ÄR JAG en människa?​

 

Jag har nu bott i 4 månader på ett s.k. stödboende i kommunens regi. Det har varit den värsta tiden i mitt liv. Man måste hela tiden nypa sig i armen - drömmer jag? Ibland skrattar man bara. Vilken fars!

 

Vad blev det av psykiatrireformens stolta planer? Att dom var uppriktigt menade kan jag intyga. Jag minns speciellt ledaren för detta ambitiösa initiativ. Jag minns när vi satt på möten med denna tappra lilla grupp från socialdepartementet. Hans namn har jag glömt men hans röst minns jag - den upprörda rösten hos en chockad person. Han kunde liksom inte tro sina ögon - är det så här psykvården går till??? Det måste bli en ändring - och han hade tagit på sig att gå i spetsen för denna förändring. Han ställde sig upp och talade för oss - med en indignation minst lika stor som vår egen!

 

Detta var 1992. Sen hände ingenting. Påstås det. Men det är inte sant. Det som hände var SOCIALPSYKIATRIN. I klartext betyder det att kommunerna tagit över en stor del av psykvården. Allmänheten tror fortfarande att denna bedrivs i landstingens regi och på sjukhus. I själva verket är detta bara en liten del av all psykvård. När man blivit "medicinskt färdigbehandlad" (vilket idag kan ske förbluffande snabbt) slussas man ut till denna "socialpsykiatri" - åtminstone om man inte är rik och kan betala för sig och alldeles särskilt om man anses "psykiskt funktionshindrad". Har man fått denna stämpling - en s.k. psykosdiagnos - kan man hälsa hem. Då tillhör man de obotligas skara och får leva på samhällets nåder resten av livet! Kära du reslige man som så engagerat förde vår talan - vad skulle du säga om du såg oss nu? Skulle du tycka att reformen lyckats?

 

Ifjol tillsatte man den s.k. psykiatrisamordningen. Vadan denna utredning? För att man började fatta att denna nya "psykiatri" borde ses över! Och tonfallen är desamma nu som då - personer i ledningen för detta initiativ från socialdepartementet som med engagemang i rösten talar för vår sak. "Hon är t.o.m. argare än jag!" tänkte jag när jag hörde en av utredningssekreterarna ta till orda på en konferens. "NU kanske det kan hända nåt. När de två ledarna för hela reformeringsförsöket är kvinnor! Äntligen kanske lite action!"

 

Men - vad hjälper alla tjusiga programförklaringar när SYNEN på oss "psykfall" är densamma? (hos en majoritet av experter och vanligt folk.)Vad hjälper all världens reformer så länge vi inte ses som riktiga människor? Hur mycket kommer att hända på psykreformens område så länge vi antas ha andra behov än vanliga "normala" människor? Svar: så länge denna syn är den förhärskande står vi kvar och stampar på samma fläck!


Du vår indignerade talesman, vad skulle du säga om detta stödboende? Vad skulle du säga om du som jag fick höra en av de inneboende säga "Man behandlas som DJUR!" Vad skulle du säga om jag berättade om de dagliga kränkningar och förödmjukelser som får en att tänka på Charles Dickens och hans skildringar av samhällets vanlottade? "Please, sir, can I have another plate of soup?" (Oliver Twist.) Gamle Charles, du skulle känt igen dig! Samma gamla patronizing (= vi ska veta vår plats), samma nedlåtande hjälparattityd. Vi är i stort sett BARN - som hunsas och avkrävs lydnad och som belönas när vi är "snälla" (och påminns om när vi inte varit det. Den där gången vi blev så arga!).

 

Kära läsare - vad skulle NI säga när ni för 50:e gången fått höra "Tyst och gå in på ditt rum!" Hur skulle det kännas att stå inför en personaldörr som låses inifrån och ni inte tilläts göra er hörda? Hur skulle det kännas att vara tvungen att svälja ner sina protester och loma in till sitt "rum"? (Det är en lägenhet. Det har vi alla här.) Och ni samtidigt visste att dessa personer har lagen på sin sida? Dom FÅR göra så här - så länge ingen ingriper och för vår talan och så länge ingen insyn förekommer!

 

Ja O.K. - jag vet att den OFFICIELLA synen är annorlunda. DÅ får man höra en massa tjusiga ord - om oss och om hur vi ska hjälpas! Och när chefen för allt det här kommer inrusande så energiskt och sprudlar av idéer ser det SÅ tjusigt ut. Utom för oss! (Vi får aldrig sitta med på några möten.) Ja och sen rusa ut igen - hejhej! vinkar hon så glatt till mig - och där försvann hon.

 

Jamen o så DUM jag är. Vi fick ju faktiskt ett frågeformulär - som vi ombads att fylla i ANONYMT.  Jag svarade - och skrev sen: "Jag vägrar vara anonym! Jag heter Inga-Stina Westman!"

Välkommen till KMR - Den internationella övervakaren av psykiatrin

© 2015 Kommitén För Mänskliga Rättigheter. Alla rättigheter förbehållna.