Thomas Szasz om psykiatrin: Den sista statligt sanktionerade inkvisitionen

Pressmeddelande KMR
Jul 29
6 min read

Updated: Jul 30

Thomas Szasz betraktas av många som en av 1900-talets främsta försvarare av individens frihet och mänskliga rättigheter inom psykiatrin. Hans konsekventa försvar av självbestämmande och motstånd mot statligt sanktionerad tvångsvård har gjort honom till en av de mest inflytelserika människorättsrösterna på detta område. Hans kamp handlade ytterst inte om diagnoser, utan om människans rätt att äga sitt eget liv, sina egna tankar och sin egen kropp. Därför var han med om att starta KMR – Kommittén för Mänskliga Rättigheter (CCHR i USA) för 56 år sedan.

”Psykiatrin är den individuellt mest destruktiva kraft som har påverkat samhället under de senaste 50 åren.”

– Psykiatriprofessor Thomas Szasz

När den ungersk-amerikanske psykiatriprofessorn Thomas Szasz 1961 gav ut klassikern The Myth of Mental Illness (Psykisk sjukdom en myt) kastade han en handgranat rätt in i den moderna psykiatrins vardagsrum. Den har fortfarande inte slutat explodera. Han ställde en fråga som ingen egentligen lyckats besvara:

”Hur kan man behandla en sjukdom som ingen kan visa finns?”

En hjärntumör kan ses. En lunginflammation kan bestämmas. Diabetes kan mätas. Men "schizofreni", "ADHD", "bipolär sjukdom" eller "personlighetsstörning" definieras fortfarande genom diffusa beteenden, känslor och tolkningar – inte genom objektiva laboratorietester eller patologiska fynd. Dessutom har de röstats fram – genom handuppräckning.

Som Szasz säger: "I medicinen söker man efter sjukdomen. I psykiatrin söker man efter avvikelsen."

Han menade att psykiatrin hade blivit ett modernt system för social kontroll där människor kunde berövas sin frihet utan att ha begått något brott. Ingen annan medicinsk specialitet har denna makt. En hjärtläkare kan inte spärra in en patient som vägrar behandling. En kirurg kan inte tvinga någon att opereras. Men psykiatrin kan fortfarande, med statens hjälp, låsa in människor, ge dem läkemedel mot deras vilja och även elchocker.

Om en kirurg gjorde samma sak skulle det kallas misshandel. När psykiatrin gör det kallas det vård.

Men de flesta psykiatriska diagnoser ställs fortfarande genom tolkningar och beteenden – inga medicinska tester. Två psykiatriker kan bedöma samma person olika – men båda anses ha rätt. Som patienterna brukar uttrycka det: ”En ny diagnos för varje ny psykiater!”

För Szasz var detta inte bara dålig vetenskap. Det var en fråga om frihet.

Han brukade säga att den moderna staten hade ersatt prästen med psykiatern. Förr syndade man. Nu har man en diagnos. Förr gick man till bikt. Nu går man till behandling.

Psykiatrin har ersatt religionen och Prozac oblaten – men inga blir frälsta.

Språket har förändrats. Makten består.

"När varje mänskligt problem får en medicinsk etikett blir läkaren samhällets nya domare."

"Vetenskap söker sanningen. Ideologi söker lydnad. Problemet uppstår när den ena börjar uppträda som den andra."

"Ju fler diagnoser ett samhälle behöver, desto mindre tolerans har det för olikheter."

"Den farligaste diagnosen är den som staten tror mer på än människan själv."

Det var därför Thomas Szasz 1969 var med och grundade Citizens Commission on Human Rights (CCHR) 1969 i New York. I Sverige känd som KMR – Kommittén för Mänskliga Rättigheter år 1972. Syftet var att granska den makt som psykiatrin fått över mentalpatienter. Han själv var verksam psykiatriprofessor i New York.

