Foto från polisens video I och med arresterandet av Tiger Woods som kört påverkad av mediciner har debatten om faran med receptbelagda mediciner blossat upp i USA. Medicinerade personer som kör bil är nu en större fara än berusade förare. I Sverige är över 1,6 miljoner personer påverkade av psykiatriska droger – medan bara en bråkdel kör omkring berusade av alkohol. Trafiksäkerhetsverket måste agera efter dessa uppgifter. Först trodde man att Tiger Woods druckit alkohol på grund av hans sluddrande och ostadiga gång. Men hans uppförande berodde på en cocktail av mediciner. Enligt videon som poliserna släppt var han fullständigt förvirrad och kunde inte läsa upp alfabetet, en test som poliserna gör. Han var definitivt inte kapabel att framföra en bil. Enligt Market Watch rapport så har antalet bilolyckor i USA där drogade och medicinerade förare varit involverade nästan fördubblats mellan 2005 och 2015. Över 20 procent av 32 166 bilolyckor med dödlig utgång i USA under 2015 involverade en påverkad förare av mediciner/droger. I vissa stater är det mer vanligt med förare som är påverkade av receptbelagda mediciner än alkohol. (1) Folk som tar sömnpiller, lugnande eller ångestdämpande mediciner är farligare på vägen än rattfulla, har forskare kommit fram till. Och i och med att 1 653 859 svenskar (2) använder psykiatriska droger är det nog en fråga som bör tas upp till ordentlig debatt även här. Skall de överhuvudtaget få köra bil efter dessa nya rön? De som kör bil berusade på alkohol utgör ju bara en bråkdel av detta. En undersökning i Taiwan som pågick under nio år, visade att bensodiazepiner, sömnmedel, lugnande, ökade risken för en bilolycka med 88 procent – bara efter att ha tagit ett enda piller en enda gång, och det höll i sig vecka efter vecka, månad efter månad. En studie som presenterats i samband med Australian Sleep Conference (3) fann att människor som tog bensodiazepiner, såsom Valium, Xanax och Sobril och ångestdämpande (SSRI-medel används ofta) var mer benägna att köra av vägen eller köra in i andra bilar än rattonyktra personer. Och här kan man verkligen prata om en rejäl bakfylla. – De som tog mer än en reguljär dos var fortfarande påverkade följande eftermiddag, sade Mark Howard, från Institute for Breathing and Sleep vid Austin Health i Melbourne. Man jämförde förare som tagit psykmediciner med de som druckit alkohol och de som bara fått fyra timmars sömn. Forskningsteamet kom fram till att de som tagit psykmediciner var värst. De reagerade mycket saktare med att bromsa, hade svårighet att stanna kvar i filen, kunde inte hålla fartgränserna och körde ofta in i andra bilar. De satt också längst tid med stängda ögon(!). – Problemet är att många av dessa människor har fler än ett problem, sade dr Howard. Om man har någon som inte sover bra, kan de också dricka alkohol och ta sömntabletter. Som det är nu har man i Sverige till och med tagit bort varningstriangeln på medicinburkarna som varnar för att köra bil i samband med intag. Trafiksäkerhetsverket kan passa på att se över de amfetaminliknande ADHD-medicinerna. Är man ”illegal” amfetaminist och kör bil åker man på straff, är man ”legal” så går det tydligen bra. Men det är ju säkerheten det handlar om i första hand, inte om det kallas ”medicin” eller ej. Vi har nu omkring 50 000 vuxna ”legala” amfetaminister varav de flesta säkerligen kör bil påverkade, samt lika många barn och ungdomar på amfetamin på väg mot körkort. Och låt oss en gång för alla avfärda påståenden om att det handlar om en ”liten dos”. Många vuxna kan få flera hundra milligram per dag av rent, ej utblandat läkemedelstillverkat amfetamin. Den dosen räcker för att sänka vilken människa som helst som tar det för första gången. Den personen skulle överhuvudtaget inte kunna köra en bil. Vad gör Trafiksäkerhetsverket med sin nollvision åt detta? (1) http://www.marketwatch.com/story/tiger-woods-dui-arrest-prescription-drugs-are-a-growing-threat-to-us-road-safety-2017-05-30 (2) http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/lakemedel (3) http://www.smh.com.au/lifestyle/wellbeing/valium-users-worse-drivers-than-drunks-20101019-16sl7.html Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Psykiatriker skrev ut våldsframkallade antidepressiva till den 20-åring som nyligen begick ett bestialiskt mord på för honom okända personer i Hälsingland. I ett annat vansinnesdåd dödade en 28-åring sin far i Karlsborg efter att ha ”behandlats” med antidepressiva och ADHD-droger. Det är väl bekant att antidepressiva orsakar emotionell avtrubbning, hämningslöshet och kan ge en våldsam inre rastlöshet (akatisi) – det som ofta ligger bakom vansinnesdåd, bisarrt våld. Det är utförligt dokumenterat. [1] Att ge preparaten till en person som redan har problem med ilska och impulskontroll är ett direkt recept för våldshandlingar. Dubbelmordet i Råbo Ändå är det just vad psykiatriker gjorde i fallet med den 20-åring som i ett vansinnesdåd i julas tog livet av två för honom okända äldre personer med ett stort antal knivhugg i Råbo i Hälsingland. [2] Den unge mannen hade inte någon tidigare historia av våldsdåd då han under hösten 2016 började få det antidepressiva medlet Cipralex. En vecka före de tragiska morden fördubblades 20-åringens dos. Den roll som denna förskrivning har haft för den efterföljande bisarra våldshandlingen har hittills inte alls belysts i media. Fadersmordet i Karlsborg I ett annat vansinnesdåddödade en 28-åring sin far i Karlsborg på ett brutalt sätt. [3] I en intervju förklarade mannens advokat att dådet inte gick att förklara: ”Han brydde sig mycket om sin pappa och de hade mycket trevligt, reste tillsammans; det finns inget motiv, det är helt oförklarligt.” Lika oförklarligt blir det dock inte när en undersökning visar att sonen en vecka före det brutala dådet fick den aggressionsframkallande och psykosskapande ADHD-drogen Concerta (metylfenidat). [4] KMR:s undersökning av saken visar att ansvarig psykiatriker om tidpunkten för utdelandet av Concerta skrev: ”Inget suicidalt eller psykotiskt framkom.” [5] En vecka senare begår sonen det bestialiska mordet och betraktas som psykotisk, till den grad att han anses ha begått brottet under inverkan av en allvarlig psykisk störning. Underkänd ADHD-drog Ingenstans i uppföljningen (IVO) tar man upp det faktum att ADHD-drogen Concerta är underkänd för vuxna eller preparatets roll för den efterföljande psykosen. [6] Ändå är det välkänt att i de kliniska prövningarna av Concerta på vuxna kom man fram till att tre gånger så många av dem som fick preparatet drabbades av psykotiska tillstånd jämfört med dem som fick placebo – alltså att Concerta orsakade psykotiska tillstånd för en del av försökspersonerna. [7, 8] Tidigare hade mannen också fått det antidepressiva medlet Voxra, där ansvarig psykiatriker i utlåtande till polisen skrev att han fick sluta med det på grund av biverkningar. [5] Varken i fallet med Voxra eller med Concerta skrev den ansvariga psykiatrikern någon biverkningsrapport till Läkemedelsverket. Nästa gång vi hör talas om ett bisarrt våldsdåd begånget av en person som fick ADHD-droger eller antidepressiva vet vi att läkemedelsbolagen, inblandade psykiatriker och Läkemedelsverket mycket väl känner till att dessa psykiatriska droger kan ORSAKA just ett sådant beteende. Tyvärr fick inte patienten och dennes anhöriga någon information om det och undrar kanske fortfarande varför detta kunde ske. Varning: Det kan vara nästan lika farligt att abrupt sluta med psykofarmaka som att börja med dem, abstinenssymtomen kan vara förödande. En kunnig läkare måste konsulteras och noga övervaka nertrappningen av dosen. [1] Läs om hur antidepressiva orsakar våld och självmord: http://rxisk.org/lessons-from-ssristories-3-of-5-how-do-ssris-cause-violence-and-suicide/ [2] Hela Hälsingland, Grannar höggs ihjäl i Råbo, 12 april 2017, http://www.helahalsingland.se/blaljus/brott/grannar-hoggs-ihjal-i-rabo-nu-atalas-20-aringen-for-dubbelmordet [3] Skaraborgs Allehanda, Dödade sin pappa med brutalt våld, 23 mars 2016, http://sla.se/karlsborg/2016/03/23/dodade-sin-pappa-med-brutalt-vald [4] P4 Skaraborg, Mordet i Karlsborg: Misstag i vården när son mördade sin pappa, 18 april 2017,http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6673980 [5] Överläkare, INTYG till polisen, Vuxenpsykiatrin Skaraborgs sjukhus, 9 november 2015. [6] Skaraborgs sjukhus, Händelseanalys, 5 april 2016. [7] KMR, ADHD-preparatet Concerta orsakar aggressioner och depression, 31 januari 2014, http://www.kmrsverige.nu/pressrel_2014_01_31-lakemedelsverket-adhd-preparatet-concerta-orsakar-aggression-och-depression.htm [8] KMR, Läkemedelsverket tillät underkänd narkotika att säljas för över en halv miljard – ingen gripen, 10 juni 2016, http://www.kmr.nu/single-post/2016/06/10/L%C3%A4kemedelsverket-till%C3%A4t-underk%C3%A4nd-narkotika-att-s%C3%A4ljas-f%C3%B6r-%C3%B6ver-en-halv-miljard-%E2%80%93-ingen-gripen Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Avgörande långtidsstudier visar att ADHD-droger saknar positiva effekter och ger allvarliga skador. Detta borde vara sista spiken i kistan för all behandling med droger, men DN:s vetenskapsreporter Karin Bojs fortsätter att föra ut läkemedelsindustrins propagandalinjer. Dessutom kritiserar hon de som är emot att barn skall få narkotiska preparat – och tycker att de är farliga! Ingen krönikör i Sverige har som DN:s Karin Bojs försvarat den biologiska psykiatrins diagnostisering och massförskrivning av psykiatriska droger. Ingen har varit lika duktig på att få svenska tidningsläsare att tro att vetenskapen bevisat att nedstämdhet är en bristsjukdom – en brist på signalsubstansen serotonin, och att personer med diagnosen ADHD också har en bristsjukdom: ”har högre halter av ett ämne som ’städar bort’ dopamin från utrymmet mellan hjärncellerna och som kallas dopamintransportör” … som ger ”lägre halter av själva dopaminet”. Och Bojs lösning på de påstådda bristerna har varit antidepressiva och ADHD-droger: ”antidepressiva mediciner skyddar många deprimerade människor mot självmord och mycket annat lidande”; ”medicin till barn och unga med adhd kan förbättra deras chanser i livet och minska risken för framtida drogmissbruk och kriminalitet”. Myten om den kemiska obalansen Till detta kan sägas att till och med psykiatriker nu får något generat i blicken när de gamla påståendena om bristen på serotonin som orsak till nedstämdhet diskuteras. ”Kemisk obalans i hjärnan” var en säljslogan som läkemedelsbolagens PR-byråer hittade på – den sålde bra. Eller som den engelske experten på psykofarmakologi, psykiatriprofessor David Healy, uttryckt saken: "Serotoninteorin om depression är jämförbar med masturbationsteorin om vansinne". Cochraneinstitutets professor Peter Götzsche skriver i sin prisbelönta bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet: ”Psykofarmaka rättar inte till någon kemisk obalans, de skapar den, vilket är orsaken till att det är så svårt att sluta ta preparaten. Om läkemedlen tas mer än några få veckor, skapar de samma sjukdom som de skulle läka.” Vi kan totalt bortse från ”kemisk obalans i hjärnan” som orsak till depression. Ju snabbare desto bättre. Och Bojs påståenden om ADHD och bristen på dopamin kan jämföras med avgörande forskning om saken som visar att ADHD-droger framkallar kraftiga skadliga hjärnförändringar inom ett år. (1) Nu berättar Bojs i DN att kritisk information om ADHD-medicinering är mycket negativ, mycket skadlig för drabbade människor. Hon säger att det inför sådan kritik är ”extra viktigt att hålla sig till välgjorda vetenskapliga studier”. Och tar upp ännu en usel, vinklad registerstudie, där man den här gången kommit fram till att personer som tar ADHD-droger kör säkrare i trafiken. Långtidsstudie bekräftar slutligen DN och Bojs låter dock aldrig läsarna få veta att den största av alla långtidsstudier, MTA-studien, som nu hållit på i 16 år, slutgiltigt bevisat att ADHD-droger saknar positiva effekter och ger mängder av allvarliga skador. Efter 14 månader år 1999 presenterades det första resultatet, som var positivt till ”försiktig användning av stimulantia”. Man ansåg redan då att preparaten skulle ge positiva effekter vid långtidsanvändning. Det skedde då en explosion av ADHD-droger till barn, representanter för läkemedelsbolagen skickades ut till skolor och läkare övertygades om att bolagens droger var det bästa för barnen. Artiklar exploderade i media, skrivna av läkare som finansierades av industrin. Denna första presentation av MTA-studien låg till grund för dagens explosion av ADHD-diagnoser – även i Sverige. Socialstyrelsen kallade (2002) studien för ”en milstolpe i barnpsykiatrins utveckling till evidensbaserad disciplin”. Men vad visade långtidsuppföljningen? I forskningsrapporterna från MTA-studiens 3-årsuppföljning kunde man läsa att vid uppföljningen efter både 24 och 36 månader var ”fler dagars förskrivning av medicin förenat med mer allvarlig brottslighet”.(2) Man kan läsa att ”barn med högre brottslighetsvärden vid 24 och 36 månader oftare hade blivit medicinerade under det gångna året”, och den föreslagna, inte alltför djärva, slutsatsen, att ”dessa resultat antyder möjligheten att förlängd medicinering, kanske given som gensvar på kroniska och allvarliga problem, kanhända inte är effektiv”. Man kunde också läsa följande, med tanke på de inblandade forskarnas kända positiva inställning till behandling med centralstimulantia, remarkabla slutsats, att ”bruk av mediciner var en signifikant markör, inte för ett gynnsamt utfall, utan för försämringar. Det vill säga att de deltagare som tog mediciner under perioden 24 och 36 månader faktiskt uppvisade ökande symtom under denna period jämfört med dem som inte tog mediciner.” (3) En av forskarna, William Pelham, uttryckte resultaten på följande sätt: ”Vi trodde att barn som medicinerade under en längre tid skulle få bättre resultat. Så visade sig inte vara fallet. Det fanns inga gynnsamma effekter [av medicinering], inga alls. På kort sikt hjälper [medicinering] barnet att uppföra sig bättre, men inte på lång sikt. Och den upplysningen borde mycket tydligt framföras till föräldrarna.” (4) Efter 8 år var slutsatsen att ”det inte gick bättre för de barn som fortfarande tog medicin efter 6 och 8 år än det gick för deras icke-medicinerade kamrater, trots en 41-procentig ökning i den genomsnittliga totala dagsdosen, vilket inte ger stöd åt att fortsatt medicinbehandling är hälsosam”, en slutsats som är lätt att hålla med om. (5) Användning av läkemedel var ”förenat med värre symtom på hyperaktivitet-impulsivitet och trotssyndrom” samt med större ”allmän funktionsnedsättning”. Användningen av ADHD-droger var även förenat med ”ökad risk för ångest och depression”. Spiken i kistan på amfetaminbehandling Och nu har 16-årsuppföljningen publicerats. (6) Deltagarna hade hunnit bli runt 25 år. De var alltså fullvuxna och man kunde nu få bekräftelse på om den tidigare sedda tillväxthämningen lett till en bestående minskning i längd, eller att barnen ”tagit igen” den förlorade tillväxten. Man fann: Den grupp med ADHD-diagnos, som under de 16 åren fått mer eller mindre kontinuerlig behandling med psykostimulantia var i genomsnitt 4,7 centimeter kortare som vuxna jämfört med den grupp personer med ADHD-diagnos, som fått en försumbar mängd psykostimulantia under åren (s. 7). Den grupp pojkar som under de 16 åren fått mer eller mindre kontinuerlig behandling med psykostimulantia var i genomsnitt 4,0 centimeter kortare som vuxna än pojkarna i jämförelsegruppen (där mycket få hade en ADHD-diagnos); för flickorna var det 3,2 centimeter (s. 8). Tillväxthämningen är tydligt dosrelaterad, ju högre dos barn fått (längre tid) ju kraftigare blir tillväxthämningen. Man fann också att den grupp som fick mer eller mindre kontinuerlig behandling inte fick någon minskning i vad som kallas ADHD-symtom. Och som man skrev som sammanfattning: “… the comparisons of groups with continuous and interrupted use of medication from childhood through adolescence suggest greater treatment may not result in greater symptom-related benefit but may result in greater growth-related cost.” Man kan tänka sig att dessa forskare, som i början var klart positiva till amfetaminbehandling och skulle bevisa detta, förtvivlat försökt hitta sätt att bortförklara resultaten. Ett sätt skulle vara att de barn som fått den mest omfattande förskrivningen av psykostimulantia (mer eller mindre kontinuerlig) från början hade de mest ”allvarliga symtomen” eller att de med den förskrivningen (utan minskning i ”symtom”) hade svårare hemförhållanden som motverkade ”medicinens” positiva effekt. Men forskarna tvingas medge: Nej, de barn som fått den mest omfattande förskrivningen hade inte från början ”symtom” som signifikant skilde sig från de barn som fått mindre mängd psykostimulantia. Och när det gällde hemförhållanden hade de barn med mest omfattande förskrivning stora fördelar mot de andra grupperna vad gäller hemförhållanden (mätt i föräldrarnas utbildning och inkomst). Med andra ord skulle behandlingen med psykostimulantia, om den fungerat, gett just dessa barn den största ”symtomlindringen”. Så blev det alltså inte. Den information som DN:s Karin Bojs och vetenskapssidan borde ge läsarna om ADHD-drogers effekter lyder: Behandling med dessa narkotiska preparat har INGA positiva långtidseffekter alls för barnen, däremot ger de bestående tillväxtstörningar (också för den växande hjärnan), och ökar risken för ett antisocialt och kriminellt beteende. Vid sidan av det ger preparaten en ökad risk för depressiva och psykotiska tillstånd. (1) http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressrelease/view/adhd-experter-ett-aars-behandling-med-adhd-droger-skapar-skadliga-foeraendringar-i-hjaernan-870048 (2) MTA Cooperative Group (2007), Delinquent Behavior and Emerging Substance Use in the MTA at 36Months: Prevalence, Course, and Treatment Effects, Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, Volume 46(8), August 2007, pp 1028-1040, http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0890856709615537 (3) Jensen,”3-year follow-up” http://robertwhitaker.org/robertwhitaker.org/Children_files/3-year%20followup%20of%20the%20NIMH%20MTA%20Study.PDF (4) BBC, Panorama, What next for Craig, 12 november 2007. (5) Molina BSG, Hinshaw SP, Swanson JM, Arnold LE, Vitiello B, Jensen PS, Epstein JN, Hoza B, Hechtman L,Abikoff HB, Elliott GR, Greenhill LL, Newcorn JH, Wells KC, Wigal T, Severe JB, Gibbons RD, Hur K, Houck PR, and the MTA Cooperative Group. The MTA at 8 years: Prospective follow-up of children treated for combined type ADHD in the multisite study. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry. Online ahead of print March 2009. http://www.jaacap.com/article/S0890-8567(09)60066-6/abstract (6) James M. Swanson et al, Young adult outcomes in the follow-up of the multimodal treatment study of attention-deficit/hyperactivity disorder: symptom persistence, source discrepancy, and height suppression, Journal of Child Psychology and Psychiatry (2017). DOI: 10.1111/jcpp.12684 http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/jcpp.12684/full Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

För två veckor sedan skickade KMR ut ett pressmeddelande med titeln En av världens mest kända psykologer: ”ADHD existerar inte – bara ett påhitt”. (1) Den blev viral och 40 000 delade den på Facebook. 200 000 över hela världen läste den på Newsdesk. Tydligen var det för många. Expressen kontaktade omedelbart psykologen Jerome Kagan som påstod detta och fick en något urvattnad version av samma artikel men i princip samma budskap, någon dag efter. Detta räckte tydligen inte så Viralgranskaren (censuristen) på Metro ondgjorde sig över att KMR dristade sig att protestera mot den enorma psykiatriska neddrogning av skolbarn som pågår. Men visst hade Kagan mycket tydligt lagt fram sin syn i tyska Der Spiegel, att ADHD bara är ett påhitt: ”Det är korrekt; det är ett påhitt. De barn som det inte går bra för i skolan sänds till en barnläkare, och läkaren säger: ’Det är ADHD; här är Ritalin’.” (2) Mycket riktigt tonar han ner det något i Expressens artikel, men varför är inte klart. Troligen har han ansatts av andra starka intressen. Journalisterna som kontaktat honom har naturligtvis också ansatt honom. ADHD är big business. Miljardbelopp står på spel. Världens mest kända psykiater tar avstånd Men Kagan är verkligen inte ensam om att ifrågasätta ADHD, kanske först och främst den enorma överdiagnostiseringen. Psykiater Allen Frances får anses som en av världens mest kända psykiater, och tillika en av upphovsmännen till diagnosbibeln DSM, där diagnosen ADHD fick sitt första framträdande. Han är idag starkt kritisk till diagnosen. I Huffington Post skriver han: ”Statistiken visar att ADHD är vilt överdiagnostiserad. Jag tror att vi har nått den kritiska punkten och hoppas att modenycken ADHD snart börjar blekna bort.” (3) Psykiatrins Gudfader erkände För några år sedan erkände en av upphovsmännen till ADHD, några månader före sin död att: ”ADHD är ett utmärkt exempel på en fiktiv sjukdom.” Efter att ha fyllt 87 år, så gjorde den amerikanske psykiatern dr Leon Eisenberg detta sensationella uttalande till den tyska veckotidningen Der Spiegel den 2 februari 2012. Sju månader senare dog han. Dr. Eisenberg var ledande i arbetsgruppen inom American Psychiatric Association, APA, som utformade DSM II år 1968. Han hade ursprungligen myntat termen ”hyperkinetisk barndomsreaktion”, som bekräftades av kommittén som en psykisk störning, en ”obalans av hjärnkemikalier”. Senare ändrades termen till ADHD. Upphovsmannen till ADHD ”Det är en nationell katastrof av farliga proportioner. Siffrorna får det att likna en epidemi. Nå, det är det inte. Det är absurt! Det är ett påhitt för att rättfärdiga att skriva ut medicin i exempellösa och orättfärdiga mängder.” Så säger psykologen Keith Conners, tidigare en av de främsta förespråkarna för ADHD, om ökningen av diagnostiseringen, till tidningen New York Times. Han räknas som upphovsman till termen ADHD. Under ett möte i Washington december 2013 förklarade Keith Conners inför en grupp ledande ADHD-specialister att ”ökningen av ADHD liknade en epidemi, vilket det naturligtvis inte är”, och kallade ökningen en ”nationell katastrof av farliga proportioner”. År 2000 hade 900 000 barn ADHD-diagnos i USA, idag är det 6,4 miljoner. Nu när han såg vart det barkade hän tog han avstånd från massdiagnostiseringen. (4) ADHD är en utmärkt ursäkt En relativt ny bok med titeln ADHD Does Not Exist: The Truth About Attention Deficit and Hyperactivity Disorder, är resultatet av neurolog Richard Sauls halvsekellånga erfarenhet med att behandla tusentals barn och vuxna. Många kom in till honom och krävde att få en diagnos. Han menar att det inte är något fel på hjärnan på dessa personer – ”men att det är en utmärkt ursäkt” för dessa personer att agera som de vill. Förutom att de vill ha amfetamin. Han säger: ”Inte en enda enstaka individ – inte ens personen som finner det näst intill omöjligt att koncentrera sig eller sitta still – är påverkad av störningen ADHD som vi kallar den idag”. (5) Det finns en hel del andra kända namn som instämmer i detta. Ingen påstår dock att barn inte kan ha problem. KMR har aldrig gjort det. Protesterna riktar sig mot att man klumpar ihop ett antal beteenden och gör detta till en medicinsk diagnos som skall medicineras bort med narkotikaklassificerade ämnen. Det finns inga som helst tester som kan bekräfta det som ett medicinskt tillstånd – det kan alltså inte ”botas” med ”medicin” i form av amfetamin. Barn har ingen amfetaminbrist – för de som påstår att ADHD är som att ha diabetes – att man måste ha sitt insulin. Det är amfetaminbehandlingen man i första hand anser vara ett stort övergrepp. Diagnosen leder till detta, den är designad för det. Det är dessutom diagnosen som stigmatiserar, inte uppmärksamhetsproblemen. I USA är det över 6 miljoner skolbarn som har ADHD-diagnos, 4,4 miljoner (0-17 år) går på ADHD-droger. Omkring 20 procent av alla i högstadiebarn har en diagnos där majoriteten får amfetaminliknande droger, enligt Allen Frances. I Sverige ligger vi inte långt efter. I Karlsborg kommun får 14% av alla pojkar 10-14 år ADHD-droger, i Håbo kommun 13%. I sammanlagt 22 kommuner i Sverige skrivs det ut narkotika till mer än 10% av pojkar 10-14 år. (6) Något är fruktansvärt galet. Långtidsstudie bekräftar slutligen katastrofen Den största långtidsstudien på ADHD-droger – MTA-studien – som pågått i 16 år, skulle från början visa hur bra medicinering var. (7) Den första delstudien var försiktig positiv, de efterföljande alltmer pessimistiska. Den sista delstudien som publicerades nyligen skulle egentligen spika igen kistan för gott för all behandling med mediciner för all framtid – om den blivit känd. Men det har varit märkligt tyst om denna studie. Kanske det beror på att det inte finns några som helst positiva långtidseffekter av medicinering med ADHD-droger – inga alls. Tvärtom så är resultaten negativa, och då tänker vi inte enbart på att barn stannar upp i växten av ”medicinerna” – i genomsnitt runt 4 cm. Och då skall man tänka på att detta även gäller hjärnan. Medvetna överdoseringar Sedan kan man ju diskutera varför det hålls tyst om att 710 barn och ungdomar (10-19 år) i Sverige har tagit överdoser av ADHD-droger i självmordssyfte eller självskadesyfte de sista sex åren. Dessutom förekom 396 förgiftningsfall av barn 0-4 år. (8) Kan tystnaden i media bero på att det bara skrevs 3 (!) biverkningsrapporter om detta? Man kan alltså inte spåra denna katastrof genom biverkningsregistret – och allt verkar väl. Men det är inte bara i Sverige detta sker. I Danmark har 600 barn och vuxna överdoserat i självmordssyfte eller självskadesyfte på åtta år. (9) Hur är det i övriga världen? Det tystar media ner. Kritikerna av denna diagnos och den katastrofala överdiagnostiseringen är långt mer intresserade av barnens väl och ve än de som förespråkar diagnosen. Att ge narkotika till barn anses som avskyvärt och betraktas som ett brott i samhället. Men inte när psykiatrikerna ger barnen det – i namn av ”medicin”. Vad är logiken i detta? (1) https://www.mynewsdesk.com/se/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressreleases/en-av-vaerldens-mest-kaenda-psykologer-adhd-existerar-inte-bara-ett-paahitt-1902981 (2) http://www.spiegel.de/international/world/child-psychologist-jerome-kagan-on-overprescibing-drugs-to-children-a-847500.html (3) http://www.huffingtonpost.com/allen-frances/my-prediction-the-adhd-fad-is-about-to-fade_b_5070505.html (4) http://www.nytimes.com/2013/12/15/health/the-selling-of-attention-deficit-disorder.html?_r=1&pagewanted=all& (5) http://www.dailymail.co.uk/health/article-2577814/The-eminent-doctor-convinced-ad-hd-doesnt-exist-In-fact-says-Dr-RICHARD-SAUL-symptoms-routine-causes-drugs-harm-good.html (6) Socialstyrelsens läkemedelsregister (7) http://jannel.se/ADHD.MTA2017.pdf (8) http://psykiatri.jannel.se/?p=23 (9) https://www.mx.dk/nyheder/danmark/story/24497913 Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Trailer: http://www.nfkino.no/template/showTrailer.jsp?cinema=oslo&articleId=1308000 En ny mycket viktig dokumentärfilm har släppts på bio i Norge, "Dødsårsak: Ukjent" som också finns på engelska med titeln, "Cause of Death: Unknown". Det är en mycket tung film som exponerar läkemedelsindustrin och psykiatrin vilka dödar, och tillåts döda, många hundratusentals människor med sina droger världen över – året runt. Filmen slutar med ett skrämmande framtidsscenario. Filmen är skriven och regisserad av en norsk kvinna, Anniken Hoel, vars syster dödades av psykofarmaka, men producenten av filmen är amerikansk, vilket märks. Filmen finns också i två versioner - en berättad (av Anniken själv) enbart på engelska och en som berättas på norska. Så filmen är menad och relevant för en internationell publik. Filmen är en kombination av en djupt personlig berättelse om Annikens syster som med hög emotionell påverkan visar bilder av sin syster i sin ungdom, när de är tillsammans som barn, etc. och är en verkligt undersökande dokumentär. I korthet är det en dokumentärfilm om Annikens syster som dog som följd av antipsykotiska droger år 2005 medan hon var under psykiatrisk vård. Det fanns ingen uppenbar anledning till hennes död, hon var en psykiatrisk patient, men inte fysiskt sjuk och den medicinska rapporten konstaterar: "Dödsorsak okänd". Anniken tillbringade 10 år för att komma till botten med vad som orsakade sin systers död och hur detta kunde hända. Hon fick reda på att hennes syster var på fem olika antipsykotiska droger, varav ALLA hade som konstaterad bieffekt: "Plötslig död". Och så påbörjar hon en resa för att ta reda på hur detta kunde hända. Det börjar med att hon intervjuar systerns psykiater som sa att "han hade ingen aning om att plötslig död var en bieffekt" (även om det står skrivet på flaskan). Hon börjar sedan gräva i hela området av psykiatriska droger och hur det kommer sig att dessa ”läkemedel” är tillåtna. Hon granskade psykofarmakans historia och hur och när de började användas och explodera på internationell basis och ger statistiska fakta om detta. Hennes forskning är omfattande och inkluderar bland annat: – En intervju med en kvinna från de norska hälsomyndigheterna där hon säger att hon uppskattar att ca 2500 personer har dödats som en ”bieffekt” av antipsykotiska läkemedel bara i Norge. Kvinnan säger att de officiella siffrorna som anges i statistiken är långt mycket mindre, då endast cirka 5% av fallen har rapporterats. – En intervju med en brittisk psykiater och författare som förklarar vilket bedrägeri psykiatrisk medicinering är och hur det dödar så många människor. – En intervju med en New York Times journalist som har undersökt läkemedelsindustrin under många år och som berättar om deras bedrägliga och destruktiva verksamhet. – En intervju med professor Peter Gøtzsche från Danmark, ledare för Nordiska Cochrane Center i Köpenhamn och känd för sin hållning mot psykiatrisk neddrogning. – En intervju med anhöriga till andra offer, däribland familjen till en amerikansk krigsveteran som dog av psykiatriska droger vilka han fick mot sin vilja efter hemkomsten från kriget i Irak. – Filmen visar hur läkemedelsindustrin riktar sig specifikt mot de grupper vars medicinering finansieras av staten såsom barn i familjer med låg inkomst, veteraner från de väpnade styrkorna och äldre personer. – Den visar en video från läkemedelsindustrins konferenser om försäljning med en högtalare som får publiken (försäljare för läkemedelsbolagen) uppeldade med ”hur många av er här kommer att bli miljonärer!" "Ni kommer att bli mycket rika", etc. En närmast hysterisk scen. Den visar också en ljudinspelning med en företrädare för läkemedelsindustrin som berättar om hur deras nya läkemedel kommer att bli en ny mångmiljarddollar blockbuster som Prozac var". – Den tar upp en barnbok som riktar sig till barn som är runt fyra år gamla och visar historien om en liten pojke som får berättat av sin psykiater om vad "bipolär störning" är. Den har ett mycket ”lyckligt slut” därför att den lilla pojken får den medicin han behöver för att korrigera vad som är kemiskt fel vilket orsakar hans "sjukdom". Och den visar den lilla pojken, nu glad då han får nu sina piller. – Den visar även hur psykiatrin och Big Pharma skapade idén att psykiska sjukdomar baserades på en kemisk obalans och detta var hela anledningen för explosionen av läkemedel. Det visar också hur de har ändrat strategi för hur de presentar detta under senare år. – Det visar den enorma lobbying i Europaparlamentet som görs av läkemedelsindustrin och den dokumenterar hur mycket pengar som spenderas på detta på en årsbasis. Det visar också att på internationell basis så är läkemedelsföretagens lobbygrupper de största lobbygrupperna i världen, större än varje annan industri, inklusive vapen, den finansiella sektorn, etc. – Den visar proceduren för att få nya läkemedel godkända både genom FDA i USA och EMA (European Medicines Agency) i Europa, hur korrupta dessa organ är. Det ges exakta fakta och siffror på hur dessa finansieras av läkemedelsföretagen och pekar även ut det exakta år detta började med FDA. Den visar klart hur fler och fler läkemedel får godkänt med mycket smal forskning och hur alla negativa fallbeskrivningar bortses från och hålls gömda då dessa studier i sig betalas av läkemedelsindustrin. Den ger fakta och siffror om finansieringen av detta. – Den avslöjar psykiatrins diagnosbibel, DSM, som ett korrupt medel för att förespråka psykofarmaka och hur personerna bakom denna ständigt ökande lista med diagnoser, betalas direkt av läkemedelsföretag för sitt arbete. – Anniken intervjuar både en chef för EMA och en från FDA - det tog henne två år för att få någon av dem att prata med henne. Intervjuerna visar deras arrogans och totalt förakt för patienterna och rättfärdigande för samtliga dödsfall och negativa effekter. Filmen har också intervjuer med tidigare medarbetare från både FDA och läkemedelsföretag som lyfter locket på de metoder som de antingen observerade eller tog del av och visar samtidigt hur dissidenter undertrycktes. – Den visar också hur, i USA, både Anniken och producenten utsattes för två anonyma hot när de försökte få reda på mer om FDA och läkemedelsbolagen där. I filmen intervjuar Anniken också chefen för den europeiska läkemedelsindustrins lobbyförening. Han säger rakt ut att de själva inte vet orsakerna till psykiska sjukdomar eller problem, att det inte vet de verkliga effekterna av de läkemedel de ger och inte vet tillräckligt om farorna med droger. Och i samma andetag pratar han upphetsat om "framtiden" för att de nu kommer att lansera psykiatriska läkemedel baserade på genetik. Med andra ord så kommer personer att bli genetiskt testade för vilka psykiska sjukdomar de har eller kan komma att få i framtiden, för att sedan få läkemedel i enlighet med detta. Så det blir individuellt anpassade droger för "alla" baserade på deras genetik. Och han beskriver detta som en "mycket spännande framtid", samtidigt som han upprepar att de fortfarande inte vet orsaken till någon av dessa sjukdomar. Det var skrämmande att lyssna på och det visade klart den ondska och arrogans som ligger bakom vad de gör med människor. – Mot slutet av filmen sammanfattar hon det hela genom att säga, att vad som började som en berättelse om hennes syster ledde henne till att ta reda på, och inse något så stort som att hela denna psykiatriska neddrogning idag formar hela vårt samhälle och att vi befinner oss i en central punkt i historien nu, där vi antingen gör något åt det eller får uppleva ett samhälle som helt domineras av farmaceutisk neddrogning. Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Mer än 2000 medlemmar i Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR) i Italien, Frankrike, Schweiz, Tyskland, Nederländerna och Danmark och en del övriga länder anordnade en demonstration och protestmarsch mot psykiatriska övergrepp, inför European Psychiatric Associations (EPA) årskongress den 1 april. Deltagare protesterade mot psykiatrins förespråkande av farliga psykiatriska droger och de experimentella apparater som aldrig bevisats vara säkra eller effektiva. Mer än 2000 marscherade den 1 april i protest mot psykiatriska övergrepp inför den kongress som European Psychiatric Association (EPA) anordnar varje år. Den riktade sig mot psykiatrins förespråkande av metoder som aldrig har visat sig vara säkra och effektiva. En av apparaterna består av elektroder som opereras in i hjärnan och som drivs av mikrobatterier införda under huden och som ansluts till två elektroder genom ledningar vilka körs in genom nacken. Många av EPA:s psykiatriker, däribland medlemmar av EPA kongressens vetenskapliga kommitté, är kända för sina kopplingar till läkemedelsindustrin samt tillverkare av anordningar för elektrisk stimulering av hjärnan, vilka även sponsrar kongressen. Protestmarschen gick från Florens Piazza Santa Maria Novella till Piazza San Marco, en demonstration ledd av Dr Roberto Cestari, ordförande för KMR Italien. Dr. Vincenza Palmieri, grundare av Prog Vivere Senza Psicofarmaci (programmet för att Leva utan psykofarmaka), talade om psykiatrins kopplingar till läkemedelsindustrin och att de förstör barn och familjer med personlighetsförändrande och våldsframkallande psykofarmaka. Öppnandet av KMR multimedia vandringsutställning, Psykiatri: Dödens industri den 1 april 2017 i Florens Auditorium al Duomo. Ett stort antal internationella studier har visat de farliga effekterna av psykiatrins droger, däribland mord och självmordstankar, psykos, mani, aggression, hallucinationer, svåra leverskador, fosterskador, diabetes, hjärtinfarkt, stroke och plötslig död.Enligt Italiens Nationella observationsorgan för användning av läkemedel (OsMed) är konsumtionen av psykofarmaka stadigt stigande i Italien till en kostnad av mer än 3.3 miljarder euro 2015. Den största delen av dessa är antidepressiva (förskrivna utanför sjukhus till största delen) och antipsykotika (mestadels förskrivet på sjukhus).KMR har också hängivit sig åt att försöka stoppa elchocker och andra barbariska, ovetenskapliga "behandlingar" med sina förödande effekter på minne och allmänna hälsa.Enligt en rapport från 2013 Parlamentariska kommittén för National Health Service till den italienska senaten, praktiseras elchocker (även kallad elektrokonvulsiv behandling, ECT) på 91 sjukhus i Italien. Trots direktiven från Hälsoministeriet att ECT endast får användas när alla andra behandlingar har försökts, så använder vissa av dessa sjukhus ECT som primär behandling. Den 1 april öppnades också KMR:s multimedia vandringsutställning, Psykiatri: Dödens industri, i Florens Auditorium al Duomo. Med 14 fotografiska paneler, var och en med ett särskilt kapitel av utställningens långfilmsdokumentär, visas den 300-åriga historiken av kränkande psykiatrisk behandling. Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrinKommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Den mest omskrivna och längsta ADHD-studien (MTA-studien) har nu slutgiltigt bevisat: Barn som får ”ADHD-preparat” drabbas av bestående tillväxtstörningar. De blir i genomsnitt 4 centimeter kortare som vuxna. Det är närmast självklart att den tillväxtstörning som dessa narkotiska preparat orsakar också hämmar den växande hjärnans utveckling. Studien visar också att preparaten inte ger några som helst positiva långtidseffekter. Föräldrar och läkare har fått höra att de tillväxtstörningar som ADHD-preparat kan ge inte är något allvarligt: effekterna – om de ens finns – är små och obetydliga, och barnen kommer att ta igen ”eftersläpningen” senare. Så till exempel har Läkemedelsverket beskrivit minskningen i längdtillväxt som: ”eftersläpningen i tillväxt … av relativt ringa omfattning …” (där behandlingsuppehåll under sommaren) ”…motverkar denna biverkan” (1). SBU:s psykiatriker har förringat de allvarliga effekterna och skrivit: ”Sammantaget verkar det som om metylfenidat kan ha en effekt, om än liten, på vikt- och längdutveckling vid långtidsbehandling”. (2) Läkemedelsverket och myndighetens inhyrda psykiatriker har 2016 fortsatt på den inslagna vägen: ”Viss påverkan på vikt och längd vid långtidsanvändning av adhd-läkemedel kan inte uteslutas, särskilt vad gäller växande individer.”(3) Men allvaret i saken bör uttryckas så här: ”När ett preparat är toxiskt i stort för hjärnan och också ger specifika störningar i regleringen av tillväxthormon, bör det antas att hjärntillväxten också blir hämmad och störd, om inte stoppad. Om det inte var för den makt som det psykofarmakologiska komplexet utövade, så skulle den tillväxthämmande effekten av psykostimulantia, i sig själv, kontraindicera och i slutändan stoppa dess användning på barn.” (4) I ett mer civiliserat samhälle där barnens bästa sattes i främsta rummet, skulle alltså preparat som orsakade bestående tillväxtstörningar hos barn, och som dessutom bevisats sakna alla former av positiva långtidseffekter vara förbjudna. I Sverige fick förra året 48 000 barn dessa preparat (5). Vad visade då den längsta ADHD-studien, den så kallade MTA-studien? Nu har 16-årsuppföljningen av den så kallade MTA-studien publicerats. Den studie som slutligen skulle bevisa att psykostimulantia (Ritalin, Concerta) var en säker och effektiv långtidsbehandling för barn som fått diagnosen ADHD (6). Studien är utförd av forskare som var hängivna förespråkare av ADHD-diagnoser och behandling av barn med psykostimulantia. Personer med intima kopplingar till läkemedelsbolag, personer som byggt hela sin karriär på att propagera för att barn ska få just sådan behandling. Vi kan alltså vara säkra på en sak: De egentliga resultaten av behandlingen är långt värre än vad som framkommer i forskarnas publikationer. Forskarna hade tänkt sig bevisa att behandling med psykostimulantia var säker och effektiv i långtidsbehandling, men bevisade i stället det här: Psykostimulantia, som Ritalin och Concerta, har inga positiva långtidseffekter alls för barnen; Barnens normala utveckling hindras av de narkotiska preparaten; de växer inte som de ska – vilket också självklart påverkar den växande hjärnan; Barn som fortsätter att ta psykostimulantia blir som unga vuxna i genomsnitt runt 4 centimeter kortare än barn som inte fått preparaten eller som fått dem i liten mängd; Tidigare hade forskarna tvingats medge att behandling med psykostimulantia är förenad med utveckling av ett mer aggressivt och antisocialt beteende. I den nu publicerade 16-årsuppföljningen av MTA-studien (7) har deltagarna hunnit bli runt 25 år. De är alltså fullvuxna och man kunde nu få bekräftelse på om den tidigare sedda tillväxthämningen lett till en bestående minskning i längd, eller om barnen ”tagit igen” den förlorade tillväxten. Resultaten visar: Den grupp med ADHD-diagnos, som under de 16 åren fått mer eller mindre kontinuerlig behandling med psykostimulantia var i genomsnitt 4,7 centimeter kortare som vuxna jämfört med den grupp personer med ADHD-diagnos, som fått en försumbar mängd psykostimulantia under åren (s. 7). Den grupp pojkar som under de 16 åren fått mer eller mindre kontinuerlig behandling med psykostimulantia var i genomsnitt 4,0 centimeter kortare som vuxna än pojkarna i jämförelsegruppen (där mycket få hade en ADHD-diagnos); för flickorna var det 3,2 centimeter (s. 8). Tillväxthämningen är tydligt dosrelaterad, ju högre dos barn fått (längre tid) ju kraftigare blir tillväxthämningen. Resultaten visar också: Den grupp som fick mer eller mindre kontinuerlig behandling fick inte någon minskning i vad som kallas ADHD-symtom. Som forskarna tvingades skriva som sammanfattning: “… the comparisons of groups with continuous and interrupted use of medication from childhood through adolescence suggest greater treatment may not result in greater symptom-related benefit but may result in greater growth-related cost.” Man kan tänka sig att dessa forskare förtvivlat försökt hitta sätt att bortförklara resultaten. Ett sätt skulle vara att de barn som fått den mest omfattande förskrivningen av psykostimulantia (mer eller mindre kontinuerlig) från början hade de mest ”allvarliga symtomen” eller att de med den förskrivningen (utan minskning i ”symtom”) hade svårare hemförhållanden som motverkade ”medicinens” positiva effekt. Men forskarna tvingas medge: Nej, de barn som fått den mest omfattande förskrivningen hade inte från början ”symtom” som signifikant skilde sig från de barn som fått mindre mängd psykostimulantia. Och när det gällde hemförhållanden hade de barn med mest omfattande förskrivning stora fördelar mot de andra grupperna vad gäller hemförhållanden (mätt i föräldrarnas utbildning och inkomst). Med andra ord skulle behandlingen med psykostimulantia, om den fungerat, gett just dessa barn den största ”symtomlindringen”. Så blev det alltså inte. Den information som föräldrar borde få kan sammanfattas så här: Behandling med dessa narkotiska preparat har inga positiva långtidseffekter alls för barnen, däremot ger de bestående tillväxtstörningar (också för den växande hjärnan), och ökar risken för ett antisocialt och kriminellt beteende. Det är den senaste kunskapen, som Socialstyrelsen och Läkemedelsverket borde föra ut. Referens: http://psykiatri.jannel.se/ 1. Läkemedelsverket, Centralstimulantiabehandling vid hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning (ADHD) hos barn och ungdomar, 10 juni 1999, https://lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-1999/Centralstimulantiabehandling-vid-hyperaktivitetssyndrom-med-uppmarksamhetsstorning-ADHD-hos-barn-och-ungdomar-/ 2. SBU, ADHD, Diagnostik och behandling, 2013, http://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/adhd-diagnostik-och-behandling-vardens-organisation-och-patientens-delaktighet/ 3. Läkemedelsverket, Läkemedelsbehandling av ADHD, 2016, https://lakemedelsverket.se/upload/halso-och-sjukvard/behandlingsrekommendationer/bakg_dok/Lakemedel_%20vid_adhd_bakgrundsdokument.pdf 4. Breggin, Brain-disablining treatments in psychiatry, 2008. 5. Läkemedelsregistret, http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/lakemedel 6. MTA-studien, The Multimodal Treatment Study of Children with ADHD, utförd under NIMH, National Institute of Mental Health, USA. 7. James M. Swanson et al, Young adult outcomes in the follow-up of the multimodal treatment study of attention-deficit/hyperactivity disorder: symptom persistence, source discrepancy, and height suppression, Journal of Child Psychology and Psychiatry (2017). DOI:10.1111/jcpp.12684 http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/jcpp.12684/full Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Jerome Kagan är psykologiprofessor på ett av de mest prestigefyllda universiteten i världen, Harvard University. Han anses även vara en av världens bästa psykologer. I själva verket så rankades Kagan som den 22:e mest framstående psykologen under hela 1900-talet. Han kom före Carl Jung som hamnade på 23:e plats och Ivan Pavlov på 24:e plats. I en intervju i Spiegel påstår han att ADHD är en bluff. Så när han säger något lyssnar församlingen. Och när han kritiserar ADHD så betyder det något. Och kritiserar är vad han gör. Jerome Kagan tror nämligen inte att ADHD är ett verkligt tillstånd. Han hävdar faktiskt att ADHD är ett påhitt. Vilket naturligtvis har orsakat rabalder i leden – milt sagt. Vem slaktar gåsen för ett guldägg? För ADHD är verkligen en gås som värper miljardbelopp åt ADHD-industrin. Och det är många som vaktar den gåsen. ”… ADHD är ett påhitt.Varje barn som inte gör bra ifrån sig i skolan skickas till en barnläkare, och barnläkaren säger: ’Det är ADHD; här har du Ritalina.’ I själva verket så har 90 procent av dessa 6,4 miljoner (ADHD-diagnostiserade) barn ingen abnorm dopamin-metabolism*. Problemet är, att om en medicin är tillgänglig för läkare, så gör de motsvarande diagnos”, säger Jerome Kagan. Jerome Kagan anses vara en mer betydelsefull psykolog än Carl Jung och Ivan Pavlov så man kan inte bara nonchalera vad han säger – det vore naivt. Så, vad ligger bakom kritiken? Pengars inflytande. Kagans kritik av läkemedelsindustrin är förödande. Han anser att de enorma pengabelopp som cirkulerar runt receptbelagda psykiatriska droger skapar en mängd problem. I Sverige har vi redan en ”diagnosindustri” som omsätter miljonbelopp på snabba utredningar och recept på rent amfetamin eller amfetaminliknande ADHD-droger. Ett flertal psykiatriker har öppnat egen ”låda” och annonserar direkt och öppet om ”snabba utredningar”. Vissa kommer ut med ett recept i handen efter första besöket. En psykiatriker skickade recept från England när det inte gick att skriva ut i Sverige och när det väl gick öppnade han praktik i Östermalm med ett flertal kändisar som kunder som får närmast gratis, lagligt och socialt accepterad amfetamin. Sedan går de ut i media och ”erkänner” att de har ADHD, vilket drar in fler folk till ett livslång beroende av en drog som är i samma narkotikaklass som kokain. Och det är verkligen inga ”små doser” det handlar om. Det är närmast megadoser. I USA kan läkare bli miljonärer på att diagnostisera ADHD. När ADHD blev accepterad som diagnos, och därmed något som psykiatrikerna kunde tjäna pengar på, var det en psykiater som diagnostiserade och skrev ut Ritalina till över 2000 skolbarn – på ett år. Han blev mångmiljonär – men han var och är inte ensam. Jerome Kagan menar att detta är ett incitament för läkare att överdiagnostisera ett tillstånd för att tjäna extra pengar. Många läkare drar in miljonbelopp från läkemedelsindustrin för att ”utbilda” andra läkare i hur man lättast diagnostiserar ADHD – och skriver ut recept på narkotikaklassade droger. I Sverige fick vi nyligen reda på att 1200 läkare tagit emot pengar från läkemedelsindustrin. Alla ursäktar och förklarar sig, medan Kagan menar att detta är både omoraliskt och korruption. För det andra: Läkemedelsindustrin har byggt upp ett massivt inflytande inom den politiska scenen. Big Pharma spenderar miljardbelopp på lobbying i USA och EU för att få igenom vad de vill ha. Asien är på väg. Tusentals lobbyister bearbetar politikerna dagligen. Detta skapar korruption enligt Kagan. I Sverige har vi sett ett flertal ”avlagda” riksdagsledamöter och ledare av politiska partier som gått över till att tjäna läkemedelsindustrins intressen som lobbyister. Kagan menar också att mycket pengar flödar till psykologer, psykiatriker och andra som utför forskning på olika tillstånd såsom ADHD – ett resultat av överdiagnostisering och överförskrivning. Man får inte heller glömma anhörigföreningarnas inflytande. Många av dem är rent militanta i sina krav på amfetamin till barn. Både i USA och Sverige har de fått miljonbelopp av läkemedelsindustrin. De jobbar mycket aktivt för att etablera ADHD som en verklig diagnos som läkarna och framförallt läkemedelsindustrin kan tjäna mångmiljonbelopp på. De åker runt i skolorna och indoktrinerar lärarna i att barnen som de inte kan utbilda har ett fel i hjärnan, för att få dem att skicka barnen till läkare som skriver ut amfetamin. Cirkeln är sluten. Problemet med feldiagnostisering och överdiagnostisering Enligt Kagan: ”Om man intervjuar barn och ungdomar i åldrarna 12 till 19 så kan 40 procent kategoriseras som deprimerade eller med ångest. Men om man tittar närmare på hur många som är allvarligt försämrade av detta så sjunker siffran till 8 procent.” Och det gäller alla psykiatriska diagnoser. Med andra ord, inte alla som uppvisar symtom eller uppförande har mentala problem. Speciellt eftersom barn är benägna att vara oförutsägbara. Feldiagnostisering leder till överdiagnostisering. Om man ser på antalet barn som fått diagnosen ADHD, är det lätt att hålla med. Omkring 11 procent av alla barn 4-17 år (6,4 miljoner) i USA har fått en ADHD-diagnos. Sverige ligger inte långt efter. I Gävleborgs län har 10% av pojkarna 10-14 år fått ADHD-diagnos – med tillhörande amfetamin. Kagan pekar också ut att barn med ADHD faller under ett paraply: ”Vem diagnostiseras med ADHD? Barn som det inte går bra för i skolan. Det händer aldrig barn som det går bra för i skolan. Så varför inte stödundervisning istället för klassundervisning?” *Den rådande teorin är att det finns en kemisk obalans i hjärnan hos dessa barn. Något som aldrig kunnat bevisats. Men det säljer bra. Ref: http://www.spiegel.de/international/world/child-psychologist-jerome-kagan-on-overprescibing-drugs-to-children-a-847500-2.html Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Ett av de mest slående exemplen på hur psykiatrin kväst kreativa människor är Ernest Hemingway. Han ansågs vara neurotisk och lida av förföljelsemani. Till slut togs han in på psykiatriskt sjukhus och elchockades under tvång. En kort tid därefter begick han självmord. Här är den sanna historien. Ernest Hemingway kvästes till döds av psykiatrin (Ur boken Ett sekel med Psykiatrin, del ll, av Peter Anstrin) ”Dessa chockdoktorer känner inte till författare... De borde få psykiatrikerna att ta en kurs i kreativt författande så att de förstår författare... Vad är det för mening med att förstöra mitt huvud och utplåna mitt minne, mitt kapital och slå ut min verksamhet. Det var en briljant kur men vi förlorade patienten... En författare måste hitta på historier... men han hittar på dem utifrån vad han vet.” – Ernest Hemingway (1899-1961) En av världens största och mest kända författare, med ”kurage som centralt tema i sina böcker” enligt Nobelpriskommittén, drevs till självmord genom en serie elchocker på Mayokliniken i Minnesota USA. Först förlorade han sitt minne, utan minne kunde han inte författa och utan författande såg han inte någon mening med sitt liv. Kanske började det då en rysk delegation med Anastas Mikoyan i spetsen besökte Ernest Hemingway i hans hem på Kuba, våren 1960. Eller när Castro vann ”The Hemingway Trophy”, priset för Hemingways stora fisketävling på Kuba. Det kan också ha börjat då Hemingway upptäckte några FBI-män som skuggade honom på en bar på Kuba och fick dansbandet att sjunga ”Happy birthday” för dem - på engelska. Eller när Hemingway presenterade en FBI-agent som medlem av ”Amerikanska Gestapo” för sina vänner. Men detta är bara antaganden, för exakt hur det hela började lär vi nog aldrig få reda på. Men vad man däremot vet är att Ernest Hemingway hamnade i onåd hos dåvarande chefen för FBI, Hoover, som varit chef för FBI sedan 1924. Dokument visar att Hemingway kommit Hoovers nazistsympatier på spåren och därmed blivit en obekväm person. Hemingways öppna kritik av FBI och Hoover blev lite för mycket och medförde att Hoover senare stoppade hans tillfälliga engagemang inom den amerikanska underrättelsetjänsten. Efter ett kringflackande liv i USA och Europa bosatte sig Hemingway på Kuba, där han fick många vänner och blev högt respekterad. Efter en tids vistelse på Kuba fick han förslaget att starta en amerikansk underrättelseverksamhet i syfte att få bort de spanska fascisterna som slagit sig ner på ön. Eftersom han kämpade för de spanska folkets rättigheter och frihet gick han med på detta. Genom amerikanska ambassaden fick han kontakt med ambassadör Braden till vilken han sedermera sände sina rapporter. Braden lär ha varit mycket nöjd med dessa och de båda blev mycket goda vänner. Hoover blev alltså den legendariske chefen för FBI och gjorde sig till nationalhjälte när han lät arrestera en välkänd gangster i USA. Utåt såg allt snyggt ut men under ytan kunde man finna en annan verklighet. CIA, som idag är den organisation som förhindrar infiltration och spionage, fanns inte under denna tid. Hoover och FBI hade denna uppgift. Paradoxalt nog stod Hoover i mycket nära kontakt med flera av sina ”vänner” inom nazistpartiet i Tyskland. Han hade till och med ett signerat foto av en naziledare i uniform på sitt kontor. Hoover hade också nära kontakt med Interpol som då styrdes av nazisterna. Flera personer ur Interpols ledning dömdes sedermera eller avslöjades som nazistförbrytare – långt efter krigets slut. Senare böcker, tidningar och dokument har visat att Hoover samlade material till utpressning för att verkligen försäkra sig om sin maktställning. Hoover var också involverad i psykiatrins förehavanden med deras så kallade ”mindcontrol-projekt”, MK ULTRA och BLUEBIRD. Hoover försökte vinna allt större makt, men Hemingways öppna kritik gjorde honom med all sannolikhet ganska rädd. Kulmen nåddes förmodligen när han på en krog presenterade FBI-agenten, ”mr Laddy”, som medlem i Amerikanska Gestapo. En hemlig agent med kodnamn ”357” upptäckte i augusti 1943 att Hemingway planerade att skriva en bok om sin underrättelseverksamhet och vad FBI höll på med. Förskräckta över eventuella avslöjanden ökade FBI den redan stränga bevakningen av honom. Hoover skrev till sina män på Kuba att ”FBI måste hållas underrättad om Ernest Hemingways vistelse”. FBI’s övervakning fortsatte följande år och ända fram till hans död. 1947 skrev de att ”en av de verkligt farliga punkterna på Kuba var centrerat runt Hemingway.” Hoover skrev också att han inte ville ha Hemingway involverad i några underrättelseoperationer: ”Hemingway är den sista människa vi kan använda på ett sådant sätt.” Hoover nämnde samtidigt att Hemingways omdöme inte var att lita på. Hoover och FBI var nu allvarligt oroade över Hemingways inblandning i deras skumraskaffärer och skulle nu vidta ordentliga åtgärder. Flera dokument* visar att FBI trakasserade Hemingway och att han började känna sig förföljd. Han nämner vid ett flertal tillfällen att FBI och IRS (amerikanska skattemyndigheterna) förföljde honom. Han var en synnerligen obekväm person och ett streck i räkningen för den maktlystne Hoover. Hemingway såg vad som försiggick bakom kulisserna hos det glamoriserade FBI och stack inte under stol med vad han såg. Dokumenten över förföljelserna släpptes fyra år efter självmordet och han mötte döden utan att någonsin fått saken utredd. Vi vet dock idag att Hemingway inte var paranoid som psykiatrikerna försökte göra gällande, utan att det verkligen var så att han var förföljd. Men andra ansåg att Hemingway blivit riktigt paranoid och hans vän Hotcher samt dr James Cartell tillsammans med Mary Hemingway övertalade honom till slut att söka psykiatrisk hjälp för det som i grund och botten var ett uttryck av rädsla till följd av den förföljelse och bevakning FBI utsatte honom för. Lurad in i den psykiatriska tortyrkammaren, avklädd naken och med en serie på över 20 elchocker börjar Hemingway förlora sitt minne och förstånd. Han klagade över att den psykiatriska behandlingen förstörde hans minne och därmed hans förmåga att skriva. ”Dessa chockdoktorer känner inte till författare... De borde få psykiatrikerna att ta en kurs i kreativt författande så att de förstår författare... Vad är det för mening med att förstöra mitt huvud och utplåna mitt minne, mitt kapital och slå ut min verksamhet. Det var en briljant kur men vi förlorade patienten... En författare måste hitta på historier... men han hittar på dem utifrån vad han vet,” skrev Hemingway till sin förläggare efter elchockerna. Tragiskt nog blev hans minne och författarförmåga, hans inspiration och livslust, förstörda av den serie elchocker han fick på Mayokliniken av psykiatrikerna Rome och Rochester i Minnesota. När hans fru Mary besökte honom klagade han bittert över att psykiatrikerna hade förstört honom som författare och att han fått elchockerna mot sin bestämda vilja. Förnedrad in i själen körde han hem från sjukhuset med sin fru den 26 juni 1961. Den 30 juni vaknade Mary upp av vad som hon beskrev som ”ljudet av en låda som slås igen”. Hon rusade ner från sovrummet och fann att Hemingway skjutit sig. Nobelpriskommitténs uttalande följde honom i döden. Enligt rapporter ringde hon lugnt en gammal vän, Leonard Lyons, och bad honom hålla en presskonferens och där berätta att medan Hemingway hade gjort rent ett skjutvapen så hade det råkat gå av. Men de som kände honom lät sig inte luras. I en av de många böckerna som kom ut efter hans död, skrev Vernon ”Jake” Klimo, en gammal vän till Ernest, att så fort han fick höra nyheten visste han att det inte var en olycka, och enligt Hotcher själv så hade Hemingway varit en skugga av sitt forna jag innan han begått självmordet. Hotcher beskriver i sin bok ”Papa Hemingways” dåliga minne och underliga uppförande innan han lades in på den psykiatriska kliniken. Hans avsikter med boken är dock lite dunkla. Kanske är den ett försök att rentvå sig själv från att vara delaktig i att övertala sin vän Ernest till den behandling som drev honom till självmord. En dokumenterad händelse vittnar om att påståendet om Hemingways dåliga minne före behandlingen inte var sant. Innan Hemingway underkastade sig elchocksbehandlingen hade han arbetat med boken ”Skisser från Paris” där han beskriver sin tid i Paris under 20-talet. Mary Hemingway skulle publicera dessa skisser som boken ”A Moveable Feast”. Hon åkte till Paris för att själv se huruvida bokens gatuadresser var korrekt ihågkomna och likaså de i boken namngivna platserna. Endast två av gatunamnen var felstavade - och detta ett par decennier efter att han varit där! Och med detta faller påståendet om att Hemingways minne började svikta redan före elchocksbehandlingarna. Ända in i det bittra slutet kan man endast önska att Hemingway förstod att han själv inte var paranoid utan att den verklighet han iakttog faktiskt var sann. *Bilagor: Se bifogade, starkt censurerade, FBI-dokument som visar att FBI hade Hemingway under övervakning. Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Hjärnskador är oundvikliga vid elchocker. Den korta period av konstlad eufori som kan uppstå efter elchocker är känd inom neurologin. Alla hjärnskador producerar i stort sett samma symtom. Man kan lika väl slå patienten med en klubba i huvudet eller koppla in henne direkt till väggurtaget. Medan neurologerna är starkt oroade, använder dock psykiatrikerna fenomenet som levebröd och påstår att det botar depressioner. Elchocker botar ingenting – det är en oerhört skadlig metod. ”Euforin” är snabbt övergående. Strömmen tänder en 60 watts lampa och kan få kroppen att stå i en sprättbåge och bryta armar och ben. Så gott som alla drabbas av minnesförluster. Och som vi avslköjat i tidigare pressmeddelande så har Socialstyrelsen stoppat en rapport som visar att det är 34% ökad dödlighet efter ECT. ECT är en oerhört inkomstbringande metod i USA – faktiskt en miljardindustri. Därav det starka internationella ”stödet” - och desinformationen, samt frånvaro av långtidsstudier. De samlade intäkterna till psykiatrikerna för ECT-behandling i USA är 3,5 miljarder dollar. Total kostnad för all ström som använts: 12 dollar! Nu har man i USA lagt ett förslag att ECT-maskinen skall nedgraderas från högsta riskgruppen i sjukvården till samma riskgrupp som eldrivna rullstolar, kontaktlinser och kondomer. Något som kommer att framkalla en tsunami av elchockade och hjärnskadade människor världen över – vilka så småningom, när denna galenskap är avslöjad, kommer att kräva gigantiska skadeståndskrav mot staten. Men vissa patienter säger ju att de mår bra efter ECT? Faktum är att man lika väl kan slå dem med en gummiklubba i huvudet. Det är ett känt neurologiskt faktum att hjärnskador kan framkalla en slags märklig bekymmerslös eufori. Elchocker orsakar samma sak på en del människor. Neurologerna vet dock att dessa fenomen åtföljer de flesta hjärn- och skallskador. Den medicinska litteraturen är fylld med uttalanden om detta. Redan 1951 publicerade dr Joseph M. Wepman en rapport, ”Recovery from Aphasia” (afasi; nedsättning av språkförmågan på grund av hjärnskada) som visar på detta: ”De flesta hjärnskadade patienterna är euforiska. Denna känsla av välbefinnande, av brist på omsorg eller bekymmer om sig själv eller om någonting annat, verkar inte riktigt stämma överens med allvaret hos patientens problem. Han verkar gladlynt och i hög grad obekymrad om ett tillstånd han vårdas för och som läkaren inser är förödande och försvagande.” Dr Wilhelm Griesinger skriver: ”Frånvaro av upplevelsen av att känna sig sjuk har observerats hos ett flertal personer, vid några tillfällen efter skador i huvudet, mycket ofta vid hjärnhinneinflammation och efter den påverkan på hjärnan som orsakats av tyfus.” Två läkare skriver om hjärnskador efter lobotomering: ”Upprymdhet var vanligt i alla förekommande fall och verkade vara kvantitativt i relation till den mängd hjärnvävnad som avlägsnats.” Psykiatriker Leo Alexander, en av de främsta förespråkarna för ECT genom historien, skriver om ett fall där en man skadats av elström genom en olyckshändelse. ”Mentalt sett verkade han vara lätt upprymd och tycktes känna sig mycket bättre än hans dåliga fysiska tillstånd borde ge anledning till. Han var emellertid väl orienterad men det fanns vissa minnesförluster.” Dr Joseph Weman skriver om afasi efter slaganfall: ”De flesta hjärnskadade patienterna är upprymda. Denna känsla av välbefinnande och brist på intresse eller oro för sig själv eller för någonting annat kan verka stämma dåligt ihop med patientens situation. Han verkar munter och i stort sett obekymrad om sitt tillstånd när sköterska och läkare vet att det är ett förödande tillstånd ... Det är väl känt och förväntat att den hjärnskadade patienten kommer att få en minnesförlust. Under de mycket tidiga stadierna av traumat kommer han knappast att kunna minnas något alls.” Dr Whitty beskriver vad som kan hända efter en hjärnskakning: ”En vanlig och nästan konstant upptäckt var en ganska ytlig upprymdhet som tenderade att försvinna allt eftersom återhämtandet fortskred ... Teorin om att bara närliggande minnen och därmed minnen som inte är så säkert lagrade skulle påverkas stämmer inte alltid.” En man som fått en hjärnskada efter ett rånöverfall ändrade totalt sinnesstämning: ”Rånöverfallet hade gjort honom permanent handikappad genom en hjärnskada och vanställt hans utseende genom en enorm inbuktning i pannan ... Trots att han tidigare, enligt sin fru, alltid varit ganska lat, slö, enfaldig och grubblande var han nu upprymd och sällskaplig och underhöll avdelningen som en stå-upp-komiker.” Detta fenomen har feltolkats, eller använts, av psykiatrin för att påstå att depressionen hävts. Ja, depressionen hävs oftast ganska snabbt, ingen tvekan om det, men när förvirringen efter huvudskadan lagt sig så återkommer depressionen och en ny serie elchocker ges. Hjärnskadan förvärras alltmer. I nästa pressmeddelande skall vi berätta om hur en av världens mest kända författare genom alla tider begick självmord ett par dagar efter en serie elchocker. Något som inte är känt. Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten

Dödligheten är 34% högre hos patienter i “elchocksrika“ län jämfört med “elchocksfattiga“ län enligt en svensk rapport som Socialstyrelsen vägrar släppa! Och enligt internationella beräkningar så dödar elchocker 10 000 människor om året! Äldre människor tynar bort efter elchocker När antidepressiva medel inte visar sig fungera och till och med vara självmordsframkallande blir psykiatrikerna desperata och återgår till elchocker. Att människor skadas och drabbas av minnesförlust och till och med dör av dem, tycks inte bekymra dem särskilt mycket. Istället tycks de dölja dessa fakta. ”Neurologerna gör allt för att förhindra epileptiska grand mal anfall. Psykiaterna gör allt för att framkalla dem med ECT.” Logiken är uppenbarligen omvänd inom psykiatrin. Användningen av elchocker har länge motiverats av att de ”räddar liv”, men en undersökning, som Socialstyrelsen vägrar att släppa, visar att detta bara varit ett rent önsketänkande från psykiatrin. KMR har dock fått tag i rapporten och det är ganska chockerande uppgifter. (Se försättsblad i bifogad PDF) Enligt rapporten så ökar dödligheten så kraftigt efter en elchocksbehandling att den är statistiskt säkerställd. Elchocken är därför en ”behandling” som omedelbart bör förbjudas och förpassas till museernas tortyrkammare. Enligt rapporten så beräknar vi att 150-200 människor dör av ECT i Sverige årligen. Men eftersom detta inte sker omedelbart i samband med ECT-behandlingen så rapporteras det inte som dödsfall vid ECT. Om detta gjorts hade ECT som behandling varit otänkbar. I den aktuella studien har man utnyttjat de stora regionala skillnader som finns i användningen av elchocker och helt enkelt jämfört dödligheten hos en patientgrupp från de ”elchockstätaste” länen med en patientgrupp från de ”elchocksfattigaste” länen. Patienterna i båda grupperna hade förstås samma diagnoser och hade samtliga varit intagna på sjukhus. Resultatet kom både som en chock och en självklarhet. Den relativa dödligheten låg 34 % högre hos dem som fått flest elchocker i landet och som var över 50 år, jämfört med dem som fått minst. Det var ökad dödlighet längs hela åldersregistret men den ökade med åldern. Det intressanta med undersökningen är att den bedömer dödligheten också en tid efter att behandlingen getts. Tidigare undersökningar har bara tittat på hur många patienter som dör när själva elchocken ges och då fått ganska låga siffror. Ser man däremot på vad elchocken gör, d.v.s. vad som händer efter åtgärden, blir skillnaderna mellan de olika grupperna stor. Enkelt uttryckt dödar elchocker. Människor som elchockas lever inte längre och bättre utan får ett kortare liv än om de inte hade fått elchocken. Det råder inget tvivel om den saken nu. Men rapporten hamnade i låsta arkiv. Den ”finns inte längre” – förutom hos KMR. USA TODAY avslöjar hög dödlighet Detta stämmer även med de chockuppgifter om ökad dödlighet efter ECT som USA Today publicerade i en serie artiklar om elchocker (7 dec 1995) där journalisten Dennis Cauchon i fyra månader hade studerat 250 vetenskapliga artiklar, intervjuat patienter, anhöriga och besökt mentalsjukhus och sett elchocker utföras innan han publicerade materialet. Vad Dennis Cauchon fann var följande: Dödsfallen för gamla som får ECT är 50 gånger högre än vad Amerikanska Psykiatriförbundet (APA) anger på sitt formulär som patienterna får skriva på innan de får ECT. APA anger att chanserna att de dör från ECT är 1 på 10 000. Men en undersökning från Texas, den enda stat som för statistik, visar att dödsfallen de senaste 20 åren var närmare 1 på 200. En oerhört hög siffra. I en undersökning från 1993 av en patientgrupp som var 80 år dog över 27% av gruppen inom ett år. I en jämförelsegrupp dog endast 4%. Efter två år hade 46% av gruppen dött mot 10% av kontrollgruppen. Forskningen gjordes på Brown University. Narkosläkaren Michael Chavin från Baytown i Texas deltog vid över 2000 ECT-behandlingar innan han slutade: ”Jag började bli väldigt oroad över vad jag såg, berättar han i USA TODAY. ”Psykiatrikerna kan inte få sig själva att erkänna att ECT orsakar skada, annat än om patienten skulle bli elchockad till döds på bordet och det samtidigt videoinspelades och observerades av FN:s observationsgrupp.” KMR i USA (CCHR) har på grundval av en mängd rapporter beräknat att 10 000 människor dör om året världen över efter ECT-behandling. I ett kommande nyhetsmeddelande skall vi berätta om hur det kommer sig att psykiatrin tror att folk mår bättre efter en elchcock. Det är en skrämmande pseudovetenskap som påstår sig ta ansvar för vår mentala hälsa. Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten