Var har ledarna tagit vägen? Hur många genier och konstnärer har vi gått miste om idag?

Vad hade hänt om Einstein fått Ritalina? Jeffrey Zaslow, reporter för The Wall Street Journal frågade sig om Ritalina-revolutionen kommer att beröva morgondagens samhälle på några av dess potentiella ledare och genier. Vad blir konsekvenserna då för samhället i helhet? Har vi sett några nya förnuftiga ledare på senaste tiden? Psykiatrin jämnar ut samhället till en jämn smet utan ledare eller genier – en modern rashygien.

Några av världens största genier genom tiderna, inklusive vetenskapsmän, konstnärer, innovatörer och humanister hade i dagens skola blivit diagnostiserade med ADHD och med största säkerhet fått ADHD-droger.

Vi har Albert Einstein, Thomas Alva Edison, Isaac Newton, Benjamin Franklin, Florence Nightingale, tredje presidenten Thomas Jeffersson, Paul McCartney, Picasso, van Gogh, såväl som George Lucas (Star War, Indiana Jones) och Henry Ford att tacka för en mängd uppfinningar, vetenskapliga genombrott, underhållning och estetiska upplevelser.

Hundratals kända personer skulle drabbats; Churchill, Picasso, Jim Carrey, Robin Williams, med flera. De som förr kallades excentriska personer får idag en stämpel som psykiskt funktionsstörd och recept på amfetamin. Nikola Tesla skulle utan tvekan ha fått en diagnos och droger; så även Elon Musk, tillverkaren av bilen Tesla.

Nikola Tesla var vild som barn. Han var nära att drunkna ett flertal gånger, han blev nästan kokad levande i het mjölk, näst intill kremerad och instängd i en kista över natten. Han flydde från en flock vilda hundar och även en flock uppretade kråkor!! Förutom att han höll på att bli uppäten av grisar.

Ernest Hemingway kom inrusande som ung en gång och berättade andfått att han stoppat en skenande häst med en hand. Hans morfar sa roat till sin dotter: ”Märk mina ord, kära Chumpy, den här grabben kommer att låta sig höras av. Om han använder sin fantasi med goda syften, kommer han bli berömd, men om han börjar på fel väg, med all den energin, kommer han att hamna i fängelse”.

”Kreativa individer är så kända för sitt impulsiva uppförande att karaktären närmast blivit stereotyp. De har svårt att anpassa sig till konventionella beteendemönster, vilket anses vara relaterad till sociala förmågor”. (Dr Bonnie Cramond, 1995)

Vi hade inte haft några Apple-datorer eller smartphones och inte Kalle Anka på Julafton, inga telefoner och inga glödlampor; inga bandspelare och ingen Mozart, ingen Beethovens femma och kanske inga flygplan. T-Forden hade inte sett dagens ljus och inte heller dagens elbil Tesla.

Detta kunde vara en konsekvens om dagens nerdrogande och icke-tolerans av ”avvikande” barn hade börjat långt tidigare. Men vilka kommande genier, konstnärer, uppfinnare och ledare drogar vi ner idag och går miste om, och vilka nya upptäckter har vi gått miste om? Alla som får en ADHD-diagnos är naturligtvis inte genier och potentiella Nobelpristagare, definitivt inte, men vi vet aldrig vilka. Att ha ADHD-diagnos är inte samma sak som att vara ett geni, men många kreativa människor uppvisar ett annorlunda beteende om de inte få utlopp för sin kreativitet. Skall vi droga ner detta?

Om Albert Einstein hade fötts de senaste 10 åren skulle han direkt motsvara den profil som hör samman med autism och ADD och troligen få Ritalina eller någon annan psykdrog. Han sade inte ord förrän han var fyra år och kunde inte läsa förrän han var sju, hans lärare beskrev honom som ”mentalt trög, socialt inkompetent och som upptagen av barnsliga drömmar”. I möte efter möte klagade lärarna inför föräldrarna över att han ”inte kunde koncentrera sig på sina uppgifter”. Han blev till sist relegerad från universitetet i Zürich. Vi kan vara helt övertygade om att man idag skulle ha gjort stora ansträngningar för att få honom att ta droger. Och han skulle verkligen inte vara den ende.

Thomas Edison dagdrömde mycket som skolpojke och han satt sällan stilla i skolbänken. Utanför skolan var han kreativ. Han undersökte humlors näste på en äng och fick fly från en svärm ilskna humlor. Han högg av sig en bit av fingret. Då han fick för sig att fåglar kunde flyga eftersom de åt maskar, mixade han mosade maskar med vatten och övertygade en grannflicka att dricka. Hon blev sjuk och han fick stryk. Hans lärare sade att han var för oregerlig och dum för att lära sig något överhuvudtaget. Han fick gå i skolan hemma med sin mor som lärare. Det är idag svårt att föreställa sig att de syftade på den man vars forskning senare resulterade i hundratals uppfinningar, bl.a. glödlampan och bandspelaren.

Man får berömma Thomas Edisons mor som, när Thomas kom hem gråtande efter att läraren sagt till honom att han var värdelös och inte skulle få gå kvar i skolan längre, gick tillbaka till skolan med Thomas och sa indignerat till läraren: ”Du vet inte vad du talar om, han har mer hjärna än du har!” Sedan tog hon ut honom ur skolan.

Walt Disney hade flera särdrag som skulle ge honom diagnosen ADHD. Hans kreativitet var unik. Likaså Alexander Graham Bell, Leonardo da Vinci, Mozart, Henry Ford, Benjamin Franklin, Abraham Lincoln, bröderna Wright, m.fl. För att inte tala om Isac Newton och Winston Churchill. Virginia Woolf var känd för att prata extremt mycket och Beethovens lärare anklagade honom för att vara klumpig i hanteringen av sin violin och komponerande av musik. Vad de uppnått talar för sig självt.

Varenda en av dessa stora själar och tusentals andra hade emellertid diagnostiserats som psykiskt störda, dysfunktionella, fått diagnos och ordinerats Ritalina eller annan psykdrog om de gått i dagens skola.

Som tur var för dem och för oss fick de inte droger men vad händer med våra barn idag? Ska vi hämma deras initiativförmåga och kreativitet genom att droga ner dem med amfetamin – i samma narkotikaklass som kokain? Och enligt världens mest kända forskare på hjärnscanning, större påverkan på hjärnan än kokain. Och enligt en ny stor svensk studie så ökar ADHD-droger risken för hjärt- och kärlsjukdomar ganska rejält. Skall vi ge våra uppväxande barn detta?

Kreativa, intelligenta och fritänkande individer sitter sällan still i en skolbänk 6-8 timmar om dagen under tvång. De kräver stimulans och utsläpp för sin energi – det gör alla barn. Men inte på droger. Det är ungefär som att sätta skygglappar på hästar – de ser och går rakt fram men tar inga egna initiativ, har ingen inspiration. Stäng in 20-30 vuxna i en skolsal med tvång dag efter dag, år efter år, utan att de får gå ut som de vill – och vi skall få se på beteende!

Myten om ökad koncentration

Psykiatrikerna påstår att amfetamin ökar koncentrationen och fokuseringen. Men det vet alla amfetaminmissbrukare som ”pundat” att det är en myt. Koncentration är ett dynamiskt tillstånd, medan amfetamin orsakar ett ”fixerat, statiskt, närmast hypnotiskt tillstånd” – förväxlingsbar med ökad koncentration. Missbrukare kan sitta och pilla isär en apparat i timmar – men får aldrig ihop den igen. Där blir det inga nya vetenskapliga upptäckter. Många som fått amfetamin under sin skoltid upplever den tiden som ett svart hål. Inget har riktigt registrerats.

ADHD-symptom och kreativitet har många beröringspunkter. Så mycket så, att det är nu är vanligt för en komiker, skådespelare, musiker eller artist att tro att de har ADHD. Den totala förvirringen är förståelig, eftersom den typiska listan över ADHD-symptom och kreativa personlighetsdrag är så gott som identiska. Den har utformats så av psykiatriker för att dämpa kreativiteten. Dessutom får de närmast gratis legitimt amfetamin utan påföljder.

Kreativiteten slocknar

Psykiatrikerna hävdar att kreativiteten inte påverkas av ADHD-droger – naturligtvis. Frågar man en person på droger så säger han samma sak.

Chick Corea, en av världens främsta jazzpianister, prövade droger i sin ungdom. Han berättade att han tyckte att han spelade fantastiskt, dagarna efter när han nyktrat till lyssnade han på inspelningen och tyckte att det var bland det värsta han gjort.

En konstnär målade under inverkan på ADHD-amfetamin. ”Jag blev enormt produktiv, men när jag tittade på målningarna ett tag efteråt så var de helt platta, inget djup.”

Docent Walter Pollack vid Harvard Medical School forskar i unga elevers skoltid. Han har en mängd anekdotiska bevis för att barn på Ritalina är mindre intresserade av att söka och följa kreativa möjligheter. En pojke han studerade hade varit medlem i skolans vetenskapsklubb. Efter att han blev satt på Ritalina kände han att gnistan han känt inom sig var släckt. Han tappade intresset för vetenskapsklubben och hoppade av. När han senare sluta ta Ritalina återvände han till klubben och utvecklade ett alarmsystem som vann en större vetenskapstävling.

Pollack berättar om en man i 40-årsåldern som var ett mattesnille som hade varit hyperaktiv som barn. Som vuxen tjänade han hundratals miljoner dollar genom att utveckla datorteknologi. ”Hans idéer kom till honom som en blixt”, berättar dr Pollack. ”Men han kände att om han fått Ritalina som barn skulle han slutat som lärarassistent i någon vetenskapskurs.”

På så sätt har psykiatrin lagt beslag på ett område, kreativ förmåga, som exploderar när de stängs in i en sal med 20-30 andra barn som undervisas med undermålig pedagogik och numera total brist på disciplin och etik. Psykiatrins lösning är då att mer eller mindre sjukförklara och dämpa den kreativa förmågan med amfetamin istället för att kanalisera den på något konstruktivt. Man jämnar ut samhället till en jämn smet utan ledare eller genier, en social ingenjörskonst.

Jämlikhet?

Skall vi driva upp barn likt växthusodlade tomater, totalt identiska i sin plastförpackning men utan smak och näring – innehållslösa, initiativlösa. Är vi tillbaka till rashygienens fåra där ”inga utskott tillåts på vår raka nordiska stam” som det sades i riksdagen i början på 1900-talet. Har vi fått en ny modern rashygien?

Vi har något som kallas jämlikhet, en företeelse som ursprungligen menade att alla är lika inför lagen, men konverterades till att alla har lika värde och som sakta övergått till att alla är lika (Equalitarianism).

Men de flesta kan hålla med om att en kriminell person inte har lika värde som en läkare eller lärare, om än lika värde inför lagen. Det som är värre är att jämlikheten suddar ut individualiteten. Alla skall vara lika. Än värre är att ”likheten” går neråt.

Kampanjen Psykisk ohälsa som idag har närmare tio miljoner träffar på webben (tre miljoner för fem år sedan) är ett slående exempel på detta. Fler och fler säger sig må psykiskt dåligt. Samhället anpassar sig till de med psykiska störningar, inte tvärtom. Psykisk ohälsa är helt enkelt smygande smittsamt. Men det är enormt lönsamt för de som startade kampanjen: läkemedelsbolagen tillsammans med Psykiatri: Psyko Pharma. Anhörigföreningarna stod villigt till tjänst efter sponsring med några miljoner.

Och på så sätt är psykiatrin en verklig fara för samhället. Som psykiatriprofessor Thomas Szasz, en av K;R:s grundare, sade: ”Psykiatrin är den enskilt sett mest destruktiva kraft som har påverkat samhället under de senaste 50 åren.”

Vi ser det bara inte.

http://www.wsj.com/articles/SB110738397416844127

För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu