ADHD: Följ pengarna
USA spenderar över 20 miljarder dollar om året på att medicinera ”ADHD-barn” med centralstimulerande medel, främst amfetamin. (1) För den typen av utlägg skulle man kunna betala löner för ytterligare 365 000 lärare, eller 827 000 lärarassistenter.
Detta kan tyckas vara en absurd missfördelning av resurser, men situationen kommer sannolikt inte att förändras förrän vi konfronterar ett sammankopplat nätverk av spelare som har ett kapitalintresse av att främja den medicinska modellen för "ADHD." Låt oss ta en titt på några av dessa spelare nu, ska vi?
Denna artikel är ett långt utdrag ur boken Obedience Pills: ADHD and the Medicalization of Childhood av Dr. Patrick D Hahn, adjungerande professor i biologi vid Loyola University Maryland, först publicerad i Mad in America, 4 maj 2022. Artikeln handlar i första hand om situationen i USA, men likheten med Sverige och andra västländer är slående, om än ej i samma skala. Den beskriver de finansiella intressena bakom ADHD.
Den viktigaste opinionsbildaren
Förmodligen har ingen levande människa gjort mer för att främja diagnos och nerdrogning av barn med ADHD – och dess bastardavkomma, bipolär sjukdom hos barn – än psykiatriprofessor Joseph Biederman. (2)
Joseph Biederman besökte Sverige 2017 och höll föredrag för barnpsykiatriker och psykologer. Därefter ökade antalet barn med diagnosen bipolär avsevärt. Biederman har varit en av de största auktoriteterna vad det gäller rekommendationer för medicinering av ADHD-barn.
Dr. Biederman är chef för de kliniska programmen och forskningsprogrammen i pediatrisk psykofarmakologi och ADHD för vuxna vid Massachusetts General Hospital (Mass General) samt professor i psykiatri vid Harvard Medical School.
En gång, när han vittnade i en rättegång, gav han sin ställning vid Harvard som "Full professor". På frågan om det fanns något över det, svarade han "Gud". (Biederman kallas även Gudfadern inom barnpsykiatrin, och är ”far” till ADHD-diagnosen. vår anm.)
År 2002 skrev Biederman och hans kollega Steven Faraone årsrapporten för läkemedelsbolaget Johnson & Johnson Center for Pediatric Psychopathology at Mass General, som diskuterade planer på att studera barn med diagnosen beteendestörning och komorbid affektiv störning (samsjuklighet i känslolivet):
"Ytterligare validering av denna grupp kommer att uppmärksamma läkare på förekomsten av en stor grupp barn som kan dra nytta av behandling med RISPERDAL.”
Vid den tiden var J&J ägare till Janssen, som i sin tur ägde patenträttigheterna till Risperdal. Detta läkemedel förskrivs vanligtvis till barn och vuxna för ”bipolär sjukdom”, som i sin tur ofta diagnostiseras efter att ha tagit stimulerande läkemedel som ordinerats för ADHD. Biverkningarna från ADHD-droger har den effekten.
Många miljoner från 15 läkemedelsbolag
En artikel från juni 2007 i Boston Globe noterade att Biederman hade tagit emot betalningar från femton olika läkemedelsföretag och fungerat som betald föreläsare eller rådgivare till sju av dem, inklusive Janssen, tillsammans med Eli Lilly, tillverkaren av Zyprexa, som är ett annat läkemedel som vanligtvis förskrivs mot bipolär sjukdom. I samma artikel fritog Errold Rosenbaum, chef för psykiatri vid Mass General, Joseph Biederman från all skuld med orden: "För Joe [Biederman] så är det hans idéer och uppdrag som driver honom, inte pengarna."
I juni 2008 avslöjade New York Times att Dr. Biederman hade tjänat 1,6 miljoner dollar (16 miljoner kr) i konsultavgifter från J&J och andra läkemedelstillverkare men rapporterade inte mycket av denna inkomst till Harvard. Två av Biedermans medarbetare, Dr Spencer och Timothy Wilens, hade också tjänat över en miljon dollar vardera från läkemedelsföretag
I domstolsdokument (som Biederman ville ha hemligstämplade) som uppvisades under en rättegång mot honom skrev han till J&J att hans planerade studier av medicin (Risperdal) hos barn skulle gagna företaget, det skulle ”stödja säkerhet och effektivitet”. (vår anm.)
Dessutom avslöjade artikeln att Biederman år 2000 hade fått ett bidrag från National Institutes of Health för att studera effekten av läkemedlet Strattera på barn. Samma år hade han fått över $14 000 i betalningar från Eli Lilly, tillverkaren av Strattera.
Vid denna tid förbjöd Harvard-regler forskare att utföra kliniska prövningar av något läkemedel om de hade fått mer än 10 000 dollar från läkemedlets tillverkare.
I en e-mail förklarade Biederman:
"Mina intressen är enbart i att främja medicinsk behandling genom rigorös forskning och studier."
Under tiden erbjöd Dr. Spencer dessa ord i sitt urskuldande:
”Jag är djupt engagerad i att hjälpa barn med ADHD och andra liknande störningar med behandlingar som kan bidra till att förbättra deras liv ... Det var min uppriktiga övertygelse att jag hela tiden följde relevanta policyn och procedurer för extern inkomst.”
Mass General skickade ut ett meddelande till sina läkare och uttryckte djup sympati för Biederman och hans kollegor Spencer och Wilens:
"Vi vet att detta är en otroligt smärtsam tid för dessa läkare och deras familjer, och våra tankar går till dem." (3)
Följande januari erbjöd Marcia Angell, författare till Truth About the Drug Companies, samt redaktör för New England Journal of Medicine, denna förödande bedömning av Biederman i en artikel i New York Review of Books: (3)
”Till stor del tack vare honom diagnostiseras barn så unga som två år gamla med bipolär sjukdom och behandlas med en cocktail av kraftfulla läkemedel, av vilka många inte godkänts av Food and Drug Administration (FDA) för detta ändamål. Inget av dem godkändes för barn under tio år.”
Samma artikel gav denna förödande kritik av modern medicin:
”Det är helt enkelt inte längre möjligt att tro på mycket av den kliniska forskning som publiceras, eller att förlita sig på bedömningar från betrodda läkare eller auktoritativa medicinska riktlinjer. Jag är inte nöjd med denna slutsats, som jag sakta och motvilligt nådde under mina två decennier som redaktör för New England Journal of Medicine.”
I juli 2011 offentliggjorde Mass General sina nya sanktioner mot Biederman tillsammans med Spencer och Wilens. Alla tre var tvungna att genomgå ospecificerad "utbildning" för att avstå från alla branschsponsrade externa aktiviteter under ett år, att erhålla tillstånd från Harvard och Mass General innan man ägnar sig åt sådana aktiviteter under de påföljande två åren, samt ospecificerade fördröjningar gällande eventuell befordran och avancemang.
I ett gemensamt uttalande förklarade alla tre:
"Vi har alltid trott att vi följde den institutionella policyn i god tro och att våra misstag var ärliga."
Två år senare meddelade det amerikanska justitiedepartementet att J&J hade ålagts att betala 2,2 miljarder dollar (20 miljarder kronor) för att lösa brottsliga och civilrättsliga anspråk för olaglig marknadsföring av sina läkemedel, inklusive antipsykotikan Risperdal. I januari 2018 fann Philadelphia Court of Common Pleas företaget ansvarigt och ålades att betala åtta miljarder dollar i skadestånd efter att en ung man hade fått uppleva hur hans bröst växte efter att ha tagit Risperdal. (Han var inte ensam, ett flertal pojkar utvecklade bröst, faktiskt även med produktion av mjölk, vår anm.) (4)
Inget av detta verkar ha bromsat Biederman. År 2014 utsåg nyhets- och informationstjänsten Reuters honom till en av världens mest inflytelserika vetenskapsmän. Webbsidan för Mass General ståtar med hans 800 vetenskapliga artiklar, 650 abstrakt (sammanfattningar) och sjuttio bokkapitel. Han rankades som näst högsta producent av högeffektiva artiklar inom barnpsykiatri och högst i antal citeringar från hans artiklar om ADHD.
