Harvard-studie: Psykiatrin genomrutten, kan inte räddas, måste rivas ner och ersättas

Pressmeddelande KMR
2 hours ago
4 min read

Om du köper ett gammalt hus, ett så kallat “renoveringsobjekt” i mäklarjargong, kan du intala dig att det mesta går att rädda. Lite ny färg, kanske nya rör, en modernisering här och där. Men så börjar du riva i väggarna och upptäcker att bjälklaget är angripet av röta, att grunden spruckit, att möglet inte är kosmetiskt utan strukturellt. Till slut återstår bara ett obekvämt faktum: huset är inte i behov av renovering. Det är bortom räddning. Det måste rivas.

Det är den liknelsen för att beskriva det globala psykiatriska systemet. Och för en gångs skull är det inte en pamflett eller en partsinlaga som ger det rätta, utan en Harvard-ansluten, flerårig akademisk granskning publicerad i tidskriften Health and Human Rights. (1) Efter fyrtio års global psykisk hälsopolitik drar forskarna slutsatsen att systemet är så genomsyrat av institutionell korruption att meningsfull reform är omöjlig utan att hela modellen överges [1]. Det är inte ett system som råkat bli missbrukande. Det är ett system som skadar människor när det fungerar precis som det är tänkt.

Begreppet “institutionell korruption”, som löper som en röd tråd genom granskningen, handlar inte om mutor i kuvert eller enstaka rötägg. Det handlar om strukturer där ekonomiska incitament, professionella intressen och ideologiska antaganden systematiskt förskjuter vården bort från sitt uttalade mål: att hjälpa människor. Som Richard Sears formulerar det beskrivs krafter som är “systemiska, ofta osynliga, och som avleder en institution från dess uppdrag samtidigt som de undergräver allmänhetens förtroende”. Det är inte ett trasigt system. Det är ett farligt system.

Privatiserad förödelse

När stater under de senaste decennierna dragit sig tillbaka från offentlig psykiatrisk vård har privatisering presenterats som lösningen. Effektivitet, valfrihet, modernisering. I praktiken har detta inneburit att vård ersatts av affärsmodeller där kostnadsminimering och vinstmaximering styr besluten. Harvard-granskningen visar hur privata aktörer, läkemedelsbolag och vinstdrivande globala program tillsammans har befäst en biomedicinsk berättelse där psykosociala problem reduceras till kemiska defekter, och där läkemedel blir den universella lösningen, trots avsaknad av långsiktig evidens.

Den kemiska obalansen

Den så kallade teorin om “kemisk obalans” är central här. Den har marknadsförts aggressivt i decennier, trots att forskning redan på 1980- och 1990-talen visade att den saknade vetenskaplig grund. Detta förblev dock en intern angelägenhet. American Psychiatric Association valde att inte informera allmänheten, samtidigt som teorin presenterades som ett medicinskt genombrott som höjde psykiatrins status. Läkemedelsindustrin såg sin chans och svarade med en explosionsartad produktion av psykoaktiva substanser, marknadsförda som nödvändiga, säkra och ofta livslånga.

Självmorden ökade med mediciner

Konsekvenserna är inte teoretiska. I USA ökade självmordsfrekvensen med trettio procent mellan 1999 och 2016, över alla demografiska grupper. Och om den inte ökar lika mycket i andra länder så minskar den inte, trots att användningen av självmordsförebyggande ”mediciner” ökat med många hundra procent. Och samtidigt visar forskning från Harvard School of Public Health att psykiatriska institutioner fortsatt använder metoder som tvångsmedicinering, kemisk fasthållning, långvariga mekaniska tvång och elchocker, även mot frihetsberövade individer. Dessa metoder bryter mot FN:s konvention mot tortyr, men praktiseras ändå rutinmässigt. Trots att ett flertal studier, bland annat från Karolinska Institutet, visar att självmord och våld ökar efter tvångsmässig psykiatriska behandling. Tvång är därmed inte lösningen, även om det kan vara frestande för politiker som vill ha en snabb lösning på det ökande sanslösa våldet – som alltså kommer efter psykiatrisk behandling.

Barn isoleras

Barn och ungdomar är inget undantag. Över åttio procent av psykiatriska barn- och ungdomsinstitutioner i USA använder fortfarande isolering eller tvång. HVB och SIS är exempel i Sverige. Isolering, som länge varit känd för att framkalla psykotiska symtom även hos friska individer, används här som “behandling”. Det är svårt att tänka sig ett tydligare exempel på ett system som förväxlar kontroll med vård.

Ett genomgående tema i Harvard-artiklarna är frånvaron av informerat samtycke. Patienter berövas systematiskt rätten att få korrekt information om diagnosers osäkerhet, läkemedels begränsade effekt och betydande risker. Utan denna information blir samtycke en juridisk fiktion. Forskning publicerad i Journal of Humanistic Psychology visar att individer som utsatts för tvångsmedicinering konsekvent beskriver upplevelsen som våldsam, avhumaniserande och traumatiserande. Orden som återkommer är “misshandel”, “tortyr” och “kränkning”.

Internationellt finns tydliga exempel på vart detta leder. Life Esidimeni-katastrofen i Sydafrika, där 144 patienter dog efter att ha flyttats till olicensierade privata vårdinrättningar, framställs i Harvard-granskningen som ett skolexempel på institutionell korruption förklädd till reform. Patienterna dog av svält, uttorkning, obehandlade infektioner och ren försummelse. Officiella utredningar slog senare fast att det rörde sig om systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter.

Psykiatriska slavläger

För KMR var detta inget nytt. Organisationen avslöjade redan på 1970- och 1980-talen psykiatriska slavarbetsläger i Sydafrika, där tiotusentals människor frihetsberövades och utnyttjades under brutala förhållanden. WHO-utredningar bekräftade övergreppen redan då. Att samma mönster återkom decennier senare,

under en ny politisk etikett, säger mer om psykiatrins institutionella minne än om enskilda misstag.

EU mot psykiatriskt tvång

Samtidigt sker ett tydligt skifte i Europa. I december 2025 avvisade Europarådets parlamentariska församling ett tilläggsprotokoll till Oviedokonventionen som skulle ha utökat möjligheterna till tvångsvård och tvångsbehandling. Motståndet kom inte från ytterkanter, utan från människorättsjurister, tidigare FN-rapportörer och civilsamhällesorganisationer. Budskapet var entydigt: tvång är inte förenligt med mänskliga rättigheter.

Kontrasten mot USA är slående. Där diskuteras i stället nya lagar för utökad tvångsinläggning, sänkt tröskel för ofrivillig behandling och ökad användning av psykiatriska ingripanden som ersättning för sociala insatser. Det är som att man, inför ett hus vars grund kollapsat, väljer att måla om fasaden ännu en gång.

Harvard-granskningens slutsats är brutal i sin enkelhet. Så länge den globala psykiatrin styrs av vinstintressen, professionell prestige och en biomedicinsk ideologi som inte levererar förbättrade långsiktiga utfall, kommer övergreppen att fortsätta. Människorättsbaserade, icke-tvångsmässiga och icke-medicinska strategier är inte ett alternativ bland andra. De är den enda vägen framåt.

KMR har sagt detta i över femtio år. Skillnaden nu är att det inte längre är möjligt att avfärda kritiken som ideologisk. När Harvard-anslutna forskare, FN-organ och internationella människorättsjurister säger samma sak, återstår bara ett val. Antingen fortsätter man att lappa och laga ett system som är ruttet i grunden. Eller så river man huset.

Källor:(1) https://www.hhrjournal.org/2025/12/08/examining-institutional-corruption-in-mental-health-a-key-to-transformative-human-rights-approaches/

CCHR International https://www.cchrint.org/2026/01/05/harvard-review-exposes-institutional-corruption-in-global-mental-health/

För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu