SVT vilseleder om barn, ”ADHD-preparat” och kriminalitet


Det är bevisat, enligt den största långtidsstudien, att ”ADHD-preparat” inte har några positiva långtidseffekter, ger bestående tillväxtstörningar – och ÖKAR risken för ett mer aggressivt och antisocialt beteende. Men i en serie inslag förmedlar SVT i stället ensidigt läkemedelsindustrins och psykiatrins utpressningsbudskap: Om barnen inte får diagnos och amfetamin riskerar de att bli missbrukare och kriminella. I själva verket är det alltså tvärtom. Men den studien är det tyst om i media.


SVT bygger sina inslag på psykiatriker MaiBritt Giacobinis ”expertkunskap” (1). Vi får veta att alltför få barn till utlandsfödda får en ADHD-diagnos, och då inte får ”rätt hjälp” i skolan. Giacobini kopplar den obehandlade ADHD-diagnosen till senare missbruk och kriminalitet.


Vi ser här en kampanj för att utöka marknaden också till Botkyrka och Tensta, där ”motsträviga” föräldrar inte köpt psykiatrins budskap om att räddningen undan kriminalitet för deras barn är läkemedels-industrins droger.


SVT måste – om man gjort någon form av bakgrundskoll – ha känt till att Giacobini långtifrån är någon oberoende expert, utan istället en psykiatriker med mycket allvarliga intressekonflikter i området. SVT skulle självklart, för att uppfylla kraven på saklighet, ha berättat om dessa intressekonflikter, och skulle lika självklart ha förmedlat vad som faktiskt bevisats om amfetaminpreparatens effekter.


Tittarna borde om intressekonflikterna ha fått veta att Giacobini är ägare till aktiebolaget PRIMA Barn- och Vuxenpsykiatri, föreläst för Shire, Eli Lilly och Janssen (tillverkare av ADHD-preparat), och fört en kampanj för kraftigt utökad förskrivningsrätt av narkotikaklassade preparat (2, 3) – vilket förvisso skulle ge en än högre profit för inblandade läkemedelsbolag.


De genomgående budskapen från de personer som SVT valt ut i inslagen är: ”obehandlad adhd-diagnos kan leda till stora problem med skolan och öka risken för kriminalitet och missbruk”, ”skulle behöva förstå sig själva bättre genom att få en diagnos … minska risken för att de hamnar i kriminalitet”, ”obehandlad adhd kan utgöra en risk för exempelvis självmord, missbruk” (det sista sagt av Peter Salmi på Social-styrelsen, som mycket väl vet att det här inte är sant, se nedan, men som trots det fört fram samma budskap i en lång följd av år, utan ifrågasättanden av media).


Fakta är dock tydliga: ”ADHD-preparat” har inga som helst positiva långtidseffekter, ger bestående tillväxtstörningar för barnen – och ÖKAR risken för ett mer aggressivt och antisocialt beteende.


Och hur vet vi då det – och hur borde SVT också känna till det?


Jo, genom det som framkommit och bevisats i den mest omskrivna och längsta studien av alla, av ADHD-preparat, den så kallade MTA-studien. En studie där uppföljning finns för 3 år, 6 år, 8 år och 16 år. En studie där inblandade psykiatriker skulle bevisa att ADHD-preparat var ”säkra och effektiva” – minskade risken för missbruk, kriminalitet, skolmisslyckanden, och saknade menlig effekt på barnens fysiska utveckling. Men bevisade motsatsen.


Vad visade då den längsta ADHD-studien, den så kallade MTA-studien?


16-årsuppföljningen av MTA-studien publicerades 2017. Den studie som slutligen skulle bevisa att ADHD-preparat (Ritalin, Concerta) var en säker och effektiv långtidsbehandling för barn som fått diagnosen ADHD (4). Studien var utförd av forskare som var hängivna förespråkare av ADHD-diagnoser och behandling av barn med psykostimulantia. Personer med intima kopplingar till läkemedelsbolag, personer som byggt hela sin karriär på att propagera för att barn skulle få just sådan behandling.

