Hundratusentals barn och vuxna får tonvis med ADHD-droger

Pressmeddelande KMR
6 hours ago
5 min read

Det debatteras väldigt mycket runt ADHD-diagnoser och det kan vara bra, men det stora problemet, som inte diskuteras så mycket, är den mängd amfetamin som distribueras – tack vare diagnoserna. Som vi kan se på grafen så har det skett en explosionsartad drogdistribution till barn, såväl som vuxna från 2000. Det är diagnosen ADHD som i första hand ”legitimerat” detta. 2004 så utkom Socialstyrelsen med sina rekommendationer för behandling av ADHD-barn med amfetamin. Då legitimerades distributionen.

2022 sålde apoteken i Sverige ADHD-droger (95% amfetamin) enligt följande:

Försäljning kr: 1 265 992 504 kr (1,26 miljarder kr)

Förpackningar: 2 266 629

Dygnsdoser: 74 079 586

Vikt: 2,5 ton

2024 ökade det till drygt 103 miljoner dygnsdoser. Försäljning av ca 3 ton amfetamin drygt 1,5 miljarder kr. Internationellt sett producerades det 118 ton ADHD-droger 2022. Det skulle fylla ett höglager med ca 400 pallar. En dos är en knivsudd.

Inflytelserika psykiatriker i allians med läkemedelsbolag menade att ADHD var en psykisk störning som satt i de främre loberna – men som inte kunde botas, var livslång, och kunde bara lindras/botas med centralstimulantia.

ADHD - en ren konstruktion

För det första är ADHD-diagnosen en konstruktion. Med det menar vi att det inte fanns någon identifiering av en patologi eller en abnormitet i hjärnan som skiljer någon, som vi säger har ADHD, från en person som inte har ADHD. Och detta är bekräftat många gånger om. Så, det måste vara några som pushar diagnoserna för att sälja ”mediciner”. För någon nytta gör inte diagnosen, oavsett vad personer säger, möjligen som en slags placebo.

Skrämmande skador – värre än kokain

Däremot så uppvisar barn som fått ADHD-droger förändringar i hjärnan. Och det bara efter fyra månader, enligt en ny studie. Forskarna varnade för att de långsiktiga verkningarna av Ritalina på hjärnan i stort sett är okända. ”Vi vet heller inte om dessa skador är reversibla”, säger huvudforskaren Liesbeth Reneman. (1)

Hjärnskanning visar dock skrämmande resultat. Nora Volkov, vid Brookhaven National Laboratory, som räknas som ledande inom avbildning av hjärnskador efter droger, blev ”chockad utav helvete” (Sic) när hon såg resultaten, berättade hon för Washington Post, och ”forskningen visar helt klart att påståendet att Ritalina är en svag stimulantia är fullständigt felaktigt.” PET-scanning av hjärnan visar även att Ritalina är starkare än kokain och ännu mer beroendeframkallande. (1)

Och det är verkligen inga ”små doser” som de påstår. Man får tänka på att detta ofta är rent outspätt amfetamin. Journalisten Johan Skytte prövade två 5 mg Ritalinatabletter en gång inför Rekordmagasinet som han gjorde tillsammans med Guillou. ”Jag blev kraftigt påverkad,” stod det på förstasidan i Kvällsposten dagen efter. Idag är det uppe i 30–60 mg, och de flesta höjer dosen då det är toleranshöjande. En person som kontaktade oss fick 500 mg av Karolinska Beroendecentrum. Han fick en psykos och hamnade på sjukhus och sedan i arresten.

1100 flickor (10–19) har fått köras till akuten efter överdos i självdestruktivt syfte med ADHD-droger senaste fem åren. (Giftinformationscentralen).

Diagnosen värdelös

I grund och botten är det man ser i termer av diagnosen att de bara säger att om vi ger folk en undersökning om hur rastlösa de är, så mäter det på något sätt teoretiskt deras uppmärksamhet. Sedan tar vi de som får högst poäng på den skalan, och vi säger, åh, den gruppen klassificerar vi med diagnosen ADHD.

För det andra som är viktigt att förstå är att metoden för att diagnostisera är väldigt oprecis. Om man tittar på frågorna är det typ, hur många gånger i veckan är en person så här? Hur okoncentrerade är de? Rör de sig mycket, avbryter de andra, kan de inte avsluta handlingar, sitter de inte still, pillar de med pennor? Den typen av saker. Det är en väldigt utbytbar skala; den är inte exakt.

Vad ADHD i själva verket är, är att psykiatrin grupperar vissa personer som säger att de har svårt att vara uppmärksamma eller hålla fokus. Personens egen förståelse av sig själv ligger till grund för diagnosen. Det finns ingen skarp linje som skiljer de med ADHD från de utan ADHD. Det är mer ett personlighetsdrag, om än jobbigt för vissa. En stor del hanterar det utan droger.

Men man måste se på den större historien, det handlar om hur psykiatriska diagnoser och läkemedelsbehandlingar har marknadsförts ända tillbaka till 1980, då American Psychiatric Association publicerade den tredje upplagan av sin Diagnostic and Statistical Manual – DSM. Det var då de sa att de skulle anta en sjukdomsmodell, och de skulle säga att dessa problem finns i individens huvud.

Och: ”Vi har dessa läkemedelsbehandlingar som är specifika för dem”. Det var en historia som ledde till den stora expansionen av den psykiatriska verksamheten och fler människor som fick diagnoser med depression, ångest, bipolär sjukdom, ADHD, den typen av saker.

Men det är inget annat än reklam. Det är en reklamhistoria som i princip hjälpte till att legalt sälja droger till ungdomar som hade det lite svårt. Sedan, med ADHD-diagnosen, sa tillverkarna av ADHD-läkemedel: "Åh, den marknaden håller på att bli mättad. Vad sägs om att vi går in på vuxenmarknaden?" De började marknadsföra idén till läkare och allmänheten att ADHD hos vuxna också var verklig, för att inte tala om unga flickor.

Nu, helt plötsligt, fick vuxna också en förklaring till en del av sina svårigheter i livet. Kanske gillade de inte sitt jobb, eller så sa de att de inte kunde hålla fokus på en sak. Men det är att ta samma konstruktion och sälja den till vuxna. På sätt och vis är det en konstruktion som säger till folk att det är därför man kämpar med livet. Medan vi kanske tidigare sa att livet är svårt, och kanske befinner jag mig i situationer som gör det svårt att blomstra. Det är verkligen en förändring i uppfattning och tänkande, men det har definitivt ett kommersiellt inflytande.

Det hela påminner om sagan om den kemiska obalansen som orsak till depression och övriga psykiska störningar och sjukdomar. En ren myt, nu fullständigt motbevisad. (KMR sa det redan i slutet av 1980-talet.)

Om man vill förstå ADHD-diagnosen måste man se hur den först marknadsfördes till ungdomar, först till pojkar, sedan till flickor och sedan till vuxna. Genom den marknadsförings-linsen kan allt vara begripligt.

Det kluriga var att sälja in idén att unga flickor hade ADHD, då de inte uppvisade några symtom, vilket var själva ADHD. Men då kallade man det asymtomatisk ADHD. Då gick det hem.

I grund och botten är den sjukdomsmodell vi kritiserar en väldigt reduktionistisk modell av psyket, att vi är som marionetter åt våra neurotransmittorer. Den modellen är inte på minsta sätt vetenskapsbaserad, men den är inte heller baserad på vad vi vet från filosofin, vad vi vet från religionen och vad vi vet från litteraturen om psykets essens och hur människor beter sig över hela världen.

För att sammanfatta det: Diagnosen är till för att sälja mediciner.

(1) https://www.kmr.nu/single-post/adhd-droger-%C3%A4ndrade-hj%C3%A4rnan-p%C3%A5-barn-redan-efter-fyra-m%C3%A5nader

För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu