Myten om Kemisk Obalans: En sanning så väletablerad att ingen frågade efter bevis

Under tre decennier har vi fått höra den lugnande, vetenskapligt klingande förklaringen att depression beror på en "kemisk obalans" i hjärnan. En serotoninbrist, sades det, som mirakulöst kunde åtgärdas genom en liten, färgglad tablett. Praktiskt, eller hur? Men för vem? Psykiatrin hittade en behändig förklaring som kunde delas ut i 15-minuters konsultationer + piller, och patienter fick en biologisk förklaring som befriade dem från både ansvar, skuld och eftertanke.

Men så kom psykiatriprofessor Joanna Moncrieff och förstörde festen. Alltså inte nog med att hon var professor, hon var även psykiater – dubbelt så tungt.

År 2022 publicerade Moncrieff och hennes kollegor en genomgripande översiktsstudie som tog en närmare titt på den vetenskapliga grunden för serotonin-hypotesen. Vad de fann var chockerande – eller snarare, det borde ha varit chockerande om någon faktiskt brytt sig om att kolla fakta tidigare. Det fanns nämligen ingen vetenskap, ingen övertygande evidens för att depression orsakas av en serotoninbrist. Noll. Ingenting. Den kemiska obalansen visade sig vara lika balanserad som ett löv i en stormvind. Nåja, reklamfirman som kom på detta skall ha credit för en lyckad kampanj.

Så hur reagerade den psykiatriska världen på denna avslöjande nyhet? Blev det panik? Förlorade vi all tilltro till de kemiska mirakelkurerna? Nja, inte riktigt! Istället såg vi ett snabbt och effektivt paradigmskifte: "Ja, men vi sa ju aldrig att det var så enkelt!" sa plötsligt de som spenderat decennier på att upprepa mantrat om kemisk obalans. "Depression är komplext," insisterade de, som om de aldrig hävdat något annat.

I sin senaste bok, The Chemically Imbalanced, gräver Moncrieff djupare i denna kollektiva villfarelse och dess effekter.

Psykiatrin har, enligt henne, inte bara lurat sig själv utan också hela världen. Myten om kemisk obalans har förvandlat psykisk ohälsa till ett rent biologiskt problem som skall lösas med kemikalier, snarare än att ses som en reaktion på livets svårigheter, trauma eller samhälleliga och sociala faktorer. Kort sagt: istället för att fråga sig varför folk mår dåligt har vi lärt oss att fråga vilken medicin de borde ta.

Och så står vi här, i en värld där hundratals miljoner människor i flera decennier, faktiskt snart ett halvt sekel, tagit SSRI-preparat baserat på en hypotes som aldrig riktigt höll. Få har för övrigt lust att fråga vad som händer när de slutar. Abstinensbesvär? Javisst, men vi kallar det bara "ursprungssymptom som återkommer" så att patienten snällt fortsätter sin medicinering. Mycket står på spel - bland annat en mångmiljardindustri.

Kemisk kastrering

Och nu har även ett av abstinensbesvären fått en egen diagnos, PSSD. Det står för Post-SSRI Sexual Dysfunction. Det är ett tillstånd där en person får kvarstående sexuella biverkningar efter att ha slutat med SSRI-antidepressiva (t.ex. sertralin, fluoxetin) … alltså impotens, eller mer direkt: ”Kemisk kastrering”.

Så vad är nästa steg? Kommer psykiatrin att erkänna sitt misstag och omdefiniera sitt sätt att förstå och behandla psykisk ohälsa? Eller kommer vi att se ytterligare en omformulering av narrativet, där de som en gång predikade kemisk obalans nu försiktigt suddar ut spåren och låtsas som att det aldrig riktigt hände?

Tills vidare kan vi åtminstone konstatera en sak: om du känner dig nere, är det förmodligen inte för att din hjärna glömde att göra serotonin. Och om du blir erbjuden en enkel, farmakologisk lösning på alla dina problem, kanske det är värt att fråga dig vem som egentligen gynnas av den idén. Tips: follow the money!

Under tiden väntar vi på nästa mirakelkur!

---

För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu

Den internationella övervakaren av psykiatrin

Kommittén för Mänskliga Rättigheter

Box 6039 , 129 06 Hägerste