ADHD: Följ pengarna
USA spenderar över 20 miljarder dollar om året på att medicinera ”ADHD-barn” med centralstimulerande medel, främst amfetamin. (1) För den typen av utlägg skulle man kunna betala löner för ytterligare 365 000 lärare, eller 827 000 lärarassistenter.
Detta kan tyckas vara en absurd missfördelning av resurser, men situationen kommer sannolikt inte att förändras förrän vi konfronterar ett sammankopplat nätverk av spelare som har ett kapitalintresse av att främja den medicinska modellen för "ADHD." Låt oss ta en titt på några av dessa spelare nu, ska vi?
Denna artikel är ett långt utdrag ur boken Obedience Pills: ADHD and the Medicalization of Childhood av Dr. Patrick D Hahn, adjungerande professor i biologi vid Loyola University Maryland, först publicerad i Mad in America, 4 maj 2022. Artikeln handlar i första hand om situationen i USA, men likheten med Sverige och andra västländer är slående, om än ej i samma skala. Den beskriver de finansiella intressena bakom ADHD.
Den viktigaste opinionsbildaren
Förmodligen har ingen levande människa gjort mer för att främja diagnos och nerdrogning av barn med ADHD – och dess bastardavkomma, bipolär sjukdom hos barn – än psykiatriprofessor Joseph Biederman. (2)
Joseph Biederman besökte Sverige 2017 och höll föredrag för barnpsykiatriker och psykologer. Därefter ökade antalet barn med diagnosen bipolär avsevärt. Biederman har varit en av de största auktoriteterna vad det gäller rekommendationer för medicinering av ADHD-barn.
Dr. Biederman är chef för de kliniska programmen och forskningsprogrammen i pediatrisk psykofarmakologi och ADHD för vuxna vid Massachusetts General Hospital (Mass General) samt professor i psykiatri vid Harvard Medical School.
En gång, när han vittnade i en rättegång, gav han sin ställning vid Harvard som "Full professor". På frågan om det fanns något över det, svarade han "Gud". (Biederman kallas även Gudfadern inom barnpsykiatrin, och är ”far” till ADHD-diagnosen. vår anm.)
År 2002 skrev Biederman och hans kollega Steven Faraone årsrapporten för läkemedelsbolaget Johnson & Johnson Center for Pediatric Psychopathology at Mass General, som diskuterade planer på att studera barn med diagnosen beteendestörning och komorbid affektiv störning (samsjuklighet i känslolivet):
"Ytterligare validering av denna grupp kommer att uppmärksamma läkare på förekomsten av en stor grupp barn som kan dra nytta av behandling med RISPERDAL.”
Vid den tiden var J&J ägare till Janssen, som i sin tur ägde patenträttigheterna till Risperdal. Detta läkemedel förskrivs vanligtvis till barn och vuxna för ”bipolär sjukdom”, som i sin tur ofta diagnostiseras efter att ha tagit stimulerande läkemedel som ordinerats för ADHD. Biverkningarna från ADHD-droger har den effekten.
Många miljoner från 15 läkemedelsbolag
En artikel från juni 2007 i Boston Globe noterade att Biederman hade tagit emot betalningar från femton olika läkemedelsföretag och fungerat som betald föreläsare eller rådgivare till sju av dem, inklusive Janssen, tillsammans med Eli Lilly, tillverkaren av Zyprexa, som är ett annat läkemedel som vanligtvis förskrivs mot bipolär sjukdom. I samma artikel fritog Errold Rosenbaum, chef för psykiatri vid Mass General, Joseph Biederman från all skuld med orden: "För Joe [Biederman] så är det hans idéer och uppdrag som driver honom, inte pengarna."
I juni 2008 avslöjade New York Times att Dr. Biederman hade tjänat 1,6 miljoner dollar (16 miljoner kr) i konsultavgifter från J&J och andra läkemedelstillverkare men rapporterade inte mycket av denna inkomst till Harvard. Två av Biedermans medarbetare, Dr Spencer och Timothy Wilens, hade också tjänat över en miljon dollar vardera från läkemedelsföretag
I domstolsdokument (som Biederman ville ha hemligstämplade) som uppvisades under en rättegång mot honom skrev han till J&J att hans planerade studier av medicin (Risperdal) hos barn skulle gagna företaget, det skulle ”stödja säkerhet och effektivitet”. (vår anm.)
Dessutom avslöjade artikeln att Biederman år 2000 hade fått ett bidrag från National Institutes of Health för att studera effekten av läkemedlet Strattera på barn. Samma år hade han fått över $14 000 i betalningar från Eli Lilly, tillverkaren av Strattera.
Vid denna tid förbjöd Harvard-regler forskare att utföra kliniska prövningar av något läkemedel om de hade fått mer än 10 000 dollar från läkemedlets tillverkare.
I en e-mail förklarade Biederman:
"Mina intressen är enbart i att främja medicinsk behandling genom rigorös forskning och studier."
Under tiden erbjöd Dr. Spencer dessa ord i sitt urskuldande:
”Jag är djupt engagerad i att hjälpa barn med ADHD och andra liknande störningar med behandlingar som kan bidra till att förbättra deras liv ... Det var min uppriktiga övertygelse att jag hela tiden följde relevanta policyn och procedurer för extern inkomst.”
Mass General skickade ut ett meddelande till sina läkare och uttryckte djup sympati för Biederman och hans kollegor Spencer och Wilens:
"Vi vet att detta är en otroligt smärtsam tid för dessa läkare och deras familjer, och våra tankar går till dem." (3)
Följande januari erbjöd Marcia Angell, författare till Truth About the Drug Companies, samt redaktör för New England Journal of Medicine, denna förödande bedömning av Biederman i en artikel i New York Review of Books: (3)
”Till stor del tack vare honom diagnostiseras barn så unga som två år gamla med bipolär sjukdom och behandlas med en cocktail av kraftfulla läkemedel, av vilka många inte godkänts av Food and Drug Administration (FDA) för detta ändamål. Inget av dem godkändes för barn under tio år.”
Samma artikel gav denna förödande kritik av modern medicin:
”Det är helt enkelt inte längre möjligt att tro på mycket av den kliniska forskning som publiceras, eller att förlita sig på bedömningar från betrodda läkare eller auktoritativa medicinska riktlinjer. Jag är inte nöjd med denna slutsats, som jag sakta och motvilligt nådde under mina två decennier som redaktör för New England Journal of Medicine.”
I juli 2011 offentliggjorde Mass General sina nya sanktioner mot Biederman tillsammans med Spencer och Wilens. Alla tre var tvungna att genomgå ospecificerad "utbildning" för att avstå från alla branschsponsrade externa aktiviteter under ett år, att erhålla tillstånd från Harvard och Mass General innan man ägnar sig åt sådana aktiviteter under de påföljande två åren, samt ospecificerade fördröjningar gällande eventuell befordran och avancemang.
I ett gemensamt uttalande förklarade alla tre:
"Vi har alltid trott att vi följde den institutionella policyn i god tro och att våra misstag var ärliga."
Två år senare meddelade det amerikanska justitiedepartementet att J&J hade ålagts att betala 2,2 miljarder dollar (20 miljarder kronor) för att lösa brottsliga och civilrättsliga anspråk för olaglig marknadsföring av sina läkemedel, inklusive antipsykotikan Risperdal. I januari 2018 fann Philadelphia Court of Common Pleas företaget ansvarigt och ålades att betala åtta miljarder dollar i skadestånd efter att en ung man hade fått uppleva hur hans bröst växte efter att ha tagit Risperdal. (Han var inte ensam, ett flertal pojkar utvecklade bröst, faktiskt även med produktion av mjölk, vår anm.) (4)
Inget av detta verkar ha bromsat Biederman. År 2014 utsåg nyhets- och informationstjänsten Reuters honom till en av världens mest inflytelserika vetenskapsmän. Webbsidan för Mass General ståtar med hans 800 vetenskapliga artiklar, 650 abstrakt (sammanfattningar) och sjuttio bokkapitel. Han rankades som näst högsta producent av högeffektiva artiklar inom barnpsykiatri och högst i antal citeringar från hans artiklar om ADHD.
Webbplatsen noterar också fromt i slutet att "Dr. Biedermans arbete stöds av ett flertal bidrag från läkemedelsindustrin."
Berättelsen om Strattera
Bevisbasen för FDA-godkännandet av de nya läkemedlen och nya läkemedelsindikationer som förespråkats av viktiga opinionsbildare är till största delen fabricerad och kontrollerad av läkemedelsföretagen som har en förtroendeplikt gentemot sina aktieägare att sälja så många läkemedel som möjligt. Resultaten är förutsägbara och väldokumenterade: överdrift av fördelar och nedtoning eller direkt döljande av skada.
Tänk på fallet med Eli Lillys storsäljande läkemedel Strattera. Detta läkemedel utvecklades ursprungligen av Lilly som en behandling för inkontinens och allvarlig depression. Dock bara med en liten studie på tio patienter som diagnostiserades med egentlig (major) depression som publicerades. Alla dessa patienter fick dessutom kloralhydrat, ett lugnande medel, förutom Strattera. Tre av de tio hoppade av studien, och medan de återstående uppvisade en viss förbättring av depressiva symtom, lades ytterligare forskning om att använda läkemedlet som en behandling för depression på hyllan.
Strattera godkändes i november 2002 av FDA för behandling av ADHD hos barn och vuxna och släpptes på marknaden följande januari. Strattera var det första nya kemiska medlet som godkänts för behandling av ADHD sedan godkännandet 1975 av Pemoline (det läkemedlet togs bort från marknaden 2005 efter att ha kopplats till fall av leverskada). Amfetamin och Ritalina hade redan funnits på marknaden i decennier, och allvarliga farhågor hade väckts om dessa drogers potential för beroende och missbruk. I motsats till detta utsågs Strattera som ett "icke-stimulerande" botemedel mot ADHD.
Månaden innan Strattera släpptes på marknaden, publicerade ingen mindre än Biederman själv, tillsammans med flera kollegor, en artikel som förkunnade behovet av detta nya läkemedel:
”Det finns betydande begränsningar för behandling med psykostimulerande medel, som inte är effektiva eller väl tolererade hos cirka 30% av barn i skolåldern med ADHD. Biverkningar som sömnlöshet, minskad aptit och irritabilitet kan leda till avbrott eller doseringsbegränsningar. Bristen på adekvat heldagsbehandling resulterar ofta i att symtom försämras och kan observeras i hemmet och utanför [i skolan]. Dessutom bär psykostimulantia den extra bördan av att vara kontrollerade substanser [narkotikaklassade], vilket resulterar i oro för missbruk och försäljning på gatan av missbrukare. Av dessa skäl finns det fortfarande ett behov av säkra, effektiva och icke-stimulerande alternativ för behandling av ADHD hos barn och vuxna.”
(Märk väl att här görs ett erkännande från allra högsta ort, steget under Gud, att vanliga ADHD-droger är ineffektiva, beroendeframkallande och ger biverkningar samt säljs svart, vår anm.)
Forskningen finansierades av Eli Lilly. Sjutton av författarna till artikeln hade tjänstgjort som betalda konsulter eller utredare åt Lilly, och fem var anställda och aktieägare. Inte överraskande drog studien slutsatsen att Strattera verkligen var ett säkert och effektivt icke-stimulerande botemedel mot ADHD.
Ett bokkapitel av David Cohen och två av hans kollegor 2009 noterade att vid den tidpunkt Strattera släpptes fanns det totalt elva publicerade fas II- och fas III-studier av läkemedlet, alla finansierade av Lilly, och många av författarna till dessa studier var Lillyanställda. Med andra ord skulle de som skrev ut recepten och som konsulterade den vetenskapliga litteraturen endast kunna hitta vad Lilly ville att de skulle veta om Strattera, och inte mer än så.
Men kort efter att Strattera släpptes på marknaden publicerade FDA på sin webbplats många av de dokument som Lilly lämnat in för sin nya läkemedelsansökan för Strattera. Dessa dokument innehöll några intressanta avslöjanden. Dr. Cohen och hans medförfattare noterade att även om de elva publicerade ADHD-studierna rapporterade frekvensen av allvarliga biverkningar på 0,7 procent, visar FDA-dokumenten en andel på 2,1 procent av allvarliga biverkningar och hela 7,1 procent fick inkontinens och egentlig (major) depression som en biverkning och försämrades alltså av Strattera.
I september 2004 rapporterades i ett brev till redaktören för Pediatrik att av 153 patienter som behandlades med Strattera för ADHD uppvisade 51, eller en av tre (30%), extrem irritabilitet, aggressivitet, mani eller hypomani. Författarna verkade rådlösa över varför så många av dessa barn reagerade dåligt, även om de som en möjlig förklaring föreslog "ofullständigt behandlad ADHD med dess impulsivitet."
Nästan exakt ett år senare utfärdade FDA en Black-Box varning på etiketten (den starkaste varningen innan ett läkemedel tas bort från marknaden) för ökad risk för självmordstankar hos barn och ungdomar som tar Strattera.
Martin Whitely är en tidigare statlig lagstiftare i västra Australien och forskare vid John Curtin Institute of Public Policy. I hans bok från 2021, Overprescribing Madness, räknas upp några av biverkningsrapporterna för Strattera som lämnats in till Adverse Drug Reactions Committee:
• En sjuårig flicka som upplevde buksmärtor, illamående, migränhuvudvärk, blixtrande smärtor, vita fläckar i synfältet och urinal och fekalinkontinens
• En sjuårig pojke som upplevde självmordstankar, humörförändringar, extrem aggressivitet och självskadeimpulser
• En åttaårig pojke som bankade huvudet i väggen och sa att han ville ta livet av sig
• En femtonårig tjej som upplevde självmordstankar och började skära sig i en omfattning som beskrevs som "livshotande"
• En nioårig pojke som uppvisade extrema humörsvängningar, ilska, våldsamma utbrott, slog huvudet i väggen och sa att han ville ta livet av sig
• En tioårig pojke som upplevde våldsamma utbrott och självmordstankar och hotade med självmord
• En fjortonårig flicka som upplevde självmordstankar och skar sig själv med saxar, knivar och rakhyvlar
• En tioårig pojke som upplevde hörsel- och synhallucinationer, inklusive röster i hans huvud som beordrade honom att mörda sin syster
• En elvaårig pojke som upplevde huvudvärk, magkramper, muskelstelhet och dålig koncentration och försökte begå självmord
• En elvaårig pojke som blev extremt upprörd och pratade om att han ville dö
• En tolvårig flicka som upplevde anorexi, viktminskning, utbrott av ilska, och som slet ut sina egna finger- och tånaglar
• En tolvårig pojke som upplevde starka självmordstankar och uttryckte en önskan att hänga sig
Så fortsätter det sida upp och sida ner.
Det engelska läkemedelsverket MHRA utfärdade varning för psykos, hallucinationer och maniska perioder av Strattera ett kort tag efter att det släpptes ut på marknaden. Senare tillkom ”fientlighet och emotionell labilitet”.
I Sverige hyrde man in psykiatriprofessor Christopher Gillberg (misstänkt för forskarfusk) som gjorde utmärkt reklam i en artikel författad av psykiatripropagandisten Vanna Beckman i Dagens Nyheter år 2003). ”Mycket god effekt med sällsynta biverkningar.” Därefter följde en lång rad med trixande för att se till att inga biverkningar rapporterades. Ränderna går inte ur. (vår anm.)
Under 2012 reagerade Therapeutic Goods Administration (den australiensiska motsvarigheten till FDA) på dessa oroande rapporter med beslutsamhet genom att upphöra att göra individuella negativa händelserapporter tillgängliga för allmänheten.
Även om Strattera då inte har gynnat alla barn som tog det, har det verkligen gynnat Eli Lillys resultat. Inom sex månader efter releasen skrevs över en miljon recept ut, och marknadsandelen steg från noll till 12,3 procent. För år 2016, läkemedlets sista patentskyddsår, blev den totala försäljningen 535 miljoner dollar i USA och 854 miljoner dollar över hela världen.
Spökförfattare
Läkemedelsindustrin förlitar sig på medicinska författares tjänster för att kunna snurra till resultaten av sina studier för att få deras produkter att se så bra ut som möjligt. Dessa yrkesmän är kända i vardagsspråket som "spökförfattare".
I augusti 2011 dök en uppsats upp i PLoS Medicine av en självbeskriven "spökförfattare", Linda Logdberg. Efter att ha avlagt en doktorsexamen i neuroanatomi fann sig Dr. Logdberg oförmögen att säkra en anställning inom fakulteteten för sin inriktning och hon bestämde sig för att söka anställning som medicinsk skribent istället.
Till en början trivdes doktor Logdberg med jobbet. Som småbarnsmamma uppskattade hon flexibiliteten i att arbeta hemma; arbetet var intressant, hon trodde verkligen att hon hjälpte människor och pengarna var bra – "riktigt bra", minns hon:
”Att resa, äta på exklusiva restauranger, bära moderiktiga kläder och jobba på för att klara viktiga deadlines – varför skulle man inte gilla det?”
Som det visade sig fanns det mycket att inte gilla. Till en början var företagen hon arbetade för små fristående företag som ägdes och drevs av verkliga forskare. Men dessa företag gick i konkurs och hon fann sig själv arbeta för jätteföretag som ägdes av stora reklambyråer, och hon fick stå till svars för överordnade som inte hade någon vetenskaplig bakgrund. Medan hon arbetade för ett sådant företag fick hon order om att skriva en artikel som lovordade fördelarna med en ny formel med tidsfördröjd utsöndring av en ADHD-drog.
Det fanns redan flera konkurrerande produkter på marknaden, och läkemedelstillverkaren behövde något sätt att särskilja sin produkt från de andra. Denna patentprodukt hade en verkningslängd som låg mellan korttidsverkande och långtidsverkande ADHD-droger.
Dr. Logdberg, som själv levde i ett ADHD-hushåll, tyckte inte att detta var en bra idé. Hon kunde inte se värdet av en medicin vars effekter skulle avta precis vid kvällsmaten, en tid då humöret bröt ut och bråken ofta var som värst.
Dr. Logdberg bad om tillåtelse att tala med artikelns ursprungliga författare. Hennes chef snäste "Bara skriv det."
Dr. Logdberg lämnade verksamheten och övergick till jobbet som lärare för Fernbank Science Center och höll lektioner för barn i förskoleålder till årskurs tolv. Nästan all personal där hade doktorsexamen eller åtminstone magisterexamen i naturvetenskap. Fernbank är ett program i Dekalb County School District, som betjänar en studentpopulation som består av 89 procent minoritetsbefolkning.
När jag frågade henne hur hon uppfattade eleverna svarade hon utan att tveka: ”Jag älskade dem. De var fantastiska. De var roliga att undervisa. De tyckte om att lära sig, och jag tyckte om att lära dem.”
Direktannonsering till konsument
Media tjänar rejält på reklam direkt till konsument för receptbelagda läkemedel. Mellan 1998 och 2006 ökade de årliga utgifterna för direktreklam till konsument från 1,3 miljarder USD till 5,4 miljarder USD. Detta är potentiellt ett lukrativt område också för läkemedelstillverkarna - varje dollar som spenderas på direkt-till-konsumentannonsering tros generera sex dollar i försäljning.
Låt oss ta fallet med Adderall XR (rent amfetamin), den nya och utökade versionen av Adderall, som släpptes 2002, samma år som patentet gick ut på originalformeln Adderall. I en artikel och en medföljande video från 2013 i New York Times av reportern Alan Schwarz undersöktes ett antal tryckta annonser för ADHD-läkemedel, inklusive Adderall XR. En av dessa annonser föreställde en ung pojke som bar en fotboll under ena armen och ett antal böcker under den andra, medan bildtexten uppmanade föräldrar att "avslöja hans potential”. Budskapet är uppenbart: Adderall XR förändrar inte ditt barn, bara "avslöjar" hans bättre jag som skolastiskt, atletiskt. Fotografiet av barnet är lagt över en bild av nervceller, vilket antyder att något oerhört viktigt och vetenskapligt pågår.
En annan visade en pojke som entusiastiskt omfamnas av sin mamma. Pojken håller i ett arbetsblad med anteckningen "B+” i klarrött bläck, medan bildtexten utropar ”Äntligen! Skolarbete som matchar hans intelligens!”
En tredje visade en yngling som leker med sin mamma, båda med leenden lika breda som Grand Canyon, medan de medföljande bildtexterna lyder:
”Davids mamma lär sig ett helt nytt språk
Jag är stolt över dig!
Vill du ha dina vänner över på lördag?
Låt oss spela ett spel.
Tack för att du tog ut skräpet.”
Ett piller för att få ditt barn att ta ut sopor? Allvarligt talat - är det vad föräldrar önskar sig? Det är en känsla av hur utsatta vissa föräldrar känner sig nuförtiden, att svaret förmodligen blir ett Ja.
Det övergripande budskapet i dessa annonser är tydligt: dessa droger kommer att förbättra varje aspekt av ditt barns liv, inklusive betyg, fritidsaktiviteter, kamratrelationer och familjeliv. Det finns faktiskt inga trovärdiga bevis för att ens några av dessa droger leder till några meningsfulla långsiktiga fördelar för barn (se nedan).
Schwarz i NYT-artikeln noterade också att nästan alla ADHD-mediciner – Adderall, Concerta, Focalin, Vyvanse, Intuniv och Strattera – hade hyllats i annonser vilket resulterade i att dess tillverkare prickades av FDA för falsk eller vilseledande reklam, några av dem flera gånger. (Fick mycket stor uppmärksamhet i media, vår anm.) Men FDA:s ansträngningar på detta område kan liknas vid att försöka stoppa vinden med ett fisknät. Under året 2009 hade FDA endast femtionio anställda ansvariga för att granska över 70 000 annonser som lämnas till myndigheten av läkemedelsföretagen.
Huruvida dessa annonser har hjälpt föräldrar att bli bättre informerade konsumenter av Shires patentläkemedel är en öppen fråga, men de verkar sannerligen inte ha minskat företagets intäkter. Mellan 2002 och 2008 (det sista året Adderall XR förblev patentskyddat) sköt försäljningen för Shires storsäljande drog i höjden från mindre än två miljarder dollar till över åtta miljarder dollar. När patentet gick ut på Adderall XR hade Shires nya storsäljare, Vyvanse, redan släppts.
Media som hejaklacksledare
Alla som tar sig tid att granska nyhetsflödet kan se hur de vanliga medierna gång på gång har förkastat sin roll som vakthundar för att istället fungera som hejaklacksledare för den senaste upptäckten som "bevisar" den biologiska grunden för ADHD - även om ingen av dessa påståenden någonsin har hållit i sig. Kan denna brist på seriös granskning bero på deras beroende av läkemedelsföretags frikostighet så att man skall kunna fortsätta sin verksamhet i en tid av fallande annonsintäkter?
En pervers uppsättning incitament
Det är inte bara läkare, läkemedelsföretag och nyhetsmedia som har gynnats av skyhögt antal diagnoser och droger för ADHD. Lagen har skapat en pervers uppsättning incitament för föräldrar och barn som föredrar ADHD-diagnosen.
Den viktigaste lagstiftningen som ledde till detta var Individuals with Disabilities Education Act (IDEA) från 1990, som föreskriver särskilda tjänster för barn med funktionshinder. Enligt bestämmelserna i den lagen har ett barn som anses vara funktionshindrat rätt till utredning och, om det anses nödvändigt, få tillgång till specialpedagogiska tjänster enligt en Individualized Education Plan (IEP) skräddarsydd för att möta det barnets behov.
Ursprungligen var ADHD inte ett handikapp som omfattas av IDEA. Även om barn som etiketterades på det sättet kan ha ansetts vara berättigade till särskilda tjänster enligt någon av flera andra kategorier som omfattas av lagen, såsom "annan funktionsnedsättning", "allvarlig känslomässig störning" eller "specifika inlärningssvårigheter". Men i september 1991 utfärdade USA:s utbildningsdepartement ett "Policy Clarification Memorandum" som specifikt inkluderade ADHD på listan över berörda funktionshinder.
Nu kan barn "handikappade" av ADHD vara berättigade till vilken som helst av en mängd olika särskilda privilegier, inklusive reducerad klasstorlek, enskild handledning, klassrumsassistenter och anteckningsskrivare, bandspelare och användning av "högintressant" material. (Varför behöver en student en psykiatrisk diagnos för att få "högintressant" material? Borde inte alla få det?) Inte konstigt att inskrivningen på specialpedagogiska program skjutit i höjden under åren efter Policy Clarification Program.
