”Största skandalen i medicinsk historia”: 70% effektivitet var i själva verket 3%
Ordet vetenskap låter tillförlitligt och säkert. Men vi har också sett hur det missbrukats. Det är inom medicinen, men främst psykiatrin man främst refererar till ”vetenskap” när inget fungerar. Vi skall se på några studier och ”vetenskapsmän” som lurat både politiker, myndigheter och allmänheten. Den tsunami av antidepressiva som sköljer över västvärlden har sin grund i fejkade studier. Vi presenterar den värsta där forskarna och psykiatrikerna sammanlagt hade 151 kopplingar till Big Pharma.
Författaren och medicinska journalisten Robert Whitaker menar att påståendet i denna studie (STAR*D) från 2006 att antidepressiva fungerar för 7 av 10 är vetenskapligt bedrägeri. I januari i år skrev han:
”Om större media plockar upp detta kommer de att få en chans att rapportera vad som är den värsta – och mest skadliga – skandalen i medicinsk historia.”
De flesta kommer nog ihåg vilket halleluja som omgärdade lanseringen av Prozac, det första ”lyckopillret” som det kom att kallas innan man insåg att det inte alls framkallade lyckliga människor. Men media skrev spaltkilometer om hur det skulle förändra välden. Allt baserad på en lögn, att depression berodde på en ”kemisk obalans i hjärna” som lyckopillret skulle korrigera. När denna lögn avslöjades, för gott, sommaren 2023 blev det några korta notiser i ett fåtal tidningar. (KMR har hävdat från 1988 till nutid att det var en lögn.)
Antidepressiva har omgärdats med mycket kontroverser, allt sedan Prozac lanserades i slutet av 1980-talet. Bortsett från den våldsframkallande aspekten så var debatten stor runt SSRI-medlens effektivitet. När man till sist var tvungen att sätta den allvarligaste varningstexten på så gott som alla preparat, som varnade för självmordstankar, ”Black Label”, så började många tvivla på dem. Det blev inte bättre när Wesbecker, som strax innan började med Prozac, gick in i sin forna arbetsplats september 1989 med ett automatgevär och sköt ihjäl 8 personer och skadade 12 – det första stora vansinnesdådet, som skulle åtföljas av tusentals andra. KMR i USA kallade det ”mördarpiller” varmed aktierna störtdök och en häxjakt startade för att rädda det sjunkande skeppet. KMR fortsatte dock att avslöja allt fler vansinnesdåd och andra hemskheter kopplat till Prozac och efterföljande ”lyckopiller”.
Man var tvungen att gör något för att återupprätta dess skamfilade rykte. En mycket stor undersökning, faktiskt den största och längsta, benämnd STAR*D (Sequenced Treatment Alternatives to Reliev Depression) bekostades då av NIMH, (National Institute of Mental Health) världens största psykiatriska forskningsinstitut, med 35 miljoner dollar, (ca 300 miljoner kronor) och som tog sex år att genomföra. Den skulle en gång för alla göra slut på alla rykten och tvivel. Den framhölls som den ”största effektivitetsstudien som någonsin utförts”. Naturligtvis var antidepressiva medel verksamma menade man. Och det skulle bevisas. Det var utgångspunkten för studien. För det var vad man kom fram till – efter att man filade lite på siffrorna, eller snarare, eller snarare hyvlade.
Denna studie låg till grund för en tsunami av utförskrivningar av antidepressiva världen över. 7 av 10 blev bra hävdade man, och nu kunde ingen längre tvivla på dess resultat. Fast var de så bra?
Låter 70% lindring av depressiva symtom bra? Men om det faktiska resultatet bara var 3%?
Alla kände till att läkemedelssponsrade studier minst sagt var tvivelaktiga. Men när nu STAR*D sponsrades med skattepengar, och NIMH skulle övervaka studien, så hoppades man naturligtvis att resultaten skulle bli ärliga och korrekta.
STAR*D byggdes upp i fyra nivåer. De som inte blev bättre efter tre månader med en SSRI fick gå in i nivå två där de fick en annan SSRI eller en annan medicin som skulle hjälpa det antidepressiva medlet. Om inte det hjälpte fick de gå till nivå tre eller fyra där man fick mer och mer mediciner. Man var övertygad om att om en deprimerad patient fick ett annat preparat eller två till och med tre så skulle de till slut hitta något som fungerade.
1 november 2006 kom första rapporten. NIMH presenterade stolt:
”Under loppet av alla fyra nivåerna, så blev ca 70 procent av de som inte drog sig tillbaka från studien symptomfria.”
I en senare artikel i American Journal of Psychiatry fortsatte forskarna med sina vetenskapliga synder: ”Den totala kumulativa remissionen (temporär återgång/lindring av symtom) var 67%”. Men de skrev längre ner i texten att detta var en ”teoretisk remission” då ”det antogs att de som hoppat av studien hade samma remission som de som stannade kvar i protokollet”.