Vi kunde alltså vara säkra på en sak: De egentliga resultaten av behandlingen var långt värre än vad

som framkom i forskarnas publikationer.


Forskarna hade tänkt sig bevisa att behandling med psykostimulantia var säker och effektiv i långtidsbehandling, men bevisade i stället det här:


  • Psykostimulantia, som Ritalin och Concerta, har inga positiva långtidseffekter alls för barnen;

  • Barnens normala utveckling hindras av de narkotiska preparaten; de växer inte som de ska – vilket också självklart påverkar den växande hjärnan;

  • Barn som fortsätter att ta psykostimulantia blir som unga vuxna i genomsnitt runt 4 centimeter kortare än barn som inte fått preparaten eller som fått dem i liten mängd;

  • Tidigare hade forskarna tvingats medge att behandling med psykostimulantia var förenad med utveckling av ett mer aggressivt och antisocialt beteende.


I 16-årsuppföljningen av MTA-studien (5) hade deltagarna hunnit bli runt 25 år. De var alltså fullvuxna och man kunde få bekräftelse på om den tidigare sedda tillväxthämningen lett till en bestående minskning i längd, eller om barnen ”tagit igen” den förlorade tillväxten.


Resultaten visade:


  • Den grupp med ADHD-diagnos, som under de 16 åren fått mer eller mindre kontinuerlig behandling med psykostimulantia var i genomsnitt 4,7 centimeter kortare som vuxna jämfört med den grupp personer med ADHD-diagnos, som fått en försumbar mängd psykostimulantia under åren (s. 7).

  • Den grupp pojkar som under de 16 åren fått mer eller mindre kontinuerlig behandling med psykostimulantia var i genomsnitt 4,0 centimeter kortare som vuxna än pojkarna i jämförelsegruppen (där mycket få hade en ADHD-diagnos); för flickorna var det 3,2 centimeter (s. 8).

  • Tillväxthämningen är tydligt dosrelaterad, ju högre dos barn fått (längre tid) ju kraftigare blev tillväxthämningen.


Och förstår man inte allvaret i det här, så kanske man förstår det om man läser följande:


”När ett preparat är toxiskt i stort för hjärnan och också ger specifika störningar i regleringen av tillväxthormon, bör det antas att hjärntillväxten också blir hämmad och störd, om inte stoppad. Om det inte var för den makt som det psykofarmakologiska komplexet utövade, så skulle den tillväxthämmande effekten av psykostimulantia, i sig själv, kontraindicera och i slutändan stoppa dess användning på barn.” (6)


I ett mer civiliserat samhälle där barnens bästa sattes i främsta rummet, skulle alltså preparat som orsakade bestående tillväxtstörningar hos barn, och som dessutom bevisats sakna alla former av positiva långtidseffekter vara förbjudna.


Resultaten visade också:


  • Den grupp som fick mer eller mindre kontinuerlig behandling fick inte någon minskning i vad som kallas ADHD-symtom.


Som forskarna tvingades skriva som sammanfattning:


  • “… the comparisons of groups with continuous and interrupted use of medication from childhood through adolescence suggest greater treatment may not result in greater symptom-related benefit but may result in greater growth-related cost.”


Man kan tänka sig att dessa forskare förtvivlat försökt hitta sätt att bortförklara resultaten. Ett sätt skulle vara att de barn som fått den mest omfattande förskrivningen av psykostimulantia (mer eller mindre kontinuerlig) från början hade de mest ”allvarliga symtomen” eller att de med den förskrivningen (utan minskning i ”symtom”) hade svårare hemförhållanden som motverkade ”medicinens” positiva effekt.


Men forskarna tvingades medge: Nej, de barn som fått den mest omfattande förskrivningen hade inte från början ”symtom” som signifikant skilde sig från de barn som fått mindre mängd psykostimulantia. Och när det gällde hemförhållanden hade de barn med mest omfattande förskrivning stora fördelar mot de andra grupperna vad gäller hemförhållanden (mätt i föräldrarnas utbildning och inkomst).


Med andra ord skulle behandlingen med psykostimulantia, om den fungerat, gett just dessa barn den största ”symtomlindringen”. Så blev det alltså inte.


Aggression och kriminalitet


Redan vid 3-årsuppföljningen av MTA-studien tvingades forskarna lägga fram chockartade resultat. Man skrev om de ”mest störda barnen med ADHD i MTA-studien”, barn som ”initialt hade höga symtomvärden och aggression vid baseline, lägre IQ, sämre sociala förmågor, och andra riskfaktorer” – kort sagt de barn som hade stora problem. För dessa barn gällde att den, enligt forskarna, inledande positiva effekten av ”medicinen” inte kvarstod och ”i stället fullständigt försvunnit efterhand när barnen kom upp till sena barnaår eller tidiga ungdomsår” (7).


I forskningsrapporterna från MTA-studiens 3-årsuppföljning kunde man också läsa att vid uppföljningen efter både 24 och 36 månader var ”fler dagars förskrivning av medicin förenat med mer allvarlig brottslighet”. Man kunde läsa att ”barn med högre brottslighets värden vid 24 och 36 månader oftare hade blivit medicinerade under det gångna året”, och den föreslagna, inte alltför djärva, slutsatsen, att ”dessa resultat antyder möjligheten att förlängd medicinering, kanske given som gensvar på kroniska och allvarligap roblem, kan hända inte är effektiv”. (8)



Den information som föräldrar borde ha fått från SVT kan sammanfattas så här:


Behandling med dessa narkotiska preparat har inga positiva långtidseffekter alls för barnen, däremot ger de bestående tillväxtstörningar (också för den växande hjärnan), och ökar risken för ett antisocialt och kriminellt beteende.



1. SVT, Barn till utlandsfödda får färre adhd-diagnoser, 30 mars 2021.

2. KMR, Läkemedelsverket och ADHD-droger – hur jäviga får konsulterna vara?

Läkemedelsverket och ADHD-droger – hur jäviga får konsulterna vara? (kmr.nu)

3. Skog LB, Giacobini MB, Sandberg, Replik: Svårt att få ihop logiken i resonemang om ADHD. Läkartidningen 13 november 2020. https://lakartidningen.se/opinion/debatt/2020/11/replik-svart-att-fa-ihop-logiken-i-resonemang-om-adhd/

4. MTA-studien, The Multimodal Treatment Study of Children with ADHD, utförd under NIMH, National Institute of Mental Health, USA.

5. James M. Swanson et al, Young adult outcomes in the follow-up of the multimodal treatment study of attention-deficit/hyperactivity disorder: symptom persistence, source discrepancy, and height suppression, Journal of Child Psychology and Psychiatry (2017). DOI: 10.1111/jcpp.12684 http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/jcpp.12684/full

6. Breggin, Brain-disablining treatments in psychiatry, 2008.

7. MTA Cooperative Group (2007), Secondary Evaluations of MTA 36-Month Outcomes: Propensity Score and

Growth Mixture Model Analyses, Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, Volume

46(8), August 2007, pp 1003-1014, http://www.jaacap.com/article/S0890-8567(09)61551-3/abstract

8. MTA Cooperative Group (2007), Delinquent Behavior and Emerging Substance Use in the MTA at 36

Months: Prevalence, Course, and Treatment Effects, Journal of the American Academy of Child & Adolescent

Psychiatry, Volume 46(8), August 2007, pp 1028-1040,

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0890856709615537


För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu


Den internationella övervakaren av psykiatrin

Kommittén för Mänskliga Rättigheter

Box 6039 , 129 06 Hägersten


Highlights