Vilket barn som helst – med eller utan ADHD-diagnos – skulle förmodligen kunna dra nytta av någon eller alla förmåner som följer med den etiketteringen. Som psykiatern Lawrence Diller (som inte på något sätt är anti-medicin) påpekar i sin bok Running on Ritalin , har denna process kaskadeffekter. Ju mer pengar skolor spenderar på specialundervisning, desto mindre spenderar de på alla andra elever, vilket resulterar i överfulla klassrum, stressade lärare, etc. Det här är just den sortens problem som garanterat kommer att pressa elever som kan vara lite svaga över gränsen till misslyckande – vilket resulterar i att fler elever får diagnosen "ADHD" eller "inlärningshandikappade", att mer resurser ägnas åt specialundervisning och så vidare.
Så hur mycket spenderar vi för att tillhandahålla extra tjänster till barn med ADHD-etikett? Här är det häpnadsväckande svaret: ingen vet.
En rapport från 2015 som utarbetats av Education Commission of the States angav:
”Hur svårt det än kan vara att tro finns det lite information om hur mycket finansiering skoldistrikt i USA lägger på utbildning av elever med funktionshinder. De flesta stater kräver inte att distrikt rapporterar sina utgifter för specialundervisning, och de stater som kräver rapportering från sina distrikt tenderar att inte kräva detaljerad finansiell information.”
Rapporten fortsätter med att notera att det senaste försöket att räkna ihop den totala summan ända tillbaka till läsåret 1999-2000, fann att utgifterna per elev i allmän utbildning var 6556 USD, medan den siffran för specialundervisning var 12 474 USD per läsår – nästan dubbelt så mycket. (I rättvisans namn bör det påpekas att siffran på 12 474 USD är för alla specialundervisningsstudenter, inte bara de som är märkta "ADHD”.)
Det finns mer. Familjer med barn stämplade med ADHD kan också vara berättigade till Supplemental Security Income - SSI.
Bara två år efter att SSI-lagen ändrades 1990 genom att lägga till ADHD på listan över godkända kvalificerade diagnoser, hade antalet nytillkomna med ADHD-diagnos ökat med mer än fem gånger.
Dessutom kan elever som är etiketterade med funktionshinder också skyddas från konsekvenserna av sitt eget dåliga beteende. Enligt IDEA kunde en skola inte stänga av en "handikappad" elev i mer än tio dagar, av någon anledning. Dessutom hade domstolarna slagit fast att upprepade avstängningar kunde tolkas som bevis på ett mönster av diskriminering riktat mot barnet. Bevisbördan lades på skolan för att visa att en elevs asociala beteende inte var resultatet av hans "handikapp".
År 1997 ändrade kongressen denna uppenbarligen ogenomförbara regel för att, i en nödsituation, tillåta fyrtiofem dagars avstängning av elever för att ha tagit med ett vapen eller droger till skolan. Ironin i detta sista förbehåll, droger, gick tydligen förlorad för dessa lagstiftare.
Hur har detta fungerat för oss? En artikel från augusti 1997 i New Republic med titeln "Defining Disability Down" berättade historien om Michael F., en niondeklassare som fick A på sina kurser. Han fann även tid att spela i sitt high school-band, hade skrivit en bok och hade framgångsrikt slutfört sin bar mitzva (judisk konfirmation) – samtidigt som han kämpade med problemen "uppmärksamhetsstörning, språkbaserade specifika inlärningssvårigheter, neuromotorisk dysfunktion, och taktil känslighet."
Lyckligtvis fick Michael en IEP (Individualized Education Program) som gav honom speciell handledning; extra tid på läxor, uppgifter och prov; tillåtelse att stå upp, stretcha och/eller gå runt i klassen; tillåtelse att tugga tuggummi eller hårda karameller "för att hjälpa honom att koncentrera sig och fokusera"; tillgång till utskrifter av föreläsningar, utkast och anteckningar; samt en bandspelare och en bärbar dator (detta var innan sådana enheter blev allmänt närvarande).
Men Michaels föräldrar blev missnöjda med de snåla bestämmelserna i deras sons IEP och krävde mer. Efter att deras pojke fått betyget 65 på mitt-terminsprov i Honours Geometry, hudflängde de skoltjänstemän för många procedurmisslyckanden, inklusive att de försummade att genomföra en omvärdering av sin son i matematik, och krävde förlängd sommarhandledning för honom i ämnet.
Nyligen beordrade en federal domare Williamson County Schools i Tennessee att betala för juridiska avgifter som Chase Kildgores familj ådragit sig i deras treåriga rättsliga strid med skoldistriktet. Unge Chase fick diagnosen ADHD innan han började i sjuan. Skoltjänstemän beslutade att pojken inte var berättigad till specialundervisning men utarbetade en utbildningsplan för honom som gav honom extra tid för läxor och prov, organisatorisk hjälp och "incitament" för att slutföra uppgifter. Saker och ting blev komplicerade när Chase hamnade i ett slagsmål i skolan. Efter att ha träffat pojkens läkare, pappa, lärare och kuratorer fastställde skoltjänstemän att slagsmålet inte orsakades av hans ADHD (hur en sådan sak fastställs förklarades inte) och stängde av honom i tjugo dagar. Straffet sänktes senare till tio dagars avstängning i skolan.
Chases pappa krävde att striden skulle raderas ur pojkens disciplinära register, och även att skoldistriktet skulle ge hans son tre timmars handledning i veckan. Efter att en administrativ lagdomare dömt till hans fördel, överklagade distriktet domen till distriktsdomstolen men förlorade och beordrades att betala familjens advokater 135 859 dollar. En artikel i Tennessean rapporterade att ytterligare två stämningar pågick mot Williamson County Schools, och även att 3776 barn, eller tretton procent av den totala studentpopulationen, var inskrivna i specialutbildningsprogram i skoldistriktet, till en årlig kostnad av $36,5 miljoner. Då hade Chase gått vidare och blivit inskriven som student vid University of Tennessee.
Medan IDEA kräver att barn etiketterade med "särskilda behov" har rätt till gratis "lämplig" offentlig utbildning i "minst restriktiva miljö", finns det inget sådant mandat för barn som inte är så etiketterade och vars föräldrar ställs inför valet att acceptera vad som helst som erbjuds i det lokala offentliga skolsystemet eller ingenting alls. Och att skaffa en sådan diagnos för sitt barn är en process som kan kräva tid, energi, kunskap och pengar – krav som garanterat går emot de fattiga och outbildade. Det är inte konstigt att sannolikheten för en diagnos av ADHD korrelerar positivt med inkomst och negativt med rasminoritetsstatus. (5)
Dessutom ser många rika utbildade föräldrar inte längre specialundervisning som ett stigma eller övertramp och är villiga att spendera fem- och sexsiffriga summor på juridiska avgifter för att få den specialbehandling för sina barn som hör till funktionshindret. En artikel från december 2007 i New York Times noterade att det föregående året spenderade staden New York 57 miljoner dollar (över en halv miljard kronor) för att tillhandahålla privat utbildning för barn som är så etiketterade. Staden var översvämmad av så många rättegångar så att de samlade en enhet på tio advokater för att bekämpa dessa fall, förmodligen inklusive den som leddes av den tidigare Viacom-vd:n Tom Freston, som krävde att staden skulle betala för privat utbildning för sin "inlärningshandikappade" son.
Året innan detta hade Freston fått sparken av Viacom, med en 100,8 miljoner dollar gyllene fallskärm att dämpa hans fall.
I sin bok We’ve Got Issues, berättar författaren Judith Warner om kampen för en mamma, före detta regeringsanställd som slutade sitt jobb för att få mer tid att lobba för att få sitt barn diagnostiserat med ADHD och "sensoriska integrationsproblem". Hon lyckades till slut och kunde skriva in honom i privatskola på skattebetalarnas bekostnad, där pojken trivdes. Mamman frågade retoriskt: "Hur får föräldrar som inte är utbildade och otrevliga något gjort för sina barn?"
Ja, hur?
Elever med ADHD-etikett som tar ett Scholastic Aptitude Test (SAT) kan även vara berättigade till extra tid. En artikel från 2019 i Vanderbilt Law Review under titeln "Affirmativ Action for Elite?" noterade några häpnadsväckande fynd:
”I välmående regioner som Beverly Hills och La Jolla fick nästan 10 procent av elever som tog SAT extra tid; däremot, av de 1439 studenter som tog SAT i innerstadsregioner inklusive Roosevelt, Garfield och Inglewood, [utsatta förorter] fick inte en enda elev någon extra tid eller hjälpmedel (tillgängliga enligt lag för alla elever med funktionshinder).”
(Återigen, det bör noteras att dessa siffror hänvisar till elever diagnostiserade med någon form av "inlärningssvårigheter" - inte bara ADHD.)
Förmånerna slutar inte efter examen från gymnasiet. Studenter med ADHD-diagnos kan även vara berättigade till extra tid för att ta Law School Admission Test (LSAT) och till och med Medical College Admission Test (MCAT).
Tyvärr har ingen ännu hittat på ett sätt att ge alla dessa ADHD-drabbade aspirerande läkare extra tid efter att de börjat utöva medicin och sedan ställts inför en patient som kommer till akuten med till exempel en traumatisk hjärnskada eller ett hjärtstopp.
Patientorganisationer
I takt med att antalet barn som diagnostiserats med ADHD steg ökade även medlemsantalet för patientorganisationen Children and Adults with Attention-Deficit Hyperactive Disorder (CHADD).
CHADD grundades 1987 och är den överlägset största "patientorganisationen" för barn och vuxna med ADHD. Enligt deras 2018 årliga rapport:
”CHADD förbättrar livet för människor som påverkas av ADHD genom att tillhandahålla stöd, utbildning och opinionsbildning för miljontals barn och vuxna i USA som lever med ADHD, deras familjer, lärare och vårdpersonal.”
Tidigt i dess historia blev CHADD indragen i en kontrovers när organisationen begärde att kongressen skulle få Ritalin avklassificerad som en Schedule II-drog med hög potential för missbruk och beroende. I petitionen angavs att Ritalina är "ett välgörande och relativt godartat läkemedel som hjälper miljontals barn dagligen" och inte är "farligt och beroendeframkallande." Vad petitionen inte nämnde var att CHADD hade fått nästan 900 000 dollar (närmare en miljard kronor i dagens värde) i bidrag från Ciba-Geigy, tillverkaren av Ritalina vid denna tid.
(Motsvarande organisation i Sverige heter Attention, som fick en miljon kronor i startbidrag av Ciba-Geigy, dessutom regelbundna helsidesannonser i sin medlemstidning. Vår anm.)
Denna obekväma sanning fördes fram av nyhetsmagasinet PBS Merrow-rapporten. I en artikel från 1995 i New York Times, citerades reportern John Merrow, Ciba-Geigys chef för offentlig information, som sa att CHADD är "i huvudsak en kanal för oss", (6) och tillade "Vi får omfattande [big] information där ute."
Samma artikel citerade Dr. Harvey Parker, en av medgrundarna till CHADD, som beskrev organisationen som "absolut oberoende", och tillade att de rekommenderar Ritalina " helt enkelt för att det fungerar." och att gruppen inte använde några Ciba-Geigy pengar för lobbying för att lätta på restriktionerna för Ritalin.
Sedan den episoden har CHADD vuxit till en organisation med en årlig budget på 2,5 miljoner dollar per år. Hur mycket av det som kommer från läkemedelsföretagen är inte lätt att ta reda på – gruppens hemsida noterar kokett att "Vi förlitar oss på många finansieringskällor för att stödja organisationens aktiviteter", men en heltäckande lista över dessa källor tillhandahålls inte.
Ändå är en snabb genomgång genom den webbplatsen lärorikt. Ett faktablad med titeln "About ADHD" informerar läsarna om att:
"Utan identifiering och korrekt behandling kan ADHD få allvarliga konsekvenser, inklusive skolmisslyckande, familjestress och störningar, depression, problem med relationer, missbruk, brottslighet, oavsiktliga skador och misslyckande i arbetet."
Vilket av dessa dåliga resultat som reduceras av "identifiering och korrekt behandling" nämns aldrig.
Notera också författarens val av ord: familjestress och störningar är konsekvenser av ADHD – inte orsaker till de klagomål som faller under den diagnostiska etiketten ADHD. Man har vänt på det. Denna formulering kan få föräldrar till besvärliga barn att känna sig bättre, om än tillfälligt, men den fritar också oss andra från att behöva göra något åt trånga underfinansierade skolor och andra sociala problem som kan bidra till dessa barns nöd.
Annat faktablad säger oss att "medicinering är erkänt av forskarsamhället som den primära behandlingen för att minska symptomen på ADHD." Som bevis för detta uttalande citerar tidningen MTA-långtidsstudiens första fjorton månaders uppföljning – men ignorerande åtta-årsuppföljningen som inte fann någon nytta av medicinering för någon av tjugofyra utfallsvariabler. Faktabladet citerar andra källor från så sent som 2013, så det verkar osannolikt att författaren kunde ha missat MTA:s åttaårsuppföljning, som publicerades 2009. (MTA:s 16-årsuppföljningen var totalt negativ ”inga fördelar – alls”, vår anm.)
Organisationens " Public Policy Agenda for Children and Adolescents ” säger att ”CHADD stöder det faktum att forskare har en skyldighet att avslöja sina finansieringskällor för sin forskning...” Detta är en beundransvärd inställning, men läsaren kan bli förlåten för att han undrar varför gruppen uppenbarligen inte tillämpar denna princip på sig själva.
Slutligen kan webbplatsen ståta med en "ADHD Centers Directory", som tillhandahåller "kontaktinformation för kliniker som har specifik erfarenhet och expertis i att diagnostisera och behandla ADHD..." En av dessa expertiser är Tufts Medical Center, där tvååriga Rebecca Riley fick diagnosen ADHD och ordinerades klonidin. Vid tre års ålder fick hon diagnosen bipolär sjukdom och fick utskriven Eli Lillys storsäljare Zyprexa och därefter Seroquel förutom klonidin. Vid fyra års ålder dog hon, en direkt följd av de droger hon fått utskrivet.
-----------------------------------------------------------------------------
Redaktörens anmärkning: Det här stycket är ett redigerat utdrag från författarens nya bok, Obedience Pills: ADHD and the Medicalization of Childhood.
Översatt och publicerad med godkännande av Mad in America (MID).
Mad in America är värd för bloggar av en mångfaldig grupp författare. Dessa inlägg är utformade för att fungera som ett offentligt forum för en diskussion – i stort sett – om psykiatri och dess behandlingar. De åsikter som uttrycks är författarnas egna.
Patrick D Hahn är författare till boken Obedience Pills: ADHD and the Medicalization of Childhood (Samizdat Health Writer's Cooperative), tillsammans med Prescription for Sorrow: Antidepressants, Suicide and Violence.
Madness and Genetic Determinism: Is Mental Illness in our Genes (Palgrave MacMillan). Dr. Hahn är biträdande professor i biologi vid Loyola University Maryland.
Referenser:
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu
Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 6039 , 129 06 Hägersten
Comments