Barnen springer från ADHD-Expressen – vill inte ta sin medicin

Region Skåne startade en klinik där personer med ADHD eller autism kunde ompröva sin diagnos, och hela 83 % (60 av 72) fick sin diagnos borttagen. Detta lyfter frågan: Har vi skapat ett system där diagnosen ges för tidigt — och tas bort lite senare — som ett slags diagnostiskt plåster? Diagnosinflationen sätter etikett på friska barn.

“Många känner sig lättade över att få chansen att ompröva sin diagnos igen.,” sade överläkare Sophia Eberhard som ledde kliniken. Man får då fråga sig om de överhuvudtaget hade ”ADHD”. Eller var diagnosen något man bara hade ett tag, eller var det samhället, skolan, hemmet som förändrades?

Enligt barnpsykiatrikernas absolut största auktoritet, professor Joseph Biederman, som i ett senatförhör på fullt allvar hävdade att hans position var näst under Gud, så är tillståndet ADHD dock livslångt. När han besökte Göteborg för ett föredrag några år sedan sa han: ”ADHD är en mycket allvarlig sjukdom lokaliserad i hjärnan, där generna är ansvariga … det är en sjukdom i frontalloberna, och en av konsekvenserna är att barnet har väldigt lite insikt”. *

Men värre skulle det bli. Han hävdade nämligen att det är denna brist på insikt som gör att barnet slutar med sin medicinering. Alltså inte alla skadeverkningar, som han kallar en myt, utan brist på förstånd. 87 procent slutar med sin medicinering, refererade han till. Biederman avlönades av ett tiotal läkemedelsbolag. Och det förklarar nog en hel del. Han startade också en kampanj om att många ADHD-barn även har autism vilkas antal då plötsligt steg skyhögt, även i Sverige. Låt oss inte luras, det är biverkningarna från amfetamin. (Biederman avled 2023.)

Det talas ofta om att ADHD-medicinering är ”hjälpsam”, ”nödvändig” eller rentav ”livsavgörande”. Det talas något mindre om att en betydande andel barn helt enkelt inte vill ta medicinen. Inte för att de är ”motsträviga” eller ”non-compliant” – utan för att de mår dåligt av den. Den lilla detaljen tenderar att komma bort i diskussionen. Man måste ju dock inse att ”medicinen” är ren narkotika. Och som med alla droger så blir det en smekmånad innan alla skadeverkningar sätter in. Det är därför vi hör all halleluja bland de som börjar. Det är absolut ingen liten dos barnen får av högkvalitativt rent amfetamin. Vem som helst som tar en sådan dos får en rejäl kick. Barnen har bara svårt att uttrycka sig.

Sedan kan man ju nämna något om den påstådda förbättringen av koncentrationen. Amfetaminister skrattar åt detta, de kallar det att ”punda”. De kan sitta i timmar och skruva sönder en klocka eller radio – men aldrig få ihop den igen. Det är inte koncentration det är fixering. Alla studier pekar på att skolresultaten inte förbättras.

Samtidigt påminner barnens medicinering om något som snarare liknar tvångsmedicinering. För hur frivilligt är något när den som står inför valet, är 8 år gammal och inte har ett juridiskt, medicinskt eller praktiskt val när psykiatriker, lärare och föräldrar insisterar?

I denna sammanfattning följer vi spåret för ADHD-Expressen och tittar på vad svenska studier och intervjuer faktiskt säger. Och framför allt – vad barnen säger och tycker.

1. En betydande andel barn får ingen effekt – men förväntas ändå fortsätta

Den stora Umeå-studien (419 barn analyserade) visar att ungefär var tredje (≈33 %) inte får någon meningsfull symtomlindring av ADHD-medicinerna. Var tredje!

”Medicinen gjorde ingen skillnad. Bara att jag inte kände mig som mig själv.”– Ungdom, ur svenska intervjustudier.

Detta betyder att en stor grupp barn instrueras att fortsätta ta en medicin som inte fungerar, men som ofta ger biverkningar. Det är svårt att föreställa sig samma standard inom annan barnsjukvård.

2. Biverkningarna – den obekväma elefanten i rummet

Svenska intervjustudier med barn och ungdomar, liksom föräldrar, rapporterar konsekvent samma typ av negativa upplevelser:

• Aptitlöshet (amfetamin var ett bantningsmedel)

• Viktminskning (naturlig följd av dålig aptit)

• Sömnsvårigheter (de blir speedade, måste ta sömnmedel)

• Humörsvängningar (droger gör så)

• Minskad spontanitet (kreativiteten försvinner)

• Känsla av att bli ”dämpad” eller ”inte sig själv” (naturligtvis)

Göteborgsstudien på över 1700 barn visade dessutom att underviktiga barn avbröt medicineringen i mycket högre utsträckning – inte särskilt förvånande, med tanke på aptitminskningen som är en av de mest kända effekterna.

”Jag vägrar ta medicinen. Den gjorde att jag inte kunde äta och att jag blev arg för ingenting.”– Tonåring i NSPH-studien (Lyssna på oss, 2014)

Detta är subjektiva rapporter – men de är också konsistenta, och de är svenska.

3. Barnens egna röster: ”Det var som att jag inte fanns kvar.”

Svenska intervjuer visar att barn ofta beskriver medicinen med ord som:

• ”tom”

• ”stängd”

• ”inte jag”

• ”tyst i huvudet men inte på ett bra sätt”

Ett av de mest talande citaten är det klassiska uttalandet från NSPH:

”Jag kunde tänka för första gången!”– barn som fick medicin

”Och jag vägrar ta den igen!”– samma barn, någon månad senare

Barnens perspektiv är inte att medicinen är ”magisk” eller ”räddande”. De beskriver i stället en sorts kemiskt kompromissande, där de måste välja mellan att fungera i skolans strukturer eller att vara sig själva.

4. Det märkliga i att kalla det ”frivilligt”

Barn har ingen egentlig möjlighet att säga nej – i alla fall inte utan att bli definierade som ”motiveringsproblem”. Man skulle kunna kalla det subtil tvångsmedicinering.

Det kan formuleras med vetenskaplig hövlighet:Barn saknar autonomi, och läkemedelsbehandlingen är därför i praktiken styrd av vuxna, inte av barnets egen preferens.

Eller med lite mer sarkasm:ADHD-Expressen går oavsett om barnet vill kliva på eller inte.

5. Alternativen – som nästan försvann

Umeå-studien är tydlig: vi vet inte vilka barn som medicinen hjälper.Den hjälper inte en tredjedel.Den ger biverkningar hos många.

Föräldrar i svenska intervjustudier rapporterar att medicinen ofta presenteras först – och ibland som enda alternativ – medan stöd i skola, familj, beteendeinsatser eller miljöanpassningar hamnar i skuggan.

”Vi fick medicin direkt. Ingen pratade om andra lösningar.”– Förälder (Andersson 2020)

Kanske dags att vända på logiken:Först försöka alternativ och förstå barnet – sedan överväga medicin.Inte tvärtom.

Slutsats: Barn springer inte ifrån ADHD-Expressen utan anledning

Barns ovilja att ta ADHD-medicin handlar inte om trots, okunskap eller bristande insikt.Det handlar om:

• biverkningar de inte kan hantera

• effekt som uteblir för många

• förändrad självupplevelse

• social stigma

• och att behandlingen i praktiken inte är frivillig

Att vägra medicinen är oftast inte ett problem – utan en frisk reaktion på något som inte fungerar för dem.

I en tid då medicinförskrivningen fortsätter öka borde frågan vara tydlig:Varför är vi så dåliga på att erbjuda alternativ?

Och varför lyssnar vi så sällan på barnen själva?

Referenser:

•       (Biedermans föredrag i Göteborg) https://www.specialnest.se/forskning/biederman-vi-maste-ta-adhd-pa-allvar

·       Umeå universitet: ADHD-medicin hjälper inte var tredje barn. (SVT; Läkemedelsvärlden; Umeå universitet, 2025)

·       Göteborgs universitet / Sahlgrenska: Underviktiga barn avbryter oftare medicinering (Forskning.se, 2025)

·       Andersson L. (2020). Föräldrars upplevelser av barns vård vid ADHD. Diva Portal.

·       Idén M. (2024). Ungdomars upplevelser av ADHD-diagnos. Diva Portal.

·       Sonninger C. (2025). ADHD ur vårdande perspektiv. Diva Portal.

·       Jansson Argani (2012). Att leva med ADHD – intervjustudie. GUPEA.

·       NSPH (2014). Lyssna på oss – ungdomar om stödinsatser.

·       KI-studie om riskreduktion vid ADHD-medicinering (2025).

---

För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu

Den internationella övervakaren av psykiatrin

Kommittén för Mänskliga Rättigheter

Box 6039 , 129 06 Hägersten