Starka krav på att öppna stora mentalsjukhus igen

USA har översvämmats av sanslöst våld begångna av ”mentalsjuka”. Man kräver nu att institutioner öppnas upp igen för att ta hand om alla ”mentalsjuka” och hemlösa. En ny lag gör det möjligt att hemlösa mot sin vilja hämtas upp från gatan och spärras in på psyk. I New York är det redan en verklighet. Över 3500 hemlösa finns på New Yorks gator. Men det finns även finansiella motiv. I San Fransisco flyr folk staden.

För lite över ett år sedan beordrade borgmästare Eric Adams i New York poliser och sjukvårdspersonal att ”inhysa” personer som de ansåg vara tillräckligt mentalt sjuka för att inte kunna ta hand om sig själva, även om de inte var ett hot mot andra. Han kallade det ”ofrivillig assistans”. Det utlöstes av en händelse där en schizofren person knuffade en 40-årig kvinna framför ett tunnelbanetåg. Men då hade det redan hänt en mängd oprovocerat våld av hemlösa. En 70-årig sjuksköterska mördades och en ung kvinna som var expedit i en möbelaffär knivhöggs till döds, bland andra.

Folk flyr från vissa städer, som San Fransisco och Detroit, där drogproblemet och våldet blivit en plåga. Områden och fastigheter där drogmissbrukare och hemlösa ”bosätter” sig töms på betalande hyresgäster så att fastighetsbolag och affärer nu hotas med konkurs. Det gäller flera städer. Kommersiella aktörer supportar lagstiftning för att få bort drogmissbrukare och hemlösa vilka ofta betraktas som allvarligt mentalsjuka.

Hemlösa mentalpatienter

Över 600 000 hemlösa finns idag i USA, man räknar med att 20 procent är påtagligt mentalsjuka.

1950 fanns det jättelika ”asylums” som hyste upp till 600 000 patienter, hälften av alla inneliggande patienter i USA på den tiden. Idag finns det 45 000 patienter.

1955 fanns det 185 000 fängelseinterner. Idag är siffran omkring 1,9 miljoner. En mycket stor del, en fjärdedel, av dessa har diagnos på mentalsjukdom. Mentalsjuka brottslingar spärras in på fängelse. Så gott som alla behandlas med antipsykotika inne på fängelserna. En mycket lönande affär för både psykiatrin och läkemedelsbolagen.

Ursprungligen ville man separera de ”mentalsjuka” från de kriminella och befria familjer från de mest besvärliga familjemedlemmarna. Det kunde vara allt från alkoholister till epileptiker och prostituerade, eller bara melankoliska. De behandlades dock lika, ofta med tortyrliknande metoder, lobotomier, elchocker, insulinchocker, iskalla vattenbad, sterilisering med mer

Reformvåg

Den traditionella psykiatrin möttes av massiva motattacker från i första hand Thomas Szasz, som ansågs som världens främsta anti-psykiater och som 1963 skrev den klassiska boken Psykisk sjukdom en myt vilket startade den reformvåg som spred sig till övriga västländer. Thomas Szasz var även med och startade KMR 1969. Szasz deklarerade: ”Om du pratar med Gud så ber du. Om Gud pratar med dig så är du schizofren.”

Den första psykmedicinen

Samtidigt inträffade en ”revolution” inom psykiatrin. Mentalsjukhusen blev helt tysta. Thorazine hade anlänt, den första psykmedicinen, en neuroleptika (bokstavligen: gripa tag i nerven). Haldol på svenska. Nu hade man äntligen hittat bot på mentalsjukdom, utlovades det. Det vara bara det att Thorazine/Haldol inte botade något alls, det bara tystade symtomen, och patienten. Problemen frodades dock under drogdimman och kunde utlösa de mest märkliga fenomen, bland annat våldstendenser. Man skyllde då på ”den underliggande sjukdomen”. Allt fler hamnade nu på gatan och problemen rätt in i samhället. Bagladies blev ett begrepp.

