KERSTINS BERÄTTELSE

Detta är en berättelse om vård, den vård som ges inom psykiatrin och den handlar om mig. Jag hade oturen att under min barndom bli utsatt för två trauman som hade en avgörande inverkan på mitt liv. Blev som spädbarn, fyra månader gammal, strålad på huvudet för att ta bort ett s.k hemangiom. Ett rött födelsemärke som idag inte behandlas alls. I tvåårsåldern blev jag vaccinerad mot kikhosta. Mitt liv förändrades och bara några månader efter detta fick jag av läkare ordinerad sömnmedicin varje kväll. Livet var oförståeligt, jag levde i en form av drömvärld och hade svårt med kontakten med andra. Var rädd för allt, speciellt känslig för höga ljud och hade låg stresstolerans. Fick ofta raseriutbrott och i skolan blev humorn mitt försvar. Även kroppsliga symtom fick jag t.ex att jag lätt svimmade, nästan epilepsiliknande fall.

"...åker tåg utan mål, klipper av mig håret. Allt är kaos ..."

Den första journalanteckningen rörande den psykiska hälsan hittar jag då jag var 15 år. Jag utreds då med EEG efter en krampliknande svimning. Någon förändring i min hjärna hittades dock inte utan journalen talar om " huvudsakligen psykogent utlöst". Vidare står, "patienten är väldigt spänd och orolig. Är rädd för alla kroppsliga symtom ... Kunde inte sova alls natten före terminens början osv." Läkarens diagnos kallas neurolabitas och ordinationen blir Librium vid behov.

 

Nästa anteckning är från två år senare då allt egentligen redan spårat ur. Mina föräldrar söker nu hjälp då jag blivit väldigt deprimerad och ibland väldigt utagerande, speciellt då någon försöker tillrättavisa mig.

Ordineras något lugnande och enligt de noteringar som finns blir allt "så bra". Vid samtalsanteckningar säger jag mig dock vara oerhört osäker på mig själv. Förefaller också enligt läkaren vara någon som över huvud taget har svårt att höra vad andra säger och rätta mig därefter. Nu har jag börjat rymma till Stockholm och har i stort sett slutat att prata med min familj. Barnavårdsnämnden kopplas in och jag placeras på sjukhus varifrån jag remitteras till Ungdomspsykiatrisk avdelning. Där är det mesta av vården upplagt efter diagnos, medicinering samtal med en ointresserad terapeut och sysslolöshet. Jag är en gåta genom mitt växlande beteende. Enligt journalanteckningar är jag "oerhört provocerande mot personalen, kan kasta allt som finns inom räckhåll mot alla, vräker ut allt i rummet genom fönstret, hotar slå ihjäl personalen med en kvast." Vid dessa tillfällen når man mig inte genom tal och jag injiceras med våld. Gråter enligt anteckningar långa stunder efter dessa utbrott, säger att jag känner en oerhörd oro. Vid andra tillfällen kan jag vara lugn och rar, leka med barnen på barnpsykiatriska avdelningen. Jag lever i en fantasivärld, mycket värre och full, även en helt annan Kerstin än det rädda, vilsna barn jag är. Ingen hör mina rop på hjälp, verklig hjälp bakom den tuffa, som det skrivs, kalla ytan. Allt är kaos!

 

Jag hamnar i ett fosterhem långt ute på landet. Vet inte vad jag ska göra där. Bo säger de men min oro driver mig mot det okända, det farliga. Kan inte stanna, måste bort. Flykten blir enda utvägen och ett grovt brott, ett rån blir min väg bort. Jag sitter anhållen i en vecka, vid häktningsförhandlingar bedöms mitt psykiska tillstånd som för svagt att klara isolering i häkte. Skickas därför till en ungdomsvårdsskola i Skåne för utredning. Detta sker i juni, alltså cirka tre år sedan den första anteckningen rörande mitt psykiska mående. Det går fort att avancera. Vid intagningssamtalet poängteras att jag inte uppvisar vare sig depressiva eller psykotiska drag. Medicineras med tung neuroleptika med svåra biverkningar och blir under tiden bedömd. De lärde, läkare, psykolog och annan personal lämnar sina ord på papper, ord som schizoida drag, känslomässiga störningar, gränspsykos, svårighet i i kamratkontakten genom inbundenhet osv.

 

Efter ytterligare någon månad med denna medicinering skriver överläkaren att jag blivit allt sämre psykiskt, att jag nu visar klara tecken på schizofreniform psykos. Dessa symtom är enligt anteckningar följande; en stirrande blick, ångestbetonat hallucinerande, osv. Enligt journalen talar jag med oro om att jag haft gråtattacker utan att jag kan förstå varför. Jag frågar denna kvinnliga expert vad det kan bero på. Hennes svar blir att det kan vara vissa depressiva symtom i och med att man hör röster och att det finns medicin även mot detta så jag behöver inte vara rädd. Medicineringen ökas alltså med en liten uppiggande tablett morgon och kväll för att dämpa de depressiva symtomen. Då jag blir för pigg och får insomningssvårigheter ger de mig en tablett att sova på. Jag är rädd för allt, att vara där, för att åka därifrån, för att leva och för att dö. Jag gör askar med pärlor på, jag virkar - allt för frihetens skull. Kanske kan dörrar öppnas om jag inte gråter.

