DN:s Karin Bojs vilseleder om ADHD igen

Avgörande långtidsstudier visar att ADHD-droger saknar positiva effekter och ger allvarliga skador. Detta borde vara sista spiken i kistan för all behandling med droger, men DN:s vetenskapsreporter Karin Bojs fortsätter att föra ut läkemedelsindustrins propagandalinjer. Dessutom kritiserar hon de som är emot att barn skall få narkotiska preparat – och tycker att de är farliga!

Ingen krönikör i Sverige har som DN:s Karin Bojs försvarat den biologiska psykiatrins diagnostisering och massförskrivning av psykiatriska droger. Ingen har varit lika duktig på att få svenska tidningsläsare att tro att vetenskapen bevisat att nedstämdhet är en bristsjukdom – en brist på signalsubstansen serotonin, och att personer med diagnosen ADHD också har en bristsjukdom: ”har högre halter av ett ämne som ’städar bort’ dopamin från utrymmet mellan hjärncellerna och som kallas dopamintransportör” … som ger ”lägre halter av själva dopaminet”.

Och Bojs lösning på de påstådda bristerna har varit antidepressiva och ADHD-droger: ”antidepressiva mediciner skyddar många deprimerade människor mot självmord och mycket annat lidande”; ”medicin till barn och unga med adhd kan förbättra deras chanser i livet och minska risken för framtida drogmissbruk och kriminalitet”.

Myten om den kemiska obalansen Till detta kan sägas att till och med psykiatriker nu får något generat i blicken när de gamla påståendena om bristen på serotonin som orsak till nedstämdhet diskuteras. ”Kemisk obalans i hjärnan” var en säljslogan som läkemedelsbolagens PR-byråer hittade på – den sålde bra. Eller som den engelske experten på psykofarmakologi, psykiatriprofessor David Healy, uttryckt saken: "Serotoninteorin om depression är jämförbar med masturbationsteorin om vansinne".

Cochraneinstitutets professor Peter Götzsche skriver i sin prisbelönta bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet: ”Psykofarmaka rättar inte till någon kemisk obalans, de skapar den, vilket är orsaken till att det är så svårt att sluta ta preparaten. Om läkemedlen tas mer än några få veckor, skapar de samma sjukdom som de skulle läka.”

Vi kan totalt bortse från ”kemisk obalans i hjärnan” som orsak till depression. Ju snabbare desto bättre. Och Bojs påståenden om ADHD och bristen på dopamin kan jämföras med avgörande forskning om saken som visar att ADHD-droger framkallar kraftiga skadliga hjärnförändringar inom ett år. (1)

Nu berättar Bojs i DN att kritisk information om ADHD-medicinering är mycket negativ, mycket skadlig för drabbade människor. Hon säger att det inför sådan kritik är ”extra viktigt att hålla sig till välgjorda vetenskapliga studier”. Och tar upp ännu en usel, vinklad registerstudie, där man den här gången kommit fram till att personer som tar ADHD-droger kör säkrare i trafiken.

Långtidsstudie bekräftar slutligen DN och Bojs låter dock aldrig läsarna få veta att den största av alla långtidsstudier, MTA-studien, som nu hållit på i 16 år, slutgiltigt bevisat att ADHD-droger saknar positiva effekter och ger mängder av allvarliga skador.

Efter 14 månader år 1999 presenterades det första resultatet, som var positivt till ”försiktig användning av stimulantia”. Man ansåg redan då att preparaten skulle ge positiva effekter vid långtidsanvändning.

Det skedde då en explosion av ADHD-droger till barn, representanter för läkemedelsbolagen skickades ut till skolor och läkare övertygades om att bolagens droger var det bästa för barnen. Artiklar exploderade i media, skrivna av läkare som finansierades av industrin. Denna första presentation av MTA-studien låg till grund för dagens explosion av ADHD-diagnoser – även i Sverige. Socialstyrelsen kallade (2002) studien för ”en milstolpe i barnpsykiatrins utveckling till evidensbaserad disciplin”.

Men vad visade långtidsuppföljningen? I forskningsrapporterna från MTA-studiens 3-årsuppföljning kunde man läsa att vid uppföljningen efter både 24 och 36 månader var ”fler dagars förskrivning av medicin förenat med mer allvarlig brottslighet”.(2) Man kan läsa att ”barn med högre brottslighetsvärden vid 24 och 36 månader oftare hade blivit medicinerade under det gångna året”, och den föreslagna, inte alltför djärva, slutsatsen, att ”dessa resultat antyder möjligheten att förlängd medicinering, kanske given som gensvar på kroniska och allvarliga problem, kanhända inte är effektiv”.

Man kunde också läsa följande, med tanke på de inblandade forskarnas kända positiva inställning till behandling med centralstimulantia, remarkabla slutsats, att ”bruk av mediciner var en signifikant markör, inte för ett gynnsamt utfall, utan för försämringar. Det vill säga att de deltagare som tog mediciner under perioden 24 och 36 månader faktiskt uppvisade ökande symtom under denna period jämfört med dem som inte tog mediciner.” (3)

En av forskarna, William Pelham, uttryckte resultaten på följande sätt: ”Vi trodde att barn som medicinerade under en längre tid skulle få bättre resultat. Så visade sig inte vara fallet. Det fanns inga gynnsamma effekter [av medicinering], inga alls. På kort sikt hjälper [medicinering] barnet att uppföra sig bättre, men inte på lång sikt. Och den upplysningen borde mycket tydligt framföras till föräldrarna.” (4)

Efter 8 år var slutsatsen att ”det inte gick bättre för de barn som fortfarande tog medicin efter 6 och 8 år än det gick för deras icke-medicinerade kamrater, trots en 41-procentig ökning i den genomsnittliga totala dagsdosen, vilket inte ger stöd åt att fortsatt medicinbehandling är hälsosam”, en slutsats som är lätt att hålla med om. (5) Användning av läkemedel var ”förenat med värre symtom på hyperaktivitet-impulsivitet och trotssyndrom” samt med större ”allmän funktionsnedsättning”. Användningen av ADHD-droger var även förenat med ”ökad risk för ångest och depression”.

Spiken i kistan på amfetaminbehandling Och nu har 16-årsuppföljningen publicerats. (6) Deltagarna hade hunnit bli runt 25 år. De var alltså fullvuxna och man kunde nu få bekräftelse på om den tidigare sedda tillväxthämningen lett till en bestående minskning i längd, eller att barnen ”tagit igen” den förlorade tillväxten.

Man fann:

• Den grupp med ADHD-diagnos, som under de 16 åren fått mer eller mindre kontinuerlig behandling med psykostimulantia var i genomsnitt 4,7 centimeter kortare som vuxna jämfört med den grupp personer med ADHD-diagnos, som fått en försumbar mängd psykostimulantia under åren (s. 7).

• Den grupp pojkar som under de 16 åren fått mer eller mindre kontinuerlig behandling med psykostimulantia var i genomsnitt 4,0 centimeter kortare som vuxna än pojkarna i jämförelsegruppen (där mycket få hade en ADHD-diagnos); för flickorna var det 3,2 centimeter (s. 8).

• Tillväxthämningen är tydligt dosrelaterad, ju högre dos barn fått (längre tid) ju kraftigare blir tillväxthämningen.

Man fann också att den grupp som fick mer eller mindre kontinuerlig behandling inte fick någon minskning i vad som kallas ADHD-symtom.

Och som man skrev som sammanfattning: “… the comparisons of groups with continuous and interrupted use of medication from childhood through adolescence suggest greater treatment may not result in greater symptom-related benefit but may result in greater growth-related cost.”

Man kan tänka sig att dessa forskare, som i början var klart positiva till amfetaminbehandling och skulle bevisa detta, förtvivlat försökt hitta sätt att bortförklara resultaten. Ett sätt skulle vara att de barn som fått den mest omfattande förskrivningen av psykostimulantia (mer eller mindre kontinuerlig) från början hade de mest ”allvarliga symtomen” eller att de med den förskrivningen (utan minskning i ”symtom”) hade svårare hemförhållanden som motverkade ”medicinens” positiva effekt.

Men forskarna tvingas medge: Nej, de barn som fått den mest omfattande förskrivningen hade inte från början ”symtom” som signifikant skilde sig från de barn som fått mindre mängd psykostimulantia. Och när det gällde hemförhållanden hade de barn med mest omfattande förskrivning stora fördelar mot de andra grupperna vad gäller hemförhållanden (mätt i föräldrarnas utbildning och inkomst).

Med andra ord skulle behandlingen med psykostimulantia, om den fungerat, gett just dessa barn den största ”symtomlindringen”. Så blev det alltså inte.

Den information som DN:s Karin Bojs och vetenskapssidan borde ge läsarna om ADHD-drogers effekter lyder:

Behandling med dessa narkotiska preparat har INGA positiva långtidseffekter alls för barnen, däremot ger de bestående tillväxtstörningar (också för den växande hjärnan), och ökar risken för ett antisocialt och kriminellt beteende. Vid sidan av det ger preparaten en ökad risk för depressiva och psykotiska tillstånd.

(1) http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressrelease/view/adhd-experter-ett-aars-behandling-med-adhd-droger-skapar-skadliga-foeraendringar-i-hjaernan-870048 (2) MTA Cooperative Group (2007), Delinquent Behavior and Emerging Substance Use in the MTA at 36Months: Prevalence, Course, and Treatment Effects, Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, Volume 46(8), August 2007, pp 1028-1040, http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0890856709615537 (3) Jensen,”3-year follow-up” http://robertwhitaker.org/robertwhitaker.org/Children_files/3-year%20followup%20of%20the%20NIMH%20MTA%20Study.PDF (4) BBC, Panorama, What next for Craig, 12 november 2007. (5) Molina BSG, Hinshaw SP, Swanson JM, Arnold LE, Vitiello B, Jensen PS, Epstein JN, Hoza B, Hechtman L,Abikoff HB, Elliott GR, Greenhill LL, Newcorn JH, Wells KC, Wigal T, Severe JB, Gibbons RD, Hur K, Houck PR, and the MTA Cooperative Group. The MTA at 8 years: Prospective follow-up of children treated for combined type ADHD in the multisite study. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry. Online ahead of print March 2009. http://www.jaacap.com/article/S0890-8567(09)60066-6/abstract (6) James M. Swanson et al, Young adult outcomes in the follow-up of the multimodal treatment study of attention-deficit/hyperactivity disorder: symptom persistence, source discrepancy, and height suppression, Journal of Child Psychology and Psychiatry (2017). DOI: 10.1111/jcpp.12684 http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/jcpp.12684/full

Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.

För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu

Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten