30 recept på 11 psykofarmaka på fyra månader – sedan ströp Lindsay Clancy sina tre barn
Den 24 januari 2023 inträffade en tragedi i Duxbury, Massachusetts, som skakat USA. Den 32-åriga sjuksköterskan Lindsay Clancy ströp sina tre små barn, Cora, fem år, Dawson, tre år, och Callan, åtta månader. Därefter försökte hon ta sitt eget liv genom att hoppa från ett fönster. Hon överlevde men blev förlamad. Detta är inte berättelsen om mord, det är berättelsen om hur psykiatriska droger kan få en mamma att mörda sina tre barn.
Bakom tragedin fanns en läkemedelshistoria som väckt allvarliga frågor om den psykiatriska vården. Hundratals artiklar har täckt denna händelse och den tumultartade rättegången. Under de fyra månader som föregick barnens död hade Lindsay Clancy ordinerats 13 olika psykofarmaka av sju psykiatriker, med mer än 30 recept. (1)
Försvaret hävdade att den omfattande medicineringen hade utlöst ett allvarligt förändrat psykiskt tillstånd, med hallucinationer och psykotiska symtom, och att Clancy därför inte kunde hållas straffrättsligt ansvarig för sina handlingar. Åklagarsidan bestred att läkemedlen förklarade morden.
13 psykofarmaka, sju förskrivare och över 30 recept
Lindsay Clancys behandling började med antidepressiva läkemedel. Hon fick bland annat Zoloft (sertralin), där dosen höjdes från 25 till 50 milligram. Enligt uppgifter som senare presenterades i fallet följdes doshöjningen av omkring 48 timmars sömnlöshet.
Därefter följde ytterligare preparat och förändrade doseringar. Prozac (fluoxetin) sattes ut efter bara fyra dagar. Bland läkemedlen fanns även sömnmedlet Ambien (zolpidem), antidepressiva Remeron (mirtazapin), det lugnande Klonopin (klonazepam) och antipsykotiska Seroquel (quetiapin).
Dosen Seroquel höjdes till 400 milligram. Hennes make Patrick Clancy beskrev enligt uppgifterna att hon hade blivit ”10 000 gånger sämre” under behandlingen.
I stället för att behandlingen stabiliserade henne fortsatte läkemedelsförändringarna. Den 23 januari 2023, dagen före barnens död, fördubblades dosen av det antidepressiva läkemedlet amitriptylin från 10 till 20 milligram.
Det innebar att en kvinna som sökt psykiatrisk hjälp under några månader hade fått en rad läkemedel med olika verkningsmekanismer, samtidigt som hennes tillstånd enligt familjens beskrivning försämrades dramatiskt.
Läkare misstänkte läkemedelspåverkan före tragedin
En särskilt anmärkningsvärd uppgift framkom i samband med den civilrättsliga processen om hennes behandling.
Den 21 december 2022 bedömdes Lindsay Clancy av ett specialistteam vid Women & Infants Hospital. Enligt uppgifterna i hennes civilrättsliga stämningsansökan ansåg teamet att hennes symtom snarare kunde vara läkemedelsutlösta än ett uttryck för depression. De misstänkte att hon var övermedicinerad.
Teamet ska också ha försökt kontakta den ansvariga psykiatrikern för att diskutera medicineringen, utan att lyckas.
Det var alltså inte enbart en förklaring som försvaret formulerade efter barnens död. Misstanken om att läkemedlen kunde bidra till hennes försämrade tillstånd hade, enligt dessa uppgifter, framförts av vårdpersonal redan en månad före tragedin.
Trots detta fortsatte medicineringen.
Från sömnproblem till hallucinationer och psykos
Under månaderna före tragedin beskrev Lindsay Clancy svåra sömnproblem, ångest och en alltmer förändrad verklighetsuppfattning. Försvaret hävdade att den snabba växlingen mellan olika psykofarmaka, doshöjningar och utsättningar hade bidragit till ett läkemedelsutlöst psykotiskt tillstånd.
Den centrala frågan blev därför inte bara vad Lindsay Clancy hade gjort. Den blev också vilken betydelse den psykiatriska behandlingen hade haft för hennes tillstånd när hon gjorde det.
Det är en avgörande skillnad. En psykos kan ha flera orsaker, och ett samband mellan läkemedel och våldshandlingar måste prövas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Men när en patient får 13 olika psykofarmaka på fyra månader och samtidigt försämras kraftigt finns det uppenbara skäl att granska behandlingens säkerhet.
Rättegången – elva jurymedlemmar mot en
Rättegången mot Lindsay Clancy blev lika uppmärksammad som komplicerad.
Försvaret gjorde gällande att hon inte var straffrättsligt ansvarig på grund av sitt psykiska tillstånd. Åklagarsidan menade att hennes handlande var medvetet och planerat.
Efter överläggningarna stod det klart att juryn inte kunde enas. Enligt rapporteringen var elva av tolv jurymedlemmar beredda att fria henne från straffrättsligt ansvar på grund av psykisk sjukdom, medan en jurymedlem motsatte sig detta.
Den 4 september 2026 förklarade domaren därför rättegången ogiltig, en så kallad mistrial. Det innebar varken en fällande dom eller ett frikännande och får börja om. Den tog redan sju veckor.
Försvaret försökte få den avvikande jurymedlemmen avlägsnad och vände sig även till delstatens högsta domstol, men utan framgång.
Efteråt riktades kritik mot hur försvaret hade lagt upp målet. Bland annat påpekades att juryn inte hade fått någon särskild instruktion om involuntary intoxication, ett juridiskt begrepp som kan aktualiseras när en persons handlande påstås ha orsakats av en ofrivillig läkemedelspåverkan.
Kritiker menade också att försvaret borde ha anlitat särskild expertis inom psykofarmakologi eller neurotoxikologi för att närmare förklara hur kombinationen av läkemedel kunde ha påverkat Clancys beteende.
Frågan om hennes straffrättsliga ansvar förblev därmed olöst efter den första rättegången.
Den fråga som återstår
Tre barn är döda. Deras mor är förlamad efter sitt självmordsförsök. Och bakom tragedin finns en psykiatrisk behandling som omfattade 13 olika läkemedel under bara fyra månader med kraftigt förhöjda doser när hon blev sämre. En drogcocktail som skulle göra vem som helt psykotisk.
Hur kunde en patient få så många olika psykofarmaka på så kort tid, trots tecken på en allvarlig försämring? Och vem tog ansvar för helheten? När skall de utskrivande psykiatrikerna åtalas?
Det är frågor som förtjänar svar, oavsett hur den fortsatta rättsprocessen slutar.
Fotnot: Tidigare familjetragedier
Fallet Lindsay Clancy påminner om Andrea Yates, som den 20 juni 2001 dränkte sina fem barn, mellan sex månader och sju år gamla, ett efter ett i badkaret i familjens hem i Houston, Texas. Yates hade genomgått omfattande psykiatrisk behandling och fått flera psykofarmaka, bland annat antidepressiva och antipsykotiska läkemedel. År 2006 bedömdes hon inte vara straffrättsligt ansvarig på grund av psykisk sjukdom och överfördes till psykiatrisk vård.
Ett annat känt fall är Susan Smith, som 1994 lät sin bil rulla ner i en sjö i South Carolina med sina två små söner fastspända i baksätet, medan hon tittade på. Båda drunknade. Psykisk ohälsa och antidepressiva diskuterades i samband med fallet, men antalet och mängden psykofarmaka avslöjades inte. Hon gick dock på Prozac under rättegången. Hon dömdes till livstids fängelse.
En mamma i Belgien dödade sin fem barn och försökte sedan ta sitt liv. Hennes psykofarmakabehandling finns väl dokumenterad med ett flertal olika preparat vilket gjorde henne allt sämre.
Det finns ett antal liknande fall i Sverige. En mamma i Halmstad dödade sin fyraårige son. Hon hade ett ”ångestsyndrom” vilket behandlas med psykofarmaka.
En mamma i Göteborg dödade sina tre barn och tog sitt liv.
Det finns en studie med 90 mödrar som tagit livet av sina barn som hade fått ett stort antal psykiatriska droger. (2)
Redaktör
Peter Anstrin
Ansvarig utgivare
Eva Andersson
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu
Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 6039 , 129 06 Hägersten
