FN:s rättegång mot arkitekten bakom Förintelsen
Psykiatriker började utrota
300 000 mentalpatienter före judeutrotelsen.
I samband med Förintelsens minnesdag den 27 januari i år anordnade FN en skenrättegång (Mock Trial) mot den tyske psykiatrikern Ernst Rüdin (infälld bild), arkitekten bakom morden på 300 000 tyska mentalpatienter och senare Förintelsen.
Det var kulmen på ett årslångt program organiserat av The Social Excellence Forum (SEF). En grupp på 20-30 unga framtida ledare, i åldrarna 15-22 år från flera länder, möttes i FN-huset i New York. SEF är ett ideellt globalt initiativ för utbildning av framtida ledare inom olika områden med betoning på etik och mänskliga rättigheter. (1)
Ungdomar som agerade åklagare förde fram ansvar och anklagelser mot Ernst Rüdin, fadern till psykiatrins och nazisternas rashygien och utrotandet av så gott som alla mentalpatienter i Tyskland. En mängd bevis, uttalanden och fotografier uppvisades under rättegången, som spelades in och som kan ses via länk nedan. En annan grupp ungdomar fick agera försvarare. En skådespelare agerade som Ernst Rüdin och fick hålla ett försvarstal, närmast ett brandtal, vilket i sig bara bidrog till domen mot honom.
Hundratals deltagare över hela världen deltog som jury och röstade fram domen. Tre internationella domare från Israel, Tyskland och Nederländerna var presiderande och kungjorde själva domslutet: skyldig. Inget straff utdömdes av förklarliga skäl. Rüdin dog 1952 – utan rättegång eller ansvar för de 300 000 morden. Mer eller mindre glorifierad 1990 i USA som upphovsman till den psykiatriska genetiken.
Ernst Rüdin – arkitekten bakom Förintelsen
Rüdin ville ”rensa Folket” (das Volk) från underlägsna varelser i samhället genom segregering, sterilisering eller död för att skapa en bättre ras. Därav namnet rashygien.
Så gott som alla psykiatriker som lade ut planerna eller deltog i mördandet undkom rättegång efter krigets slut. Flera av dem återvände till sin gamla praktik eller till sitt universitet, oberörda. Det hände faktiskt att patienter som undkommit gaskammaren efter kriget åter träffade de psykiatriker som skulle avgjort deras öde, men av någon anledning slapp undan.
KMR har skrivit utförligt om detta sedan 1995. Peter Anstrin, redaktör för KMR:s tidning, Mänskliga Rättigheter, har gett ut en bok om Ernst Rüdin och psykiatrikerna bakom T4 med rubriken Männen Bakom Hitler, Del 1.
Redan 1911 hade Rüdin lagt ut riktlinjerna:
”Alla nationer måste släpa med sig ett extraordinärt stort antal mindervärdiga individer, veklingar, sjuka och krymplingar ...”
Rüdin gjorde detta tre årtionden innan nazisterna tagit makten och ett årtionde innan Hitler ens yttrat några tankar om detta överhuvudtaget. Rüdin kopplade samman psykiatrin med rashygienen och blev fader till den psykiatriska genetiken.
Ernst Rüdin var den främste initiativtagaren till tvångssterilisering, och författade en lag 1933 som sedan låg till grund för tvångssteriliserandet av närmare 400 000 tyskar. År 1939 fick han Goethe-medaljen av Hitler för sitt arbete inom rashygienen. Dessförinnan hade han hyllat Hitler för att göra hans egen ”mer än trettio år långa dröm en verklighet”. 1944 fick han Örnmedaljen av Hitler som ”stigfinnare inom den ärftliga hygienen.”
Detta fråntar på intet sätt Hitler hans ansvar, men utan psykiatrin skulle förmodligen Förintelsen inte ägt rum, anser flera experter. Detta framlades även under rättegången. Psykiater Peter Breggin, som forskat i och skrivit om denna episod är övertygad om detta när han säger:
”Psykiatrin spelade en huvudroll i de händelser som utvecklade sig i Nazityskland och som ledde till massmord på judar och andra grupper som ansågs främmande för den tyska staten. Enligt många observatörer vid Nürnberg-rättegångarna var psykiatrin ’insprängningskilen’ till Förintelsen och det är möjligt att tragedin aldrig hade inträffat utan denna yrkesgrupps aktiva deltagande.”
Det var inte nazisterna som startade detta. Det var tack vare nazisterna som psykiatrikernas drömmar kunde förverkligas. Den tyske historikern, journalisten och författaren Ernst Klee som forskat mycket om läkarnas roll under andra världskriget har sagt:
”Det var inte nazisterna som behövde läkarna, det var snarare läkarna som behövde nazisterna.”
I Hitler fick de äntligen den politiske ledare som med handfasta metoder skulle uppfylla de mål de så länge drömt om. Psykiatrikerna övertalade Hitler om nödvändigheten av att utrota mindervärdiga människor. Ett systematiskt mördande av mentalpatienter och förståndshandikappade barn på sjukhusen inleddes. Allt skedde i största hemlighet.
Psykiatrikerna, med Rüdin i spetsen, insåg dock snart att steriliseringar inte skulle rädda den ariska rasen och började utarbeta helt andra drastiska planer.
T4-programmet
Ernst Rüdin, tillsammans med ett dussintal andra psykiatriker, startade 1939 det ytterst hemliga T4-programmet, som systematiskt skulle döda 300 000 psykiatriska patienter som ansågs "olämpliga att leva", även kallade ”värdelösa brödätare”.
Programmet T4, som anspelade på adressen Tiergartenstrasse 4 i Berlin, låg bakom de första massmorden som begicks under nazismen, flera år före judeutrotelsen. Idag ligger det en minnesplatta på trottoaren där det numera nedrivna huset låg.
T4-psykiatrikerna med Rüdin i toppen insåg snart att logistiken bakom mördandet av hundratusentals mentalpatienter var gigantiskt. I början svälte psykiatrikerna ihjäl de ”svagsinta” barnen på de många sjukhusen. De fick enbart potatisskal och kål, utan något fett och de dog inom ett par veckor. Andra injicerades och några sköts ihjäl. Hemska scener kunde utspelas på salarna när de kom för att hämta barnen. Vårdare berättar om hur barnen gömde sig under sängarna. De fattade på något sätt vad som skedde, eftersom de bortforslade barnen aldrig kom tillbaka.
Nu skulle även vuxna elimineras. Man uppfann då gaskamrarna som ett verktyg för massmord. Duschrummen på sjukhusen kamouflerades som gaskamrar, så att de skulle gå in frivilligt. Man hade krematorier på sjukhusen och eldkvastar kunde nå flera meter ovanför skorstenarna med hårtussar som ramlade ner på gatorna, vilket upprörde befolkningen som nu förstod vad som pågick. Det nådde Hitler som faktiskt förbjöd projektet ett tag. Men det stoppade inte psykiatrikerna som faktiskt eldade på ännu mer.
Hitler skrev senare den så kallade Hitlerordern. Men det var ingen order utan gav bara tillåtelse åt två namngivna läkare att avgöra om patienten skulle avlivas eller inte. Men så gott som alla psykiatriker tog det som en order och massmorden eskalerade.
Det var personalen i just detta T4-program som 1,5 år senare byggde och ledde dödslägren i Polen där miljontals judar och andra dödades fram till krigets slut ... och till och med efter krigets slut.
Rüdin är en komplicerad, mångfacetterad figur – till exempel arbetade han tillsammans med judiska forskare om rashygien fram till 1935 – och han var nära vän med Emil Kraepelin, grundare av det psykiatriska diagnossystemet. Chefspsykiater Hans Forsman från Lillhagens sinnessjukhus i Göteborg var personlig vän till psykiatriker Ernst Rüdin och besökte honom i Tyskland. KMR har avslöjat att det förekom eutanasi av mentalpatienter även i Sverige.
Rüdin kan väl fungera som exempel för att visa farorna med diskriminering och rasism av alla slag, med deras förmåga att gömma sig under till synes objektiv, neutral auktoritet och vilseledande eufemismer under namnet ”vetenskap”. Man såg det inte då och man kan lika väl inte se det idag. Denna skenrättegång skulle hjälpa dessa framtida ledare att se vilken väg vetenskapen tar. Vi har till exempel återigen eutanasi idag där deprimerade patienter tas av daga då de inte kan se någon ljus framtid. Nyligen ”eutaniserades” en 23-årig kvinna i Belgien för att hon var deprimerad och inte ville leva. Hon gick på 11 antidepressiva medel, vilka så gott som alla framkallar självmordstankar. Hon gick omkring i ett töcken utan känslor, vilket dessa medel framkallar.
Rüdin var huvudkraften bakom processen med indoktrinering och uppvigling av det tyska läkarsamfundet, vilket ledde till deras delaktighet i sterilisering och mord på sina egna patienter. Redan 1929, fyra år före Hitlers maktövertagande, bildades en nazistisk läkarförening, Nationalsozialischer Deutscher Ärtzebund. Fler läkare än andra yrkesmän anslöt sig till nazistpartiet (NASDP) - i början av 40-talet hade siffran stigit till 45 procent av läkarkåren. Många var psykiatriker då psykiatrin delade nazisterna syn på mindervärdiga raser – eller om det var tvärtom.
Det är ett skrämmande faktum, men när psykiatrikerna lämnas att bestämma sina egna regler och operera fritt inom sina egna utsatta gränser, då flyter gränserna ihop för vad som är normalt och onormalt, det blir föremål för politiska värderingar och behandlingen så gott som alltid skadlig, inte sällan dödlig.
Pastor Neumullers dikt från andra världskriget kanske kan få oss att förstå nödvändigheten i att agera, när minoriteter, vilka de än är, utsätts för förföljelser.
I Tyskland kom nazisterna efter kommunisterna, och jag sade inte ifrån,
därför att jag var inte kommunist.
Sedan kom de efter judarna, och jag sade inte ifrån, därför att jag var inte
jude.
Därefter kom de efter fackföreningsfolket, och jag sade inte ifrån, därför
att jag var inte med i fackföreningen.
Sedan kom de efter katolikerna, och jag var protestant, så därför sade jag
inte ifrån.
Därefter kom de efter mig ... Vid den tidpunkten fanns det ingen kvar som
kunde säga ifrån.
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu
Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 6039 , 129 06 Hägersten