Detta antagande upprepades av NIMH i sitt publicerande av slutresultaten år 2007 i rapporten A Comprehensive Review of Finding:
”Inkluderande alla nivåer så erfor nästan 70% av alla som kvarstod i studien remission. Patienter och kliniker uppmuntras att inte ge upp.”
De faktiska resultaten.
Det hade varit ett enormt handplockande av siffror, statistiker och resultat som det är närmast omöjligt för en lekman att förstå, vilket också torde vara meningen. Men när experter på forskningsdata tittade på studien ett par år efteråt, framkom det att av 3110 patienter som påbörjade studien så kvarstod bara 1192 som hade uppnått någon form av remission. Man hade alltså bara plockat bort en mycket stor andel som inte gav respons.
Med andra ord hade 62% hoppat av studien vid den här tiden. Det innebär att istället för 67% som remitterat (bättre efter ett år) så skulle det stått 38% som remitterat och att de återstående 62 procenten hoppat av eller inte fått någon remission (trots att de fick 25 dollar varje gång de fick sina symtom bedömda, i hopp om att de skulle stanna kvar så länge som möjligt).
Men media hoppade naturligtvis på tåget och rapporterade över hela världen att antidepressiva verkligen botade med orden ”effektiviteten var långt bättre än placebo”. Och ihop med den sponsrade kampanjen ”Psykisk Ohälsa” blev miljontals och åter miljontals fast på ”lyckopillren”. Trots att de flesta kliniska studierna kommit fram till att de inte var bättre än placebo, eller marginellt bättre.
Vidare undersökning av denna förtrollande undersökning visade dock att det faktiskt var totalt 3671 patienter i studien, varav 737 hade upplevt remission och att de under studiens gång, efter ett år, rapporterat att de fortfarande kände sig bra. Men de återstående 80% av patienterna hade antingen varken remitterat, återfallit under uppföljningen, eller helt enkelt hoppat av vid någon punkt.
Det var inga uppmuntrande siffror, men det skulle bli värre. Två forskare gick igenom STAR*D ordentligt och lyckades nu äntligen tyda alla de närmast obegripliga statistikerna och siffrorna, och fann ut att bara 108 patienter, av totalt 3671, hade gått igenom studien med sustained remission, alltså fullt botade. (1)
Med andra ord så hade bara 3% av de som stannade kvar i studien blivit bra i den årslånga uppföljningen, medan man rapporterade omkring 70%. Ett klart vetenskapligt bedrägeri.
Det fanns ytterligare synder i studien. Man hade sorterat patienterna i olika grupper, olika grader av depression. Vissa med mild depression skulle förmodligen inte ens ingå i den lägsta graden och alltså inte ingå i studien överhuvudtaget. De hade blivit bra (remitterat) om man så bara hade pratat med dem eller helt enkelt bara för att var med i en studie. Andra blandades ihop i grupper de inte tillhörde.
Vid en senare tidpunkt frågade en journalist på Medscape Medical News (2) en av forskarna i STAR*D, en framstående psykiater, om dessa uppgifter från de granskande forskarna var korrekta. Han svarade ”Jag tycker att deras analys är rimlig och inte inkompatibel med vad vi har rapporterat.”
Detta är alltså den studie som lade grund till en urskillningslös nerdrogning av i första hand den amerikanska befolkningen (45 miljoner), men även den övriga västerländska befolkningen, (en miljon i Sverige) med otroligt dyra, personlighetsförändrande, våldsframkallande och dessutom beroendeframkallande antidepressiva (därav benämningen droger). Det sanslösa våldet tog fart, började faktiskt, efter att SSRI-medlen introducerades i samhället.
Robert Whitaker och många andra kräver nu att denna studie dras tillbaka. Amerikanska psykiatriföreningen, APA, har känt till detta vetenskapliga bedrägeri i 17 år, men trots uppmaningar vägrar de att ens uttala sig, vilket betyder att de godkänner vetenskapligt bedrägeri. Ungefär som psykiatrin i stort.
”Eftersom STAR*D var designad för att vägleda klinisk behandling så är det av största vikt för allmänhetens hälsa att STAR*D blir tillbakadragen:”
Follow the money
Hur kunde de bli så? Åtta av forskarna i STAR*D hade kopplingar till tillverkaren av Citalopram, det antidepressiva som gavs deltagarna i det första stadiet. Sammanlagt hade de 12 forskarna 151 kopplingar till olika läkemedelsbolag.
Hittills har vi inte sett några artiklar i massmedia om dessa avslöjanden, dock en otroligt mängd artiklar om hur bra antidepressiva är. Trots att bara 3 procent blev bra efter ett år! Och trots att KMR gjort det känt för media.
Denna artikel är en uppdatering från 2022. KMR har regelbundet skrivet om bedrägerierna runt antidepressiva sedan 1988.
övriga referenser:
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu
Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 6039 , 129 06 Hägersten
