Kemisk tvångströja på burk

I början av 1950-talet snubblade den franske militärkirurgen Henri Laborit över något som skulle revolutionera psykiatrin – helt av misstag. Han testade ämnet klorpromazin i hopp om att få fram ett bättre bedövningsmedel. Det slog honom att patienterna inte blev medvetslösa, men de blev lugna, närmast apatiska. Inte mycket till anestesi, men psykiatrikerna gnuggade händerna: här hade de hittat en kemisk tvångströja på burk.

Inom några år spreds substansen som en löpeld. Medicinska tidskrifter fylldes av jubel över den så kallade “kemiska lobotomin”. Patienter som tidigare ansågs hopplösa – de som annars väntade på isolering eller en ispick i hjärnan – förvandlades plötsligt till “idealpatienter” – de blev helt tysta. Att man slapp slita med insulinkoma eller elchocker var förstås en bonus.

Snart hyllades klorpromazin, i Sverige kallad Hibernal, som ett mirakelmedel med obegränsade möjligheter. Det var den första neuroleptikan, som bokstavligen betyder gripa tag i nerven.  Psykiatriker skrev lyriska rapporter om hur medicinen kunde dämpa ångest, tysta paranoida röster, eller förvandla upprörda åldringar till fogliga vårdobjekt. En patient beskrev känslan som “en ordförande som äntligen tar kontroll över mötet” – äntligen ordning i huvudet. Anställda berättar om ”revolutionen”: ”Det blev helt tyst på avdelningarna!” Inga blev dock botade.

Redan på 1960-talet hade nästan 50 miljoner människor världen över provat Hibernal, Largactil eller Thorazine som det hette i USA. Asyler tömdes och man talade om ett nytt psykiatriskt landskap. Det landskapet hamnade på gatan i form av bagladies. Psykiatrins konst, som förr handlade om att faktiskt tala med patienter, ersattes med receptblock och snabba besök. Vem orkar höra livshistorier när man kan ge en tablett? Kritiker varnade för biverkningar – darrningar, dimsyn, ofrivilliga grimaser, viktuppgångar på 20 kilo – men vem hade tid att bekymra sig om så små detaljer i en saga om framstegstro?

Ironiskt nog visste ingen riktigt hur medicinen fungerade, men det hindrade inte forskarvärlden från att kasta sig in i ett frenetiskt letande efter fler substanser. Resultatet blev psykofarmakans guldålder, med Prozac, Ritalin och ett helt apotek av nya löften om bot genom biokemi. När teorin om den “kemiska obalansen” lanserades jublade man: äntligen en enkel förklaring till människans själsliga plågor! Att teorin saknade stabil grund, eller mera korrekt, ingen grund alls, och reducerade hela den mänskliga erfarenheten till lite för mycket eller lite för lite serotonin, det var detaljer man kunde sopa under mattan.

Sex decennier senare är världen fortfarande kvar i samma kemiska dans. Klorpromazin lever vidare, tillsammans med sina många efterföljare, alla med sina mycket allvarliga biverkningar, sina kostnader och sina tveksamma effekter. Och även om kritiker fortfarande påpekar att psykiskt lidande knappast kan kokas ner till några signalsubstanser på villovägar, har psykiatrin för länge sedan bestämt sig: det är enklare att dela ut piller än att ta reda på varför människor egentligen mår dåligt.

---

För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu

Den internationella övervakaren av psykiatrin

Kommittén för Mänskliga Rättigheter

Box 6039 , 129 06 Hägersten