Den ena felaktigheten efter den andra – vad finns kvar av psykiatrins evidens?
- Pressmeddelande KMR
- Oct 8
- 3 min read
Det börjar bli tröttsamt. Skandal efter skandal, där ännu en psykiatrisk "landmärkesstudie" visar sig vara mer av en kuliss än vetenskap. Som ett korthus byggt på pressmeddelanden, selektiv rapportering och statistiska trollkonster. Man undrar: om vi fortsätter så här, vad finns egentligen kvar av psykiatrins påstådda evidensbas?
Och här kommer nu ännu ett par exempel som snuddar vid forskarfusk. Inte i form av rena falsarier kanske, men väl i form av det gamla hederliga tricket: att gömma undan det som inte passar, överdriva det lilla som ser bra ut, och sedan låta läkemedelsindustrin skriva resten av historien. Två av de viktigaste studierna som banade väg för den globala spridningen av SSRI – TADS och STAR*D – har nu fått sina grundvalar raserade av omanalyser.
Studie 1: TADS – när Prozac lanserades till tonåringar
Treatment for Adolescents with Depression Study (TADS), publicerad 2004, framställdes som ett genombrott: äntligen en stor, statligt finansierad studie som visade att fluoxetin (Prozac) fungerade för ungdomar. Det blev snabbt en referenspunkt som styrde behandlingsriktlinjer världen över.
Men en ny analys, baserad på rådata och genomförd med RIAT-modellen (Restoring Invisible and Abandoned Trials), vänder hela slutsatsen upp och ner. Det visade sig att fluoxetin inte hade någon mätbar fördel jämfört med placebo efter 12 veckors behandling. De påstådda effekterna vid vecka 6 försvann när man tittade på slutresultaten. (1)
Värre var att biverkningarna hade gömts undan. I den officiella rapporteringen talades det om att självmordsrelaterade händelser var "sällsynta". Men i själva verket hade forskarna dolt eller felklassificerat 11 fall, vilket innebar att det totala antalet steg till 21 – inklusive självmordsförsök och ett fullbordat självmord. Två tredjedelar av alla allvarliga biverkningar inträffade hos de som fick fluoxetin.
En annan analys i BMJ Open avslöjade ytterligare manipulationer: patienter som försökte ta sitt liv under fluoxetin men hoppade av innan behandlingen slutade, bokfördes som placebopatienter. Biverkningar rapporterades bara om de var så pass allvarliga att de ledde till sjukhusbesök eller påtagliga funktionsnedsättningar – alla mildare, men för familjer ofta förödande, symtom ignorerades helt. Av 48 uppföljande publikationer nämnde bara åtta biverkningar överhuvudtaget.
Med andra ord: det som såldes in som ett genombrott för ungdomspsykiatrin var i själva verket en studie där data polerades till oigenkännlighet. Utan dessa tricks hade Prozac sannolikt aldrig blivit förstahandsvalet för unga med depression. Om det ens tillåtits på marknaden.
Studie 2: STAR*D – den stora depressionstudien som tappade bort verkligheten
Om TADS var startskottet för fluoxetin bland ungdomar, så var STAR*D (Sequenced Treatment Alternatives to Relieve Depression) kronjuvelen för vuxna. Den lanserades som den största antidepressivastudien någonsin, finansierad med skattemedel i hundramiljonersklassen, och sades visa hur depression kunde behandlas steg för steg tills patienterna blev "friska". Resultatet spreds med buller och bång: uppemot 70 % av patienterna skulle till slut ha uppnått remission (återhämntning, om ej nödvändigtvis friska).
Men även här visade omanalyser att kejsaren var naken. De 70 procenten var en illusion, framräknad genom att man exkluderade tiotusentals data, ändrade definitioner av "framgång" under resans gång, och blundade för de höga avhoppen. En mycket snäll uppskattning skulle säga 35% men i själva verket låg den verkliga remissionen på omkring 3% – en siffra så låg att det snarare indikerar att behandlingen misslyckades än lyckades. (2)
STAR*D:s problem var inte bara kosmetiska utan grundläggande. Forskarna hade brutit mot sitt eget protokoll, fabricerat en bild av behandlingsframgång och låtit resultaten leva vidare i riktlinjer, föreläsningar och industrisponsrade broschyrer. Studien som skulle vara det "slutgiltiga beviset" på SSRI:s effektivitet har i efterhand blivit ett skolexempel på hur man inte ska bedriva klinisk forskning.
Slutsats: evidensens förfall
När man lägger ihop TADS och STAR*D blir bilden dyster. Två av de mest inflytelserika studierna om SSRI visar sig vila på selektiv rapportering, datamanipulation och metodologiska brister av det slag som gränsar till forskarfusk.
Frågan blir då: om detta är grunden för den globala SSRI-vågen, vad är egentligen kvar? Hur många andra ”landmärken” inom psykiatrin står på lika ranglig grund?
Eller för att uttrycka det satiriskt: kanske är psykiatrins vetenskapliga landskap inte en solid byggnad, utan mer ett tivoli – fullt av kulisser, spegelsalar och illusionstrick. Problemet är bara att det är riktiga patienter som betalar priset.
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu
Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 6039 , 129 06 Hägersten
Comments