Webbplatsen noterar också fromt i slutet att "Dr. Biedermans arbete stöds av ett flertal bidrag från läkemedelsindustrin."
Berättelsen om Strattera
Bevisbasen för FDA-godkännandet av de nya läkemedlen och nya läkemedelsindikationer som förespråkats av viktiga opinionsbildare är till största delen fabricerad och kontrollerad av läkemedelsföretagen som har en förtroendeplikt gentemot sina aktieägare att sälja så många läkemedel som möjligt. Resultaten är förutsägbara och väldokumenterade: överdrift av fördelar och nedtoning eller direkt döljande av skada.
Tänk på fallet med Eli Lillys storsäljande läkemedel Strattera. Detta läkemedel utvecklades ursprungligen av Lilly som en behandling för inkontinens och allvarlig depression. Dock bara med en liten studie på tio patienter som diagnostiserades med egentlig (major) depression som publicerades. Alla dessa patienter fick dessutom kloralhydrat, ett lugnande medel, förutom Strattera. Tre av de tio hoppade av studien, och medan de återstående uppvisade en viss förbättring av depressiva symtom, lades ytterligare forskning om att använda läkemedlet som en behandling för depression på hyllan.
Strattera godkändes i november 2002 av FDA för behandling av ADHD hos barn och vuxna och släpptes på marknaden följande januari. Strattera var det första nya kemiska medlet som godkänts för behandling av ADHD sedan godkännandet 1975 av Pemoline (det läkemedlet togs bort från marknaden 2005 efter att ha kopplats till fall av leverskada). Amfetamin och Ritalina hade redan funnits på marknaden i decennier, och allvarliga farhågor hade väckts om dessa drogers potential för beroende och missbruk. I motsats till detta utsågs Strattera som ett "icke-stimulerande" botemedel mot ADHD.
Månaden innan Strattera släpptes på marknaden, publicerade ingen mindre än Biederman själv, tillsammans med flera kollegor, en artikel som förkunnade behovet av detta nya läkemedel:
”Det finns betydande begränsningar för behandling med psykostimulerande medel, som inte är effektiva eller väl tolererade hos cirka 30% av barn i skolåldern med ADHD. Biverkningar som sömnlöshet, minskad aptit och irritabilitet kan leda till avbrott eller doseringsbegränsningar. Bristen på adekvat heldagsbehandling resulterar ofta i att symtom försämras och kan observeras i hemmet och utanför [i skolan]. Dessutom bär psykostimulantia den extra bördan av att vara kontrollerade substanser [narkotikaklassade], vilket resulterar i oro för missbruk och försäljning på gatan av missbrukare. Av dessa skäl finns det fortfarande ett behov av säkra, effektiva och icke-stimulerande alternativ för behandling av ADHD hos barn och vuxna.”
(Märk väl att här görs ett erkännande från allra högsta ort, steget under Gud, att vanliga ADHD-droger är ineffektiva, beroendeframkallande och ger biverkningar samt säljs svart, vår anm.)
Forskningen finansierades av Eli Lilly. Sjutton av författarna till artikeln hade tjänstgjort som betalda konsulter eller utredare åt Lilly, och fem var anställda och aktieägare. Inte överraskande drog studien slutsatsen att Strattera verkligen var ett säkert och effektivt icke-stimulerande botemedel mot ADHD.