KMR/CCHR började med att Szazs tillkallades för att hjälpa en familj vars familjefader blivit inspärrad på psyket. Psykiatrikerna menade att patienten pratade ”gibberich” (svamlade). När den ungerskfödde Szasz pratade med patienten fann han ut att patienten pratade ungerska. Han frisläpptes omedelbart. Szasz har varit aktiv i CCHR sedan dess fram till sin död 2012.

Syftet med CCHR/KMR var att utsätta psykiatrin för samma granskning som all annan makt.

Med Thomas Szasz ord:

Demokratiska samhällen granskar polis, domstolar och regeringar.

Varför skulle just psykiatrin stå över kritik?

”Det är inte farligt att ifrågasätta psykiatrin. Det farliga är ett samhälle där psykiatrin inte längre får ifrågasättas.

”Psychiatric Times instämde med Szasz den 6 januari 2022: "Kritik av psykiatrin är nödvändig och viktig, och kommer att fortsätta att vara det, och psykiatrin kan bara avfärda den på egen risk.

”Thomas Szasz var kraftig motståndare till barnpsykiatrin. Under ett middagstal vid KMR/CCHR:s årskongress i Los Angeles sa han:

"När jag började på läkarutbildningen för sextio år sedan fanns det bara en handfull psykiska sjukdomar. Jag tror att det inte fanns fler än sex eller sju. Nu finns det över trehundra. Och nya 'upptäcks', enligt uppgift, varje dag.

Att ge ett barn en etikett som psykiskt sjuk är stigmatisering, inte diagnostik. Att ge ett barn ett psykiatriskt läkemedel är förgiftning, inte behandling.

Jag har länge hävdat att barnpsykiatern är en av de farligaste fienderna – inte bara till barn, utan också till vuxna, till oss alla som värnar det mest värdefulla och sårbara i livet. Och de två sakerna är barnen och friheten.

Därför ställer jag återigen frågan: Hur kan föräldrar skydda sig mot den terapeutiska staten?”

Szasz såg en obehaglig historisk parallell. Förr förklarade präster människor besatta av demoner. Länge ansågs kroppsvätskorna styra det mentala. Idag förklarar psykiatrin mentala problem med kemisk obalans. Orden har förändrats. Makten är densamma.

Han brukade påpeka den absurda logiken:

"Om du talar med Gud ber du. Om Gud talar med dig är du schizofren."

Den formuleringen är naturligtvis satirisk, men den illustrerar ett allvarligt problem. Vem avgör när en ovanlig upplevelse är religion, kreativitet, sorg, trauma eller psykos? Gränsen är långt ifrån så objektiv som många vill ge sken av.

Psykiatrin beskriver gärna sig själv som en vetenskap. Ändå förändras diagnoser genom omröstningar. Det som ena året klassas som sjukdom kan nästa år betraktas som normal variation.

Han skrev aldrig att människor inte lider. Han skrev att lidande är inte automatiskt en sjukdom. Det är en avgörande skillnad.

"När ett samhälle inte längre bränner kättare börjar det diagnostisera dem."

Psykiatrin beskriver gärna sig själv som en exakt medicinsk vetenskap. Ändå förändras diagnoser – genom omröstningar med handuppräckning. Det väcker en besvärande fråga. Vilka av dagens diagnoser kommer våra barnbarn att betrakta som vår tids medicinska vidskepelse?

Szasz menade att psykiatrin i praktiken ofta förväxlar livets problem med medicinska sjukdomar. Allt får en diagnoskod. Och nästan allt får ett läkemedel. Thomas Szasz brukade säga:

"Den som har en hammare ser spikar överallt."

Psykiatrins hammare är diagnoser.

"Ju fler diagnoser ett samhälle behöver, desto mindre tolerans har det för olikheter."

• Sorg blir depression.

• Busighet blir ADHD.

• Blyghet blir social ångest.

• Oro blir ångestsyndrom.

• Trots blir trotssyndrom.

• Ilska blir affektregleringsproblem.

• Olydnad blir trotssyndrom.

• Barn som inte kan sitta still blir patienter.

• Vuxna som inte trivs på jobbet får antidepressiva.

• Tonåringar som grubblar över livet får en neuropsykiatrisk utredning.

När varje mänsklig egenskap blir ett symptom har medicinen slutat studera människan och börjat uppfinna patienter.

"När varje mänskligt problem får en medicinsk etikett blir läkaren samhällets nya domare."

Det märkliga är att psykiatrin fortfarande säger sig behandla "kemiska obalanser i hjärnan", trots att någon sådan kemisk obalans aldrig har kunnat användas som diagnostiskt test för psykiatriska diagnoser. Ändå har miljontals människor fått höra detta som om det vore ett vetenskapligt faktum. Szasz skulle sannolikt ha kallat det för vad det är: En vandringssägen. Inte ett bevis.

Ingen patient får sin depression diagnostiserad med ett blodprov.

Ingen ADHD fastställs genom magnetkamera.

Ingen schizofreni kan påvisas i mikroskop.

Ändå har miljontals människor fått höra att deras hjärna lider av en kemisk obalans.

Szasz skulle sannolikt ha sagt: En teori blir inte ett faktum bara för att den upprepas tillräckligt många gånger.

Den kanske största paradoxen är ändå denna: All medicin bygger på samtycke. Psykiatrin bygger på motsatsen.

Ingen tandläkare får borra mot patientens vilja. Ingen kirurg får operera någon under polisbevakning därför att läkaren anser det vara bäst. Ingen hudläkare får låsa in patienter som vägrar salva.

Men psykiatrin har fått just denna makt. Och vi har vant oss vid den. Det som i andra sammanhang skulle kallas frihetsberövande blir plötsligt vård. Orden förändrar inte verkligheten. De förändrar bara hur bekväma vi känner oss inför den.

"Det moderna samhället har inte avskaffat häxjakten. Det har bara bytt vokabulär."

"Det finns två sätt att tysta en människa. Det ena är censur. Det andra är att kalla henne sjuk."

I ett rättssamhälle döms människor för vad de gjort. Inte för vad någon tror att de kanske kommer att göra. Ändå bygger stora delar av tvångspsykiatrin på prognoser.

Inte fakta.

Inte bevis.

Utan sannolikheter.

Det är ett märkligt rättssystem där spåkulan ibland väger tyngre än bevisbördan.

Szasz förnekade aldrig att människor kunde uppleva hallucinationer, djup ångest eller svår depression. Han ifrågasatte något helt annat:

Om staten verkligen ska ha rätt att kalla människor sjuka därför att deras beteende avviker från majoritetens förväntningar. Det är en fråga som fortfarande gör många obekväma. Inte därför att den är enkel. Utan därför att den träffar mitt i psykiatrins svagaste punkt.

Vetenskap behöver inte tvång. Sanning behöver inte lagstiftning. Och en medicin som är säker på sin sak behöver inte poliser. Om psykiatrin verkligen är en medicinsk vetenskap – varför behöver den lagar som ger den rättigheter inga andra läkare har?

Thomas Szasz lämnade efter sig en mening som kanske sammanfattar hela hans livsverk:

"Om du äger definitionen av normalitet äger du också makten att förklara avvikelse som sjukdom."

Det är därför hans kritik fortfarande lever. Inte därför att han gav alla svar. Utan därför att han ställde de frågor som psykiatrin fortfarande helst slipper besvara.

Psykiatrin säger sig försvara människan. Men en människa som förlorat rätten att säga nej har redan förlorat sin viktigaste mänskliga rättighet. Kanske är det därför Thomas Szasz fortfarande läses sextio år senare. Inte därför att han utmanade psykiatrin – utan därför att han försvarade individen.

I slutet av sin bana sa Szasz:

”Psykiatrin är den individuellt mest destruktiva kraft som har påverkat samhället under de senaste 50 åren.”