• KMR Pressmeddelande

Det är diagnosen som stigmatiserar – inte den psykiska störningen


I vårt förra nyhetsbrev skrev vi om undersökningen som totalt förkastade den psykiatriska diagnostiken. Publicerad i flera medicinska tidskrifter. Forskarna ansåg att de psykiatriska diagnoserna var vetenskapligt värdelösa. Men i Sverige ligger psykiatriska diagnoser på topp hos Försäkringskassan, såväl som ”psykisk ohälsa” i samhället. Politikerna tävlar om att få bjuda över varandra med bidrag – nu i miljardklassen. Dessutom till absolut ingen nytta, enligt flera rapporter.

När vi haft hundratals ”ambassadörer” från anhörigföreningar och neuropsykiatriska förbund som åker land och rike runt för att popularisera psykiska sjukdomar, störningar och diagnoser, vilket naturligtvis endast gynnar läkemedelsindustrin, så skall vi veta att det är diagnoserna som stigmatiserar och ställer till värst problem – inte de psykiska besvären. De blir bara värre med psykiatrisk behandling.

Flera läkare och psykiatriker har på senaste tiden hävdat att den ”psykiska ohälsan” består av levnadsproblem, oftast stressrelaterade och inte skall medicineras. I P1:s Kropp & själ den 11 juni i år, sade Kerstin Ejeby, Läkare och verksamhetschef vid Gustavsbergs Vårdcentral på Värmdö:

”Min reflektion är, när man forskar och ser vad innehållet är, vad gäller psykisk ohälsa på en vårdcentral, så fann vi i vår forskning att 60 procent var sådana tillstånd som inte ska ha SSRI över huvud taget.”

Människor med psykisk sjukdom tycker ofta att diagnosen stigmatiserar mer än själva sjukdomen. [1,2] Stigmatiseringen märker och klassificerar personer som lever med psykisk sjukdom eller störning som "annorlunda" eller med "oönskade" egenskaper. Ofta livet ut.

De som stigmatiseras med en diagnos förlorar snabbt status och möjlighet att förändra sin situation [3]. Journaler följer personen livet ut, och även om de är felaktiga, så är det så gott som omöjligt att ändra dem. Vi har sett många exempel på detta. Ungdomar med diagnoser får svårare att få jobb. Ett tag fick de inte ta körkort och fram till idag inte göra lumpen.

Förr i tiden innebar en diagnos att man låstes in på psykiatriska sjukhus på obestämd tid – inte sällan livet ut [4]. Det bidrog till stigmatiseringen eftersom allmänheten kom att associera all psykisk sjukdom och störning med dess mest extrema former, [5,6] stigmatisering av de diagnostiserade såsom galna, idioter, eller dårar. Tyvärr förblir detta stigma ett problem än i dag.

Psykiatrins biologiska inriktning har förvärrat situationen [7,8,9,10,11], då den innebär att psykiatrin klassificerat psykiska störningar och sjukdomar som hjärnsjukdomar, alltså biologiska sjukdomar, och dessutom som obotbara. De erkänner själva att de inte kan bota psykiska sjukdomar. Nå, det har de faktiskt rätt i, eftersom psykiska störningar inte är sjukdomar. Det innebär att patienterna förlorar kontrollen över sitt liv och lätt ger upp. De psykiatriska medicinerna, som de skall använda livet ut, gör inte saken bättre, då de sänker initiativs-, aktivitets- och effektivitetsnivån hos personen till en punkt där de är lätthanterliga för omgivningen. Deras biverkningar såsom agitation, psykos, våldsbenägenhet och självmordsimpulser gör det inte lättare.

Det är inte en kemisk obalans i hjärnan som orsakar psykiska störningar. Det är en total myt, skapad av läkemedelsföretagen och psykiatrin för att sälja mer psykdroger. Det är däremot psykdrogerna som bevisligen ändrar hjärnkemin och orsakar psykiska störningar.

I Sverige använde totalt 1,6 miljoner svenskar psykofarmaka år 2015 enligt Socialstyrelsen. Det är 17 procent av befolkningen. För att få psykofarmaka måste man ha en diagnos.

En Kanadensisk undersökning visar, att även om allmänheten antagit en mer biologisk syn på psykiska besvär, efter alla kampanjer i den riktningen, så har dock attitydförändringarna inte förknippats med reducerad stigmatisering. Intoleransen för psykisk sjukdom ökade faktiskt. En tysk undersökning kom fram till en liknande slutsats, att även om man var mer villig att acceptera en biologisk förklaring så ökade den sociala distansen till personen med psykiatriska diagnoser [7].

Det verkar som vetskapen om att de psykiskt sjukas handlingar inte står under deras medvetna kontroll skrämmer folk på grund av deras oförutsägbarhet, och de blir automatiskt betraktade som farliga. Biologiska förklaringar på psykisk sjukdom framkallar en attityd av ”vi och dom”, vilket definierar dem som fundamentalt annorlunda. Anhöriga som blivit psykiskt sjuka omvandlas till ”han” eller ”hon”.

Den Kanadensiska undersökningen fann följande:

• 42% ville inte längre umgås med en vän som diagnostiserats med psykiatrisk diagnos.

• 55% ville inte gifta sig med någon som led av psykisk sjukdom.

• 25% var rädda för att vistas runt någon som led av psykisk sjukdom.

• 50% skulle inte tala om för en vän eller arbetskamrat att en familjemedlem led av mental sjukdom.

Det är också så att mentala sjukdomar ses som mindre behandlingsbara och mer beständiga och allvarliga när de betraktas som biologiska sjukdomar. Det bidrar till övertygelsen om att psykiskt sjuka aldrig blir friska vilket också bidrar till stigmatiseringen.

Lösningen är knappast att åka land och rike runt för att övertyga allmänheten om att det är normalt att vara psykiskt sjuk. Det gör, i belysning av det ovanstående, endast saken värre. Kampanjen är initierad av läkemedelsbolag via anhörigföreningar för att öka försäljningen av psykiatriska droger. Det har skett förut och de flesta anhörigföreningar har och har haft finansiella kopplingar till läkemedelsbolagen. ADHD-föreningen Attention fick en miljon av ett läkemedelsbolag som tillverkade Ritalina.

Vad är då lösningen?

Lösningen är naturligtvis att bota och rehabilitera de psykiskt sjuka och störda, men det är något psykiatrin aldrig klarat av, alltså måste alternativa lösningar få komma fram.

Fast psykiatrin kommer nog bara att lansera ännu ett piller – denna gång mot känslan av stigmatisering.

Referenser:

  1. Kirby, M. & Keon, W. (2006). Out of the Shadows at Last. Report of the Standing Senate Committee on social Affairs, Science and Technology.

  2. Mental Health Commission of Canada. (2009). Toward recovery and well-being: A framework for a mental health strategy for Canada. http://www.mentalhealthcommission.ca/SiteCollectionDocuments/boarddocs/15507_MHCC_EN_final.pdf

  3. Link, B. & Phelan, J. (2006). Stigma and its Public Health Implications. Lancet, 367, 528-529.

  4. Kirby, M. (2004). Mental Health, Mental Illness and Addiction: Overview of Policies and Programs in Canada, Report 1. The Honourable Michael J.L. Kirby, Chair, The Honourable Wilbert Kenon, Deputy Chair, Senate Standing Committee on Social Sciences and Technology.

  5. Arboleda-Florez, J. (2003). Considerations on the stigma of mental illness. The Canadian Journal of Psychiatry, 48(10), 645-650.

  6. Mulvale, G., Abelson, J., & Goering, P. (2007). Mental health service delivery in Ontario, Canada: how do policy legacies shape prospects for reform? Health Economics, Policy and Law, 2(4), 363-389.

  7. Angermeyer, M. & Matschinger, H. (2005). Causal beliefs and attitudes to people with schizophrenia: trend analysis based on data from two population surveys in Germany. British Journal of Psychiatry, 186(3), 331–334.

  8. Read, J. & Law, A. (1999). The relationship of causal beliefs and contact with users of mental health services to attitudes to the ‘mentally ill’. International Journal of Social Psychiatry, 45(3), 216–229.

  9. Read, J. & Harre, N. (2001). The role of biological and genetic causal beliefs in the stigmatization of ‘mental patients’. Journal of Mental Health, 10(2), 223-235.

  10. Walker I. & Read J. (2002). The differential effectiveness of psychosocial and biogenetic causal explanations in reducing negative attitudes toward "mental illness". Psychiatry, 65(4), 313–325.

Schnittker, J. (2008), An uncertain revolution: Why the rise of a genetic model of mental illness has not increased tolerance. Social Science & Medicine, 67(9), 1370-1381.

____________________________________________________________________________________________

Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.

För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu

Den internationella övervakaren av psykiatrin

Kommittén för Mänskliga Rättigheter

Box 6039 , 129 06 Hägersten

Highlights
Välkommen till KMR - Den internationella övervakaren av psykiatrin

© 2015 Kommittén För Mänskliga Rättigheter. Alla rättigheter förbehållna.