 

Läkarens uttalande om min hälsa blir allt mer tydligt. Jag bedöms nu ha en klar symtombild och läkaren förklarar tröstande för mig att ju mer vi behandlar mina schizofrena symtom desto bättre kan det hela bli, ytterligare månader senare med fortsatt tung medicinering skriver läkaren "hon blir all sämre, hallucinerar kraftigt. Sitter idag i en krok utanför sitt rum och tittar rakt fram." Tvingas nu gå med på en s.k. Hibernal-kur. Detta innebär ytterligare förnedring. Jag låses in på sjukavdelning, tvingas gå i nattlinne hela dagarna, tvingas ta emot Hibernal i injektioner flera gånger varje dag. Står sedan kvar på höga doser av samma neuroleptika. Bedöms som förbättrad dock ibland lite för submanisk. Kanske har jag i min schizofreniforma sjukdom också vissa symtom på mano-depressiv psykos. Kanske det.

 

Den tunga medicineringen fortsätter, har nu över 300 mg Hibernal per dag. Skickas på permission till mitt föräldrahem. Uppskrämda föräldrar och syskon som tror de får hem ett farligt monster men som lugnas av läkaren som intygar att "patienten gjort en massa handarbeten som är helt ordnade och som inte tyder på någon splittring i tankevärlden just nu."

 

Vårdas omväxlande på skolan och med misslyckade familjeplaceringar. Hela tiden tungt medicinerad och vid ett tillfälle dessutom försedd med p-piller kan resultatet bara bli katastrofalt. Efter två misslyckade självmordsförsök återförs jag till den s.k. sjukavdelningen. Ligger nu bara på en säng, äter inte, vägrar ta medicin, pratar inte. Läkaren hotar med att vårdintyg finns skrivet för överföring till ungdomsavdelning på mentalsjukhus om jag inte börjar ... Börjar ta medicin, blir åter sämre, ytterligare en ny medicin (Terfluzin) prövas men efter någon månad är min vanliga drog, gamla kära Hibernalen tillbaka. I lika höga doser som förut trots att anteckningarna i journalen talar om att oron är stor, hallucinationer och aggressioner lika ofta förekommande. Det skrivs i journalen ord som verbalt aggressiv, vrång, uppbrusande, häftig och omtalas att det inte går att föra samtal med mig. Medicinerna har uppenbart inte gjort att jag mår bättre. Ingen lägger heller ned någon större kraft på att verkligen lyssna, det finns inte tid till det.

 

De sista 18 månaderna av min inskrivning (som slutade då jag var 21 år) tillbringade jag dock i något slags frihet. Fick då efter tjat ett arbete på ett hem för utvecklingsstörda barn och ett eget boende. Med spriten som drog klarar jag av hålla mig kvar i det livet tills min utskrivning. Går sedan en kort utbildning inom vårdyrket. Dricker en hel del alkohol fast jag inte tål det. Saknar en tro på mig själv både vad gäller förmåga att klara något och att jag är värd något. Ser ingen framtid, allt känns obegripligt.

 

Flyttar norrut, över halva Sverige för att börja något nytt men ensamheten hotar att döda mig. Flyr hem. Reser söderut och stannar fyra år. Bor med vänner, missbrukar sprit och andra droger. Mina frågor, min rädsla och ångest växer, min oförmåga att hålla sociala kontakter levande gör att jag till slut måste söka hjälp. Jag är nu cirka 25 år men är på många sätt ett barn i en vuxen kropp.

 

De ord de skriver på denna psykiatriska kliniks första försök att diagnostisera mig är följande, "en karaktärstörd med troligtvis grava anpassningssvårigheter". Jag erbjuds en liten inläggning. Skrivs ut efter några veckor utan att någon tagit mitt mående på allvar, dock har alkoholmissbruk nu lagts till i diagnosen. Detta föranleds av att jag dricker i stort sett varje kväll för att kunna sova och för att orka leva. Är fortfarande lika rädd, osäker och har samma dåliga tro på mig själv. Har också samma tuffa attityd utåt speciellt mot myndigheter, främst sjukvård, polis och väktare mm. Hamnar allt oftare på den så kallade psykakuten, ditkörd av polis, våldsamt fäktande och okontaktbar. Blir fruktansvärt aggressiv, otrevlig och provokativ då jag dricker alkohol.

 

För varje sådan akutintagning blir jag mer och mer förtvivlad och mår allt sämre. Ber om en psykologkontakt för att försöka göra något åt mitt trassliga liv. Får då ett program med en antabusliknande tablett och försöker att samtala om mina svåra kontaktproblem som gör att jag alltid känner mig utanför, rädd och osäker. Får lugnande och sömnmedel för att klara av att lägga om mitt liv. Då jag efter några veckor utan sprit åter dricker alkohol får jag en enorm ångest och blir åter tyst och sluten. Min optimism är borta och jag återgår till alkoholens nertoning av det svåra, tunga. Visar tydliga tecken på att jag är på väg mot kollaps.

 

Dricker alltmer. Blir allt aggressivare-våldsam. Blir tvångsinjicerad och inlagd då ångesten växt till något helt okontrollerbart. Medicineras med Valium och sömntabletter. Jag ligger med en filt över huvudet i tystnaden och dunkar huvudet i väggen då ångesten blir för stor. Får nu efter en del funderande en ny diagnos. 


Från att ha uppfattats som "en personlighetsmässigt omogen kvinna på narcissistisk utvecklingsnivå" visar jag nu med "bristen på manipulation i beteendet, den grava kontaktstörningen och sättet hon hanterar sin panikångest snarare en personlighetsstörning av gravare typ t.ex att hon befinner sig på borderlinepersonlighetens organisationsnivå." Får nu åter neuroleptika som ges i högre och högre doser allt eftersom ångestnivån stiger. Sitter i mitt rum, i mörker, med en filt över huvudet och dunkar huvudet i väggen. Anses psykotisk och nu insätts en annan antipsykosmedicin, som skall bli min hatade följeslagare under nästan tjugo år framåt. Dosen ökas upp och jag bedöms vara bättre men har nu en dålig prognos. Enligt läkaren, "Man har dock svårt att förstå att hon ska klara av ett arbete bland utvecklingsstörda barn." Skriver vidare, "bedömer patienten ha en schizofreni, sannolikt i regressiv fas och hennes möjlighet att klara vårdskolan och därefter kunna fungera i ett vårdarbete synes mig mycket små."

 

Jag gick alltså på vårdskolan, barn-ungdomslinjen och hade inga svårigheter att klara teorin. Praktik orkade jag inte med eftersom jag väntades fungera med full dos neuroleptika i kroppen. Klarar inte av kontakter med andra t.o.m barn känns för farliga. Medicinen trappas ner, medicin sätts ut. Kaos, ångest, sprit och återintagning. Rispar mig med kniv och dunkar huvudet i väggen. Medicin återinsätts. De beslutar att gå upp i dos för att se vad som är vad de kallar optimal dos. Får väldiga biverkningar, kan inte vara stilla, ser jättedåligt. Då sänks dosen. Det bestäms över mitt huvud att jag, den ambivalenta, i fortsättningen skall få Trilafon i injektionsform. Det är s.k. depotinjektioner vilket innebär att substansen finns i något slags olja och förväntas tas upp av kroppen under en längre tid.

 

Då jag skrivs ut, efter att varit dagpatient ett tag, börjar jag på egen hand trappa ner medicinen och slutar så småningom att ta den. Dricker då och då, mest öl, vilket gör mig orolig och jag börjar åter dyka upp på psykakuten med poliseskort. Är vid dessa tillfällen våldsamt aggressiv och tvångssprutas. 


Återintas, denna gång sätter de in neuroleptika, Trilafon som jag varje gång slutar med då den tar ifrån mig känslan av att vara levande. Nu har jag kommit två gånger till psykakuten, våldsamt sparkande och aggressiv. Denna gång blir jag tvångsintagen.

 

Blir på avdelningen enligt journal anteckningar "helt okontaktbar, sitter hela dagarna under en filt i musikrummet med stereon på högsta volym och gungar stereotypt. Blir väldigt destruktiv, slår huvudet i väggen, rispar sig på armarna och låter vid ett tillfälle en cigarett sitta kvar mellan fingrarna så att hon bränner ett stort hål i långfingret. Hon vägrar medicinering och injiceras med våld med Trilafon och Hibernal." Jag vågar nu inte sluta ta deras mediciner av rädsla för att åter utsättas för den skrämmande vården utan accepterar det nertonade, känslolösa liv och den oro biverkningarna ger.

 

Flyttar nu 27 år tillbaka till den stad där mina föräldrar bor och där jag växte upp. Kontakt är, å mina vägnar, tagen med grannstadens psykiatriska klinik. Får en psykologkontakt och blir dessutom uppmanad att vända mig till hemstadens vårdcentral för att få de sprutor med Trilafon jag anses behöva. Har slutat äta, är mycket mager och rädd för alla kroppsliga symtom. Känner mig väldigt villrådig, är rädd för livet och livrädd för döden. Söker gång på gång för hjärtklappning, panikslagen och ångestfylld. Inlagd då och då på grund av ångest. Arbetar med utvecklingsstörda barn, äter nästan ingenting och medicineras med neuroleptika. Om jag äter kräks jag, ångesten finns alltid närvarande.

 

Två år går då jag arbetar, tvingas ta Trilafonsprutor, svälter mig och kräks. Jag har hjärtklappning, dödsångest och dödslängtan och i december blir allt mig övermäktigt. Jag har slutat med den förhatliga medicinen, dricker åter alkohol, åker tåg utan mål, klipper av mig håret. Allt är kaos.

 

Blir inlagd på psykavdelning men då jag vägrar att ta deras medicin förs jag till Mentalsjukhuset tre mil bort. Journalen skriver, "Är vid intagning ej kontaktbar. Patienter är mycket skygg och har en filt över huvudet. Sitter i yogaställning med huvudet mot väggen och dunkar oavbrutet huvudet i väggen." Ordineras naturligtvis Trilafon då jag bedöms vara psykotisk och i stort behov av neuroleptika. Läggs i bälte och tvångsmedicineras. Ingen frågar mig hur jag mår.

 

Försöksutskrivs, full av neuroleptika förväntas jag kunna klara av livet utanför. Detta misslyckas totalt. Jag åker till södra Sverige, den ort jag lämnat några år tidigare, dricker sprit, grips naturligtvis och jag är åter fruktansvärt aggressiv. Förs med polis till psykakutavdelningen, drogas ned och transporteras några dagar senare tillbaka till mentalsjukhuset med kriminalvårdens transport. Stannar nu bara några dagar och är lika påverkad av den tunga neuroleptikan. Kan inte, orkar inte gå tillbaka till mitt arbete. En läkare på vårdcentralen tillskriver den intressanta diagnosen sexualfobi skulden för att jag inte klarar av att arbeta. Jag skall nämligen börja arbeta med vuxna utvecklingsstörda, då barnavdelningen lagts ned och flyttat till annan ort, och detta skulle ha tett sig för sexuellt farligt för mig.