Psykdroger bakom sanslöst våld

Problemet är dock att ”mentalsjuka” ytterst sällan bli våldsamma – om de inte behandlas inom psykiatrin först. Så gott som allt sanslöst våld har föregåtts av psykiatrisk behandling med droger, den enda behandling som psykiatrin ger, förutom elchocker. Detta missas totalt och möjligen medvetet.

Tidningen TIMES listade de tio droger som mest framkallade aggressioner och våld. Nio av dem var psykmediciner. Prozac är en av dem som orsakat tiotusentals fall med sanslöst våld, våld utan motiv. Över 40 miljoner amerikaner använder Prozac och liknande antidepressiva. En viss procent blir aggressiva.

Samhället som patient

När psykiatrin i USA misslyckades med att sätta upp ett jättelikt ”amerikanskt Gulag” i Alaska för mentalsjuka under 1960-talet (KMR var med och stoppade det) arbetade de fram ett annat förslag – ett lagförslag för ”samhällspsykiatri” eller ”kvarterspsykiatri” som det kom att kallas i Sverige, när mentalsjukhusen lades ner här - allt efter amerikansk modell.

Nu skulle psykiatrin närma sig, och även behandla, mannen på gatan. Förslaget i USA skulle utnyttja en lag från 1946 som garanterade finansiella medel för byggandet av sinnessjukhus; för mentalhälsoprogram i universitet samt experiment och forskning inom den allmänna vården. Till det yttre verkade det som dessa mentalhälsocentra skulle styras lokalt i varje delstat. I själva verket måste alla lokala satsningar bestämmas av de federala myndigheterna - som nu alltmer påverkades av psykiatrin som skulle komma att styra behandlingarna.

En omfattande fem år lång mentalhälsoundersökning påbörjades för vilken man fick 1,25 miljoner dollar av regeringen. Redan den 28 juli 1955 hade president Dwight D. Eisenhower skrivit under the Mental Health Study Act. Det var en mentalhälsokommission som skulle utföra en undersökning av nationens hantering av de mentalt sjuka och studera psykiatrins roll inom samhället, skolan och religionen. Det var naturligtvis en mängd kända psykiatriska

organisationer som ställde sig bakom en sådan undersökning.

Många inflytelserika psykiatriker hade vittnat om vikten av en sådan undersökning, däribland William Menninger och Robert Felix, de mest inflytelserika psykiatrikerna i USA på den tiden. Men vittnesmålen var inte opartiska. Psykiatriker E. Fuller Torrey skriver i sin bok Nowhere to Go:

”Dessa yrkesmässiga organisationer har sällan representerat några andra intressen än sina egna, trots deras fallenhet för periodiska handskakningar och uttryck av vånda över de mentalsjukas belägenhet. Organisationerna är inget annat än yrkesföreningar och har i första hand agerat i syfte att tillgodose sina medlemmars ekonomiska intressen.”

American Psychiatric Association, APA, världens största, har i sina stadgar att de skall främja medlemmarnas ekonomiska intressen.

Man sammankallade en kommission för att utföra undersökningen, The Joint Commission on Mental Illness and Health. Chef för kommissionen var ordföranden för National Institute on Mental Health (NIMH), Robert Felix.

Han valde ut sin personlige vän, Jack Ewalt, att leda kommissionens arbete. Tidigare hade denne varit kassör i American Psychiatric Association (APA) samt även ordförande för GAP, Group for Advancement of Psychiatry, där William Menninger var en av grundarna. Lobbyisten Gorman antydde senare att rekommendationerna hade varit förutbestämda:

”Jag är mycket glad över att ha varit medlem i kommissionen och gav, trots att det var en femårsstudie, i själva verket bara ett enda bidrag. Jag hade den smala lyckan att redan 1956 skriva mina föreslagna rekommendationer. Gammalt kinesiskt ordspråk: ’Om man tillsätter en kommission så skall man se till att ha alla rekommendationer färdiga innan man tillsätter kommissionen’.”

När kommissionens rekommendationer presenterades inför kongressen anklagade en kongressledamot rekommendationen för att vara en ”kommunistkonspiration”. Men man var redan medveten om att sådana anklagelser skulle komma och hade därför redan allierat sig med American Legion (krigsveteranorganisationen), och svarade att American Legion hade betalt för publicerandet av rapporten. Anklagelsen föll därmed platt.

Kommissionen hävdade i sin rekommendation att federala, statliga och lokala myndigheter skulle fördubbla sina anslag till psykiatrin de närmaste fem åren och tredubbla dem inom tio år. Man hävdade att ”programmet skulle förbättra samhället på så sätt att det skulle förbättra den mentala hälsan, minska stressen till en uthärdlig nivå, förhindra mental sjukdom när så är möjligt samt behandla och rehabilitera de som blev sjuka eller störda. Programmet skulle tjäna de utsatta, de störda, de saktfärdiga, de sjuka och de friska inom alla åldersgrupper. Så som de alltid lovat, men aldrig infriat.

Med facit i hand kan man säga att resultatet blev det omvända. I över ett sekel, varav det sista halvseklet allt aggressivare, har psykiatrin trängt in i samhällets alla vrår till den grad att vi tänker och pratar psykiatri och psykologi utan att reflektera över det, och därmed blivit mindre uppmärksamma. Det har skett en transferering - en psykoanalytisk term för det förhållande då man tar på sig terapeutens identitet. Allt skulle nu psykiatriseras, analyseras, diagnostiseras och behandlas– en fullständig introvertering i problemen utan lösning.

Preventiv psykiatri

Men man siktade också in sig alltmer på preventiv psykiatri. Psykiatriker Francis Braceland menade:

”Uppgiften för morgondagens psykiatri är ... storskalig prevention. På samma sätt som medicinen har bemästrat sådana sjukdomar som smittkoppor genom profylax, så kan psykiatrin göra likadant.”

Eller som William Menninger sade:

”Som psykiatriker förväntas vi att ställa upp med ledarskap och vägledning till familjen, samhället, staten, socialarbetare, lärare, industrimän, religiösa ledare och övriga.”

Robert Felix i sin tur uppmanade sina kolleger att involvera sig i ”skolan, socialarbetet, industrin, kyrkorna, fritiden, domstolarna, så att mentalhälsovården till fullo kan integreras i, såväl som bli en regelbunden och kontinuerlig del av, den totala sociala omgivningen”.

Även de politiska ledarna skulle undersökas. Psykiatrin skulle övervaka kungars, prinsars, politikers, ja, hela nationers mentala hälsa. Planerna var stora, för att inte säga globala. Och de vann kraft och gehör. Psykiatriker Heinz Lehman från USA intervjuades i ett TV-program i USA på 1960-talet:

”Psykiatri borde faktiskt finnas i regeringar; politikerna borde lyssna på psykiatriker. Psykiatriker borde finnas i varje parlament och styra och bevaka politiska angelägenheter.”

Deras kollega i England, internationellt kända psykiatriker John Rawling Rees, håller tal inför instiftandet av World Federation of Mental health (WFMH).

”Vi har gjort ett framgångsrikt angrepp på ett antal yrkeskårer. De som är lättast att angripa är naturligtvis lärarkåren och kyrkan, de svåraste är juridiken och medicinen ... Om vi ska infiltrera andra människors yrkesmässiga och sociala aktiviteter, tror jag att vi måste imitera de totalitära staterna och organisera någon slags femtekolonnverksamhet.”

Idéerna om världsherravälde tog definitivt inte slut där. I slutet på 1980-talet skrev den svenske, nu framlidne, psykiatern, David Ingvar, en debattartikel i Svenska Dagbladet där han krävde en ”rikspsykiater” som skulle stå över alla politiska befattningar med rätt att tvångsvårda, alltså tvångsmedicinera och elchocka, regeringspolitiker.

”Du sköna nya psykiatriska värld” var på väg. När John F. Kennedy tillträdde presidentposten läste han kommissionens rapport och tillsatte en ny kommitté för att se över den. Återigen trädde NIMH in - för att se över sin egen rapport. Det var ytterst viktigt att man fick igenom sina målsättningar. Man ville ha ett psykiatriskt center för var 100 000:e människa – cirka 2000 center vid denna tidpunkt.

Granskningskommittén godkände (naturligtvis) rapporten och vidarebefordrade den till Kennedy. I januari 1963 blev William Menninger den förste psykiatrikern som skulle möta president Kennedy. Det är inte känt om det var hans handslag, stilla leende, avslappnande sätt, historier eller hans frimärkssamling som gjorde det. Men Menninger hade återigen ett långt möte med maktens män. Troligen var det denna intervju som gjorde Kennedy välvilligt inställd till psykiatrin.

Knappt en månad senare, den 5 februari 1963 tog Kennedy upp saken med Kongressen. Han sa:

”Jag är övertygad att om vi till fullo tillämpar våra medicinska kunskaper och sociala insikter så skulle alla förutom ett fåtal mentalsjuka till slut uppnå en hälsosam och konstruktiv anpassning. Det har visat sig att två av tre schizofrena - den största kategorin mentalsjuka - kan behandlas och friskskrivas inom loppet av sex månader.”

Hur kunde en slipad politiker som Kennedy lova något inför Kongressen som varken han eller psykiatrikerna någonsin infriat eller skulle kunna hoppas på att infria? Svaret ligger i Kennedys tre första ord: ”Jag är övertygad...” Han blev tillsagd av manipulationernas mästare att det var möjligt, och Kennedy trodde honom. Men man kan fortfarande fråga sig hur detta var möjligt.

Psykiatrikerna hade nämligen under historiens gång aldrig någonsin kunnat infria sina löften. Det var då bara 20-25 år sedan psykiatrin utrotade alla mentalsjuka i Tyskland, en kvarts miljon människor svalt eller gasades ihjäl och bokstavligen försvann genom skorstenarna på mentalsjukhusen. Vilket ledde till judeutrotelsen med psykiatriker som konsulter, experter på massutrotning som de redan var. Det är ironiskt att Kennedy inte var mer på sin vakt. Hans syster Rosemary hade nämligen tidigare fått den ”bästa” av psykiatrins behandlingar, prefrontal lobotomi, och var instängd på ett institut tills dess att hon dog.

Den 31 oktober 1963, bara 22 dagar innan han mördades, skrev president John F. Kennedy under en lag vilken godkände 150 miljoner dollar för byggandet av mentalhälsocenter. Två år senare fick man 735 miljoner dollar. Totalt skulle Kongressen investera tre miljarder dollar i att bygga upp dessa Community Mental Health Center (CMHC), samhällsbaserad psykiatri. De gigantiska mentalsjukhusen utrymdes. Nu skulle gatorna i USA översvämmas av ”bagladies” som de kallades. På så sätt påbörjade psykiatrins ”infiltration” av samhället i USA, såväl som andra västländer, under sken av ”hjälp åt de mentalt sjuka”.

Mentalsjukdom smittsam

Under 1980-talet började Sveriges mentalsjukhus att läggas ner efter denna modell och även Sverige fick sina bagladies. Mentala störningar är faktiskt ”smittsamma” (fråga vem som helst som vistats på ett mentalsjukhus). Nu kom ”smittan” ut i samhället istället som sakta började bli ”mentalsjukt”, läs psykisk ohälsa. De psykiatriska drogerna gjorde även många aggressiva och det sanslösa våldet tog fart.

Och starka krav på mentalsjukhus har återigen börjat höras, även i Sverige.

Det grundläggande problemet är att psykiatrin inte fungerar – alls.