Ett bokkapitel av David Cohen och två av hans kollegor 2009 noterade att vid den tidpunkt Strattera släpptes fanns det totalt elva publicerade fas II- och fas III-studier av läkemedlet, alla finansierade av Lilly, och många av författarna till dessa studier var Lillyanställda. Med andra ord skulle de som skrev ut recepten och som konsulterade den vetenskapliga litteraturen endast kunna hitta vad Lilly ville att de skulle veta om Strattera, och inte mer än så.
Men kort efter att Strattera släpptes på marknaden publicerade FDA på sin webbplats många av de dokument som Lilly lämnat in för sin nya läkemedelsansökan för Strattera. Dessa dokument innehöll några intressanta avslöjanden. Dr. Cohen och hans medförfattare noterade att även om de elva publicerade ADHD-studierna rapporterade frekvensen av allvarliga biverkningar på 0,7 procent, visar FDA-dokumenten en andel på 2,1 procent av allvarliga biverkningar och hela 7,1 procent fick inkontinens och egentlig (major) depression som en biverkning och försämrades alltså av Strattera.
I september 2004 rapporterades i ett brev till redaktören för Pediatrik att av 153 patienter som behandlades med Strattera för ADHD uppvisade 51, eller en av tre (30%), extrem irritabilitet, aggressivitet, mani eller hypomani. Författarna verkade rådlösa över varför så många av dessa barn reagerade dåligt, även om de som en möjlig förklaring föreslog "ofullständigt behandlad ADHD med dess impulsivitet."
Nästan exakt ett år senare utfärdade FDA en Black-Box varning på etiketten (den starkaste varningen innan ett läkemedel tas bort från marknaden) för ökad risk för självmordstankar hos barn och ungdomar som tar Strattera.
Martin Whitely är en tidigare statlig lagstiftare i västra Australien och forskare vid John Curtin Institute of Public Policy. I hans bok från 2021, Overprescribing Madness, räknas upp några av biverkningsrapporterna för Strattera som lämnats in till Adverse Drug Reactions Committee:
• En sjuårig flicka som upplevde buksmärtor, illamående, migränhuvudvärk, blixtrande smärtor, vita fläckar i synfältet och urinal och fekalinkontinens
• En sjuårig pojke som upplevde självmordstankar, humörförändringar, extrem aggressivitet och självskadeimpulser
• En åttaårig pojke som bankade huvudet i väggen och sa att han ville ta livet av sig
• En femtonårig tjej som upplevde självmordstankar och började skära sig i en omfattning som beskrevs som "livshotande"
• En nioårig pojke som uppvisade extrema humörsvängningar, ilska, våldsamma utbrott, slog huvudet i väggen och sa att han ville ta livet av sig
• En tioårig pojke som upplevde våldsamma utbrott och självmordstankar och hotade med självmord
• En fjortonårig flicka som upplevde självmordstankar och skar sig själv med saxar, knivar och rakhyvlar
• En tioårig pojke som upplevde hörsel- och synhallucinationer, inklusive röster i hans huvud som beordrade honom att mörda sin syster
• En elvaårig pojke som upplevde huvudvärk, magkramper, muskelstelhet och dålig koncentration och försökte begå självmord
• En elvaårig pojke som blev extremt upprörd och pratade om att han ville dö
• En tolvårig flicka som upplevde anorexi, viktminskning, utbrott av ilska, och som slet ut sina egna finger- och tånaglar
• En tolvårig pojke som upplevde starka självmordstankar och uttryckte en önskan att hänga sig
Så fortsätter det sida upp och sida ner.
Det engelska läkemedelsverket MHRA utfärdade varning för psykos, hallucinationer och maniska perioder av Strattera ett kort tag efter att det släpptes ut på marknaden. Senare tillkom ”fientlighet och emotionell labilitet”.
I Sverige hyrde man in psykiatriprofessor Christopher Gillberg (misstänkt för forskarfusk) som gjorde utmärkt reklam i en artikel författad av psykiatripropagandisten Vanna Beckman i Dagens Nyheter år 2003). ”Mycket god effekt med sällsynta biverkningar.” Därefter följde en lång rad med trixande för att se till att inga biverkningar rapporterades. Ränderna går inte ur. (vår anm.)
Under 2012 reagerade Therapeutic Goods Administration (den australiensiska motsvarigheten till FDA) på dessa oroande rapporter med beslutsamhet genom att upphöra att göra individuella negativa händelserapporter tillgängliga för allmänheten.
Även om Strattera då inte har gynnat alla barn som tog det, har det verkligen gynnat Eli Lillys resultat. Inom sex månader efter releasen skrevs över en miljon recept ut, och marknadsandelen steg från noll till 12,3 procent. För år 2016, läkemedlets sista patentskyddsår, blev den totala försäljningen 535 miljoner dollar i USA och 854 miljoner dollar över hela världen.
Spökförfattare
Läkemedelsindustrin förlitar sig på medicinska författares tjänster för att kunna snurra till resultaten av sina studier för att få deras produkter att se så bra ut som möjligt. Dessa yrkesmän är kända i vardagsspråket som "spökförfattare".
I augusti 2011 dök en uppsats upp i PLoS Medicine av en självbeskriven "spökförfattare", Linda Logdberg. Efter att ha avlagt en doktorsexamen i neuroanatomi fann sig Dr. Logdberg oförmögen att säkra en anställning inom fakulteteten för sin inriktning och hon bestämde sig för att söka anställning som medicinsk skribent istället.
Till en början trivdes doktor Logdberg med jobbet. Som småbarnsmamma uppskattade hon flexibiliteten i att arbeta hemma; arbetet var intressant, hon trodde verkligen att hon hjälpte människor och pengarna var bra – "riktigt bra", minns hon:
”Att resa, äta på exklusiva restauranger, bära moderiktiga kläder och jobba på för att klara viktiga deadlines – varför skulle man inte gilla det?”
Som det visade sig fanns det mycket att inte gilla. Till en början var företagen hon arbetade för små fristående företag som ägdes och drevs av verkliga forskare. Men dessa företag gick i konkurs och hon fann sig själv arbeta för jätteföretag som ägdes av stora reklambyråer, och hon fick stå till svars för överordnade som inte hade någon vetenskaplig bakgrund. Medan hon arbetade för ett sådant företag fick hon order om att skriva en artikel som lovordade fördelarna med en ny formel med tidsfördröjd utsöndring av en ADHD-drog.
Det fanns redan flera konkurrerande produkter på marknaden, och läkemedelstillverkaren behövde något sätt att särskilja sin produkt från de andra. Denna patentprodukt hade en verkningslängd som låg mellan korttidsverkande och långtidsverkande ADHD-droger.
Dr. Logdberg, som själv levde i ett ADHD-hushåll, tyckte inte att detta var en bra idé. Hon kunde inte se värdet av en medicin vars effekter skulle avta precis vid kvällsmaten, en tid då humöret bröt ut och bråken ofta var som värst.
Dr. Logdberg bad om tillåtelse att tala med artikelns ursprungliga författare. Hennes chef snäste "Bara skriv det."
Dr. Logdberg lämnade verksamheten och övergick till jobbet som lärare för Fernbank Science Center och höll lektioner för barn i förskoleålder till årskurs tolv. Nästan all personal där hade doktorsexamen eller åtminstone magisterexamen i naturvetenskap. Fernbank är ett program i Dekalb County School District, som betjänar en studentpopulation som består av 89 procent minoritetsbefolkning.
När jag frågade henne hur hon uppfattade eleverna svarade hon utan att tveka: ”Jag älskade dem. De var fantastiska. De var roliga att undervisa. De tyckte om att lära sig, och jag tyckte om att lära dem.”
Direktannonsering till konsument
Media tjänar rejält på reklam direkt till konsument för receptbelagda läkemedel. Mellan 1998 och 2006 ökade de årliga utgifterna för direktreklam till konsument från 1,3 miljarder USD till 5,4 miljarder USD. Detta är potentiellt ett lukrativt område också för läkemedelstillverkarna - varje dollar som spenderas på direkt-till-konsumentannonsering tros generera sex dollar i försäljning.
Låt oss ta fallet med Adderall XR (rent amfetamin), den nya och utökade versionen av Adderall, som släpptes 2002, samma år som patentet gick ut på originalformeln Adderall. I en artikel och en medföljande video från 2013 i New York Times av reportern Alan Schwarz undersöktes ett antal tryckta annonser för ADHD-läkemedel, inklusive Adderall XR. En av dessa annonser föreställde en ung pojke som bar en fotboll under ena armen och ett antal böcker under den andra, medan bildtexten uppmanade föräldrar att "avslöja hans potential”. Budskapet är uppenbart: Adderall XR förändrar inte ditt barn, bara "avslöjar" hans bättre jag som skolastiskt, atletiskt. Fotografiet av barnet är lagt över en bild av nervceller, vilket antyder att något oerhört viktigt och vetenskapligt pågår.
En annan visade en pojke som entusiastiskt omfamnas av sin mamma. Pojken håller i ett arbetsblad med anteckningen "B+” i klarrött bläck, medan bildtexten utropar ”Äntligen! Skolarbete som matchar hans intelligens!”
En tredje visade en yngling som leker med sin mamma, båda med leenden lika breda som Grand Canyon, medan de medföljande bildtexterna lyder:
”Davids mamma lär sig ett helt nytt språk
Jag är stolt över dig!
Vill du ha dina vänner över på lördag?
Låt oss spela ett spel.
Tack för att du tog ut skräpet.”
Ett piller för att få ditt barn att ta ut sopor? Allvarligt talat - är det vad föräldrar önskar sig? Det är en känsla av hur utsatta vissa föräldrar känner sig nuförtiden, att svaret förmodligen blir ett Ja.
Det övergripande budskapet i dessa annonser är tydligt: dessa droger kommer att förbättra varje aspekt av ditt barns liv, inklusive betyg, fritidsaktiviteter, kamratrelationer och familjeliv. Det finns faktiskt inga trovärdiga bevis för att ens några av dessa droger leder till några meningsfulla långsiktiga fördelar för barn (se nedan).
Schwarz i NYT-artikeln noterade också att nästan alla ADHD-mediciner – Adderall, Concerta, Focalin, Vyvanse, Intuniv och Strattera – hade hyllats i annonser vilket resulterade i att dess tillverkare prickades av FDA för falsk eller vilseledande reklam, några av dem flera gånger. (Fick mycket stor uppmärksamhet i media, vår anm.) Men FDA:s ansträngningar på detta område kan liknas vid att försöka stoppa vinden med ett fisknät. Under året 2009 hade FDA endast femtionio anställda ansvariga för att granska över 70 000 annonser som lämnas till myndigheten av läkemedelsföretagen.
Huruvida dessa annonser har hjälpt föräldrar att bli bättre informerade konsumenter av Shires patentläkemedel är en öppen fråga, men de verkar sannerligen inte ha minskat företagets intäkter. Mellan 2002 och 2008 (det sista året Adderall XR förblev patentskyddat) sköt försäljningen för Shires storsäljande drog i höjden från mindre än två miljarder dollar till över åtta miljarder dollar. När patentet gick ut på Adderall XR hade Shires nya storsäljare, Vyvanse, redan släppts.
Media som hejaklacksledare
Alla som tar sig tid att granska nyhetsflödet kan se hur de vanliga medierna gång på gång har förkastat sin roll som vakthundar för att istället fungera som hejaklacksledare för den senaste upptäckten som "bevisar" den biologiska grunden för ADHD - även om ingen av dessa påståenden någonsin har hållit i sig. Kan denna brist på seriös granskning bero på deras beroende av läkemedelsföretags frikostighet så att man skall kunna fortsätta sin verksamhet i en tid av fallande annonsintäkter?