik? Förlorade vi all tilltro till de kemiska mirakelkurerna? Inte riktigt! Istället såg vi ett snabbt och effektivt paradigmskifte: "Ja, men vi sa ju aldrig att det var så enkelt!" sa plötsligt de som spenderat decennier på att upprepa mantrat om kemisk obalans. "Depression är komplext," insisterade de, som om de aldrig hävdat något annat. I sin senaste bok, The Chemical Imbalance Delusion , gräver Moncrieff djupare i denna kollektiva villfarelse och dess effekter. Psykiatrin har, enligt henne, inte bara lurat sig själv utan också hela världen. Myten om kemisk obalans har förvandlat psykisk ohälsa till ett rent biologiskt problem som kan lösas med medicinering, snarare än att ses som en reaktion på livets svårigheter, trauma eller samhälleliga faktorer. Kort sagt: istället för att fråga sig varför folk mår dåligt har vi lärt oss att fråga vilken medicin de borde ta. Och så står vi här, i en värld där hundratals miljoner människor tagit SSRI-preparat baserat på en hypotes som aldrig riktigt höll. Få har för övrigt lust att fråga vad som händer när de slutar. Abstinensbesvär? Javisst, men vi kallar det bara "ursprungssymptom som återkommer" så att patienten snällt fortsätter sin medicinering. Mycket står på spel - bland annat en mångmiljardindustri. Så vad är nästa steg? Kommer psykiatrin att erkänna sitt misstag och omdefiniera sitt sätt att förstå och behandla psykisk ohälsa? Eller kommer vi att se ytterligare en omformulering av narrativet, där de som en gång predikade kemisk obalans nu försiktigt suddar ut spåren och låtsas som att det aldrig riktigt hände? Tills vidare kan vi åtminstone konstatera en sak: om du känner dig nere, är det förmodligen inte för att din hjärna glömde att göra serotonin. Och om du blir erbjuden en enkel, farmakologisk lösning på alla dina problem, kanske det är värt att fråga dig vem som egentligen gynnas av den idén. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Det verkar som om vi, som samhälle, äntligen har hittat lösningen på alla våra problem: psykedelika. Glöm terapi, yoga, grönkål eller ens en hyfsad natts sömn. Varför slösa tid på sådana trivialiteter när en snabb dos av magiska svampar kan ge dig livets alla svar, och dessutom i färgkoordinerade mönster? Förr i tiden var psykedelika förknippade med flummiga hippies, Woodstock och den förargliga vanan att spela sitar i fyra timmar utan paus. Glöm det, nu är de trendiga. Tech-miljardärer "mikrodoserar" för att optimera sin produktivitet, som om LSD vore det nya kaffet. "En liten droppe under tungan, och plötsligt kan jag koda en app som förändrar världen!" Jo tjena. Psykiatrin hänger naturligtvis på. Studier i mängd tycks visa att psykedelika kan lindra depression, ångest och inte minst existentiell förtvivlan över för lite likes, vilket är praktiskt eftersom dessa tillstånd verkar vara standard i vår moderna tillvaro. Vem behöver egentligen meningsfulla relationer när du kan prata med ditt eget undermedvetna i neonrosa visioner? Och nu är det ju ingen som behöver leta efter sitt bortsprungna jag längre. Ta en dos ketamin så får du ett nytt jag, det gamla är bara en dröm, en mardröm, eller... Nåja, nu är det lördag och då byter vi jag igen. Psykiatrin är fantastisk. Vem hade kunnat tro på det. Nästa gång du besöker en psykiater kanske det hoppar upp en groda på bordet och hjärnskrynklaren ber dig slicka på den. Den senaste behandlingsmetoden är nämligen hallucinogent gift från ökengrodan Bufo alvarius . Den här gången hittar du dock aldrig tillbaka. Det är som att hoppa ner i kaninhålet. Man blir aldrig sig själv efter detta, säger de som provat. Mike Tyson, boxaren, gjorde det. Han sa att han ”fick en fullständig knockout … det är ungefär som att dö och återfödas … men man är fortfarande oövervinnerlig.” Nåja, inte riktigt, han förlorade ju sin sista match. Om en patient inte svarar på vanliga antidepressiva medel så blir denne anklagad för ”Behandlingsresistent depression” (TRD). Det är alltså patientens fel som vägrar att bli bra. Nästa steg kan då bli grodgift, eftersom detta föreslås mot TRD. Rejäla saker minsann. På 1800-talet slängde man ner patienter som vägrade bli bra i en ormgrop, eller stoppade in dem i en säck med rödmyror. Idag ger man dem grodgift. Psykiatrin har i viss mån avancerat. Vilket håll är svårt att säga.   Det är fascinerande hur snabbt narrativet har förändrats. Från ”Risk för hjärnskador!” till ”Nyckeln till själslig frihet!” på bara några år. Det är nästan som om vi måste vara höga för att hänga med i svängarna. Men kanske är det just det som är poängen. Kanske har vi insett att verkligheten, som den är, helt enkelt inte räcker till. Varför acceptera den grå vardagen när du kan få verkligheten att glimma i regnbågens alla färger, om så bara för en stund? Visserligen åtföljs den av gråtunga regnmoln, men då kan man ju ta en ny trip till never never land. Den ligger bakom horisonten. Men vänta, vänta … nya studier visar att de tidigare hallucinogena halleluja-studierna kanske varit lite väl optimistiska. Det verkar som om forskarna antingen var förblindade av sina färgglada grafer eller möjligen testade substansen på egen hand — i vetenskapens namn, så klart. Så gott som alla studier hade författats i sann extas, med föga koppling till verkligheten. Möjligen gick de i högvarv på ecstacy. Extasen blir total när man får reda på att marknaden för psykedelia är värd 100 miljarder kronor per år. Närmare en guldrush kommer man inte. Pykedelika löser inte alla livets mysterier, möjligen att de fås det att kännas så för stunden, alltså den tid man är bortkopplad från verkligheten. Man kommer dock tillbaka till den, om möjligt nu ännu gråare. Kort sagt: det visar sig att det är svårare att bota en existentiell kris än att bara stirra på ett kalejdoskop i fyra timmar. Dessutom borde man kanske passa på att påtala att det finns en hel del dödsfall bland de som provat psykiatrins nya heliga graal*. Och för att då parafrasa Timothy Leary: ”Turn on, tune in, drop dead!”   *Heliga graal: något som en person eller en viss grupp människor väldigt gärna vill ha eller uppnå : ursprungligen är den heliga graal den bägare som Jesus troddes ha druckit ur under sin sista måltid med sina lärjungar. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten