VÄRRE ÄN GÖKBOET — Denna julafton 2005 kommer jag aldrig att glömma.

Följande berättelse är en brutal skildrig av hur psykiskt störd personal inom den psykiatriska vården i Stockholm väljer ut en sårbar och ensam patient för att tillfredsställa sina perverterade lustar.

 

Min mamma ringer mig tidigt på julaftonmorgon och berättar att hon är på akuten med pappa. Jag får inte veta varför. När jag kommer till akuten är pappa redan flyttad till ortopeden. Det förbryllar mig. Jag visste inte varför han hade blivit sjuk. När jag kom upp på avdelningen så fick jag en chock. Pappa hade skurit sig själv i armen. Jag förstod ingenting och det gjorde inte han heller. Han var själv chockad över vad som hade hänt och han tittar på mig där han ligger på båren och säger: jag vet inte vad som hände. Det måste ha varit medicinen.


Vilken medicin det var frågan om fick jag inte veta. Sjuksystern meddelade att han nu skulle upp på operation.

 

Jag åkte hem till mamma för att finna ut vilken medicin han hade pratat om. Bland alla mediciner hittar jag en medicin som väcker stor oro, nämligen psykofarmaka Seroxat. Eftersom jag arbetar i sjukvården så var detta SSRI-medel känt för alla sina svåra biverkningar. Men varför hade han fått den? Mamma berättar att pappa hade fått en urinvägsinfektion den 20 december och hon ringde till vårdcentralens läkare. Pappa fick komma samma dag. Enligt journalkopiorna som jag senare fick ut, står det inget om kontaktorsak eller åtgärd, dock har läkaren skrivit ut Seroxat men inget för urinvägsinfektionen.

 

En tid bokas hos läkaren och jag vill veta varför detta antidepressiva medel hade skrivit ut. Läkaren har ingen bra förklaring. Han hade blivit informerad av läkarbolagen att äldre personer var underbehandlade vad gäller depression så han hade frågat pappa hur han mådde själsligen. Pappa som är en fåordig man hade svarat: Tjaa man är väl lite ledsen. Detta räckte. Han fick med sig ett recept på antidepressivt medel som han trodde var emot urinvägsinfektionen. Redan efter 24 timmar började han må dåligt. Han klagade över värk i huvudet. Han blev onormalt trött och satt i fåtöljen och sov. Mamma blev orolig.

 

Den andra dagen bad han att få komma till sjukhuset eftersom han kände sig så dålig. Mamma bad honom avvakta ett par dagar. Tredje dagen gick han ut på stan för att köpa en julblomma och julglögg till mig inför julafton. Tidigt på julafton morgon vaknar han i en slags mardröm där han skär sig djupt i armen. Mamma hittar honom en stund senare i sängen, blödande.

 

När han kom ner från operationen på ortopeden träffar han en psykiatriker. Pappa som var omtöcknad efter operationen i djup chock över vad som hade hänt råkar säga till psykiatrikern: det hade varit lika bra om jag hade dött. Detta räckte för att pappa skulle bli överförd till psykiatriska enheten. När jag kom på juldagen för att hämta hem pappa så fick jag veta att han skulle bli överförd till vuxenpsyk.

 

Jag pratade med en kvinnlig ortopedläkare och försökte få henne att förstå att han hade blivit felbehandlad och att självskadan berodde på SSRI-preparatet. Jag t.o.m. visade henne att i FASS så varnade man för självmord, självmordsförsök vid insättning av Seroxat. Hon ville inte lyssna utan viftade bort min förklaring med att hon inte var någon psykiatriker och förstod sig inte på denna medicin och att han absolut skulle föras över till psykavdelning. Om jag motsatte mig detta så skulle han tvångsintas. Jag blev livrädd. Då skulle han bli som en fånge utan mänskliga rättigheter och psykiatrikerna kunde göra vad de ville med honom. Jag tystnade inför detta hot och tvingades följa med pappa till psykavdelningen. Att ha vissheten att han var felbehandlad med SSRI-preparat men inte kunna få över detta till sjukvårdspersonalen kändes fruktansvärt.

 

Nästa dag, den 26 december, då jag och min man kom till psykavdelningen, fick vi veta att nästa dag skulle pappa få elchocker. Bestörta tittade vi på varandra. Detta kunde inte vara sant, pappa hade inga psykiska besvär eller djup depression. Vi motsatte oss detta och fick tala med en psykiatriker som hårdnackat hävdade att det var den enda behandling som skulle göra pappa frisk eftersom han led av melankoli. Slutligen sade psykiatrikern att om inte pappa ville ha elchocker så skulle han respektera detta. En sjuksköterska blev vittne till att pappa sade nej till behandlingen och lovade att skriva in det i journalen. Det blev aldrig inskrivet. Utan läkaren skrev i journalen att om pappa motsatte sig behandlingen så skulle han konverteras till tvångsintagning.

 

När vi senare kom tillbaka samma dag och hälsade på pappa så berättade han att de hade gjort en EKG-undersökning på honom. Detta var en föreberedelse för elchockerna. Vi blev chockade över att ha blivit lurade. Vi bestämde att nästa morgon skulle vi vara på avdelning kl.8.00 för att förhindra elchocker. Vi satt utanför hissarna och såg hur personalen körde ner patient efter patient för elchocker. Vi träffade på fem dagar sex olika psykiatriker. De hade olika diagnoser till pappas tillstånd. De hade också olika förklaringar vad elchocker gör med hjärnan. Men de var eniga vad gällde behandlingen av pappa, elchocker kombinerat med antidepressiva medel.

 

Vi protesterade och hade möte med alla dessa psykiatriker. Ingen brydde sig om vad vi hade att säga. Trots att pappa var inlagd på frivillig basis påtvingades han antidepressiva medel som han inte tålde. Han blev helt annorlunda. Trött, förvirrad, arg, balansstörningar, yrsel, urineringsproblem. Senare visade det sig att han fick fem psykmediciner samtidigt. Alla psykiatriker förnekade att det kunde vara biverkan av mediciner utan pekade på att han var i så dåligt tillstånd så att det motiverade elchocker. Att han hade högt blodsocker, urinvägsinfektion och lågt blodvärde brydde sig ingen om. Jag bad personalen att kolla upp detta. Jag vet inte om de någonsin gjorde det.

 

Vad som behöver nämnas här är att pappa är en friluftsmänniska som två dagar innan han fick antidepressiva medel lufsade i Kolmårdsskogen på egen hand, välorienterad och med god kondition för att klara den terrängen. Han hade också kört bil fram och tillbaka till Norrköping. Efter fem dagar på psyket var han en bruten man som inte längre kunde ta hand om sig själv.

 

När det slutligen beslutades för elchocker trots våra protester bestämde vi att ta hem pappa. Han var ju frivilligt inlagd och hade enligt hälso- och sjukvårdens lag rätt att tacka nej till vård och han hade rätt att lämna sjukhuset. Men denna lag gällde inte på denna avdelning. Personalen spärrade utgången, ringde efter polis och den kvinnliga psykiatrikern skyndade sig att skriva en tvångsintagning på honom. Jag och min man fick besöksförbud.

 

Nästa morgon kördes pappa iväg för sin första elchock. Min son besökte honom senare under dagen och såg att han hade fått blödningar i ögonen. Pappa led av en ögonsjukdom med förhöjt tryck på synnerven. Han hade ögondroppar som skulle sänka trycket annars kunde han bli blind. Elchockerna skapar ett starkt ökat tryck och är därför inte lämpligt på diabetespatienter med ögonsjukdom.

 

Nästa elchock gavs två dagar senare. Efter detta kunde pappa inte gå utan rullstol. Trots detta lämnar de honom ensam i rummet för att klara sina toalettbestyr. Han ramlar handlöst på toalettstolen och bryter höftbenet. Först nästa dag blev han opererad och tvångsmedicineringen fortsatte även på ortopeden.

 

Det som hände pappa var olaga frihetsberövande kombinerat med vanvård och tvångsbehandling mot hans och anhörigas vilja. Detta polisanmäldes. Detta ärende har också gått vidare till socialstyrelsen. Men detta är ett politiskt ärende. Lagen om tvångsvård måste ändras. Man skall inte kunna tvångsvårda en människa för att hon vill tacka nej till en behandling. Och framförallt inte tvångsvårda en människa som inte hade behov av vården.

 

Välkommen till KMR - Den internationella övervakaren av psykiatrin

© 2015 Kommitén För Mänskliga Rättigheter. Alla rättigheter förbehållna.