Search Results

OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss PSYKIATRIN, EN TIDS ERA AV FRUKTAN SE ÄVEN DESSA FILMER — TRYCK PÅ DEN FILM DU VILL SE DSM Psykiatrins Dödligaste Bedrägeri Dödlig Utgång Marknadsföring Av Vansinne Mördande Vinst Den Dolda Fienden Psykiatri Dödens Industri KMR på YouTube

OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss KORTFATTADE FAKTA OM PSYKIATRI Trots att psykiatriker framställer sig som ”auktoriteter” på sinnet och mental hälsa, så finns det ingen vetenskaplig grund för någon av psykiatrins behandlingar eller metoder. Här presenteras konkreta bevis som vederlägger ett flertal av denna pseudovetenskaps främsta anspråk och metoder. Återgå till Översyns Sidan PSYKISKA STÖRNINGAR röstas fram Psykiatrins diagnostiska kriterier röstas bokstavligen fram och förs in i amerikanska psykiatriförbundets Diagnostic and Statistical Manual for Mental Disorders – DSM (psykiatrins diagnoshandledning över psykiska störningar).Det man röstar fram är ett system för klassificering av symptom som är drastiskt annorlunda och främmande för allt vad medicin heter. Ingen av diagnoserna stöds av objektiva belägg för fysisk åkomma, sjukdom eller vetenskap. ”Det finns inga objektiva tester inom psykiatrin, ingen röntgen, inga laboratorietester, eller undersökningsresultat som definitivt Psykiatrins fakturerings-”Bibel”, den Diagnostiska och statistiska handledning över psykiska störningar (DSM) avgör om en person har eller inte har en psykisk störning.”– Allen Frances, före detta ordförande för arbetsgruppen för DSM-IV ”DSM-IV är en fabrikation genom vilken psykiatrin försöker bli accepterad inom medicinen i allmänhet. De insatta vet att DSM-IV är mer ett politiskt än vetenskapligt dokument ... men trots dess stora brister har den blivit en bibel och inkomstbringande bestseller.” – Loren Mosher, läkare och professor i klinisk psykiatri ”Saker kommer inte med i DSM baserat på blodprov eller hjärnskanningar eller fysiska rön. Det baseras på beskrivningar av beteende. Och det är så hela det psykiatriska systemet fungerar.” – Dr Colin Ross, psykiater ”Vi kan tillverka tillräckligt många olika diagnoser för normal ombytlighet i humör och tanke, för att ständigt förse människor med medicin ... Men när det handlar om att tillverka sjukdom, är psykiatrikerna mästarna.” – Dr Stefan Kruszewski, Harvard-utbildad psykiater i Pennsylvania, 2004 ”Kort sagt, hela den här affären med att skapa psykiatriska ’sjukdoms’-kategorier, formalisera dem genom allmän överenskommelse och därefter ge dem diagnostiska koder, vilket sedan leder till att de används för att debitera försäkringsbolagen, är inget annat än ett omfattande lurendrejeri som ger psykiatrin ett pseudovetenskapligt sken.” Förövarna smörjer förstås kråset på allmänhetens bekostnad.” – Dr Thomas Dorman, specialist på invärtes sjukdomar och medlem av Royal College of Physicians i Storbritannien, ledamot av Royal College of Physicians i Kanada

OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss KORTFATTADE FAKTA OM PSYKIATRI Trots att psykiatriker framställer sig som ”auktoriteter” på sinnet och mental hälsa, så finns det ingen vetenskaplig grund för någon av psykiatrins behandlingar eller metoder. Här presenteras konkreta bevis som vederlägger ett flertal av denna pseudovetenskaps främsta anspråk och metoder. Återgå till Översyns Sidan INGA GENETISKA BEVIS för psykisk ohälsa ”Inga anspråk på en gen för något psykiatriskt tillstånd har stått sig genom tiderna, trots allmän felinformation.” – Dr Joseph Glenmullen, psykiater vid Harvard Medical School ”... modern psykiatri har ännu inte på ett övertygande sätt kunnat bevisa att en enda mental sjukdom är genetiskt eller biologiskt orsakad.” – David Kaiser, psykiatriker ”Efter fyrtio år har ’biologisk’ psykiatri ännu inte bekräftat att ett enda psykiatriskt tillstånd/diagnos är en avvikelse/sjukdom, eller är någonting ’neurologiskt’, ’biologiskt’, ’kemiskt obalanserat’ eller ’genetiskt’.” – Dr Fred Baughman Jr, barnneurolog, medlem av American Academy of Neurology

INOM PSYK OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker FILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss DEKLARATION FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER INOM MENTALVÅRDEN År 1969 skrev KMR Deklarationen för rättigheter inom mentalhälsovården, som uttrycker de vägledande principer som KMR följer, och den fungerar som norm i arbetet med att undersöka och avslöja psykiatrins överträdelser och kränkningar. Denna deklaration innefattar bland annat: 1. Ingen person skall ges psykiatrisk eller psykologisk behandling mot sin vilja. 2. Ingen man, kvinna eller barn får förvägras sin personliga frihet på grund av s.k. mental sjukdom utan rättslig prövning av en lekmannajury och rättsligt biträde. ​ 3. Ingen person får tas in eller kvarhållas på psykiatrisk institution, sjukhus eller inrättning på grund av sin religiösa, politiska eller kulturella övertygelse och utövning. ​ 4. Varje patient har rätten att bli behandlad med värdighet i egenskap av mänsklig varelse; rätten att få en grundlig kroppslig och klinisk undersökning av en kompetent legitimerad allmänläkare utifrån eget val; att acceptera eller vägra behandling och speciellt, rätten att vägra sterilisering, elchock, insulinchock, lobotomi (eller någon annan psykokirurgisk hjärnoperation), aversionsterapi, narcoterapi, djupsömnsterapi och psykiatriska droger. ​ 5. Rätten att få kopior av sina psykiatriska sjukjournaler och att vidta rättsliga åtgärder med hänsyn till alla slag av falska uppgifter i journalerna, vilka kan vara av skada för sitt eget rykte. ​ 6. Rätten att få stämma psykiatriker, deras sammanslutningar och utbildningsinrättningar, institutionen eller personal för olaga internering, falska redogörelser eller skadlig behandling. ​ 7. Rätten till en trygg omgivning, utan att i sin närhet ha personer som är placerade där på grund av kriminella orsaker. ​ 8. Rätten till utbildning med syfte att ge patienten förmåga att tjäna sitt uppehälle efter frigivning samt rätten att välja typ av utbildning. ​ 9. Rätten att motta besökare och att träffa präst eller pastor av ens egen trosuppfattning. ​

OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss DÖDLIG UTGÅNG Från skaparna av dom pris belönta dokumentärerna Making a Killing: The Untold Story of Psychotropic Drugging och Marknadsföring av Vansinne: Är Vi Alla Galna? kommer nu denna heta nya dokumentär som avslöjar hur ödeläggande—och dödliga—psykofarmaka kan vara för barn och familjer. Bakom dom brutala döds-statistikerna, självmorden, spädbarns missbildningarna och de mycket allvarliga biverkningarna hittar vi, det mänskliga ansiktet, dom personliga berättelserna om förlust och sorg, berättelser om mod och styrka hos dom som tvingats till att betala det ultimata priset. Psykiatriker påstår att det är tryggt att ge deras droger till barn? När du lyssnat till berättelserna från åtta modiga mödrar, deras familjer, hälso experter, medicinska rådgivare och doktorer så kommer du vara övertygad om en enda sak … Psykiatrin har DÖDLIGT FEL. DÖDLIG UTGÅNG Finns tillgänglig att köpa på DVD, kontakta oss för att beställa genom att trycka på knappen här under. Kontakt SE ÄVEN DESSA FILMER — TRYCK PÅ DEN FILM DU VILL SE DSM Psykiatrins Dödligaste Bedrägeri Dödlig Utgång Marknadsföring Av Vansinne Mördande Vinst Den Dolda Fienden Psykiatri Dödens Industri KMR på YouTube

OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss KORTFATTADE FAKTA OM PSYKIATRI Trots att psykiatriker framställer sig som ”auktoriteter” på sinnet och mental hälsa, så finns det ingen vetenskaplig grund för någon av psykiatrins behandlingar eller metoder. Här presenteras konkreta bevis som vederlägger ett flertal av denna pseudovetenskaps främsta anspråk och metoder. Återgå till Översyns Sidan PSYKIATRIKER ERKÄNNER ATT psykiatrin inte har några botemedel ”Vi vet inte orsakerna [till någon psykisk sjukdom]. Vi har ännu inga metoder för att ’bota’ dessa sjukdomar.” – Dr Rex Cowdry, psykiater och chef för National Institute of Mental Health (NIMH), 1995 ”Den tid då psykiatriker ansåg att de kunde bota de psykiskt sjuka är förbi. I framtiden får de psykiskt sjuka lära sig leva med sin sjukdom.” – Norman Satorius, ordförande för World Psychiatric Association år 1994 ”Vad är en bot? ... det är en term som vi inte använder i det medicinska [psykiatriska] yrket.” –Dr Joseph Johnson, Kalifornisk psykiater vid vittnesmål i domstol, 2003 År 1963 implementerade Förenta staternas National Institute of Mental Health lokala program för psykisk hälsa. År 1994 hade programmet spenderat 47 miljarder dollar och var ett klart misslyckande – med anslutna kliniker som blev föga mer än legala narkotikalangare för hemlösa. Psykiatriker intervjuades om sina ”illusioner” ifråga om sin verksamhet. Deras allra främsta illusion var: 1: ”... Jag kommer att kunna ’bota’ patienten.” Illusion nummer två var: ”Patienten vill veta vad hans eller hennes problem är.” – Dr Sander Berger, biträdande klinisk professor i psykiatri vid Michigan State University, till Psychiatric Times, 1998

OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss ISTÄLLET FÖR VÅRD - EN BERÄTTELSE OM MISSHANDEL OCH SEXUELLA ÖVERGREPP. Följande berättelse är en brutal skildrig av hur psykiskt störd personal inom den psykiatriska vården i Stockholm väljer ut en sårbar och ensam patient för att tillfredsställa sina perverterade lustar. Vi som arbetar inom KMR har i många år kommit i kontakt med förtvivlade patienter som utsatts för sexuella övergrepp i samband med "vård". Ofta har offren varit ensamstående personer med få eller inga nära vänner att söka hjälp hos efter ett övergrepp. Bevisbördan har också varit för stor. Ord står mot ord - och vem tror en psykpatient? Det är både män och kvinnor som kontaktat oss. I majoriteten av fallen har offren vägrat att anmäla övergreppen och förövarna då de upplevt att kränkningen varit för omfattande. Något som förövarna verkar räkna med. Dessutom har offren ofta blivit hotade till livet eller blivit informerade att de kommer att bli inspärrade under lång tid med hjälp av diagnoser och tvångsvård, ihop med sina plågoandar. Nedanstående text är därför något så ovanligt som en berättelse av en patient som blivit utsatt för upprepade övergrepp inom det psykiatriska vårdsystemet i Stockholm och som trots upprepade självmodsförsök, för att komma undan den perverterade och plågsamma behandlingen, ändå har överlevt och bestämt sig för att också berätta sin fruktansvärda berättelse. Orden är hans egna. Återgå till Fallberättelser "VÅLDSAM 'BEHANDLING' under hot" I det tillstånd som jag var i då så var jag rätt påverkad av diverse olika lugnande mediciner som de med tvång gett mig. Svarade bara på hans ilskna påhopp att han skulle "dra åt helvete". Hans reaktion på det blev att han tog två snabba steg fram mot fotändan på sängen och tog tag i min högra fot. Han sa då till mig att han inte accepterade mitt språk och sen vred han min fot kraftigt till vänster. Det small till i foten och gjorde fruktansvärt ont. Sedan kom han fram väldigt nära mig och sa till mig att om jag skulle säga något om vad han gjort så skulle inte jag leva länge till. Han sa också att om jag inte kunde använda foten så var det en direkt order att jag skulle säga att jag trampade snett när jag klev upp. Hans mordiska blick och det intryck han gjorde på mig gjorde mig väldigt rädd. Jag vågade först inte säga något alls till någon om det hela av rädsla för vad han hade sagt. Men smärtorna tog över och jag var tvungen att larma personalen. När jag gjorde så var mannen i fråga med tillsammans med sjuksköterskan som jobbade den kvällen och hans blick sa allt. Hade inget val eftersom jag var påverkad av lugnande medel och inte kunde göra något alls för att försvara mig. Blev remitterad till Södersjukhuset där de skulle undersöka foten som man först trodde var bruten. Innan jag blev transporterad dit fick jag med mig tre vårdare som skulle övervaka mig eftersom jag var rymningsbenägen och de hade mängder av orsaker till att skicka med halva avdelningens personal. Innan avresa till Södersjukhuset fick jag ännu mer lugnande. Väl framme vid sjukhuset var jag så pass avslagen att jag inte kunde/vågade prata. Vårdarna som var med mig dit var de som pratade med läkare och jag blev själv aldrig tillfrågad om något. Hela tiden hade jag dessa vårdare med. En av dem pratade med alla läkare och sjuksköterskor medan de andra två såg till att jag inte sa något och inte försökte resa mig från sängen. Blev kvar rätt länge på SÖS och till slut konstaterade man att foten inte var bruten utan att det var en kraftig stukning. Foten blev inlindad kraftigt och de följande veckorna kunde jag enbart hoppa omkring på kryckor eller allra helst ville vårdpersonalen på avdelningen ha mig i rullstol eftersom jag ändå vägde alldeles för lite enligt dem. Väl tillbaks på Nacka avd 32 så fortsatte samma behandlingsmetoder som jag fått på Ankaret i Handen. Gjorde jag inte som personalen sa så var ordern att de iskalla duscharna skulle vara en metod att få mig på bättre tankar. Blev tvingad in i duschen och stå där med det kallaste inställt. En vårdare vaktade dörren på utsidan (hade eget rum) den andra vakade noga att jag inte försökte ändra temperaturen eller stänga av vattnet. Försökte flera gånger göra det men blev då slagen av personen som var med där inne. Man slog mig med knuten näve rätt hårt i magen och buken. Det här var en vanlig metod de använde och det kunde vara flera gånger om dagen som de använde denna metod. Längden som jag fick stå i dessa iskalla duschar var mellan 30 och 50 minuter. Var givetvis iskall när jag kom ut men det förklarade man med att jag var för smal och hade naturligt sänkt kroppstemperatur. Den här "dusch behandlingen" användes flitigt på Ankaret i Handen också. Två av dem som övervakade mig ofta när jag var i duschen var vårdare A och vårdare B. Psykologisk "sexbehandling" under dödshot I mars blev jag tvingad till en kontakt med en psykolog vid namn C. Han inledde med att fråga hur mina sista 10 månader på Ankaret hade varit men jag gav inga direkta svar. Var även här påverkad av mediciner och har via gamla dagboksanteckningar som jag skrev när jag var där fått fram de flesta uppgifterna som handlar om min "behandling" på detta ställe. Det första denne psykolog föreslår är att en "behandling" som jag tidigare fått på Ankaret skulle vara lämplig. Är fruktansvärd äcklad av det än idag och har väldigt svårt att skriva om det då det väcker mycket obehagliga känslor inom mig. Vill göra er uppmärksam på att jag är heterosexuell och enbart har en sexuell dragning mot det kvinnliga könet. Dock har jag ingen partner och har aldrig haft en sådan beroende på mina långa och fruktansvärda problem med ätstörningar. Psykolog C ville vid första mötet göra vår "bekantskap" närmare så vi kunde prata djupare om vad som hänt mig tidigare. Det gjorde han på ett sätt som han tyckte var normal. Han tog fram sitt könsorgan och tvingade under dödshot att jag skulle ha den i min mun. Jag är fruktansvärt ångestladdad och känner mig så vidrig själv över detta men jag kan inte göra något åt saken. Det som har hänt har ju hänt. Under tiden som han höll på med sin tillfredställande handling mot mig så upprepade han hela tiden att om jag någon gång i framtiden skulle säga ett ord om detta så skulle han se till att jag skulle dödas. Självmordsförsök och fortsatt misshandel Samma kväll vid 20-tiden tog jag en överdos av Alvedon, 15 gram (30 tabletter) i självmordssyfte med tanke på det inträffade under dagen. Hade lyckats mygla till mig en möjlighet att gå ut själv och tidigare på dagen köpt dessa tabletter i apoteket som låg i samma byggnad. Det var bara några meter från hissarna upp till avdelningen. Lyckades avboka ett besök några dagar efter första mötet med psykolog C och sedan var det inte så mycket mer kontakt med honom där som tur var. Under hela min "behandlingstid" som jag var på avd 32 var det mycket obehagliga metoder personalen använde. Bortsett de iskalla duscharna så blev jag ofta tvingad att stå med näsan in mot en vägg på mitt rum helt stilla. Rörde jag mig det minsta så blev det misshandel i form av slag, alltid med knuten näve i magen. Vid flera tillfällen så pass hårt att jag ramlade ihop men också inte så hårt att det lämnade synliga märken. Under min vårdtid på denna avdelning var läkare D fullt medveten om vad jag utsattes för eftersom övrig vårdpersonal sa till mig att läkare D också är medveten om att det skulle vara en bra behandling för mig och att man kunde se till att jag hamnade på andra ställen som var betydligt värre än det som de utsatte mig för. Under fyra års tid var jag förvarad på Ankaret i Handen där absolut inget gjorde mina dagar lättare. Var inskriven först enligt HSL men rätt omgående LPT och hade det hela tiden under min vistelse där. Jag blev inlagd på grund av min ätstörningsproblematik som konstaterades på Huddinge sjukhus och vägde vid inskrivningen på Ankaret 54 kg till 192 cm. Den första tiden på denna klinik var rätt lugn. Jag hade aldrig tidigare varit på en psykiatrisk klinik och visste inget om dessa. Blev i juli remitterad till Löwenströmska sjukhuset avd 35 för behandling av matproblemen. I december blev jag skickad via St Göran psykakut tillbaks till Ankaret där jag träffade läkare E. Läkare E var mycket brysk och elak i sitt tonfall mot mig hela tiden. Minns med hjälp av dagboksanteckningar vad som hänt. Var väldigt påverkad av lugnande mediciner och annat som jag inte vet vad det var. De använde väl mig som försökskanin när det gäller mediciner. Hade mängder av olika under långa tider och jag fick aldrig reda på vilka. Fick direkt ett fruktansvärt intryck av denna läkare som var aggressiv i sitt sätt att prata. Läkare E kunde inte formulera sig på svenska utan blandade ihop sitt hemspråk med det svenska. I ärlighetens namn undrar jag hur läkare E fått svensk läkarlegitimation. Men det ligger inte på mig att kommentera mer. Jag träffade läkare E väldigt ofta så fort LPT rådde och läkare E var den som alltid var hotfull och aggressiv mot mig så länge jag var i samtal med läkare E och det inte rådde besökstid på avdelningen. Så fort det var besökstid så ändrade läkare E sitt sätt att vara på till en falsk trevlighet som alla svalde. I mina ögon är det läkare E själv som är psykiskt störd. Det var läkare E som utfärdade alla behandlingsförslag i samband med en extra läkare som heter F som mer eller mindre dagligen tvingade till sig samtal med mig. Jag pratade sällan speciellt mycket med någon på denna klinik då de utsatte mig för en så djup kränkning med sina "straffmetoder" i form av iskalla duschar, misshandel och sexuella övergrepp av psykolog och vårdare på avdelningen. I början brukade de "testa min uthållighet" när jag varit verbalt elak mot personalen. Man tvingade mig att stå upp helt still på mitt rum och rörde jag mig så blev det kalla duschar istället. Sexuellt perverterad vårdpersonal När det närmade sig jultid så beslutade läkare E att eftersom jag var för "besvärlig" lägga mig i bälte och tillföra näringslösning intravenöst. Detta inträffade ofta. Samtidigt var hela tiden personal runt mig. Fick aldrig vara ifred utan hade ständigt extravak av olika anledningar. På julafton under eftermiddagen så var det två killar, här kallade G och H, som hade hand om extravaket på mig och en av dem hade "tröttnat" på mig eftersom jag vägrade vara "social med övriga patienter" och att jag alltid var mer på rummet jag var tilldelad än ute på avdelningen. Fick då reda på att läkare E hade gett dem fria händer att prova alla möjliga behandlingar och det var dem som började med sexuella övergrepp i samma form som på Nacka. G vaktade min dörr medan H tvingade mig ligga på sängen och ha hans könsorgan i munnen. Jag vägrade givetvis först men fick ett så ordentligt slag i magen med knuten näve att luften gick ur mig. Var också påverkad av diverse olika mediciner och var rätt påverkad av detta. Hela natten pågick dessa saker. De, G och H, gick av sitt pass vid 22-tiden och då kom nattpersonalen som hade fått som råd om att det var en bra "behandlingsmetod" för mig. De båda som började med dessa handlingar har också sagt till mig att om jag någonsin i framtiden skulle nämna detta för någon så skulle de se till att jag skulle dödas. Är fortfarande idag givetvis väldigt rädd för detta. Patientens matproblem ökar som resultat av "vården" Samma sak hände under nyårsnatten 2000. Samma övergrepp i kombination med iskalla duschar. I samband med denna behandling så påverkades mina matproblem väldigt negativt och jag mådde sämre och sämre. Läkare E var den som var ansvarig för medicineringen och de gav mig det mesta som finns att ge och alltid under tvång. Var hela tiden ett liv i en suddig värld. Jag kommer dock ihåg dessa övergrepp, misshandel och straff som jag fick eftersom det var så grova. Efter nyårshelgen blev jag verbalt grov tillbaks mot läkare E utan att vara hotfull utan sa vad jag tänkte och tyckte om avdelningen och att läkare E var en diktator som härskade på avdelningen. Detta ogillade läkare E givetvis och straff utdelades hela tiden på olika sätt som jag beskrivit ovan. Tvångsvården fortsatte hela tiden eftersom Länsrätten aldrig ens lyssnar på vad jag som patient säger utan läkaren bestämde själv vad utgången skulle bli. Och så fungerar det inom psykiatrin. En läkare har all makt och naturligtvis så dokumenterar de alla mina brister i journalerna men de skriver aldrig ett ord om de övergrepp, misshandel och andra saker som de utsatte mig för. Ytterligare psykologisk "sexbehandling" I april år 2001 blev jag åter tvingad till kontakt med Ankaret även fast jag vårdades på Nacka avd 32 då. Träffade en läkare I på Ankaret, har inget att invända mot honom. Han hade med sig en psykolog vid namn J. Har vid denna tidpunkt en mängd mediciner. Fick en rätt bra kontakt med läkaren. Tyvärr ordinerade han mig besök enskilt med psykolog J. Antingen har jag haft världens otur vad gäller psykologer och vårdare inom psykiatrin eller så är de flesta manliga i denna grupp homosexuella. Vid detta datum (2001) har jag hunnit med flera självmordsförsök på grund av de saker jag utsatts för bakom låsta dörrar i psykiatrins värld. Denne psykolog J träffade jag på öppenvården på Ankaret och första mötet var den 2 maj. Psykologen frågar då om hur jag såg på mitt liv och om jag hade några problem vilket jag inte ansåg då. Eftersom jag inte var speciellt villig att prata så tyckte han att det var bättre prova en ny metod. Detta var en öppenvårdskontakt. Han tyckte då att han skulle prova en variant som han hört hade fungerat på avdelning Lotsen. Var som vanligt vid denna tidpunkt påverkad av mediciner och rätt dåsig men övergrepp glömmer man inte för det. Han hade ett rum med nerdragna persienner och låste dörren till rummet. Sen var det samma behandling med honom. Han tvingade in sitt könsorgan i min mun och höll på så ett bra tag. Hade vid flera tillfällen bara tankar på att bita ihop allt jag kunde så han blev av med den delen av sin kropp. Var dock rädd för att han skulle slå ihjäl mig eftersom han var väldigt snabb att informera mig att så blir fallet om jag skulle säga något någon gång då eller i framtiden. Alla möten med J var bestämda som så att om jag inte kom dit skulle polis tillkallas eftersom jag var utskriven på en prövotid då jag hade LPT och då skulle polisen föra mig till honom och det innebära inläggning och en massa andra obehagligheter. Nästa möte med J var den 8 maj 2001. Samma sak hände då. De tillfällen som jag mötte J på Ankaret var dessa datum, 2001-05-23, 2001-05-30, 2001-06-13, 2001-06-20, 2001-06-26. Efter detta datum blev jag överflyttad till Nackas öppenvård. Vid detta tillfälle hade jag en stående medicinlista som såg ut så här, Effexor 75 mg, 3 gånger per dag Buspar 10 mg, 3 gånger per dag Stesolid 10 mg, 9 gånger per dag Propavan 25 mg, 4 tabletter till natten Stilnoct 10 mg, 1 tablett till natten Mallorol, 25 mg, 2 till kvällen samt 2 vid behov, obegränsat antal gånger. Dessa mediciner hade jag i princip bara för att jag inte kunde ta det lugnt, blev utsatt för hot och övergrepp. Kunde vid denna tid inte längre sova alls på nätterna och vaknade ofta kallsvettig och undrade vart jag var, även om jag var hemma. Drömmarna handlade hela tiden om de övergreppen både de sexuella och misshandeln som läkare och ovan nämnda personal mycket väl kände till och känner till. Efter mängder av år i förvaring och utan specialistvård så såg jag ingen annan utväg än att flytta från Stockholm. Jag gjorde detta i början av 2003. Var tvungen att flytta så långt bort som möjligt från Stockholm och alla kliniker där jag "behandlats" och förvarats. I början när jag kom till en annan stad i Sverige hölls jag av slutenvården på LPT men då läkare på kliniken i staden tyckte att detta hade negativ effekt på mig så bröt man den rätt fort. Dock åkte jag in och ut flera gånger på grund av att jag åt för lite. Man valde då istället att lägga mig på medicinkliniken på sjukhuset där de tvingade i mig näringslösning via sond. I dagsläget har jag en öppenvårdskontakt som jag träffar en gång i kvartalet och den ger inte mig ett dugg men jag har fått en chans att återgå till ett normalt liv igen. Står på vissa mediciner än idag som för att kunna sova. Har dock enbart sömnmedicinerna kvar idag. Utan dem sover jag inte alls och trots att jag har dem så vaknar jag fortfarande om nätterna med mardrömmar om det jag varit med om. Jag känner att jag i nuläget inte orkar hålla detta inom mig längre och jag får ta risken att utsättas för de dödshot som jag fått höra att de ska utsätta mig för om jag pratar med någon om detta som hänt. Är fortfarande idag livrädd för att utsättas för vårdens åtgärder då jag berättar om det som jag nu gjort. Magnus Eftersom patienten upprepade gånger har blivit utsatt för dödshot är namnet fingerat. Vidare har vi på grund av datalagen PUL varit tvungna att ta bort namnen på förövarna och ersatt dessa med de första bokstäverna i alfabetet. KMR har dock full kännedom om namn och adress på dessa personer.

OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker FILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss SANNINGEN OM PSYKIATRI "Om man förlitar sig på antidepressiva preparat för att undertrycka emotionella symptom utan att först undersöka om det föreligger någon fysisk sjukdom och bota den, kan resultatet bli att man ger patienten en kemisk lösning på problemet och lämnar dem med en sjukdom som kan förvärras." Jan Eastgate, internationell ordförande, Kommittén för Mänskliga Rättigheter ATT MANIPULERA OCH FÖRDÄRVA LÄKARVETENSKAPEN - Alan I. Leshner, psykiatriker och tidigare chef för National Institute of Drug Abuse, uttryckte sig på det här viset 1998: "Min åsikt idag, 1998, är att ni [läkare] skall fängslas om ni vägrar att skriva ut SSRI-preparat mot depression." Varför ska doktorer sättas i fängelse för att de vägrar att skriva ut antidepressiva medel mot "depression"? Jag har pratat med hundratals läkare och tusentals patienter för att avslöja psykiatrins kränkningar av mänskliga rättigheter. Det var dock först nyligen som det föll mig in att läkarnas rättigheter kanske också står under attack. Många primärvårdsläkare har bekräftat att det finns åtskilliga fysiska tillstånd som kan orsaka emotionella störningar och beteendestörningar, och att det är av allra största vikt att först undersöka patienterna fysiskt. Om man förlitar sig på antidepressiva preparat för att undertrycka emotionella symptom utan att först undersöka om det föreligger någon fysisk sjukdom och bota den, kan resultatet bli att man ger patienten en kemisk lösning på problemet och lämnar dem med en sjukdom som kan förvärras. Hur skulle det vara om en läkare skulle diagnostisera en sådan sjukdom korrekt och bota den utan att ge psykdroger? Skulle läkaren kunna anklagas för att vara oetisk eller till och med bli dömd och fängslad för "brottslig medicinsk försumlighet" för att han inte ordinerat antidepressiva droger? Vansinnigt, säger du? Skulle aldrig kunna hända? Nej, kanske inte. Men det verkar som om vi har kommit till en punkt där en läkare kan bli anklagad för att vara oetisk när han utövat etisk medicin. Idag kan läkare, specialister och andra, kritiseras, trakasseras och bli behandlade som "extremister" när de praktiserar traditionell, fungerande diagnostisk medicin. KMR:s information i ämnet har sammanställts med tanke på läkare, speciellt de som skulle vilja utöva medicin som inte är psykiatriinfluerad, som drivs av stark medmänsklighet i enlighet med den Hippokratiska eden, och som vill fortsätta att göra sitt bästa för att verka för människors hälsa. Var än psykiatrin dyker upp är den mycket destruktiv för individers visshet, stolthet, värdighet, strävsamhet, initiativförmåga, välmående och sunda förnuft; och även för alla läkare. Psykiatriska inrättningar måste installera komplett diagnostisk utrustning för att kunna finna, diagnostisera och behandla kroppsliga tillstånd. Säkerställ att icke-psykiatriska läkare utför denna uppgift. Till dess att de är vetenskapligt bevisade kan inga av de 374 psykiska störningarna i DSM/ICD ligga till grund för försäkringsersättningar. Undersök den inverkan psykiatrins bedrägerier och skadeståndsersättningar har på allmän medicin och på kostnaderna att bedriva medicin. KMR:s REKOMMENDATIONER

OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss UTSKRIFT AV PSYKOFARMAKA SE ÄVEN DESSA FILMER — TRYCK PÅ DEN FILM DU VILL SE DSM Psykiatrins Dödligaste Bedrägeri Dödlig Utgång Marknadsföring Av Vansinne Mördande Vinst Den Dolda Fienden Psykiatri Dödens Industri KMR på YouTube

OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss VÅLDTÄKTER INOM PSYKIATRIN "En kvinna löper statistiskt sett en större risk att bli våldtagen, när hon befinner sig i en psykiatrikers mottagning, än när hon joggar ensam genom en park om natten." Jan Eastgate, internationell ordförande, Kommittén för Mänskliga Rättigheter MED DE FÖRSVARSLÖSA SOM MÅLTAVLA - Det är med all sannolikhet få erfarenheter som är så bittra som de en människa får erfara, då hon söker hjälp och sen bedras av den som är tänkt att hjälpa. Föreställ dig en sjuårig flicka som utsatts för incest och som hänvisas till en psykiatriker eller psykolog för att få hjälp. Anta att denne utnyttjar flickan sexuellt som del av "terapin". Vad kommer en sådan händelse att ha för emotionella återverkningar på offret? Sådant föraktligt bedrägeri, mot en individ som befinner sig mitt i en personlig kris kan bara lägga ytterligare börda på offret. Det är också svidande kritik mot de "professionella yrkesmän" som har fått förtroendet att hjälpa människor som är ytterst bräckliga på det känslomässiga planet. Den 31 oktober 2002 dömdes den franske psykoterapeuten Jean-Pierre Tremel, 52, till 10 års fängelse för sexuella övergrepp mot två unga patienter som rätten bedömde som ytterst sårbara. Tremel hävdade att hans "behandling" var grundad på "orientalisk tradition" där "äldre män introducerar unga flickor i sexuella utövningar". Sådan "behandling" är aldrig hjälp. Det är frånstötande bedrägeri i skepnad av hjälp, en alltför vanlig händelse i psykhälsovården: En kvinna löper statistiskt större risk för att våldtas när hon befinner sig i en psykiatrikers mottagning än när hon joggar ensam genom en park på natten. I en brittisk studie av sexuell kontakt mellan patient och terapeut rapporterade 25 % att de hade behandlat patienter som haft sexuell relation med en annan terapeut. År 2001 rapporterades i en studie att 1 av 20 patienter som blivit sexuellt utnyttjade av sin terapeut var minderårig. Den genomsnittliga åldern var 7 år för flickor och 12 för pojkar. Det minsta barnet var 3 år. Medan empati, sunt förnuft och vanlig anständighet säger en att sexuella övergrepp på patienter är en allvarlig och kriminell handling, arbetar psykiatriker och psykologer hårt med att förklara det som något förnuftigt, t.o.m. när offren som utnyttjas är barn. Genom att förena de uppdiktade diagnoserna i psykiatrins Diagnostisk och statistisk handbok för mentala störningar (DSM-IV) med raffinerade men snedvridna argument såväl som rena lögner, arbetar de för att avkriminalisera sexuella övergrepp på kvinnor och barn. Under tiden utkräver tillsynsmyndigheter inte mer ansvar för dessa "tjänstefel" än för en stukad fot, och suspenderar legitimationer enbart temporärt. Denna information publiceras som en del i en serie rapporter från KMR om bedrägerier och övergrepp som begås inom psykvården. Den ges ut som en varning till allmänheten. Ingen läkare, social myndighet eller familjemedlem bör låta någon annan individ ställas inför den psykvård, som går under namnet "behandling" idag. Sexuella övergrepp av terapeuter är inget annat än sexuella övergrepp. Våldtäkter som begås av terapeuter är inget annat än våldtäkter. Det kommer aldrig att utgöra terapi. Dessvärre kommer psykiatriker, psykologer och psykoterapeuter att förbli ett hot för alla kvinnor och barn som är föremål för mental terapi fram till dess att man inser detta på bred front och åklagare och domare behandlar vart och ett av dessa fall som de brott de verkligen är. Lagar måste klart uttrycka att sexuella handlingar mellan terapeut och patient är grov våldtäkt med samma straffskala som för all annan våldtäkt. "Samtycke" från patienten är inget försvar. Alla professionella tillsynsmyndigheter för psykiatriker, psykologer eller psykoterapeuter, bör överlämna kopior av patienters rapporter om läkares sexuella övergrepp till polis eller allmän åklagare för utredning och åtal. Gör alltid polisanmälan om en psykiatriker, psykolog eller psykoterapeut har utnyttjat dig sexuellt. Skicka en kopia av anmälan till din närmsta KMR-avdelning. KMR kan hjälpa dig att få din anmälan utredd och åtal väckt. KMR:s REKOMMENDATIONER

OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss ELCHOCKER "Effekterna av elchockbehandling är fruktansvärda. Men att både elchocksbehandling och psykokirurgi är extremt inkomstbringande för psykiatrin - då de resulterar i en lång, utdragen och dyr psykiatrisk 'eftervård' som säkerställer framtida inkomster och ökade anslag - nämns aldrig i konversationen." Jan Eastgate, internationell ordförande, Kommittén för Mänskliga Rättigheter ELCHOCKER: ATT FÖRSTÖRA LIV - Enligt rapporter är elchockbehandling (även känd under namnet elektrokonvulsiv terapi, ECT) och psykokirurgi (såsom lobotomi) "behandlingar" som psykiatriker idag försöker förbereda för comeback. Allt sedan dessa metoder började användas har de förföljts av konflikter mellan de ECT-psykiatriker som hårdnackat håller fast vid att använda dem och det stora antal offer och deras familjer, vars liv blivit fullständigt förstörda. Alla som mått illa av att ha sett videoinspelningar av elchocksbehandlingar eller psykokirurgi vet allt för väl vad det handlar om. Dessa metoder har tortyrens alla kännemärken, den tortyr som hörde till arsenalen hos KGB:s förhörsledare, och har inget att göra med medicinsk vetenskap. Det är dock ytterst få som har sett inspelningar av det här slaget, speciellt bland de som lagstiftat om dess tvångsanvändning, och än färre har sett metoderna tillämpas i verkligheten. ECT innefattar att 80-120 volt skickas genom hjärnan och framkallar krampanfall av grand mal-typ och ger svåra hjärnskador. Ibland avlider patienten omedelbart. Psykiatriker döljer medvetet ingreppen bakom en medicinsk täckmantel: sjukhusmiljö, vitklädda assistenter, bedövningsmedel, muskelavslappnande droger och utrustning som ser sofistikerad ut. Effekterna av chockbehandling är fruktansvärda, men den verkliga innebörden förklaras aldrig för patienterna eller deras familjer. Och ännu värre, när invändningar görs avvisas de. Att både elchocksbehandling och psykokirurgi är extremt inkomstbringande för psykiatriker och sjukhus - då de resulterar i en lång, utdragen och dyr psykiatrisk "eftervård" som säkerställer framtida inkomster och ökade anslag - nämns aldrig i konversationen när man vill övertyga de motvilliga eller de inte ont anande.Med bokstavligt talat miljarder i vinst från ECT och psykokirurgi finner man en förfärande nivå av felaktig information om dessa idag. Det mesta av det som sprids görs av psykiatriker, medan många vetenskapsmän är starkt kritiska mot denna procedur. Neurologen John Friedberg, som har forskat om effekterna av ECT i över 30 år, konstaterar: "Det är mycket svårt att uttrycka i ord vad chockbehandling gör med människor rent allmänt [...] den förstör deras ambitioner och [...] deras livskraft. Den gör dem ofta tämligen passiva och apatiska [...] Förutom minnesförlust är apati och bristen på energi anledningen till att [psykiatrikerna] fortfarande kan komma undan med denna behandling." Mary Lou Zimmerman vet hur det känns att förlora sina ambitioner och sin vitalitet - men inte som ett offer för ECT utan för psykokirurgi. I juni 2002 dömdes Cleveland Clinic i Ohio av en jury att betala 7,5 miljoner dollar till den då 62-åriga kvinnan för en psykokirurgisk operation som hade utförts på henne fyra år tidigare. Hon hade sökt hjälp för sin tvångsmässiga handtvätt. På klinikens hemsida på internet sa man sig ha positiva resultat i 70 procent av fallen. Man genomförde en operation på henne varvid fyra hål borrades i hennes skalle och man avlägsnade delar av hennes hjärna, var och en ungefär så stor som en spelkula. Följden blev att hon vare sig kunde gå eller stödja på sina ben, hon kunde inte äta själv och inte klara av sina toalettbestyr. Hennes advokat Robert Linton skrev: "Hon har förlorat allt förutom vetskapen om att hon har förändrats [...] Hon är fullständigt handikappad och behöver ständig omvårdnad..." Den psykiatriska industrin i USA tjänar idag fem miljarder dollar per år på ECT. Det är 360 % fler 65-åringar som får ECT per år än 64-åringar eftersom Medicare (den statliga sjukförsäkringen) börjar gälla från 65 års ålder, vilket visar att ECT inte används av medicinska skäl utan av profithunger och girighet. Även om psykokirurgi inte längre används så ofta genomförs fortfarande 300 ingrepp årligen i USA, inklusive de ökända prefrontala lobotomierna.Trots deras sofistikerade sken av "vetenskaplighet", visar den brutalitet som ECT och psykokirurgi representerar att psykiatrin fortfarande inte har kommit längre än deras tidigaste barbariska behandlingsmetoder. Den här rapporten har skrivits för att säkerställa att, likaväl som det idag är förbjudet att använda piskor, åderlåtning och prygel, så bör de "behandlingar" som vi här redogör för förbjudas och överlämnas till åklagare och domstolar som de grova brott de bevisligen är. ECT och psykokirurgi bör kallas för vad de är - tortyr - och bör förbjudas. Lagar bör stiftas vilka gör det till ett brott att ge ECT eller psykokirurgibehandling till en patient som inte lämnat sitt medgivande, eller om den information som patienten gavs inte var fullständig. Psykiatriker som ger ECT- och psykokirurgibehandlingar skall ställas fullt ansvariga, både civilrättsligt och enligt brottsbalken, för vad som händer med patienten i samband med, efter, och på grund av behandlingen, och dömas för alla skador som kan ha uppstått pga. deras "behandling". KMR:s REKOMMENDATIONER

OM PSYKIATRIN Sanningen om psykiatri Kortfattade fakta Fallberättelser Viktig information Broschyrer Psykiatriska droger Nerdrogning av barn Biverkningar Våldtäkter inom psykiatrin Elchocker DOKUMENTÄRFILMER DSM, Medicinskt bedrägeri Varning: psykiatri Dödens industri Marknadsföring av vansinne Mördande vinst Den dolda fienden Dödlig utgång RÄTTIGHETER Rättigheter inom psykiatrin Informerat samtycke Grupper för mentalvårdspatienter Juridiska resurser Federal lagstiftande information ALTERNATIV Alternativ mental hälsa Jag vill sluta med psykofarmaka Alternativ för barn Kompletterande alternativ hälsa Hälsoalternativ & information AGERA Rapportera psykiatriska brott Rapportera biverkningar Bli medlem Donera Kontakta oss SEXUELLA ÖVERGREPP Maritha kom i kontakt med KMR efter ett antal sexuella övergrepp inom psykiatrin och blev snart aktiv medlem. Hennes berättelse som publicerade i KMR:s tidning "mänskliga rättigheter" ledde till stor uppmärksamhet i media, bland annat med rubriken "Den legala våldtäkten" i Expressen. Den ytterligare uppmärksamheten ledde till en lagändring där det blev förbjudet för vårdare att ha sexuellt umgänge med patient. Detta var lagligt innan. Återgå till Fallberättelser "...Blev omhändertagen som elvaåring... Kände mig ensam och vilsen och längtade bara efter trygghet. ..." Denna berättelse jag skriver ner är helt autentisk med vad jag har upplevt inom psykiatrin. Jag tänker inte att försköna eller på något sätt dölja detta hemska faktum som har gjort mig till slav under vanebildande piller, misstänksamhet, ångest- skuld- förnedringsskamkänslor och det mest påtagliga: Jag har förlorat mina tre barn och mitt människovärde. Det är obetalbart. Resumé: Blev omhändertagen som elvaåring, efter incest och misshandel, lades in på barnpsykiatriska kliniken i Göteborg, där jag fick stanna ca ett år, med psykologsamtal, läkarsamtal och ett antal undersökningar. Ordinerades Valium, då jag ansågs som svår att få kontakt med. Gråtmild och tystlåten minns jag att de ansåg mig. Följande år, barnhemsplaceringar, flickhem, fosterhem, nio olika fosterhem vet jag att jag bott i, med lika många olika uppfostringsmetoder. Kände mig ensam och vilsen och längtade bara efter trygghet. Den kvinnliga avdelningen jag blev inlagd på var en kronikeravdelning. Vilket innebar att de flesta var lobotimerade eller blev. Jag såg många gånger patienter som tillsammans gick iväg från avdelningen och kom tillbaka med vita bandage runt huvudet. Jag undrade vad de hade gjort, men fick inget svar. Jag var livrädd att bli opererad i huvudet, därför gjorde jag allt de bad mig om. Matade patienter, borstade deras löständer, friserade dem varje tisdag, då de badades samt hade till uppgift att sköta alla krukväxter. Tyst gick jag omkring, och tittade hur såren såg ut då bandagen tagits bort. Minns att det låg åtta patienter på samma sal. Det hängde en stark glödlampa i taket som var tänd nattetid. Det stod ett bäcken i mitten mellan alla sängar som f.ö. alltid någon sparkade omkull varje natt. Jag fick inte bära mina egna kläder, utan var tvungen att gå i sjukhusets rockar. Jag såg då patienter fick elchocksbehandlingar inne på avdelningen eftersom dörren till behandlingsrummen ofta stod öppna. Jag undrade varför man gjorde sådana ingrepp. Själv skulle jag få erfara denna behandling. Vid fyra tillfällen. Jag var ju ett barn. Men ansågs som "svåråtkomlig". Fick kontakt med ett mentalsjukhus i Göteborg, Lillhagens sjukhus, efter en överdosering av tabletter som jag fått utskriven av en privat läkare, samt valium, som jag då hade blivit beroende av. Året var 1968. Jag var då inte fyllda sexton år. Blev inlagd på en kvinnlig avdelning som mest bestod av äldre tanter men det fanns en viss trygghet, då min läkare varje dag samtalade med mig och ingav mig ett mycket stort förtroende. Han blev på något sätt min pappa, han förstod och han var alltid vänlig emot mig. Under den perioden, ca sex månader som jag låg inne på sjukhuset kände jag mig mycket bättre. Därifrån sökte jag och fick bo i ett inackorderingsrum. Ensamheten var jag inte rädd för, jag fick ju ringa Min läkare när jag ville och det kändes skönt. Jag fick besöka honom utan att först beställa tid och det gav mig förhoppningar inför framtiden. Någon som brydde sig om. Jag ringde och jag besökte min läkare ganska ofta och han gav mig medicin direkt i handen på sin expedition, så att jag slapp betala för dem. Det var stesolid som han bytt ut från Valium. De skulle inte vara så farliga enligt honom. Men, jag var kraftigt beroende, har jag förstått i efterhand, av dessa helvetiska tabletter. Doseringen hade ökat från 20 mg/dag, till över 90 mg/dag. Trots allt orkade jag ta mig igenom yrkesskolan och utbilda mig till frisör. Arbetade dagligen fram tills jag var nitton år, då jag drabbades av allergi i mitt jobb. Tog det hårt, då jag kände att mitt drömyrke nått sitt slut. Men, jag hade kontakt med min förtrogna läkare som då lade in mig på sjukhuset för att jag skulle få vila upp mig. Fortfarande lika vänlig och förstående. Jag tyckte han hade förändrat sig från det att han första gången såg mig, då han numera berömde mitt utseende och kropp, och det är klart att man som tonåring utvecklas. Men han gjorde inga intima anspeglingar på sitt egentliga intresse då. Först då jag skulle skrivas ut gav han mig sitt telefonnummer till sin bostad. Han tyckte att jag kunde ringa honom i hemmet, om jag fick ångest, det var inte så jäktigt som på sjukhuset. Han var gift och hade två söner i unga tonår och hans fru var förstående ifall jag skulle ringa, så jag behövde inte känna det som om jag störde. Det hände vid ett par tillfällen att jag ringde honom, men då var han kort i tonen och bad mig ringa honom på sjukhuset istället. Då jag ringde dit, berättade han att nån av sönerna hade legat sjuk just då jag ringt, det var därför han hade känt sig stressad. Vi fortsatte som vanligt kontakten. Jag hade skaffat en lägenhet och var tillsammans med en pojkvän, som var musiker, vilket innebar att han oftast var ute i landet och spelade. Ibland fick jag konstiga telefonsamtal, det var någon som bara stönade i telefonen och efter en stund la på. Berättade för min läkare om dessa samtal och kände mig obehaglig till mods, men han svarade att det fanns så mycket konstiga människor, och ringer de bara på telefon så var det ingen fara. Blev så med barn, och tyckte att livet artade sig hyfsat tills den dag då min pojkvän inte ville vara med längre. Han var för ung för att bli far. Min värld rasade åter, men vid min sida stod min trofasta läkare och numera vän. Han tröstade mig och uppmuntrade mig till ett liv, som mamma. Nu hade jag verkligen något att leva för. Jag växte in i rollen allteftersom tiden gick och jag kunde känna sparkar i magen. Men tyvärr, kunde jag inte sluta med mina tabletter. Fick naturligtvis Stesolid av läkaren, men åter bad han mig att ringa honom då jag kände mig alltför dålig. Då jag var gravid i femte månaden hade fortfarande inte de underliga samtalen slutat och en kväll kände jag mig hopplöst rädd. Ringde min läkare som sade att jag skulle ta en taxi och komma hem till hans familj, istället för att sitta ensam och vara rädd. Jag gjorde detta. Väl framme vid den flotta villan stod jag och kände mig oerhört liten. Det såg ut som jag kom till ett palats. Men jag tog mod till mig och ringde på porten. Min läkare öppnade, och jag hade aldrig sett honom förut utan vit rock, han såg så annorlunda ut med sin bara överkropp, med allt svart hår på bröstet. Han visade in mig, hade förväntat mig att hans fru och barn skulle vara hemma, men de var i sommarstugan, berättade han. Han visade ner mig i sin gillestuga och hällde upp ett glas från en whiskyflaska och bad mig dricka upp det, påstod att det var bättre att snabbt svälja ner whiskyn för det skulle hjälpa både bättre och snabbare än stesolid. Dumt nog höll jag för näsan och svalde innehållet. Drack ingen sprit för övrigt men som i nån slags dold befallning tog jag emot och efter det ytterligare ett glas. Kände mig givetvis lugnare, men då kom chocken. Min snälla läkare, min vän och nästan pappa började att ta på mig, mina bröst och kände på min stora mage, tyckte att jag var vacker som gravid. Jag kände att han blev mer hårdhänt och bad att han skulle släppa mig, men det gjorde han inte. Istället drog han mig upp för en halvtrappa som ledde till hans sovrum. Där slängde han ner mig på sängen, det var sommar, så det var inte så många plagg han behövde rycka av mig. Han genomförde ett fullbordat samlag. Jag försökte att slita mig loss, men det var ett järngrepp som höll mig kvar. Jag var rädd, livrädd både för honom och för vad som kunde ske med mitt ofödda barn. Till slut gav han efter sin tillfredställelse upp. Jag tog mina kläder i handen och försökte springa ut genom porten, men han hindrade mig och frågade om jag inte ville ha lite mat. Jag rusade ner för en trappa som ledde till källaren och garaget, därifrån sprang jag halvnaken, klädde mig i en skogsdunge och for hem. Tror inte att jag fattade vad som egentligen hänt. Var helt chockad och hemma fanns det tabletter som jag praktiskt taget slängde i mig. Jag tog en lång dusch, kände mig så förnedrad och smutsig, besviken och ledsen, grät som jag gjort så ofta och mycket men nu var det hejdlöst. Jag hade inga anhöriga att kontakta, vågade inte åka till sjukhuset och berätta vad som hänt, istället isolerade jag mig i min bostad under en lång tid. Efter nån månad ringde min läkare och bestämde att vi skulle träffas, för jag var "tvungen" att hålla kontakt med honom, och inte bara avbryta efter så många års behandling. Berättade att jag inte vågade besöka honom mer, men han ursäktade sitt handlande med att "det var inte meningen", "vem som helst kan bli full". Konstigt nog drog jag mig inte för att besöka honom på sjukhuset, men den största anledningen var att jag var tvungen att ha min medicin. Han var rar och gav mig tabletterna, som vanligt framställda på bordet. Samtalen fortsatte med "den stönande", men jag hade då fått en fin kontakt med min granne två trappor upp, och hon berättade att jag kunde spåra samtal, genom att inte lägga på telefonluren utan gå upp till henne och ringa televerket om det skulle upprepas. Visst, det upprepades en gång till och då spårade jag samtalet, döm om min förvåning då jag fick läst igenom brevet från televerket. Min läkare, verkligen, jo, hans namn, adress och telefon-nummer stod klart att läsa. För första gången gav jag utlopp för min annars innestängda ilska. Tog omedelbart taxi till sjukhuset och med skakande händer rusade jag in på läkarexpeditionen, sträckte fram brevet och skrek rakt ut. Han tog brevet, smålog, emedan han rev sönder det, och jag hotade med att gå till hans chef, men då svarade han bara. "Varsågod, jag ska berätta för honom hur sjuk du egentligen är". Nu var beviset, d.v.s. brevet borta, och vem skulle tro på mig. Förmodligen ingen. Åkte hem och isolerade mig med mina mediciner och var totalt trasig långt in i själen. Men bestämde dock, att aldrig mer kontakta honom igen. Tiden gick, och på min 21-årsdag födde jag en liten flicka. För första gången kände jag det man kallar för lycka. Ett eget barn, som aldrig nånsin skulle växa upp likadant som jag gjort. Efter en vecka var vi hemma, och jag hade fullt upp med att sköta mitt nyfödda barn. Telefonen var numera tyst från stöningar, så det fanns då ingen smolk i bägaren, frånsett den vanliga tröttheten efter en graviditet. Tyvärr, var mina tabletter som vanligt ett problem, men det var inte svårt att få tag i eftersom privata läkare skrev ut. Det hände att jag var hos flera läkare på samma dag, för att gardera mitt behov. Huvudsaken var dock, att min dotter hade det bra. Så förflöt några år, innan jag så träffade en ny man som jag kunde känna någon samhörighet med. Det var en ren tillfällighet, då jag besökte en kamrat på en mindre tillställning, f.ö. den första sedan min dotter föddes. Hade mest levt för mig själv och ett par kontakter med ett par andra mammor. Han visade en trevlig sida, så det var inte svårt att tycka om honom. Kan direkt säga att någon kärlek var det inte men en längtan efter en familj, och någon som brydde sig, det kändes trots allt lite vemodigt med ensamheten. Vad jag inte visste då, var att denne trevliga man hade alkoholproblem, men det tog ett bra tag innan jag insåg det. Han arbetade, skötte sig utåt sett, men då vi flyttat ihop, i hans hemstad 40 mil från Göteborg, krävde han att vi skulle gifta oss om jag skulle bli accepterad i hans familj. Speciellt på helgerna, då han drack, kom detta samtalsämne upp. Till slut gick jag med på det, för att göra honom nöjd. Jag hade ju lämnat min hemstad och stod här i hans bostad med min dotter och kände som ett slags tvång att gå med på hans hotfulla önskan/krav. Strax efter att vi blivit vigda, började ett annat helvete än det som tidigare passerat, och lämnat djupa sår. Misshandel, spritmissbruk ifrån hans sida, påtvingade samlag, men ändå utåt sett, en vanlig familj. Naturligtvis åt jag höga konsumtioner av tabletter, för då jag ville bort från honom och tillbaka hem, fanns ingen återvändo. Det blev ännu mer slag och törnar, dessutom framför min flickas skrämda blickar. Tre år höll detta på, slutet kom då jag var gravid, beslutade mig för att ge mig av, men tyvärr, var han med på resan, gav sig inte utan tvingade mig att fortsätta leva ihop med honom. Det fungerade fram tills dess att min son var drygt två veckor gammal, då min man i berusat tillstånd skar mig och misshandlade mig, slog sönder hela lägenheten vi då bodde i. Med grannars hjälp kom polisen, därefter socialförvaltningen. Det överlades hit och dit om jag var lämplig som mor, eftersom jag tydligen kunde ha överseende med en sådan man. Efter detta hotet om ett omhändertagande av barnen försvann min man, men ersattes av de sociala myndigheterna. Jag hade då tappat alla krafter, åt inget, enbart tabletter. Rasade i vikt hade sömnproblem, ångesten växte sig allt större och jag kände mig sjuk, och ensam. Kontaktade själv socialförvaltningen, då jag insåg att mina krafter inte var tillräckliga för barnen. De skulle hjälpa mig under en övergångsperiod. Hette det. Jag lade frivilligt in mig på det mentalsjukhus där jag tidigare vistats, det enda jag kunde be om var att få slippa min gamla läkare. Sa inte varför, men sektoriseringen hade just skett på sjukhuset, vilket innebar att jag inte tillhörde hans klinik. Då jag blivit bättre, kom nästa chock. Barnen fick inte komma hem. De var omhändertagna för samhällsvård. Efter att socialförvaltningen gjort utredningar om min uppväxt, lämpade det sig inte att jag skulle kunna återfå barnen, om jag inte kunde visa upp en annorlunda familjebild än tidigare. Ånyo, sprack mina drömmar om att få leva ensam med mina barn. Självmordsförsöken, avlöste varandra, jag var mer på mentalsjukhus än hemma. Var jag hemma gjorde jag nya försök. Totalt förvirrad flyttade jag ihop med en man jag känt sen tidigare, allt för att kunna visa upp ett hem och ett legalt förhållande. Men, så enkelt var det inte. Jag arbetade, åt stesolid ca 200mg/dag, och uppvaktade sociala sammanträden månad efter månad, men det blev alltid negativa besked. Barnen såg jag inte, då familjehemmet talat ner mig inför bägge två, blev de istället rädda då jag ringde. Mamma var en dåre, sa min dotter, det hade fostermamman sagt. Desperat gjorde jag mig med barn igen, jag kunde inte acceptera att mina barn var stulna. Men den lilla flickan jag födde i maj 1980, skulle också stå mig förlorad. Eftersom jag separerat med hennes far efter ett stormigt förhållande sökte han vårdnaden om henne och med min bakgrund, framstod det i rätten helt klart vem som var mest lämpad. Sitt eget missbruk kunde han hålla i schack. Men alla mina självmordsförsök och vistelser på mentalsjukhus var väl noterade. Sen följde en tid då sjukhuset blev mitt hem. Det året jag minns främst var 1984. Var inlagd på Lillhagens sjukhus efter överkonsumtion av stesolid. Under ca 6 veckor låg jag där, och hade en manlig kontaktman. Han var omtänksam och gjorde "allt" för att få mig att finna lite livsglädje, och med tiden var jag tvungen att försöka resa mig i min fortsatta kamp om barnen. Min kontaktman var djupt förstående, han lyssnade .... Ja, så till den milda grad, att han fick min läkare att tillåta mig permission. Det han inte berättade var: han hade lånat en nyckel av en inneliggande patient och kravet han satte på mig var att om jag ville ut, var jag tvungen att följa med honom, men säga till läkaren att jag skulle besöka en väninna. Jag gick med på detta. Efter så lång period på sjukhuset hade jag nästintill betalat vad som helst för att slippa ut. Jag hade ju då ett s.k. vårdintyg som inte gav plats för någon utegång. Fredagen nalkades och jag var inte lite nervös då jag stod nedanför avdelningen och väntade på min kontaktman. Punktligt, minns jag, klockan fem, kom han körandes med sin gula Mercedes, öppnade artigt, tyckte jag såg fräsch ut, påpekade att jag skulle få en trevlig kväll, eftersom jag dessutom hade fått nattpermission så hade jag ingen tid att passa. Vi körde mot en förort, parkerade bilen, varpå min kontaktman öppnade bagageluckan och tog med sig ett par kassar. Han påstod att vi skulle äta en god middag, och "koppla av". Vi steg in i en lägenhet som var snålt möblerad, men vad gjorde det hur det såg ut, jag var ju fri.... Han dukade upp rostbiff och potatissallad, tog fram ett par starköl, och utan tanke satt jag där tillsammans med honom och både åt och drack. Blev naturligtvis berusad, men dock inte så att jag ej minns det som följde efter en lång mat/pratstund. Han plockade fram kläder, underkläder såsom strumphållare, strumpor, trosor med en öppning fram, samt en bh. Bad först att jag skulle pröva kläderna för han ville se hur sexig jag egentligen kunde se ut, om jag klädde mig, enligt honom "på rätt sätt", aningslöst, men samtidigt lite fjantigt gjorde jag honom till lags. Kände mig påverkad av de öl jag druckit, samt kombinationen med medicinen gjorde ju sitt. Gick in på toaletten, tog på mig dessa plagg, gick ut i vardagsrummet, där han satt i soffan och avgav en vissling. Han bad mig gå ett par varv i rummet, det gjorde jag, var sedan på väg för att ta av mig kläderna, då jag började känna mig löjlig inför denna föreställningen. Men då flög han upp från soffan och sa: "Har du gett dig in i leken, så får du också vara med till slut". Glöm inte att det är jag som har gett dig frihet i kväll och det har jag fått kämpa för. Han bröt ner mig på golvet och tvingade mig till de flesta ställningar ett samlag kan genomföras på, åter såg jag min gamla läkare framför mig, hjälplös, utlämnad åt en fullständigt galen man. Han höll mig fast under nästan sju timmar, då jag kom loss rusade jag in på toaletten. Var plötsligt helt klar. Blodig, då jag hade menstruation slet jag av mig de kläder som fortfarande satt på, men plötsligt kände jag en sån avsmak för mig själv att jag helt desperat fick tag i ett rakblad, som jag skar upp mina bägge armar med. Jag straffade mig själv för att jag varit så enfaldigt dum och gått med på hans inviter. Jag hörde att det bankade på toalettdörren, men vågade inte öppna. Minns att jag satt på golvet och väntade på att få domna bort med mina blödande armar. Han fick upp dörren, och gav mig ett slag rakt i ansiktet, "Vad i h-e, sysslar du med, hur ska du förklara detta i dag då du kommer tillbaks till sjukhuset, du är verkligen sjuk, det fattar jag nu, barnsliga metoder, jag kunde ju räknat ut det. Men jag ringer direkt till sjukhuset och säger vad du har gjort och f-an tar dig om du inte håller med om det jag säger. Fattar du det! skrek han. Jag nickade. Hörde samtalet som löd: "Maritha har ringt till mig, till min bostad inatt, hon befinner sig hemma hos sin väninna har druckit och tydligen skurit sig. Jag har lovat att åka och hämta henne, så vi kommer upp om nån timma. Han beordrade mig att snabbt klä mig, sedan följde en vansinnesfärd tillbaks till sjukhuset. Där fick de sy ihop armarna med ett antal stygn, och det var inga vackra märken. Personalen tackade honom för hans hjälpsamhet, och förde mig till sängs, med ett s.k. X-vak, som satt intill mig. Jag var så förtvivlad jag vågade ingenting säga om verkligheten, utan grät oavbrutet. Mitt X-vak bad mig hålla tyst, så jag inte störde de andra patienterna, men det gick bara inte. Helt uppsvälld kring ögonen låg jag vaken fram till förmiddagen då överläkaren kom in till mig och frågade varför jag gjort detta "självmordsförsök", jag hade ju verkat relativt pigg då jag lämnade sjukhuset dagen innan. Jag svarade att jag inte visste. Att det bara kom över mig. Min kontaktman kom lite senare på dagen och hade en present till mig, som han sa. En free-style, hade han köpt, för att jag skulle kunna ligga och njuta av musik. Han frågade om läkaren talat med mig, vilket jag bekräftade. Bara om du nu sköter detta snyggt kan jag hjälpa dig bort, med ditt X-vak, har ordnat så att jag får sitta hos dig den största delen, då jag jobbar. Orkade inte tala med honom, utan låg mest och stirrade i taket. De hade ju konstaterat att jag var inne i en djup depression, och dessutom ordinerat mig psykofarmaka mot detta samt höjt dosen stesolid. Under 13-14 dagar, var jag endast uppe och duschade, låg, åt ingenting utan fick B-vitaminsprutor. Min kontaktman hade då börjat skriva brev till mig. Det visade sig att han satt på personaltoaletten och skrev dessa långa intima men ändå på sitt sätt kärleksfulla brev. Jag läste dem, där han omtalade hur skön jag var, vilken underbar älskarinna. Han ville: om han inte redan var gift och hade ett litet barn, egentligen gifta sig med mig. Men han skulle ta ut skilsmässa snarast och försöka komma överens med sin fru att hon fick bo kvar i deras gemensamma hus. Jag lade alla brev i mitt sängbord, och tänkte: den dagen jag orkar ska jag berätta för läkaren vad som var orsaken till mitt tillstånd. Efter ytterligare två månader, blev jag utskriven. Satt hemma ensam och mådde dåligt. Min kontaktman sökte mig flertalet gånger, men jag öppnade aldrig dörren. Han ville ge mig foto, som han tagit på mig i lägenheten, som enligt honom var ursexiga. Han skrev det på små lappar som han stoppade ner i brevinkastet då jag vägrade att öppna. Det gick så långt, att jag inte vågade ha radion på ifall han skulle komma, och upptäcka att jag var hemma. Tyst gick jag omkring med ett stesolidrus under en mycket lång tid. Skammens hus, tycktes det mig stå, i stället för mitt efternamn på dörren. En morgon, redan klockan sex ringde min telefon. Det var en kvinna som presenterade sig som personalassistent på Lillhagens sjukhus. Hon undrade försiktigt om jag ville träffa henne i en angelägenhet som rörde mig under tiden jag varit inlagd. Jag förstod naturligtvis inte vad jag hade för något som kunde göra henne besväret att kontakta mig, men hon förklarade att det gällde min kontaktman. Jag var helt enkelt tvungen att komma ut till sjukhuset och tala med henne. Vi bestämde tid och plats. Jag preparerade mig som vanligt med extra stesolid. Jag blev väl emottagen då jag steg in på den administrativa delen av sjukhuset. Blev anvisad en sittplats i ett konferensrum, där det också satt en man som hade nån form av chefsbefattning. De började att förhöra mig om mina känslor för min tidigare kontaktman. Jag svarade kort, att det inte fanns några känslor överhuvudtaget. Men, tydligen hade han känslor för mig, kunde kvinnan konstatera då hon tog upp ett tjugotal brev, som jag kände igen. Det var breven han skrivit till mig, som legat kvar i mitt sängbord, då jag blev utskriven. De bägge, berättade att detta var en allvarlig situation, och jag var tvungen att hjälpa till för att mannen ifråga skulle kunna avsättas. Bröt då ihop och berättade hela historien, från början till slut. Men ville inte möta honom i nåt gemensamt förhör, jag orkade inte se honom. Samtidigt berättade kvinnan att de tidigare hade letat efter mig, då de hört talas om att en läkare hade bjudit hem mig till sig, och därefter våldtagit mig. Men, då bodde jag inte i stan, utan hos min f.d. man, hade ju dessutom bytt efternamn. De kunde inte göra något åt den händelsen, efter så många år, men hade noterat vad som kommit fram. Detta handlade då om min gamla förtrogna läkare, som förutom mig hade gjort en annan kvinnlig patient gravid. Denna patient hade jag talat med i förtroende med om min upplevelse med och i samband med sitt övergrepp hade hon nämnt mitt namn (f.ö. tvingade han henne att göra abort). Nåväl, efter några timmar var "förhöret" över, jag fick besked om att min f.d. kontaktman redan hade erkänt att han känt sig "dragen" till mig, men naturligtvis berättade han inte om den händelse som hade utspelat sig. Han blev "omplacerad", vart vet jag inte, men jag såg honom aldrig mer. Efter att ha varit hemma i drygt ett år, var det åter dags att läggas in på mentalsjukhuset. Denna gång var jag så förtvivlad att jag försökte slänga mig framför en bil. Föraren och hans hustru hade kallat på polis, som i sin tur kört mig till sjukhuset. Jag var ju inte berusad så det var inte deras sak att ta hand om mig. Hamnade på en främmande avdelning, fick åter en manlig kontaktman. Stor bred och lång, ansågs väldigt duktig och visade mig en ganska hård sida. Våra samtal, bestod mest i att han talade om för mig hur jag skulle bete mig, för att klara av min situation. Han sade sig inte ha någon sympati för "självmordskandidater", utan det var bäst för mig om jag skötte mig, och gick till honom, enkom honom, om det uppstod problem, eller om jag bara ville prata. Han blev jag direkt rädd för, jag hade absolut ingenting att säga till honom tyckte han var mycket obehaglig, och det räckte att jag hörde hans tunga steg i korridoren för att jag skulle bli övernervös. Under de fyra månader jag låg inne (då med LSPV) hade jag inte någon gång själv tagit kontakt med honom, men då jag kände mig starkare så började jag så smått att tala med honom, märkte då en förändring i hans som han sade "sitt sätt att arbeta på", han blev mjukare och berömde mig för min kamp som var ganska slagkraftig. Genom min överläkare och kontaktman blev jag så försöksutskriven. Skulle naturligtvis veta att så fort det hände något, eller jag gjorde mig illa så hade de rätt att återföra mig till sjukhuset. Men aldrig, tänkte jag, där fanns livsfarliga patienter som satt och skröt om både misshandel och mord, kastade nidord efter mig osv. Beslutade att ta kontakt med någon förening, då jag blivit utskriven, för att inte fortsätta min sedvanliga isolering. Men precis innan jag skulle lämna avd. kom det fram en kille som var sjuksköterska, och undrade om jag ville vara med och bilda ett nytt RSMH i Göteborg. Jag hade fördrivit tiden med att skriva mycket i den interna sjukhustidningen under min vistelse och han tyckte jag kunde uttrycka mig så bra samt att jag kunde bli en resurs för föreningen, med så lång "vårderfarenhet". Jag blev glad över att bli tillfrågad, och svarade omedelbart ja. Vi, d.v.s. jag och fyra till, startade RSMH-Livet i GBG. Det kändes skönt att ha den kontakten och samtidigt få utlopp för mitt skrivande. Jag fick många möjligheter att gå på olika kurser. Snabbt fick jag värvat medlemmar och var snart ute i skolorna och informerade om mentalvården, hur man kan hamna i vårdcirkeln, och varför. Det var underbart för mig att känna mig uppskattad och omtyckt, där jag stod och berättade om mig själv, om mina upplevelser, under alla år. Vissa känsliga episoder lämnade jag därhän. B.la alla övergrepp, både sexuella och medicinska. Skulle på en informationskurs över en helg, detta var drygt en månad efter min utskrivning. Jag var i full färd med att packa, då telefonen ringde, klockan var 23.00. Blev lite nervös, vem ringde så sent, skulle kursen vara inställd, tänkte jag då jag lyfte på luren. Nej, det var min kontaktman, som något irriterat undrade varför jag inte hört av mig, som bestämt. Jag svarade uppriktigt, att jag varit i full gång med föreningen och det kändes bra för mig. Det hjälpte mig bättre än att besöka eller ringa sjukhuset. Sedan kändes det viktigt för mig att hela tiden vara sysselsatt, med något annat än bara mig själv. Jag hade fått många fina vänner inom föreningen och jag ansåg att vi tillsammans stöttade varandra bättre än den vård som kunde erbjudas mig på sjukhus. Men, han nöjde sig inte med det utan krävde att vi skulle träffas, så att han fick levande bevis för att jag talade sanning om mitt tillstånd, samt att det "fanns en lag", som sade att då man bara var försöksutskriven skulle man ha kontakt med sin kontaktman, tills dess vårdintyget blev avskrivet. Jag trodde givetvis på honom, men omtalade att jag följande morgon skulle resa iväg, så tidigt som 06.00, ty, han ville vi skulle träffas samma kväll. Jag förklarade att det var för sent, att jag var tvungen att sova några timmar. Han bestämde då istället, att vi skulle träffas måndag eftermiddag. Sedan undrade han lite skämtsamt om jag kunde komma över till honom, eftersom han bodde i personalbostäderna som låg i anslutning till sjukhuset, och ta med mig en sax för han behövde klippa sig. Då jag var frisör, kunde han lika väl betala mig, som att åka in till stan. I hastigheten och med en snabb titt på klockan svarade jag, ja. Helgen blev precis som jag förväntat mig, det var roligt att träffa förenings- medlemmar från hela landet, vi hade lektioner halva fredagen, hela lördagen, halva söndagen, tills det var dags att ta tåget tillbaka hem. Vi lärde oss en del om b.la. kommunikation människor emellan, och lite talteknik, då man blev ställd i offentlighetens ljus. Mycket små, men tänkvärda begrepp. Överlycklig med lite mer kunskap i bagaget åkte jag hem. Måndagen, denna helvetes måndag, jag ångrade att jag lovat min kontaktman att besöka honom. Jag tyckte mig ha så mycket kraft och vilja till att försöka både förändra och informera allmänheten om min "nyvunna "kunskap. Jag kände mig stark. "MEN ETT PAR TIMMAR KUNDE JAG OFFRA". så jag infann mig prick kl.16.00 hos min kontaktman. Han bodde i ett rum i en korridor, kollektivt med andra anställda. Då jag kom in i foajen, hördes det röster nån trappa upp. Jag hörde min kontaktmans dova stämma, tränga igenom de övrigas. Gick upp och ett brett leende mötte mig. Det satt tre manliga för mig okänd personal, tillsammans med den "dovstämmiga". De satt och åt och drack. Jag blev ombedd att sätta mig, de skulle snart vara klara så vi kunde sitta i lugn och ro och tala. Tyckte det var underligt att han drack alkohol, samma dag vi hade bestämt möte. De övriga droppade av, och snart var vi ensamma. Vi gick in i hans rum, och satte oss ner på varsin stol, med ett litet soffbord emellan. Jag undrade om jag skulle klippa honom som han frågat, men det var ingen brådska, "det roligaste var ju att få se mig". Han undrade var det var för slags förening, vad jag hade för "vettig" uppgift att fylla där eftersom jag verkade "så upptagen". Förklarade så gott jag kunde, och med den respekten (eller var det rädsla) jag kände inför honom, gjorde jag föreningen mindre än den egentligen var. Jag ville inte deklarera alltför stort, då jag var rädd för att han skulle trampa ner mitt lilla självförtroende, som jag hade byggt upp. Efter nån timma blev han förändrad. Han bad mig att sätta mig på hans säng. Men jag vägrade, tyckte jag satt bra på stolen, och ursäktade med att jag hade lite bråttom hem, "finns inget som heter bråttom," viskade denna nästan två meter långa, bredaxlade man. Tog tag i mina armar, bakifrån, hävde ner mig mot sin säng, tog ena handen framför munnen, höll mig stadigt fast med den andra, runt min handled. Fick enkelt ner mig på sängen, och vältrade sig över mig. Jag kunde inte skrika, då han pressade sitt huvud över mitt ansikte och med sina stora händer fumligt plockade av mina jeans. Kan inte uppskatta tiden, men under ett par timmar gjorde han alla försök att lyckas genomföra ett samlag. Det gick inte, då han antagligen druckit för mycket. Han hotade mig, om jag öppnade munnen, så skulle det bli ännu värre, och förresten, de andra skulle inte bry sig om, de var ju vana vid att de patienter som kom dit, visste vad det var frågan om och fick därmed skylla sig själva. Chanslös igen, kunde det vara sant. Han var tvungen att ligga med mig, förklarade han. Hans krav var att vi skulle ta en taxi hem till mig, och där skulle han inte misslyckas. Bara jag gjorde som han sa, så skulle han inte vara hårdhänt. "Du är ju van vid sånt här, så spela inte oskyldig". Jag tänkte: Visst, taxi var räddningen, där kunde jag be om hjälp, så jag lurade honom att gå med på det han krävde. Men, då han ringt efter taxi, förklarade han att om jag sade något i bilen, skulle han se till så jag blev "mig själv, igen". Inlagd på sjukhuset där ingen skulle tro på min berättelse om honom, han skulle se till att jag inte fick en chans att fortsätta med föreningen, och till sist, "Du vill väl fortsätta att leva"? Tyst som en mus åkte vi taxi till min bostad, jag hoppades, eftersom han hela tiden drack, att han skulle bli trött och somna, för då skulle jag kunna rusa ut från min lägenhet och kalla på hjälp. Istället blev han piggare, och fick in mig i mitt sovrum, där han genomförde ett samlag. Efter det höll han fast mig, för att jag inte skulle kunna rusa ut. Han började att flimra med ögonen på ett underligt sätt, och sade hest: "Du måste fort åka hem till min bostad och hämta en injektionsspruta" och sen sa han något namn på en ampull, "Jag är diabetessjuk och är tvungen att ha detta omedelbart". Livrädd och i trance åkte jag hem till hans rum, hämtade snabbt det han bett mig om och fort tillbaka Han tog sin spruta och blev "sig själv" igen efter en stund. Därefter tog han på sig kläderna och for hem. Ringde omedelbart sjukhuset, då han lämnat min lägenhet, och berättade där vad som hänt. Men de brydde sig inte. Vi tar inte ansvar för vad personalen gör på sin fritid, ta upp det med din läkare så får ni komma överens om vad ni ska göra. Men, herregud, jag har blivit våldtagen. Ingen lyssnade. Ringde då fortfarande helt slut och upprörd till den kvinna som var personalassistent och bad henne hjälpa mig. Visst, hon skulle undersöka saken. Kontaktade även min kurator på sjukhuset och omtalade händelsen/övergreppet. Samma dag, blev jag åter tvungen att lägga in mig. Jag var så trött, och min tidigare korta tid av livsglädje var helt bortblåst. Min kontaktman, blev "tillfälligt avstängd", redan denna dag. Trots övergreppet lade de in mig på "hans avdelning". Där fanns minsann ingen sympati. Nej, personalen undvek mig, jag satt ensam. Då jag försökte tala med någon, nonchalerade de mig helt. De tyckte jag ställt till det tillräckligt. Åter kom alla gamla minnen upp, precis som en filmatisering i min hjärna. Jag hade nu alltså ingen att tala med, men fortfarande var jag intagen under LSPV. Jag fick mediciner som gjorde att jag sov nästan dygnet runt. Fick ändock, via min kurator kontakt med polisen, som höll mig i förhör under en hel förmiddag. Det var mycket laddat, då jag inför den kvinnliga förhörsledaren i detalj skulle redogöra för vad som hänt, och gång på gång bröt jag ihop. Men redogörelsen räckte för ett bevis mot att det handlade om ett övergrepp, och ansvarsnämnden m.fl. blev inkopplade för att utreda det hela. I samband med utredningen, sade min kontaktman upp sin anställning, och flyttade från stan. Polisen sade att han var anhållen i sin frånvaro, men han var borta. Någon trodde att han var utomlands, någon annan att han gömde sig. Men efter allt arbete som lades ner, så tyckte min läkare att jag i mitt skick och tillstånd inte skulle föra saken längre, med risk för min hälsa. Min hälsa, jag hade ingen sådan längre. Åter blev jag utskriven, vill nämna att jag fortfarande vid sidan av föreningen kämpade med en annan förening (RFFR) (riksförbundet för familjens rättighet), för att få hem mina barn, men fortfarande utan resultat. Istället fick jag besked om att barnen skulle ha sin fortsatta uppväxt i familjehemmet. Då bestämde jag mig för att ta mitt liv, långt bortom all "hjälp". Midsommarafton då alla var uppklädda, satt jag i mitt kök, med en dunk fotogen på bordet. Helt beredd att en gång för alla lämna detta helvetiska jordeliv. Mitt ansikte hade fått andra drag, då jag såg mig i spegeln. Jag såg ju nästan död ut redan. Bodde i ett hyresområde där balkongerna låg i anslutning till varandra, jag hörde festerna som pågick runtomkring. Det var en uppslupen stämning, men hos mig var det en annan. Jag hällde fotogenet rakt över bröstet och tände på. Det enda jag kommer ihåg, var att jag tog mig ut på balkongen för att hoppa. Vaknade nåt dygn senare, på Sahlgrenska sjukhusets brännskadeavdelning, med ena sidan av min överkropp sönderbränd. Jag förbannade läkaren som stod vid min sida, för att de inte lät mig få dö. "Du ska vara glad över att din granne hoppade över till din balkong och hjälpte dig istället", var hans kommentar. Sju månaders vistelse på brännskade-avd/plastikavd. följde med transplantationer för att lappa ihop mig - till det yttre. Naturligtvis hade jag ett X-vak, under hela tiden. Mest sängliggande då de tagit hud, ifrån låren, låg jag och funderade över hela min bakgrund. Varför? Frågorna, som inte fick något svar avlöste varandra. så jag blev "mig själv, igen". Inlagd på sjukhuset där ingen fick umgås med de andra patienterna, som låg inne för "olycksskador". Jag var så dum att jag åsamkade mina själv, sades det. Efter alla operationer var jag klar för att åter föras till mentalsjukhuset. Åtta månader fick jag vistas där. Många gånger försökte jag att ta mitt liv inne på avdelningen. B.la. försökte jag att svälja glödlampor, satt vid ett tillfälle en halv natt och skruvade upp fönstret i mitt rum med en nagelfil, men det uppdagades. Trots att det skulle vara en omöjlighet att få upp fönstren gick det alldeles utmärkt att efter många timmars "jobb" skruva bort två små skruvar och ta loss handtaget. Dagen efter denna händelse byttes alla fönster ut, på avd. Denna avd. låg sju trappor upp. Var förtvivlad dels för att jag inte kunde ta mitt liv samtidigt som jag kanske ibland kände en viss lust till att leva. Flyttade ifrån kommunen då jag blev utskriven, till en mindre kommun och ort. Det innebar att om jag skulle bli "sjuk" igen tillhörde jag i så fall landstinget och skulle inte behöva konfronteras med det "gamla" mentalsjukhuset igen. Jag arbetade som hemsamarit, samtidigt som jag gjorde tafatta försök att få kontakt med mina barn, vilket var omöjligt. Dagarna gick, jag blev lite uppmuntrad av att kunna hjälpa dessa gamla tacksamma människor, med min lilla styrka. Det höll mig åtminstone på benen. Började så småningom att tänka på en vettig utbildning. Kände mig resurslös, då jag var på arbetsförmedlingen och undersökte mina möjligheter. Det tycktes som allt var fråntaget mig. Kampviljan var så försvagad och alla diagnoser som ställts mig, gick jag minutiöst igenom. Läste all litteratur om dessa sjukdomar, och tyckte till slut att jag kände igen mig i samtliga. Beslutade dock, att försöka bli skribent, då jag under alla år, skrivit mycket omkring mentalvård och socialvård. Chanserna kanske inte var så stora men, samtliga insändare som jag skickat runt till olika tidningar publicerades. Så, varför inte. Jag hade en liten kontakt med min familj. Min farmor. Henne minns jag, var den trygghet jag hade som barn då jag bodde hemma. Vi hade till och från en öm och fin kontakt. Jag besökte henne, ringde till henne och hela tiden var hon orolig för mig, men jag uppmuntrade henne till att jag alltid hade det bra. En kär väninna hade jag också, vi hade likartade problem, så svårigheterna var det som höll ihop oss många gånger. Vi ringde varandra! Ibland grät vi ibland skrattade vi. Ungefär samtidigt som idén om utbildningen slog rot, blev min farmor sjuk och lades in på sjukhus, själv fick jag problem med upprepade underlivsinfektioner, som betydde att jag var sjukskriven en del för dessa. Min väninna skilde sig, och fick stora problem med sig själv och sin då 17-åriga dotter. Hon ringde mig ofta och talade om att ta sitt liv. Jag kände mig skir inför dessa problem och framförallt maktlös, då det gällde att ge goda råd och muntra upp. Med två dagars mellanrum gick de bägge bort. Först farmor, som stilla somnade in på sjukhuset, sen min väninna som under dramatiska omständigheter hängt sig i badrummet i sin bostad. Detta var gränsen.... Sammanbrottet var ett faktum. Min väninna ringde mig samma dag, denna hemska mardröm utspelade sig. Hon bad mig komma hem till henne, men tyvärr, jag var ju sängliggande och hade värk. Kunde inte ens ta mig till affären själv. Dagen efter ringde jag henne, varpå hennes dotter svarade att "Mamma har hängt sig". Dottern var så chockad att hon tog det hela lugnt, emedan jag fick en chock och skuldkänslor, för att jag inte hört hennes rop på hjälp. Hon hade ju så många gånger sagt att hon skulle ta sitt liv... Vi hade f.ö. träffats på landstingets mentalsjukhus S:t Jörgens sjukhus, från början, och därifrån byggt upp vår kontakt. Hon fick många behandlingar b.la. el-chocker, som hon inte blev bättre av, hon fick dessutom ett licenspreparat Zelmid, ett antidepressivt medel, som bara att fåtal patienter behandlas med idag, eftersom biverkningarna på dessa b.la. ger förändrad blodbild, muskelinflammationer som i de flesta fall leder till invaliditet. Jag minns att då hon fick denna medicin, det var då hon började tala med mig om sin livströtthet. Själv fick jag samma preparat, då jag under ett par tillfällen legat inne. På mig verkade medicinen fungera. Min väninna byggde upp sin tillvaro och som en sista utväg var det endast Zel. Vi hade bestämt att jag skulle åka hem till mitt x-vaks kolonistuga, vilket jag gjorde tidigt en förmiddag. Han bjöd in mig, visade mig runt bland sina instrument, vi talade med varandra som jag då trodde att "normala" människor gjorde. Det fungerade fint. Han bjöd mig på hembryggt vin, vilket gjorde mig lite upprymd, men inte berusad. Jag var noggrann, om jag nån gång drack, vis av skadan alkohol/medicin ihop. Kvällen närmade sig och jag kände just då, att jag inte ville åka tillbaka till sjukhuset. Det kändes så fint att sitta med levande ljus och höra X sjunga och spela. Ringde och bad om förlängd permission och fick löfte om att vara borta tills dagen efter. Gick och lade oss på natten, han rörde mig inte. Därför kände jag mig trygg. Han hade motsvarat mina förväntningar. Morgonen därpå tog jag min medicin som jag haft kvar sedan gårdagen, och eftersom jag hade sån morgonångest gick jag och lade mig igen, för att invänta medicinens verkan. Då plötsligt känner jag hans händer. Smekande och uppfordrande med tysta krav, om att han ville vara tillsammans med mig. Jag kände det som om jag krympte ihop, och blev bara mindre och mindre. Sa inte emot, direkt, men då han gick för långt, bad jag honom att sluta. Men jag stod i nån form av tacksamhetsskuld till honom, så jag kände mig tvingad att låta honom få som han ville. Men jag mådde mycket illa. Om än han inte var av den karaktären i sitt sätt att ta i mig som de övriga, så var det ändå samma genomgripande upplevelse. Plötsligt bankar det på hans dörr, som han vägrar att öppna. En kvinnoröst skrek "Öppna, annars slår jag in fönstret. Han öppnade inte, men, dörren var inte låst, så strax därefter rusar det in en kvinna med en baby i sina armar. "Jag visste det, det var här du var. Hon tog bebisen, och slängde emot mig där jag låg nästan naken under täcket och skriker. "Det måste vara dig som han har talat om, din sjukhushora, han är tillsammans med mig, bor hos mig, är far till vårt barn, hur kan du?" Därefter följde ett handgemäng dem emellan, hon slet ner tavlor från väggen och kastade vilt omkring sig. Där satt jag med en skrikande baby i famnen och var helt lamslagen av hela händelsen som utspelade sig. Han hade lurat mig på ett fascinerande sätt. Kolonistugan hade han hyrt för att kunna träna i, så att mamman och barnet skulle ha lugn och ro. Han åkte dit bland, endast för att utöva sin musik. Efter nån timma försvann kvinnan med orden. "Du kan komma hem och packa dina saker och sedan försvinna fort igen". Efter det hon lämnat huset, försökte han att förklara att det faktiskt var som hon sagt. Han var dessutom halvt sjukskriven för nervösa besvär, som han fått i samband med att han hade slutat att röka hasch. Han praktiskt taget kollapsade framför mina ögon, och min rädsla visste inga gränser. Det enda jag visste och måste, var att snabbt återvända till sjukhuset. Där berättade jag allt, för min läkare och återföll sedan tillbaka i mitt egentliga tillstånd. Därefter kontaktade läkaren Lars-Arvid Frithiof, Socialstyrelsen, för jag kände mig utnyttjad och var utnyttjad. Det var trots allt jag som var patient och därmed borde mitt X-vak veta gränsen för privatliv och yrke. Att spela på en halvt nerdrogad patients känslor, som omöjligtvis kan ta ställning till ett normalt känsloliv, är inget ringa brott. L-A Fritiof kom efter anmälan från min läkare ner till GBG, och vi hade ett långt samtal. Där noterades mina uppgifter samtidigt som mitt X-vak, som blivit avstängd från sitt arbete, fick avlägga sitt handlande. Dock ändrade han historien, till sin fördel, men för hans del hjälpte det föga. Han beklagade sig, för att han nu förlorat arbete, familj och sin heder. Kände mig som ett objekt, min läkare förbjöd mig att fortsättningsvis ha någon manlig kontaktman/extravak. Jag var ytterst nöjd. Jag tog av de mediciner som bjöds och sjönk in i min egen värld. Konstigt nog hittade jag ut ifrån det mörka hålet också och började sakta kämpa för mitt tidigare mål - att bli skribent. Efter mycket letande fick jag ett praktikjobb på KF Länkens tidning i Göteborg. Sex månader arbetade jag bland, och med missbrukare. Hade hand om en stor del av alla förekommande arbeten på en tidning. Tog egna initiativ, gjorde egna reportage. Tyckte det gick bra, tyckte det var mycket stimulerande. Tidningen blev en tidning som någon uttryckte sig. Men alla års förnedring gick inte att sudda bort. En skugga tycktes alltid finnas bakom ryggen på mig. Jag mådde aldrig bra, förutom då jag arbetade. Då gärna långt in på nätterna. Min stesolid som följt mig under alla år hade jag fortfarande som min trygghet. Tillfälligtvis gifte jag om mig med en ytlig kontakt. Där förekom ingen kärlek, utan mer än rädsla för att vara ensam. Det äktenskapet höll i ca 5 månader men fungerade inte. Min man ansåg mig sjuk och vid ett par tillfällen var jag hastigt inlagd för överdosering. Träffade helt apropå en man jag lärt känna under min uppväxttid. Då jag var 15 år. En fin kille, som alltid tog emot mig då jag lyckats rymma från de institutioner jag då passerade. Han var några år äldre än mig men då vi träffades, hade det gått fem år sedan vi sist sågs. Jag var lite småförtjust i honom redan som ung, men nybränd av alla minnen så visade jag ingenting utan var bara kompis. Så även han. Det var han som fick mig att inse (utan ord) att jag skulle skilja mig. Jag kände hur fel allt var och hur förvirrad jag själv var. Den skilsmässan gick ganska smärtfritt. Jag fick bo hemma hos min kompis, tills dess jag hade skaffat bostad. Han arbetade inte i Göteborg, utan var borta under veckan, så jag fick ha bostaden för mig själv. Men som en slags tyst överenskommelse tedde det sig helt naturligt att vi flyttade ihop. Jag hade nyss avslutat mitt praktikarbete och gick hemma på dagarna. Det var ensamt och jag kände mig isolerad. Mitt människovärde fanns inte kvar, min självkänsla var i botten. Jag berättade för min numera fästman hur det var och eftersom han kände till mina uppväxtförhållanden förstod han att efter allt som hänt att det var svårt att se någon riktig glädje i någonting. Han visste däremot inte om min höga konsumtion av stesolid som var uppe i ofta 30 stycken/5 mg/dag. Det var mitt sätt att orka överleva. Hade jag inte tabletter använde jag mig av öl istället. Det märktes ju däremot, och det var inte med blida ögon han såg på detta drickandet. Fallet kom även i detta förhållandet. Efter några månader orkade inte heller han med. Men på något sätt höll vi ihop och krånglade oss igenom en vigsel, förrättad av en bror till mig som är präst. Han hade jag haft lite kontakt med, det var vid mina barndop och vigslar som vi träffades. Jag hade fortfarande kontakt med min läkare på S:t Jörgen, fick medicin av honom och ringde ibland. Efter vigseln kom min man och jag överens om att flytta till landet. D.v.s. hans ursprung låg långt upp i Norrbotten, där han även ägde en fastighet. Men kanske det skulle fungera bättre om jag kom så långt ifrån stan som möjligt. Vi planerade denna flyttning och jag såg verkligen fram emot att lämna Göteborg. I mars månad (vi gifte oss i januari), föll jag samman igen och min man följde mig till sjukhuset, det "gamla" mentalsjukhus där jag kunde varenda vrå. Jag blev inlagd på en psykosavdelning, och där fick jag stanna under strikta förhållanden. Jag var då abstinent efter stesoliden, samt kände mig olycklig och deprimerad. Fick åter en ny överläkare som skulle ställa en "diagnos". Efter ett samtal med honom som varade i omkring en kvart såg han överlycklig ut. Genom att han via ett frågeformulär, kunde konstatera att jag led av micropsykoser. Men det fanns medicin mot detta tröstade han mig. Fluanxol var ett preparat man kunde tänka sig. Jag kände hur paniken sköljde över mig. Hade det verkligen gått så långt, att jag hamnat i ett psykostillstånd. Jag tog emot medicinen under vild protest då jag fick information om att man även kunde få denna medicinen, som är ett depåpreparat injicerat. Jag är ju livrädd för sprutor. Efter ett par dagars användning av medicinen kände jag mig dåsig och hade svårt för att prata. Det var som om jag levde i ett slags rus. Jag talade med läkaren om detta som då i stället bytte ut denna medicin mot Cisordinol. Det var ju precis samma medicin, lika dåsig och vilsen blev jag med den. Min man var uppe och hälsade på mig. Idag har jag mycket vaga bilder av de besöken. Min man hade ju undrat vad de gett mig. Inte heller han kände igen mig. Jag gjorde saker som i ett förvirrat tillstånd, låg med en inneliggande patient i duschrummet. Det var fruktansvärt, men just då hade jag inte nån kraft att säga vare sig ja eller nej. Allt föreföll så overkligt för mig. Jag hade här insett att jag numera var galen. Jag berättade för min man vad som hänt i duschen, varpå han reagerade så våldsamt över att det inte fanns någon tillsyn av patienterna, så han beställde tid hos min läkare för att gå igenom händelsen och medicinen. Tyvärr, då min man tagit sig ledigt från jobbet och satt utanför läkarexpeditionen och väntade fick han besked om att min läkare var ledig den dagen. Hur kan man ge en person tid, utan att vara där? Till slut fick han dock träffa klinikchefen ett par minuter som endast kunde förklara med tunna ord vad diagnosen micropsykoser stod för. Jag slutade med medicinen, inte officiellt, utan spottade ut tabletterna då jag fick dem, och kände mig genast klarare, men med vetskap om vad jag hade gjort under "ruset", kände jag att det enda för mig var att skriva ut mig. Samma dag jag skrev ut mig fanns min man vid min sida, inne hos läkaren. Jag berättade att min man visste om vad som hänt mellan mig och den manlige patienten. Läkaren säger då: "Sånt talar man inte med sina anhöriga om, det som händer inne på en avdelning kan leda till så mycket tråkigheter. Det är sånt man glömmer då man kommit hem." Vi blev lika förvånade över denna kommentar bägge två. Han skrev ut 800 fluanxol, 300 stesolid, 300 rohypnol. På mitt recept stod att läsa mitt namn och min mans personnummer. Då han sjukskrev min man för att han skulle kunna vara hemma och stötta mig, stod det att läsa hans namn med mitt personnummer på läkarintyget. Jag var ju långt ifrån bra, då vi strax efter flyttade till Norrbotten, men det kändes som en viss befrielse att lämna stan. Det gick bra ett tag men att anpassa sig 140 mil hemifrån, framstod som näst intill omöjligt för min del. Visst, vi hade det bra, men som bekant florerar det mycket ensamma män i glesbygden som inte många stunder lämnade oss ifred. Det gick alltså inte med alla dessa påhälsningar. Det blev slitningar emellan oss, och vi beslutade att min man skulle fara ner till Göteborg ett tag och arbeta så att jag i lugn och ro kunde tänka efter hur jag ville ha det. Efter att han åkt blev det om möjligt ännu mer besök. Jag började för nån vecka vara med på deras fester. Men det fick ett snabbt slut. Jag var absolut inte den rätta till att leva ett sånt liv. Min ångest stod som en pelare framför mig. Men denna gången skulle jag inte misslyckas. Jag hade fått en bil av min man som blev föremålet denna gång. Jag stoppade mig full av tabletter som jag sköljde ner med öl. Tog bilen och körde. Jag minns att jag mötte en vit bil på motsvarande sida av körfältet och att jag lät den passera innan jag tryckte på gaspedalen svängde mot höger, blundade släppte ratten och körde rakt ut. Fick höra senare att jag flugit 12 meter och åkt ut genom bakluckan på kombibilen. Skadorna var glassplitter och brutna revben. Blev inlagd på psykiatriska i Piteå ca en vecka innan jag åkte hem. Inte heller det lyckades! Flyttade ner till Göteborg och min man igen och vi försökte att rädda vårt äktenskap som då verkligen var söndertrasat. Grunden var dels min bakgrund och konsumtionen av alla de preparat jag ätit genom årens lopp. Vi lyckades bo ihop några månader, sedan slut. Inte känslorna, men kraften. Nu är jag då framme på våren 1989. Mitt hem: Lillhagens sjukhus. AKUT-avd för alkoholmissbrukare. Med en förbrukning av stesolid och rohypnol som var häpnadsväckande stor, skulle jag vistas på en akutavdelning för att avgiftas. Det är ju faktiskt inte samma behandling att avgifta alkohol som att avgiftas från dessa beroendeframkallande preparat. Det tar dels längre tid och ger helt andra abstinenssymptom än alkohol. Det borde varje läkare inse. När man ser människor komma och gå oavbrutet, oftast samma patienter, ter det sig omöjligt att sluta med något preparat. Bara miljön (eller den förvaring jag anser att det är) kräver medicin, för att man ska orka stå ut. Visserligen förekom det ett par andra patienter med liknande problem som mig men det hjälper ju inte. Mycket märklig behandlingsmetodik, då man inte vare sig ser eller hör personalen på en akutavdelning. Jag fick uppleva många tragiska syner. B.la. en kvinna som hängde i duschen med en tonåring som extravak. Han stod endast och ropade på hjälp. Men det tog ändå en bra stund innan övrig personal uppenbarade sig. Jag blev nerslagen av två patienter på denna avdelning men ingen åtgärd vidtogs. Först då samma patienter gick på personalen blev de omplacerade. Jag bad efter ett av dessa övergrepp att få bli utskriven men istället fick jag ett vårdintyg. I vanlig ordning med x-vak. Jag kallades för s-risk.(suicidrisk). Visst jag blev en s-risk, då jag inte orkade möta alla dessa olika personer som sprang och jagade mig överallt. Under högsommaren fick jag inte ens gå ut på balkongen, för att få luft, utan var inlåst hela tiden. Manliga x-vak kom och gick, trots att jag var förbjuden till att ha detta. Ingen brydde sig, ingen lyssnade. Jag hade gott om tid att tänka och efter drygt 20 år inom den s.k. psykiatriska vården är det ingen större förändring. Möjligtvis har det dykt upp fler namn på de olika tillstånd man anses befinna sig i. Idag anses jag vara ett Borderline fall, vilket jag senast av läkaren fick höra, att det var den svåraste psykiska sjukdom att bota. Så skall jag tro på vad läkare säger till mig och den "uppfostran" de har gett mig, skulle det inte finnas något hopp. Men jag kämpar och kommer aldrig att ge upp, oavsett vad som händer ska jag aldrig mer söka mig till ett mentalsjukhus. Skulle jag mot all förmodan behöva hjälp, ska jag följa Lars-Arvid Frithiofs råd. Gå till öppenvården. Ingen kan nånsin ersätta de förluster och den förnedring som har pågått i snart 27 år. Vem kan ersätta mina barn? Ska jag följa socialförvaltningen eller mentalsjukhusens råd? Skaffa dig en hund, eller sysselsätt dig med något "du" tycker är vettigt. Försök att se framåt, det som har hänt, går inte att förändra idag. Nej, knappast imorgon heller. Det går aldrig att förändra så länge läkare har makt att styra människor åt det hållet som passar dem bäst eller sätta in de enklaste åtgärder för att undvika konflikter. Godtyckliga bedömande som ingen kan ändra på, då bedömningen står nedpräntad i en journal, där olika människor med egen signatur skriver under. De misstag som gjorts med eller utan kunskap kan man aldrig ändra på. Skuggan är allt för mörk. Man måste själv bekämpa den orättvisa och de vanvettiga handlingar som görs inom någonting som kallas för psykiatri.