ADHD under luppen – vad vet vi egentligen?

Pressmeddelande KMR
Apr 24
7 min read

Trots decennier av forskning, ökande diagnoser och explosiv läkemedelsanvändning kvarstår en besvärande fråga: Förstår vi verkligen vad ADHD är? Ny forskning ifrågasätter både diagnosens grund och behandlingens långtidseffekter – och pekar på ett mer komplext pussel än vad den traditionella medicinska modellen kan förklara.

En ny mycket lång (26 sidor) ingående artikel i New York Times, (1) som annars har skrivit positivt om ADHD-medicinering, går igenom och jämför gammal forskning med ny forskning och kommer bland annat fram till att den utlovade studieförbättringen är en klar myt, närmast ingen, att barnen visserligen sitter still men även att skolprestationerna står still. Intervjuer med barn och ungdomar visar även att det centralstimulerande amfetaminet har exakt samma verkan som bland missbrukare, en initial kraftig uppryckning (jag kunde städa hela lägenheten) som sedan raskt dalar, och som ny forskning visar, skapar ett beroende. (2) Den enda långtidseffekten visar sig i att de växer mindre, i genomsnitt 2,5 centimeter mindre än andra i testgruppen dom jämförde med.

Vilket barn skulle ta amfetamin om de visste att de skulle sluta växa?

Paul Tough är en skribent för NYT som under de senaste två decennierna har skrivit artiklar och böcker om utbildning och barns utveckling. Han har gjort research angående de senaste studierna om ADHD och intervjuat ett flertal ADHD-forskare under ett helt år. Införd i New York Times 13 april 2025 och som fått mycket stor uppmärksamhet. Detta är en kort sammanfattning.

Har vi tänkt på ADHD helt fel?

Under 1990-talet ökade diagnoserna av ADHD kraftigt i USA, vilket sammanföll med att läkemedelsbehandlingar som Ritalina blev allt vanligare. Forskaren James Swanson var en av dem som från början ansåg att ökningen var rimlig – han trodde att cirka 3 procent av barnen verkligen hade ADHD och att läkemedel var en effektiv behandling. Han ledde också en avdelning inom MTA-studien, en av de största långtidsstudierna om psykiatriska läkemedel någonsin, där man jämförde effekten av stimulantia som Ritalin med beteendeterapi och kombinationsbehandling. Den studien fick Swanson att ändra inställning.

Initialt bekräftade studien läkemedlens effektivitet, men efter tre år försvann de positiva effekterna helt – alla barn, oavsett behandling, visade samma symptomnivå. Swanson och andra forskare började ifrågasätta inte bara behandlingarna, utan också själva grunderna för diagnosen. Forskare som Edmund Sonuga-Barke uttryckte frustration över att man, trots decennier av forskning, tycktes ha kommit längre från sanningen snarare än närmare. Diagnoskriterierna i DSM-manualen, som är både flytande och subjektiva, omfattar ett brett spektrum av beteenden och överlappar med många andra psykiska tillstånd som ångest, autism och inlärningssvårigheter.

Rapporterna efter första delrapporten var positiva och media skrev spaltmetrar om den fantastiska behandlingen med Ritalin. Läkemedelsbolagen jublade och skickade ut ”agenter” till skolor över hela USA. Men efter den tredje delrapporten (36 månader) var media helt tyst.

Diagnoserna fortsatte dock att öka – i dag har över 11 procent av alla amerikanska barn fått diagnosen. Den siffran inkluderar bland annat 15,5 procent av amerikanska tonåringar, 21 procent av 14-åriga pojkar och 23 procent av 17-åriga pojkar. Sju miljoner amerikanska barn har fått en ADHD-diagnos, statistiken är upp från två miljoner i mitten av 1990-talet. Och läkemedelsförskrivningen har exploderat, särskilt bland vuxna. År 2012 fick amerikaner i 30-årsåldern fem miljoner recept på stimulantia för att behandla ADHD; ett decennium senare hade den siffran mer än tredubblats och stigit till 18 miljoner.

Swanson är nu 80 år och nära slutet av sin karriär, och när han berättar om sitt livsverk låter han orolig - inte bara över MTA-resultaten utan om tillståndet i ADHD-området i allmänhet. "Det finns saker med hur vi sköter det här arbetet," sa han till Paul Tough, "som helt enkelt är fel."

Paul har under det senaste året samtalat med några av de främsta ADHD-forskarna i både USA och andra länder. Många av dem uttrycker en växande oro över att den kliniska behandlingen av ADHD inte hänger med i den vetenskapliga utvecklingen. Edmund Sonuga-Barke, expert inom psykiatri och neurovetenskap vid King's College London, berättade att han ägnat 35 år åt att försöka förstå orsakerna bakom ADHD – men känner att målet verkar mer avlägset än någonsin. Han säger: "Vi har en klinisk definition av ADHD som är allt mer oförankrad från vad vi hittar i vår vetenskap."

Traditionellt har ADHD betraktats som ett medicinskt tillstånd med biologiska orsaker, där läkemedel rättar till hjärnans brister. Men forskare ifrågasätter nu dessa antaganden. Man har sökt efter biologiska markörer (biomarkörer) som kan bekräfta diagnosen, på samma sätt som blodsockertester för diabetes – men utan framgång. Det var psykiater Russell Barkley, en av de mest förespråkande ADHD-forskarna, som kallade sjukdomen "hjärnans diabetes". Vi hör det än idag, ”barnen behöver amfetamin precis som diabetiker behöver insulin”. Han jagade motståndare med blåslampa. Studier som en gång verkade lovande har inte kunnat upprepas. Även den största hjärnavbildningsstudien inom området, ENIGMA-projektet, visade att hjärnvolymerna hos personer med och utan ADHD i princip är identiska, särskilt bland vuxna. Forskare som kraftfullt hävdade att hjärnorna hos ADHD-personer avviker från friska, har idag ändrat åsikt. Martine Hoogman, en holländsk neuroforskare, ägnade flera år åt att jämföra hjärnorna hos ADHD-personer med friska. Det var så gott som ingen skillnad alls. 2007 publicerade hon och hennes team dock resultaten där de hävdade motsatsen, ”ADHD förändrar hjärnan, därför är ADHD en hjärnsjukdom”. Det blev en världsnyhet och ökade på medicineringen. När Paul Tough ringer upp henne säger hon att hon ångrar det uttalandet och säger att skillnaderna var så små att det mer visar ”att hjärnorna nästan är identiska”.

Ett tag var det populärt med avvikande gener. Idag lyder det: "Det finns ingen enskild genhistoria," sa John Gabrieli, en neuroforskare vid MIT, till Paul Tough nyligen. "För femton år sedan fanns det en otrolig optimism, och nu inser vi hur långt borta vi är."

Idag har forskarna släppt jakten efter biologiska markörer.

Idag bedöms ADHD efter en lista med olika beteenden, sitter inte still, följer inte instruktioner, kan inte koncentrera sig etc., ganska normala beteenden hos barn. Men har man sex sådana beteenden så har man ADHD, fast inte om man har fem! Vart tog vetenskapen vägen?

Sammantaget pekar de senaste forskningsrönen på att ADHD inte är ett enhetligt, biologiskt definierbart tillstånd, säger Paul Tough efter ett års research. Miljöfaktorer, trauma och samsjuklighet spelar en mycket större roll än man tidigare trott. Forskare menar att vi måste omvärdera hur vi förstår ADHD – inte förneka problemen, men hitta bättre och mer nyanserade sätt att förstå och hjälpa dem som kämpar med uppmärksamhetssvårigheter.

Studier visade att ADHD-medicin förbättrade beteendet tillfälligt men inte skolprestationerna, och att effekterna avtog med tiden. Swanson och hans team ägnade år åt att undersöka varför resultaten såg ut så. Testpersonerna klarade sig inte bättre på testerna än de som tog placebo. När ungdomarna som hade tagit ADHD-droger ombads att utvärdera sina prestationer trodde de att de gjort uppgifterna bättre än vad dom verkligen hade gjort. Ungefär som vanliga missbrukare uppfattade sig själva.

Han och hans kollegor ägnade en stor del av det decenniet åt att analysera och återanalysera MTA-datan, och de återkom ständigt till samma slutsats: Efter det första årets behandling började Ritalins relativa positiva effekter på beteendet minska, och vid slutet av det tredje året hade de försvunnit helt.

Paul Tough intervjuade ett antal ADHD-ungdomar som använde ADHD-amfetamin. En av dem sa: "När jag tar det för att studera, känns det som att jag får en adrenalinkick," sa han. "Jag känner mig glad. När det är på topp mår du bra med dig själv. Du studerar, du är låst. Men när det väl tar slut känner du dig bara hemsk."

Många barn slutar efter ett eller två år. Föräldrar, lärare och läkare insisterar på att barnet skall ta det, men när man frågar barnen själva, säger de: 'Det får mig att må dåligt.' Eller "det hjälpte mig inte." Eller "det slutade fungera." Vem tror du?"

Det fanns ett annat oroande resultat de lade märke till i sina data – ett fysiologiskt. De barn som tog Ritalin under en längre period växte långsammare än de som inte tog medicin. Vid slutet av de 36 månaderna var de som konsekvent tagit stimulantiamedicinering i genomsnitt mer än 2,5 cm kortare än de som aldrig fått medicin. Många forskare i MTA-gruppen antog att denna tillväxtnedsättning under barndomen skulle vara tillfällig – att de kortare barnen skulle ta igen det under tonåren – men när data samlades in igen nio år efter det ursprungliga experimentet kvarstod längdskillnaden.

År 2017 publicerade Swanson och MTA-gruppen ännu en uppföljning, denna gång följde de deltagarna till 25 års ålder. De som konsekvent tagit stimulantiamedicin var fortfarande omkring 2,5 cm kortare än sina jämnåriga. Deras ADHD-symtom, däremot, var inte bättre än hos dem som slutat ta medicinen eller aldrig börjat.

Forskare erkänner att det finns andra risker med att ta receptbelagda stimulantia. Amfetaminer kan vara starkt beroendeframkallande, och förra året fann en studie i The American Journal of Psychiatry att även en medelhög daglig dos av ADHD-amfetamin mer än tredubblade risken att utveckla psykos eller mani. En hög dos ökade risken fem gånger. (3)

Efter tre decennier av att studera stimulantia skiljer sig Swanson från många av sina kollegor i hur han värderar dem. "Jag håller inte med dem som säger att stimulantbehandling är bra," sa han till Paul Tough. "Det är inte bra." Han medger att medicinering ofta kan ge kortsiktiga förbättringar i barns beteende. Men, säger han:

"Det finns ingen långtidseffekt. Den enda långtidseffekten visar sig i att de växer mindre. Om man är ärlig borde man säga till barn att, okej, om du bryr dig om nästa vecka, nästa månad eller till och med nästa år, då är det här rätt behandling för dig. Men på lång sikt kommer du att bli kortare. Hur många barn skulle gå med på att ta medicin då? Förmodligen inga."

(1) https://www.nytimes.com/2025/04/13/magazine/adhd-medication-treatment-research.html?campaign_id=9&emc=edit_nn_20250413&instance_id=152482&nl=the-morning&regi_id=168678589&segment_id=195907&user_id=786878a0e24c38d95e8e50138b3988b4 (betalvägg)

(2) https://www.kmr.nu/single-post/galopperande-missbruksepidemi-av-adhd-droger-bland-vuxna

(3) https://www.kmr.nu/single-post/ny-studie-adhd-amfetamin-framkallar-%C3%B6kad-risk-f%C3%B6r-psykos

För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu