Schizofrenins genetiska luftslott: Över ett sekel av misslyckanden

Det finns vetenskapliga forskningsfält som ger frukt, och så finns det de som mest producerar powerpoint-presentationer, karriärer och nya bokstavsdiagnoser. Till den senare kategorin hör utan tvekan jakten på schizofrenins gener – ett forskningsspår som pågått i över ett sekel år och fortfarande väntar på sitt första genombrott. Trots många miljarder i anslag, högtidliga konferenser och ständiga pressmeddelanden om ”framsteg” är den genetiska teorin om schizofreni fortfarande lika substantiell som Snömannen Yeti i Himalaya. Nå, det hela spektaklet håller spänningen uppe.

Från Rüdin till ruin

Historien börjar dock inte särskilt vackert. Psykiatriker Ernst Rüdin, genetikens grundare, kombinerade psykiatri med rashygien och bidrog till Nazitysklands steriliseringspolitik. Han trodde att en enda recessiv gen* orsakade schizofreni. När hans egna data inte stödde teorin stoppade han dem i byrålådan. Den blev full. Det skulle bli en tradition inom området: ignorera resultaten som stör berättelsen. Istället blev han mannen bakom utrotandet av så gott som alla mentalpatienter och förståndshandikappade i Tyskland. Över en kvarts miljon försvann genom gaskamrarna via skorstenarna på ”eutanasisjukhusen”. Hitler tyckte detta var en bra idé och 7 miljoner judar följde efter. Men det var psykiatrin som initierade utrotningen av ”värdelösa brödätare”, typ schizofrena i första hand.

Sedan kom tvillingstudierna. Där drog man slutsatsen att om enäggstvillingar drabbas oftare än tvåäggstvillingar så måste orsaken vara genetisk. Det man ”glömde” var att enäggstvillingar också växer upp i långt mer lika miljöer, med större risk för förväxling, identitetsförvirring och till och med delade psykotiska upplevelser (folie à deux). Men varför låta metodologiska problem förstöra en bra hypotes?

Kandidatgenernas kyrkogård

På 1980- och 90-talen exploderade entusiasmen. När man hittat genen för Huntingtons sjukdom utropades att schizofrenins gen var nästa på tur. Forskarna planerade redan sina resor till Stockholm för Nobelceremonin. Resultatet? Ingenting.

Istället fick vi ”kandidatgener” – hundratals påstådda upptäckter, tusentals artiklar, en halv miljard dollar i kostnader. Alla visade sig senare vara fel. Robert Plomin, en av världens mest inflytelserika beteendegenetiker, kallade i efterhand perioden för ett ”fiasko”. Men då hade karriärer redan byggts och böcker redan sålt.

GWAS och andra förkortningar

Sedan kom genome-wide association studies (GWAS), polygena riskscorer (PRS) och sällsynta varianter (CNV). Dessa skulle äntligen ge svaren. Men även här blev det mest luftslott. En stor GWAS från 2022 lyckades pressa fram en ”förklaringsgrad” på 7,3 %, som i själva verket bara var 2,4 % när man tog bort dess statistiska brus. Att man i sammanfattningen inte nämnde dessa nedslående siffror är knappast en slump.

E. Fuller Torrey, en annars trogen försvarare av biologiska teorier, konstaterade nyligen att 30 års DNA-studier inte hittat en enda kausal gen. Han jämförde jakten med att leta efter en ”psykiatrisk yeti”: det talas mycket om varelsen, men ingen har sett den.

Adoptionstudierna – en studie i p-hacking*

Som om inte tvillingstudierna var illa nog tillkom de danska adoptionstudierna, ofta citerade som guldstandard. I själva verket är de närmast en lärobok i forskningsfusk: förändrade gruppdefinitioner i sista stund, överdrivet breda diagnoser (”perverterad schizofreni” någon?), och rentav diagnoser baserade på fem minuters samtal vid ytterdörren. Resultaten blev förstås ”signifikanta” – tills man såg närmare på dem.

Ändå citeras dessa studier än idag i läroböcker, som om 30 års p-hacking vore en akademisk dygd snarare än ett haveri.

Den stora gåtan som kanske inte finns

Efter 110 år av misslyckanden återstår en obekväm slutsats: gener som orsakar schizofreni existerar inte. DSM-5 erkänner att de flesta som får diagnosen inte har någon familjehistoria av psykos. Och psykiatrins eget flaggskepp – påståendet att schizofreni är 80% ärftligt – bygger på tvillingdata med mycket bristfällig logik, om ens någon.

Schizofreniforskningen illustrerar snarare något annat: vetenskapens oförmåga att erkänna när ett spår är dött. Som Jay Joseph konstaterar är fältet ett null field – ett område där fynden inte överträffar slumpen, men där forskarnas bias driver vidare karusellen. När vi ändå är igång…

Framtiden: ett paradigmskifte eller ännu en runda?

Det rimliga vore att lägga ner den genetiska jakten och i stället studera de sociala och miljömässiga faktorer som faktiskt går att belägga: trauma, fattigdom, diskriminering, mobbning, fysiska olyckor och mentala trauman. Men sannolikheten är stor att psykiatrin fortsätter uppfinna nya bokstavsdiagnoser, nya datametoder och nya pressmeddelanden (som media ogranskat älskar att publicera) men som skjuter det oundvikliga sammanbrottet framför sig.

Som en forskare redan 1992 frågade: ”Kommer schizofreni att bli en kyrkogård för molekylärgenetiker?” Trettio år och miljarder dollar senare är svaret tydligare än någonsin: kyrkogården står redo.

---

* P-hacking är en problematisk vetenskaplig praxis där forskare manipulerar sina data eller analyser på ett sätt som gör ett statistiskt icke-signifikant resultat till ett statistiskt signifikant. Detta leder till att falskt positiva resultat publiceras, vilket underminerar forskningens trovärdighet och kan leda till felaktiga slutsats. Metoder för p-hacking inkluderar att testa flera hypoteser, filtrera bort datapunkter eller experimentera med olika analysmetoder tills ett önskat p-värde uppnås. 

*Recessiv gen betyder inom genetik ett anlag eller en genvariant som inte visar sig om inte individen ärver anlaget från båda föräldrarna.

---

För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu

Den internationella övervakaren av psykiatrin

Kommittén för Mänskliga Rättigheter

Box 6039 , 129 06 Hägersten