Myten om depression och hjärnkemikalierna


Depression är ingen sjukdom i sig, det är ett symtom på att något är fel i personens liv som behöver åtgärdas. Det är den mentala motsvarigheten till fysisk smärta. Myten om depression som en sjukdom har skadat individer och samhälle ofantligt. Miljontals människor världen över tar idag antidepressiva medel i hopp om att bli av med, inte bara djup depression, utan nu även irritation, sorg och allehanda emotionella tillstånd som uppstår ur livets turbulens, men som sjukförklarats av psykiatrin.


Psykiatrins grundläggande tes är att depression är en sjukdom som orsakas av en kemisk obalans i hjärnan och som kan botas med en kemisk fix.

Problemet är bara att depression inte är en sjukdom och inga blir botade men allt fler blir beroende av denna kemiska slöja, till enorma kostnader och problem för samhället. Det finns inga som helst bevis för att deras tes om kemisk obalans håller i verkligheten. Den har avfärdats gång på gång som en vetenskaplig myt, påhittad av läkemedelsbolagens PR-avdelningar.


Under fem decennier har INTE EN ENDA studie bevisat att depression orsakas av en kemisk obalans av serotonin.


För vad är en ”normal” kemisk balans? Ingen vet. De fluktuerar allteftersom personen möter situationer i livet. Man kan inte mäta kemikalierna i en levande hjärna, då måste man göra en biopsi, och det är inte så bra, sade amerikanska psykiatriförbundets talesman i TV. Och OM det skulle finnas en obalans så säger det inget om orsaken. Det kunde lika gärna vara depressionen som orsakade detta. Hönan eller ägget. Det kan lika gärna vara tankens kraft över kroppen – inget nytt. Psykiatrin visar dock upp färgglada hjärnkartor och hävdar som bevis: ”Här är det grönt och där är det rött!” – men det är också allt det visar. En röntgenplåt visar ett brutet ben, men inte vad som orsakade det.


Men – kemisk obalans i hjärnan låter vetenskapligt och var en tes som etablerades och backades upp flitigt av media (annonspengar) när ”lyckopillret” Prozac lanserades. Desperata människor köpte gärna detta argument då orsaken lades över på en ”felaktig hjärna” som de inte kunde rå för eller ta ansvar för, till skillnad från andra faktorer i sitt liv som man kunde göra något åt.


Läkarna skriver ut antidepressiva åt allt möjligt, ofta depressioner på grund av konstanta fysiska smärtor, cancer eller sorg efter avlidna anhöriga. Idag blir man sjukförklarade efter två veckors sorg efter dödsfall. Men efter ett tag inser de flesta att den kemiska slöjan inte hjälper, men då har de redan blivit beroende av det lilla pillret. Antidepressiva är oerhört svårt att sluta med. Utsättningsbesvären blir alltför jobbiga och man fortsätter hellre att knapra piller år ut och år in. Problemet blir att man till slut låser fast depressionen och de underliggande problemen – och, säger psykiatriprofessor Thomas Szasz, då blir det kemiska lilla pillret det som verkligen ändrar på hjärnkemin. Personlighetsförändringen blir markant och permanent och man har glömt bort vem man egentligen var. Anhöriga och vänner känner inte igen en.





Vad orsakar depression

En meta-analys* från 2009 undersökte journalerna hos över 14 000 deprimerade patienter, letade efter ett orsakssamband mellan serotoninfaktorer (kallad 5-HTTLPR), stressande livshändelser och risk för depression. I denna omfattande genomgång av publicerade data och enskilda fallhistorier drog forskarna slutsatsen att det inte fanns någon koppling mellan lågt serotonin och depression. Snarare var det antalet stressiga livshändelser som var signifikant associerad med depression. (1)

Och vad ligger bakom stress? I första hand förtryck av någon aspekt i livet. Mobbning, arbetsförhållanden, ekonomiska faktorer, äktenskapssituationer, traumatiska händelser, viruspandemier och nedstängningar. Allt till ett ständigt bombardemang av dåliga nyheter i media. Man tappar hoppet.





Inga blir bättre

Om nu serotoninhalten var orsaken till all depression, hur kommer det sig då att ingen blir bra eller bättre med antidepressiva. Närmare en miljon tar antidepressiva i Sverige och 20 miljoner i USA och lika många i övriga västvärlden. Sverige är värre än USA per capita. Antalet ökar ständigt, närmast exponentiellt. Det har ingen effekt alls på antalet deprimerade, faktiskt tvärtom. Och det finns det studier på.


Undersökningar av personer som tar antidepressiva, jämfört med de som inte tar det, har visat att ökningar av receptutskrivningar resulterar i ökning av allvarligheten och förlängningen av depressioner.

En kanadensisk meta-analys mätte effekten av antidepressiv behandling på den kanadensiska befolkningen, speciellt effekten av antidepressiva på varaktigheten av depressiva episoder och återfallsfrekvensen. Resultaten visade att depressiva perioder varade längre för de som använde antidepressiva än för icke användare och inträffade allt oftare. Inget som psykiatrikerna pratar högt om. Forskarna kom fram till, trots den rådande inställningen inom psykiatrin att depression är underbehandlad, att det existerar ett markant behov av att adressera ”bristen på epidemiologiska bevis som bekräftar fördelar hos befolkningshälsan genom ökad antidepressiv behandling. (2)


”Men jag har ju blivit bättre!” eller ”Jag vet folk som har blivit bättre” är det någon som säger. Men av vad? Flera undersökningar visar att antidepressiva inte är bättre än placebo (sockerpiller). Vad det än är som lyfter människor, så kommer det inte från pillren, det kommer inifrån dem själva – tankens kraft är starkare än hjärnkemikalier.