Största studien av antidepressiva: 70% effektivitet var i själva verket 3%
Ordet vetenskap låter tillförlitligt och säkert. Men vi har också sett hur det missbrukats. Det är inom medicinen, men främst psykiatrin, man främst refererar till ”vetenskap” när inget fungerar. Vi skall se på några studier och ”vetenskapsmän” som lurat både politiker, myndigheter och allmänheten. Den våg av antidepressiva som sköljer över västvärlden har sin grund i fejkade studier. Vi presenterar här en av de värsta.
Antidepressiva har omgärdats med mycket kontroverser, alltsedan Prozac lanserades i slutet av 1980-talet. Bortsett från den våldsframkallande aspekten så var debatten stor runt SSRI-medlens effektivitet. När man till sist var tvungen att sätta den allvarligaste varningstexten på så gott som alla preparat, som varnade för självmordstankar, ”Black Label”, så började många tvivla på dem.
Man var tvungen att gör något för att återupprätta dess skamfilade rykte. En mycket stor undersökning benämnd STAR*D bekostades då av NIMH, (National Institute of Mental Health) världens största psykiatriska forskningsinstitut, med 35 miljoner dollar, (ca 300 miljoner kronor) och tog sex år att genomföra. Den skulle en gång för alla göra slut på alla rykten och tvivel. Den framhölls som den ”största effektivitetsstudien som någonsin utförts”. Naturligtvis var antidepressiva medel verksamma menade man. Och det skulle bevisas. Förmodligen var det utgångspunkten för studien. För det var vad man kom fram till – efter att man filade lite på siffrorna, eller snarare, filat rejält mycket.
Denna studie låg till grund för en tsunami av utförskrivningar av antidepressiva världen över. För nu kunde ingen längre tvivla på dess resultat. Fast var de så bra?
Låter 70% lindring av depressiva symtom bra? Men om det faktiska resultatet bara var 3%?
Alla kände till att läkemedelssponsrade studier minst sagt var tvivelaktiga. Men när nu STAR*D sponsrades med skattepengar, och NIMH skulle övervaka studien, så hoppades man naturligtvis att resultaten skulle bli ärliga och korrekta.
STAR*D byggdes upp i fyra nivåer. De som inte blev bättre efter tre månader med en SSRI fick gå in i nivå två där de fick en annan SSRI eller en annan medicin som skulle hjälpa det antidepressiva medlet. Om inte det hjälpte fick de gå till nivå tre eller fyra där man fick mer och mer mediciner. Man var övertygad om att om en deprimerad patient fick ett annat preparat eller två till och med tre så skulle de till slut hitta något som fungerade.
1 november 2006 kom första rapporten. NIMH presenterade stolt:
”Under loppet av alla fyra nivåerna, så blev ca 70 procent av de som inte drog sig tillbaka från studien symptomfria.”
I en senare artikel i American Journal of Psychiatry fortsatte forskarna med sina vetenskapliga synder: ”Den totala kumulativa remissionen (temporär återgång/lindring av symtom) var 67%”. Men de skrev längre ner i texten att detta var en ”teoretisk remission” då ”det antogs att de som hoppat av studien hade samma remission som de som stannade kvar i protokollet”.
Detta antagande upprepades av NIMH i sitt publicerande av slutresultaten år 2007 i rapporten A Comprehensive Review of Finding:
”Inkluderande alla nivåer så erfor nästan 70% av alla som kvarstod i studien remission. Patienter och kliniker uppmuntras att inte ge upp.”
De faktiska resultaten.
Det hade varit ett enormt handplockande av siffror, statistiker och resultat som det är närmast omöjligt för en lekman att förstå, vilket också torde vara meningen. Men när experter på forskningsdata tittade på studien ett par år efteråt, framkom det att av 3110 patienter som påbörjade studien så kvarstod bara 1192 som hade uppnått någon form av remission. Man hade alltså bara plockat bort en mycket stor andel som inte gav respons.
Med andra ord hade 62% hoppat av studien vid den här tiden. Det innebär att istället för 67% som remitterat (bättre efter ett år) så skulle det stått 38% som remitterat och att de återstående 62 procenten hoppat av eller inte fått någon remission (trots att de fick 25 dollar varje gång de fick sina symtom bedömda, i hopp om att de skulle stanna kvar så länge som möjligt).
Men media hoppade naturligtvis på tåget och rapporterade över hela världen att antidepressiva verkligen botade med orden ”effektiviteten var långt bättre än placebo”. Och ihop med den sponsrade kampanjen ”Psykisk Ohälsa” blev miljontals och åter miljontals fast på ”lyckopillren”.
Vidare undersökning av denna förtrollande undersökning visade dock att det faktiskt var totalt 3671 patienter i studien, varav 737 hade upplevt remission och att de under studiens gång, efter ett år, rapporterat att de fortfarande kände sig bra. Men de återstående 80% av patienterna hade antingen varken remitterat, återfallit under uppföljningen, eller helt enkelt hoppat av vid någon punkt.
Det var inga uppmuntrande siffror, men det skulle bli värre. Två forskare gick igenom STAR*D ordentligt och lyckades nu äntligen tyda alla de närmast obegripliga statistikerna och siffrorna, och fann ut att bara 108 patienter, av totalt 3671, hade gått igenom studien med sustained remission, alltså fullt botade. (1)
Med andra ord så hade bara 3% av de som stannade kvar i studien blivit bra i den årslånga uppföljningen, medan man rapporterade ca 70%.
Det fanns ytterligare synder i studien. Man hade sorterat patienterna i olika grupper, olika grader av depression. Vissa med mild depression skulle förmodligen inte ens ingå i den lägsta graden och alltså inte ingå i studien överhuvudtaget. De hade blivit bra (remitterat) om man så bara hade pratat med dem. Andra blandades ihop i grupper de inte tillhörde.
Vid en senare tidpunkt frågade en journalist på Medscape Medical News (2) en av forskarna i STAR*D, en framstående psykiater, om dessa uppgifter från de granskande forskarna var korrekta. Han svarade ”Jag tycker att deras analys är rimlig och inte inkompatibel med vad vi har rapporterat.”
Detta är alltså den studie som lade grund till en urskillningslös nerdrogning av i första hand den amerikanska befolkningen (45 miljoner), men även den övriga västerländska befolkningen, (en miljon i Sverige) med otroligt dyra, personlighetsförändrande, våldsframkallande och dessutom beroendeframkallande antidepressiva (därav benämningen droger).
Dock har vi inte sett några artiklar i massmedia om dessa avslöjanden.
I ett kommande nyhetsbrev skall vi presentera två svenska personer, en forskare och en psykiater som mycket kraftigt bidrog till den lavinartade ökningen av antidepressiva i Sverige. En fick sin positiva artikel indragen av en läkartidning då den var behäftad med så mycket räknefel att den var helt missvisande. Den andra var tvungen att få ett skriftligt godkännande från det läkemedelsbolag han fick pengar från, innan han publicerade sin forskning.
övriga referenser:
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu
Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 6039 , 129 06 Hägersten
