Piller före problemlösning – när vården tappar bort både etik och empati

Över tusen barn blir utsatta för tvångsvård, en tredjedel är flickor, mertalet utan kriminell bakgrund eller missbruk. I ett Sverige där socialt utsatta flickor borde få trygghet, stöd och kanske lite värme, får de istället psykofarmaka (läs droger) på löpande band. En granskning i år visar att Statens institutionsstyrelse (SiS) verkar ha förväxlat behandlingsplaner med apotekets beställningsformulär. Resultat? Rekordhög förskrivning av psykofarmaka – till barn. De ser flickors lidande som en kemisk obalans.

”Det är en allvarlig situation, vi har flera pågående uppdrag för att komma till rätta med det här men jag kommer också att lyfta frågan med regionerna för gemensamma åtgärder för barn och unga i samhällsvård,” säger Björn Eriksson, generaldirektör på Socialstyrelsen i pressmeddelande tidigare i år.

Men det sade den tidigare generaldirektören för tio år sedan också.

Flickor placerade i SiS-vård – ofta för att de blivit utsatta för våld, övergrepp eller missbruk – får en cocktail av lugnande, antidepressiva och antipsykotiska preparat som om det vore fredagsmys. Att de flesta av dessa inte ens är godkända för barn? En petitess tycker tydligen vården.

Flickor försöker begå självmord på SiS-hem och självskador är vanligt. De flesta kommer från trasiga hem där drogmissbruk och våld förekommer. En tjej som tvångsvårdas skriver i media:

– Jag önskar att alla i Sverige kunde få se hur vår vardag ser ut och hur vi blir behandlade här inne. Småtjejer med problem sitter här och har det värre än dömda mördare på anstalterna, skriver en av flickorna.

Den sakkunnige på Socialstyrelsen skriver: Kartläggningen visar att det är vanligare med uttag av psykofarmaka bland placerade barn och unga än andra jämnåriga. Bland annat använder mer än hälften av flickor och unga kvinnor på SiS lugnande medel och sömnmedel, liksom en tredjedel av pojkarna. Särskilt anmärkningsvärd är förskrivningen av antipsykotiska läkemedel, som är 9-14 gånger vanligare i gruppen placerade barn och unga.

Så skrev även den sakkunnige på Socialstyrelsen för tio år sedan.

Och inte nog med det: i över hälften av fallen saknas diagnos som skulle kunna rättfärdiga medicineringen. Men varför låta detaljer som "diagnoser" stå i vägen för att stävja ett institutionsuppror med lite sedativ?

Bland placerade 13-17-åringar hade 41 procent av flickorna och 32 procent av pojkarna någon psykiatrisk diagnos. Dessutom var det 14 gånger så vanligt att placerade tonårsflickor vårdas för självskador.

Till råga på allt verkar ingen riktigt ha koll på vem som skriver ut vad. Läkare utan kontakt med patienterna, utan dokumentation, utan uppföljning – men med receptblocket i högsta hugg – har blivit en ny genre i svensk samhällsvård. Kanske är det ett nytt konstnärligt uttryck: “terapeutisk gissning”.

Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har länge varnat för att vården brister i både kvalitet och etik – särskilt för flickor. Men SiS tycks hellre se flickornas lidande som kemiska obalanser än som resultat av trasiga livsvillkor. En tablett mot trauma? Perfekt. En till mot ångest? Varför inte. Släng in en till för säkerhets skull.

Men låt oss vara rättvisa: personalen är inte nödvändigtvis sadister i vita rockar. Snarare är det ett systemfel där brist på resurser, kompetens och ansvar gör att den enklaste lösningen ofta stavas "pillerdosan".

Det är svårt att inte känna hur hela apparaten skaver. För medan vuxenvärlden försöker "hantera" flickornas beteenden med psykofarmaka, försvinner det egentliga målet – att hjälpa dem till ett värdigt, mänskligt liv – utan ett moln av biverkningar.

Så, vad har vi lärt oss? Att i Sverige 2025 är det tydligen enklare att dämpa ett barns ångest med läkemedel än att faktiskt lyssna på barnet. Men, så länge rapporterna ser bra ut på pappret, vem bryr sig om verkligheten?

Möjligen, eller mer troligen, så är det psykiatrin som är problemet.

---

För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu

Den internationella övervakaren av psykiatrin

Kommittén för Mänskliga Rättigheter

Box 6039 , 129 06 Hägersten