 

Då det nu plötsligt anses föreligga självmordsrisk hämtas jag av polis och återintas på mentalsjukhuset. Läkarna är nu bekymrade, tycker det är bättre att jag stannar lite längre då sjukdomsbilden verkar ha en cyklisk gång (kanske hormoner?). Det anses även komma fram florida psykoser. (Ordet florid används för att beteckna sjukdomar/tillstånd i deras ”högsta” utveckling. Red. anmärkning) Jag får nu svåra biverkningar, dubbelseende, stelhet och en rastlös oro. Ligger på en sal med fem andra, ingen vrå finns för avskildhet, allt är bara sysslolös väntan.

 

Försöksutskrivs igen vid tiden för min 30-åriga födelsedag. Har fortfarande hög dos neuroleptika i depotinjektioner vilket ger svåra biverkningar. Måste ta dom för att få vara hemma men lider svårt av ångest, rastlöshet och självmordstankar speciellt de första dagarna efter varje injektion. Blir deprimerad, allt känns meningslöst och jag övertalas att frivilligt åter åka tillbaka till mentalsjukhuset. Denna gång får jag minskad medicinering och de värsta besvären försvinner.

 

Har under hösten kontakt med vårdcentralen då min sjukskrivning sköts av läkare där. Det finns också fysiska skäl till att jag behöver en läkarkontakt då jag fortfarande inte äter mer än en tallrik filmjölk om dagen. Min kropp är i dåligt skick och jag väger endast runt 40 kilo. I december samma år skickas jag av distriktsläkaren in till psykkliniken för bedömning då han tycker sig få "dålig kontakt". Jag har sedan lång tid slutat ta de förhatliga medicinerna och det står följande i journalen om denna bedömning; "... avskärmad, på ett sätt närmast autistisk. Svarar inget spontant."

 

Det känns som om det är dags att ge upp, orkar inte leva. Blir denna gång kvar i fem månader. Under denna tid träffar jag den terapeut, en psykolog, som sedan visar sig bli min livräddare. Jag är misstänksam och litar inte på honom i början men visar det sig senare; han står ut med mig hela den långa vägen. Har under hela tiden tung medicinering och känner mig helt vilsen. Får över 400 mg Hibernal om dagen förutom depotinjektioner. Har enligt journalen trots detta fortfarande "enstaka skrämmande psykosgenombrott". Då jag skrivs ut i maj 1982 är jag så skör att bara en månad senare, då jag åter slutat medicinera intas jag igen, tvångsmedicineras och skrivs raskt ut med recept på piller för ett år framåt.

 

Någon vecka senare återkommer jag på remiss från intensivvårdsavdelningen i grannstaden dit jag förts efter ett allvarligt självmordsförsök. Kallas i journalen därifrån "schizofren som överlevt intoxikationsförsök med Hibernal och Nozinan". Den läkare som tar emot mig på psykiatriska kliniken förklarar mitt återinsjuknande, som det kallas, med att jag inte tillgodogjort mig depotinjektionerna då de sprutats i samma skinka och därmed inte haft någon behandlingseffekt. Min Trilafondos höjs nu och jag ordinerats till natten just de mediciner som nästan tagit mitt liv – Hibernal och Nozinan.

 

Skickas dagen efter åter till mentalsjukhuset då jag sprungit ifrån extravaket. I journalen antecknas "Bilden domineras helt av patientens autism. Stundtals helt oberäknelig och stor risk att hon avviker. Är sedan idag helt autistisk/mutistisk och man har ingen som helst blick- emotionell kontakt." Skickas denna gång med poliseskort. Sitter åter mest på golvet med ansiktet mot väggen. Min psykolog kommer och vi sitter i tystnad på golvet båda två medan häpna ansikten gång på gång tittar in genom fönstret i besöksrummet. Medicineras som vanligt och skickas efter några veckors vård hem igen. Slutar som vanligt med drogerna, kaos och får åter efter en månad ny vård med återinsättande av medicin. Hem igen efter några veckor.

 

Hösten 1982 arbetar jag några månader i köket på ett äldreboende. Tvingas ta medicinen i början men då dessa injektioner fortfarande ger mig så svåra biverkningar slutar jag tvärt igen. I januari är allt lika ångestladdat igen och jag söker åter den hjälp som inte finns. Journalanteckning, "Sitter i garderoben, utför stereotypa rörelser. tendens till autism. Svarar mycket enstavigt och fåordigt på frågor. Ingen blickkontakt." Då det bedöms som en stor risk att jag avviker transporteras jag av polisen till mentalsjukhuset. Har fruktansvärda tankar, en helt kaotisk känsla av att vara på väg att upplösas, bli någon annan som inte är den riktiga Kerstin. Bedöms ha ett recidiv av schizofreniform psykos. Ordineras självmordsmedicinerna Hibernal och Nozinan.

 

Börjar direkt leta föremål att skära med. Skär också sönder ovansidan av handen med en tavelspik. Personalen hämtar på värstingavdelningen specialsydda vantar med samma sorts lås som i spännbältena. Det är meningen de skall hindra mig men jag lyckas få dem av mig och personalen ger upp. Har också börjat elda, i askkoppar och i badrum brinner det av mina eldar. Letar hela tiden efter vassa saker. Skickas efter två veckor tillbaka till den psykiatriska kliniken men de bedömer mig som för sjuk och efter tre veckor åker jag i motsatt riktning igen.

 

Fortsätter jakten på glas, spik och dylikt och lyckas vid ett tillfälle karva mig ner så djupt i handleden att läkare tillkallas. Denne gör bedömningen att det såret behöver sys och gör detta utan bedövning då han menar och säger att eftersom jag gjort detta själv så ska jag inte ha någon bedövning. Svimmar och bärs till sängen där sömnaden och tortyren fortsätter. Slutar inte skära och rispar med allt jag hittar flyttas till en annan låst avdelning.

 

Då jag en dryg månad senare ifrågasätter den oerhört tunga medicineringen de tvingar mig att ta, antecknas följande i journalen "Jag gör ett köpslående med henne om att minska Fluanxolen 1 mg/vecka men istället bibehålla Hibernalen 200 mg x 3 vilket hon går med på efter viss tvekan. Får permission över helgen."

 

Några dagar senare skrivs i samma journal, "Vägrar ta sin Hibernal vid middagen. Tar halv dos efter övertalning. Vid krångel injektion Hibernal 50 mg." Nästa anteckning lyder, "Har tagit sin Hibernal de senaste dagarna utan diskussion, men vill inte ha medicinen, säger att 'den förändrar mig'." Några dagar senare avviker jag åter till södra Sverige, dricker öl, blir åter gripen av polis och förd till psykakuten. Neddrogas med Nozinaninjektioner och blir åter transporterad med kriminalvården tillbaka. Krossar nya dricksglas, tänder nya eldar och läkaren skriver; "Hon har nu försämrats. Hibernal höjs till 200 mg x 3 då det finns suicidrisk." Några dagar senare stängs denna avdelning för gott och psykiatriska kliniken skall hädanefter själv vårda även dem som de anser behöver tvingas till vård. Jag flyttas nu strax före påsk till den nyrenoverade avdelningen och får ett samtal med en för mig okänd läkare.

 

Nu vid ankomsten anses jag klar och orienterad x3. Det poängteras dock att jag ser trött ut och ger ett resignerat intryck. (Kanske inte så konstigt – jag har vårdats i stort sett nästan sammanhängande i tre års tid.) Får ganska omgående injektioner med Hibernal då de inte litar på att jag inte spyr upp den flytande. Har oerhört höga doser, måste ta dem, annars sprutar de mig med våld. Protesterar varje gång de ger mig depotinjektion. Vill ha mig själv tillbaka. Försöksutskrivs igen med ordination på depotinjektioner och samtal med min psykolog. Slutar att gå till vårdcentralen för att sprutas ganska direkt, hinner få kontakt med mig själv innan det hastiga utsättandet ställer till samma oreda i hjärnans kemi som vanligt.

 

Jag reser till Stockholm där jag driver runt. Tas av polisen som tror jag är berusad men som sedan uppfattar mig som "underlig" varför jag forslas till en psykklinik. Därifrån återförs jag med polistransport efter att först ha fått en neuroleptikainjektion och 200 mg Hibernal. Ordningen återställd. Jag tystnar, maktlösheten är enorm. Journalanteckning; " Beslut om återintagning, beslut om tvångsåtgärder nämligen injektion Hibernal 100 mg x 3 vid medicinvägran." Är vid återkomsten "undvikande, svårbedömd, svarar i stort sett inte alls. Sitter framåtböjd och gungar." Några dagar senare,"Patientens tillstånd oförändrat." Försökte skära mig i handlederna. Får extravak och ökad dos Hibernal nu 250 mg x 3. Blir inte bättre, vägrar envist ta mediciner, tvångsinjiceras. Ingen tycks reflektera över den uteblivna förbättringen. Hibernal byts ut mot Nozinan. Har hela tiden extravak. Trots höga doser och Trilafoninjektioner vägrar jag fortfarande att gapa lydigt och tvångssprutas därför nästan varje dag.

 

Får fruktansvärda mardrömmar av medicinen och vägrar nu helt att ta den. Ifrågasätter hela detta experimenterande med mig och kallas i journalen naturligtvis paranoid. Läkaren skriver, "Vidhåller för Kerstin att hon måste fortsätta med medicinerna och föreslår en övergång till Hibernal vilket hon inte tycker är bättre. Säger då att vi måste injicera Nozinan på henne om hon inte tar det frivilligt."

 

Får så småningom börja gå till terapin. Efter en vecka åker jag hem till mig istället. Polisen kommer ganska snabbt och kör mig tillbaka men jag är ändå glad över detta avbrott i tristessen.

 

Nu kommer en kvinnlig läkare på en genial ide. Eftersom jag försöker smita undan att ta medicinen beslutar hon att utsätta mig för den totala förnedringen. Under minst en vecka ska jag ha Nozinan i injektioner 3 gånger per dag. Då tre dagar gått skriver läkaren att personalens meningsskiljaktigheter angående min injektionsbehandlig (de tyckte inte det var rätt helt enkelt) föranleder henne att göra en snabbare nedtrappning än vad hon önskar. Hon vill ju bara "SKYDDA MIG" från det "onödiga lidandet och de destruktiva handlingar som jag utsätter mig för i samband med sjukdomen." Enligt henne är det mest effektiva, snabbaste och säkraste sättet att häva detta en behandling i injektionsform. Då jag efter fyra dagars nedtrappning övergår till enbart flytande medicin är dosen så hög som 150 mg Nozinan 4 gånger per dag.

 

I början på november 1983 tvingar läkaren mig att mot min vilja delta i ett av honom ordnat familjesamtal. Jag får inte ha min terapeut vid min sida (han vet inte ens om det) och det blir som en förhörssituation där både jag och mina föräldrar utsätts för kränkningar. Därefter får jag åka med dem hem utan att någon tagit reda på hur jag mår. I min hand har jag åter recept på neuroleptika nog att förgifta hela mitt kvarter. En månad senare gör jag åter ett allvarligt självmordsförsök med de droger min läkare så frikostigt tillhandahållit, som vanligt Hibernal och Nozinan.

 

Är nu en "32-årig kvinna som är känd på psykkliniken sedan många år." Blir åter intagen med beslut om tvångsåtgärd inskrivet i papprena, nämligen injektion vid medicinvägran. Blir bara sämre och sämre, vill inte leva. Får injektioner tre gånger per dag då jag vägrar ta deras medicin, åter igen den medicin som nästan dödade mig.

 

Skär och bränner mig på händer och handleder. Får infektion i såren och äter den ena antibiotikakuren efter den andra. När julen närmar sig bedöms mitt tillstånd som bättre och jag tillåts åka på permission. När jag återkommer efter juldagarna och allt julgodis är jag åter sämre. Journalens ord, "Kerstin blev faktiskt i samband med julhelgen mer psykotisk." Ordination om injektion vid medicinvägran och indragen nyårspermission. Är dämpad, deprimerad. Äter mycket dåligt. Vet inte vad jag vill och upplevs som oberäknelig. Har nu Nozinan 150 mg x 3 och orkar ingenting. Jag blir bara sämre av alla mediciner. Vid varje tillfälle, som permissioner slutar jag med de hemska tabletterna – vill, som jag hela tiden säger, känna mig levande. Journalanteckning, "Efter övertalning och ibland även hot om injektion tar i alla fall Kerstin sina mediciner här." Ingen medicinändring sker utan jag har samma höga dos till februari då det börjar bli tal om utskrivning.

 

Försöksutskrivs i mitten på februari. Är tvungen att en gång i veckan besöka distriktssköterska för en injektion Trilafon. Dosen har ökats till 1,5 mg vilket ger svåra biverkningar som rastlöshet (orkar inte sitta genom en hel biofilm) och stelhet. Naturligtvis dröjer det inte många veckor innan jag uteblir från dessa injektioner. Efter att ha uteblivit några veckor kommer polisen och kör mig tillbaka till det sjuka huset. Läkaren skriver i journalen; "Med tanke på de många tidigare återinsjuknandena så tror jag ändå att injektionsbehandlingen har en viss effekt både biokemiskt och även till en stor del psykologiskt." Är nu alltså tillbaka. Förtvivlan är stor. Skär och bränner mig åter. Får extrapersonal med mig till och med in på toaletten. Allt känns slut. Min psykolog finns tack och lov och han är den som får mig att överleva genom sin lugna tro på en framtid även för mig. Får åter injektioner, för det mesta 3 gånger om dagen. Är helt emot att ta deras droger, jag vet ju att de inte är bra för mig. Verkar enligt journalen deprimerad. (Kanske inte så underligt?) Blir allt mindre aktiv.Vill inte äta och går nästan inte ens ut ur rummet för att röka. Har en stor hopplöshetskänsla inför framtiden.

 

I maj börjar de lätta lite på de hårda restriktionerna. Får frigång - rymmer genast hem. Polishämtning och tillbaka. De prövar att låta mig gå ut med personaI - springer ifrån.

 

När juni månad kommer tvångsmedicineras jag åter med injektioner. Får stora svullnader på skinkorna och ärrbildninng i musklerna. Alla dagar är varma och lika under den månad jag tvingas vara inne. Får inte ens gå ut med de andra. I början på juli skrivs jag ut, slutar direkt med all medicin och en månad senare är jag åter intagen. Injiceras direkt vid inkomsten med Hibernal och de fortsätter med detta en längre tid. Är fruktansvärt motoriskt orolig, går hela dagarna fram och tillbaka i korridoren. Har svåra vanföreställningar trots alla deras mediciner. Bränner mig överallt och skär med allt jag kommer över.

 

I september frigång och så småningom permissioner. I oktober efter en permission då jag frossat i mat, har fortfarande bulemi, slår jag sönder en hel monter på porslinsavdelningen på ett varuhus då jag är på väg tillbaka. Detta anses som skäl för att åter tvångsmedicinera då de genast tror sig veta att jag spottat ut deras mediciner. Rymmer igen, nu till Stockholm. Grips och återförs med polis till avdelningen. Ångest så stor att jag röjer en hel matvagn. Brickorna bara flyger. Tvångsmedicineras med höga doser.

 

I november skrivs jag ut. Det har ordnat med arbete på Alea där jag ska börja den 26/11. Den 27 kommer polisen och hämtar mig då jag inte vågar gå dit. Journalen skriver; " 33-årig försöksutskriven ensamstående schizofren kvinna. Tills vidare fortsatt medicinering med inj. Trilafon 1 mI/vecka samt mixtur Hibernal 100 mg x 3 och Nozinan 100 mg till natten." Får extravak för att förhindra självdestruktivitet och drogas med extra doser av Nozinan. Blir åter försöksutskriven i början av december då jag får en kontaktman med så att jag vågar börja arbeta. Blir dock återintagen igen den 31 december då jag inte klarar av att arbeta med den höga dosen medicin i kroppen. Är så känslig för stress och skakig att det inte fungerar. Då jag kommer in tvingas jag svälja 200 mg flytande Nozinan. Detta motiveras med att jag säkert inte ätit det på ett par veckor. Efter några veckor är jag åter hemma. Har svårt att möta livet, är nu så ovan vid att möta andra att jag ser allt som en sjuk teater. Orkar inte kämpa. Läggs åter in i mars. Nu erbjuds jag dagvård, åker varje dag fem mil med buss och går på arbetsterapin. Ber hela tiden om hjälp att trappa ner medicinen.

 

I slutet på sommaren börjar jag genom min envishet att få förståelse för min ide om att försöka minska på drogerna. Jag har hela tiden min terapeut vid min sida, på min planhalva och han är min stötta. Han ser mig som en människa värd att må bra. Han lyssnar på mina ord och tar mig på allvar. I augusti börjar jag i skolan, avslutar den vårdutbildning jag aldrig orkade gå klar i 20-årsåldern. Fortsätter sedan åter arbeta som timanställd på det hem för utvecklingsstörda där jag arbetat förut. I april 1986 då jag varit utan inläggning i nästan ett år gör jag ett återbesök hos läkaren.

 

Jag kallas frisk och önskas lycka till. Min långa tid inlåst och neddrogad har gjort att jag förlorat tron på mig själv. Även det olösta grundproblemet med min svårighet att vara nära andra gör att jag inte orkar med det tuffa vårdarbetet. På sommaren sjukskrivs jag och läkaren ordinerar någon ny psykdrog jag aldrig förut ätit. Efter kort tid har ångesten blivit mig övermäktig. Jag blir inlagd, medicineras nu åter med Nozinan. Som vanligt i höga doser 200 mg x 4 + 100-150 mg till natten vid behov. Har dessutom 50 mg Hibernal x 3 samt Stesolid 5 mg 3-5 gång per dag. Har extravak. Efter några dagar kommer en annan läkare - ser att jag har mycket Nozinan och Stesolid 40-50 mg/dag utan någon effekt. Så han tror mer på MalIorol och ordinerar 200-250 mg x 4 för att minska ångest. Detta går inte bra så efter några dagar har jag Nozinan igen. Efter ytterligare några dagar kommer en tredje läkare (det är semestertider) som tycker att jag är drogad, sänker Nozinan till 100 mg x 4 och ökar istället Stesolid till 10 mg x 5. Jag sover inte och är vid ett tillfälle nära att få någon slags kramp vilket hävs med hinkvis med Nozinan. Trots den tunga medicineringen rymmer jag flera gånger, springer min väg. Kommer inte långt, utan pengar och skor. Då hösten närmar sig har min terapeut och jag samtal om framtiden. Min önskan är att börja på folkhögskola, bo där och försöka att åter närma mig livet. Stöttas i allt detta av min terapeut då vi planerar att fortsätta träffas minst en gång i veckan även under läsåret.

 

Fortfarande full av mediciner och i väldigt dålig fysisk kondition åker jag i slutet av augusti på en lägervecka med 7 andra elever och 2 lärare. Sover inte, äter sömntabletter hela dygnet. Trots alla svårigheter klarar jag den första tuffa tiden. Står med packad väska, beredd att ge upp många gånger men tar aldrig det steget. Orkar inte ibland, söker mig då in till "tryggheten", avdelningen. Samtalar hela tiden regelbundet med min psykolog utan vars hjälp jag inte orkat. Har svårt i kontakten, svårt att sätta gränser för mitt umgänge med de andra, tycker mig uppäten och invaderad av krav jag inte orkar med. Får ångestattacker vilket får mig att åter söka hjälp där den inte finns. Medicineras åter med Trilafon och får Stesolid med hem. Börjar dricka öl igen, skär och rispar mig på armar och händer. Får inringt recept på Stesolid utan att någon kollar hur det står till. Ljuger för alla, säger att allt är bra. Klarar i alla fall av första året. Arbetar på sommaren som vikarie i hemtjänst. Läkarna är frikostiga med Stesolid. I september har jag efter en längre period med missbruk av tabletter och öl blivit allt mer ångestfylld. Slutar i samma månad ta mina Trilafoninjektioner och plötsligt rasar samma gamla välkända kaos över mig igen. Skär och bränner mig åter.

 

Tvångsvårdas. Journalanteckning, "Akut psykotiskt skov. Våldsam och utåtagerande." Extravak, injektion Trilafon. Bältesläggning och tvångsinjektion med HaldoI. Ligger i bälte hela tiden. En läkare skriver, "Patienten fick under gårdagen 18 mg Haldol och 500 mg Nozinan. Får fortsätta med Haldol 8 mg x 3 samt till natten 100 mg Nozinan. Förhoppningsvis mindre förbrukning under morgondagen." Tvingas dock ta dessa höga doser tills jag skrivs ut efter 14 dagar. Full av Haldol och Nozinan fungerar jag inte alls. Har inga minnen av de två veckorna då jag varit starkt neddrogad vilket skrämmer mig oerhört. Klarar inte av att göra saker hemma, enkla saker som jag vanligtvis gör utan att tänka. Försöker gå i skolan men återkommer för kortare vårdtillfällen gång på gång under hösten. Överdoserar Nozinan, vill bara sova. Klara trots detta även andra året på folkhögskolan. 


Min terapeut och jag har träffats hela tiden vilket är livsavgörande för mig. Äter nu lägre doser neuroleptika. På sommaren arbetar jag åter som semestervikarie inom hemtjänst. Nu anser både jag och min psykolog att vi efter sju års regelbunden kontakt i "lust och nöd" skall börja avsluta vår kontakt.

 

Får en anställning i mars, det första fasta jobbet i mitt liv. Jag är jättestolt. Jag är medicinfri sedan ett år och min kontakt med terapeuten är nu enligt journalen "en vuxen till vuxen kontakt där vi tillsammans reflekterar över livets svårigheter och glädjeämnen". Till sommaren träffas vi för sista planerade gången efter åtta och ett halvt års terapi. Två månader senare efter ett traumatiskt tandläkarbesök då jag höll på att kvävas, återkommer min ångest inför livet och min rädsla får mig att åter tro att hjälpen finns där jag aldrig fått någon förut. Lämnar huset med en liten påse Trilafon. Läkaren skriver; "Således 39 årig ensamboende kvinna med tung psykiatri bakom sig."

 

Blir sjukskriven, börjar missbruka öl, blir allt mer förvirrad. Blir rädd för en hare, en verklig levande hare som när jag sitter i parken utanför psykkliniken med en öl dyker upp var jag än försöker gömma mig. Springer till psykavdelningen och då läkarna tror att haren är en psykotisk fantasi blir jag så småningom inlagd. Tvångsmedicineras med Cisordinol och stora doser Haldol och Stesolid. Är utåtagerande, hotar personalen, slår sönder saker. Helt olikt mitt vanliga beteende. Ju mer medicin de ger desto sjukare blir jag. Jag skär, bränner försöker skada mig själv hela tiden. Efter en dryg månads "vård" bedöms jag som tillräckligt frisk för att få gå hem. Försöksutskrivs för säkerhets skull. Får mycket medicin vilket gör mig totalt handlingsförlamad. Är halvt sjukskriven, förväntas alltså klara av att arbeta med människor. Det fungerar naturligtvis inte så jag tvingas på egen hand plocka bort medicinerna (har ännu inte förstått att det blir kaos om det går för fort och ingen har erbjudit sig att hjälpa mig med detta). Känner stor skräck för att åter tvingas uppleva att drogas till en vegetativt tillstånd. Fortsätter träffa min psykolog igen som i december 1991 skriver i journalen; "Kerstin kämpar dock vidare och mitt i hennes begripliga och adekvata reaktioner på tillvarons omänsklighet, är hon fortfarande mänskligare och friskare än flertalet av oss."

 

Nu arbetar jag heltid och har en del fritidsintressen, klarar rätt bra att leva men oroas av att min kropp har börjat visa tecken på att vara ballastad av alla droger jag tvingats ta. Har fått allergier och astmaliknande symtom. Även psoriasis plågar mig genom sin klåda. Äter en del kosttillskott, läser mycket om naturmedicin.

 

I september börjar tillvaron åter bli ångestladdad. (Vad är det med hösten?) Hamnar åter i armarna på psykiatrin, trots att jag förstår vad som ska hända. Tvångsmedicineras med neuroleptika av den tyngsta sorten. Efter tre veckors medicinering skrivs jag ut utan medicinering. Försöket kan bara sluta på ett sätt, i kaos. Exploderar, imploderar, slåss. bränner mig, tänder eld på mitt rum, gråter skriker. Blir lagd i bälte, har extravak. Infektion i handen, antibiotika.

 

Efter någon tid i ensamheten och mörkret i mitt rum kommer ett litet ledset barn fram och när jag tar hand om det, kramar om det och sjunger snälla ord i barnets öra. blir jag alldeles lugn i kroppen. Ber efter bara några dagar om permission. Nekas detta och rymmer hem. Ringer avdelningen och får stanna hemma. Får permission resten av vårdtiden. Hittar åter tillbaka till mig själv. Tar nu ingen regelbunden medicin bara någon Sobril ibland. Fortsätter träffa terapeuten och tar vid behov även någon neuroleptika för att inte sluta för fort. Åker upp och ner i humöret och efter ett år är det åter september. Trixandet med neuroleptikan, den stora mängden Sobril, alla öl jag dricker för mig åter mot avgrundens rand. Blir som vanligt aggressiv, destruktiv och mitt beteende spårar ur. Tvångsmedicineras, bältesläggs och ändå lyckas jag både bränna och skära mig till en kraftig infektion i handen, får antibiotika. Ligger mest i bälte, tvångsmedicineras. Efter två månader som zombie skrivs jag ut medförande recept på neuroleptika och lugnande, Sobril. Läkaren som jag med jämna mellanrum tvingas gå på återbesök hos är helt negativt inställd till att hjälpa mig att trappa ner och sluta med medicinen. Hon framhåller att jag skall vänta med det.

 

När september två år senare passerat och jag överlevt den magiska månaden, skaffar jag ett husdjur. Jag skaffar Misse, en underbar birmakatt för jag vet att jag behöver inte utsättas för vård något mer. Till våren arbetar jag heltid och ett år senare har jag slutat med neuroleptikan. Tar dock Sobril ibland men endast en halv tablett då jag blir stressad. Till hösten skriver psykologen i journalen; "Kerstin reglerar själv hur ofta vi ska träffas och blir allt mer kapabel att själv bära och lösa de konflikter och andra påfrestningar hon möter i livet. Hon lever med andra ord ett normalt socialt liv med hem, arbete och fritidsaktiviteter dvs hon är nu och sedan flera år frisk." Träffar sporadiskt läkaren i två år till och den sista journalanteckningen gäller inringt recept på Sobril ett år senare.

 

Välkommen till KMR - Den internationella övervakaren av psykiatrin

© 2015 Kommitén För Mänskliga Rättigheter. Alla rättigheter förbehållna.