Du blir vad du tror på

En studie från Stanford visar att människors tro på sina gener kan påverka kroppen mer än generna själva. Deltagare som fick påhittad falsk information om genetiska risker började prestera sämre och uppleva verkliga kroppsliga förändringar, trots att deras DNA inte stödde påståendena. I vissa mätningar var effekten av den upplevda genetiska risken större än effekten av den faktiska genvarianten. Resultaten väcker frågan om hur mycket vår hälsa påverkas av biologin – och hur mycket av de berättelser vi får höra om oss själva.
Under större delen av våra liv matas vi med berättelser om vad som är fel på oss. Vi får höra att vi bär på gener för depression, gener för ADHD, gener för övervikt, gener för hjärtsjukdomar och gener för snart sagt varje mänsklig svaghet. Budskapet upprepas i nyhetsartiklar, reklam, sociala medier, TikTok-klipp och tv-program tills det nästan känns lika självklart som att solen går upp i öster. Men tänk om själva tron på dessa berättelser ibland påverkar oss mer än de biologiska faktorerna de påstås beskriva?
Studien från Stanford visade att människor som fick påhittad, falsk information om sina gener började uppvisa verkliga kroppsliga förändringar. De som fick höra att de hade en genetisk nackdel presterade sämre fysiskt, gick upp i vikt snabbare och kände sig tröttare, trots att deras verkliga DNA inte visade något sådant. Andra som fick höra att de hade en gynnsam genetisk profil upplevde större mättnad och fick biologiska förändringar som stämde överens med det de trodde om sig själva.
Som forskarna skrev i sammanfattningen:
”Det mest fascinerande var att effekten av den upplevda genetiska risken i vissa fall var starkare än effekten av den faktiska genetiska risken”.
Detta säger något viktigt om vår tid. Vi lever i ett samhälle där människor ständigt får veta vilka risker de bär på. Om de tillräckligt många gånger får höra att de inte kan koncentrera sig, har en kropp som är programmerad att bli sjuk eller ett arv som gör dem dömda till vissa problem, börjar berättelsen gradvis kännas som en identitet. Det som först var en möjlighet blir en förväntning. Och det som förväntas kan ibland bli verklighet.
Det är nästan som om vår kultur har byggt en gigantisk högtalaranläggning som dygnet runt sänder budskapet: ”Var uppmärksam på allt som kan vara fel på dig.” Resultatet blir att människor börjar övervaka sig själva med samma intensitet som en säkerhetsvakt. Människor introverterar. Varje bortlagd nyckel eller glasögon blir ett tecken på demens. Splittrad aktivitet och uppmärksamhet blir ADHD. Varje period av nedstämdhet blir ett bevis på depression. De blir ett kvitto på att de ”dåliga generna” har börjat vinna.
Och det är så psykisk ohälsa har spridit sig i samhället, ivrigt uppbackad av gigantiska högtalare som vrålar ut budskapet att vi inte har någon makt över vårt genetiska arv, att vi är sjuka och måste ta mediciner.
Men samtidigt vet vi att inga ”dåliga” gener har hittats vad gäller psykiska störningar och sjukdomar. Men media älskar att frossa i detta. Forskare som forskar för Nobelpriset publicerar ständigt tvivelaktiga studier för att bli upptäckta. Karolinska Institutet är fullt av dem.
Det ironiska är att många av de tillstånd som diskuteras mest i dag påverkas av en mängd olika faktorer. Gener spelar en viss roll, men de är sällan hela förklaringen. Livsstil, sömn, relationer, kost, stress, förväntningar och livserfarenheter påverkar också hur vi mår. Ändå får generna ofta huvudrollen medan resten av berättelsen hamnar i kulisserna. Gener kan liknas vid frön, de är högst beroende av vilken jord de sås i, vilken näring de får och att de vattnas väl, att ogräset rensas bort och att de sköts om i största allmänhet.
Samtidigt visar forskning om placebo- och noceboeffekter (när negativa förväntningar gör att man mår sämre. Motsatsen till placebo) att förväntningar kan påverka både kropp och psyke. Om människor förväntar sig förbättring ökar ofta chansen att de mår bättre. Om de förväntar sig försämring ökar risken att de faktiskt känner sig sämre. Våra tankar är inte omedelbara magiska trollspön, men de är heller inte passiva åskådare. De påverkar hur vi tolkar världen, hur vi beter oss och vilka signaler kroppen får. Tankar har makt över kroppen, negativa eller positiva.
Det ger också ett mer hoppfullt perspektiv. Om negativa berättelser kan påverka oss i en dålig riktning borde positiva berättelser kunna påverka oss i en bättre. Om människor ständigt får höra att de är trasiga, sköra och genetiskt dömda riskerar de att leva därefter. Men om de i stället får höra att kroppen är anpassningsbar, att man kan förändras och att framtiden inte är skriven i sten, öppnas andra möjligheter.
Om en läkare säger till patienten som har cancer: ”Nittio procent med denna cancer dör inom fem år” eller ”En av tio med denna cancer överlever”. Fakta är desamma, men vad vill man höra?
Kanske är den största lärdomen att vi bör vara försiktiga med vilka berättelser vi sår i våra egna huvuden. Varje dag tävlar medier, reklam, experter, influencers och algoritmer om vår uppmärksamhet. Rädsla säljer ofta bättre än hopp, och katastrofer får fler klick än goda nyheter. Men om uppmärksamhet fungerar som vatten för ett frö är det värt att fundera över vad vi egentligen vattnar.
Vi är inte enbart produkter av vårt arv. Vi är också produkter av de historier vi tror på. Och även om gener kan sätta vissa ramar är det långt ifrån säkert att de skriver hela manuskriptet. Den kanske mest befriande tanken av alla är att framtiden inte nödvändigtvis avgörs av vad som står i våra gener, utan också av vad som får fäste i våra tankar.
När människor slutar se sig själva som fångar under biologiska profetior och börjar se sig själva som aktiva deltagare i sina egna liv förändras något. Kanske inte över en natt, men steg för steg. Och ibland börjar den förändringen med något så enkelt som att byta ut en skrämmande berättelse mot en mer hoppfull. Kanske sluta läsa dåliga nyheter i media. Båda är trots allt bara berättelser – men den ena får oss att krympa, medan den andra hjälper oss att växa.
Ref.
Turnwald BP, Goyer JP, Boles DZ, Silder A, Delp SL, Crum AJ. Learning one's genetic risk changes physiology independent of actual genetic risk. Nature Human Behaviour. 2019;3(1):48–56.

Redaktör
Peter Anstrin

Ansvarig utgivare
Eva Andersson
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu

Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 6039 , 129 06 Hägersten











