Psykiska besvär är inga sjukdomar


Psykiatrin har länge hävdat att mentala störningar är psykiska sjukdomar. Deras diagnosbibel DSM är fylld med diagnoser på över 340 olika ”sjukdomar” som egentligen bara är beskrivningar på olika beteenden. Som analogi kan man förstå sjukdomsbegreppet, men det finns inga test av något slag som kan fastställa symtomen som sjukdomar – absolut inga. Men däremot en stor del som kan fastställa underliggande fysiska sjukdomar som orsak eller bidragande till mentala besvär.

Det finns tre generella anledningar till varför psykiatrin har klassat psykiska besvär som sjukdomar:

1.) De har ingen etiologi, det vill säga, de har inga orsakssammanhang. De vet helt enkelt inte vad som orsakar psykiska ”sjukdomar” och störningar. Det erkänner de helt öppet i DSM. Det har varit ett ständigt experimenterande i över ett sekel.

I början av 1900-talet hoppade psykiatrin på det rashygieniska tåget. Ja, de tog till och med över det. Det var efter att regeringarna inte ville veta av deras metoder med piskning, överraskningsbad, inlåsning i lådor, istoppande i säck med rödmyror, ge dem skabb, brände med glödande järn eller kaustiksoda eller kastade ned dem i ormgropar – de skulle chockas till sinnesfriskhet.

Rashygienen slutade med en katastrof som vi vet. Minst 250 000 mentalpatienter utrotades, alla mentalsjukhus tömdes – med början före judeutrotelsen. Psykiatriker som nu var experter på massutrotning anlitades senare som konsulter vid den senare judeutrotelsen. KMR avslöjade även att det förekom utrotning av patienter i Sverige.

Efter rasbiologin som orsak (ärftlighet) så kom insulinchocker. Och sedan lobotomier. Renodlad lobotomi bytte bara namn till capsulotomi (med strålkniv) vilket faktiskt fortsatte långt in på 2000-talet då KMR avslöjade skandalen och fick stopp på det. Elchocker kom till i slutet av 1930-talet då en italiensk psykiater upptäckte att grisar inte dog när man bedövade dem med elchocker innan slakt, men dock konvulserade. Omedelbart prövade man det på människor. Man hade sett att epileptiker inte blev schizofrena så därför framkallade man epileptiska anfall.

Idag är den rådande inställningen att det råder en kemisk obalans i hjärnan. Fullständigt obevisad och tillbakavisad hypotes, men säljande. Miljontals människor tuggar idag lyckopiller i hopp om att bli glada. Det enda som händer är att de framkallar en kemisk obalans i hjärnan – och att de sedan får mycket svårt att sluta med dem!

(2.) Psykiatrin försöker efterlikna de medicinska läkarna. Under 1950-talet fick psykiatrin stora besvär i USA. Försäkringsbolagen ville inte betala för det flum som kännetecknade psykiatrin. Det uppstod en krissituation och man kom på att om man diagnostiserade vissa beteenden som sjukdomar och klassificerade dem med namn och nummer så uppfattades man som ”vetenskaplig” precis som medicinarna – som fick betalt utan problem. Diagnosmanualen DSM uppstod och allt fler beteenden fick sjukdomsstämpel. Nu behövde man bara skicka in ett ”statistiknummer” vid varje diagnos så fick man betalt av försäkringsbolagen. ”Sjukdomarna” röstades fram – medelst handuppräckning.

(3.) Läkemedelsbolagen såg snabbt vinstmöjligheterna. Om det nu var sjukdomar så måste de ju behandlas med mediciner. Psykofarmaka såg dagens ljus. Läkemedelsbolagen sponsrade det amerikanska psykiatriförbundet med 100 miljoner för att snabbt få fram DSM och fler diagnoser för att kunna tillverka och sälja fler och mer psykofarmaka. Utan diagnos inga recept. Resten är historia. Den första upplagan hade 114 ”sjukdomar” – den sista, DSM-5, över 340.

Psykiatrin har gjort det lätt för sig med de psykiatriska ”kokböckerna”, DSM och WHO:s motsvarighet, ICD, där psykiatriker bara behöver slå upp ett eller annat symtom för att fastställa en ”psykisk sjukdom” - och tillhörande psykiatrisk drog. Att prata med patienten om sina svårigheter ansågs därmed onödigt.

Men vad finns under symptomen, de udda beteendena?

”Oftast en somatisk sjukdom”, säger allt fler experter. Psykiatrin går aldrig till botten med ordentliga medicinska undersökningar. Hade man gjort det hade upp till 80 procent av alla psykiska sjukdomsfall kunnat elimineras - för att inte tala om påföljande dyrbara och livslånga behandlingar med extremt skadliga droger.

Medan psykiatrikerna mycket väl kan ha förrått sina medicinska rötter kvarstår det faktum att fungerande alternativa metoder faktiskt existerar. Den första åtgärden som man ska vidta med någon som uppvisar ”psykiatriska” symptom är att genomföra en fullständig och grundlig medicinsk undersökning – av en kompetent, icke-psykiatrisk läkare. Samtidigt bör en näringsterapeut kopplas in som korrigerar alla näringsbrister vilka oftast är akuta. I synnerhet efter psykiatrisk behandling med psykofarmaka. Läkarna bör leta efter oläkta benbrott, nerver i kläm, hjärntumörer, tandproblem, virus, borrelia, TBE, hormonobalans, B12-brist, näringsbrist, fel på sköldkörteln – och inte minst inflammationer som är en mycket stor orsak till psykiska besvär. För att inte tala om tarmens betydelse för vårt mentala välbefinnande.

Vi vet alla hur en så enkel sak som molande tandvärk gör oss ”galna”. En nerv som varit i kläm under flera år, vars smärta undertryckts, kan korrigeras av en kiropraktor, naprapat eller sjukgymnast.

Därmed inte sagt att alla psykiska störningar skulle vara somatiska, absolut inte, men en sjuk och försvagad kropp kan utlösa och/eller förvärra psykisk störning. Att negligera detta är att bokstavligen bädda för långvård inom psykiatrin. Flera undersökningar visar på detta.

Sjukhuspersonalen på mentalsjukhusen kan ibland inte skilja på de många handikapp som förekommer: epilepsi, diabetes, allergier, afasi, hörselskador etc. De allra flesta av patienterna får ingen hjälp.

Det visade en undersökning av drygt 2000 patienter som gjordes av Statens handikappråd redan i slutet på 1980-talet tillsammans med RSMH. Över 600 av patienterna kunde inte se utan glasögon, som de inte ens hade, hälften kunde inte höra utan hörapparat, som de inte ens hade, etc. På en kvinnlig patient skulle man sätta in psykofarmakabehandling då hon inte gav gensvar på terapi. Då upptäckte man att patienten hade kraftiga vaxproppar i öronen som gjorde att hon inte hörde vad som sades.

Slutsatsen drog emellertid inte Statens handikappråd, det gjordes istället på Göteborgs-Postens ledarsida, där det stod:

”Det här betyder att det kanske inte alltid är en psykisk störning i botten för patienterna inom den psykiatriska långvården. Istället kan det vara så att skadorna kan ha uppstått genom lång och felaktig vistelse på psykklinik ... Misstankar härom kan sägas vara så starka att det ter sig angeläget att Socialstyrelsen tar och granskar aktuella omständigheter ... Kanske behövs också förändringar av psykvården i stort.”

Men vad hände egentligen efter denna rapport som slutfördes i slutet av 1980-talet. ”Inte så mycket som jag hade hoppats”, svarade Ulf Fågelhammar på Statens handikappråd, som var inblandad i undersökningen, när vi intervjuade honom.

”Det har väl att göra med besparingar. Det är underligt att det inte görs kroppsundersökningar inom psykiatrin. Kommer personer med psykiska problem till en vanlig vårdcentral med kroppsliga krämpor blir de ofta inte trodda. Läkare ser det mest som en följd av det psykiska. Detta är särskilt allvarligt eftersom psykofarmaka i sig ger så många kroppsliga effekter.”

Faktum är att det ytterst sällan görs någon kompetent medicinsk undersökning av patienter som kommer till läkare med psykiska problem. De slussas bara vidare till psyk – och där får de så gott som aldrig någonsin en ordentlig somatisk undersökning – bara psykofarmaka som dämpar symtomen – som efter ett tag förvärrar det psykiska tillståndet. Ett flertal internationella undersökningar visar att så mycket som upp till 80 procent av alla psykiatriska besvär bottnar i en somatisk störning som kan åtgärdas inom den somatiska vården.

Socialläkaren John Takman sade en gång i ett radioprogram att det är en grov förseelse att inte göra en ordentlig kroppsundersökning på patienter som tas in på psyk och refererade till flera fall som hade en kroppsåkomma som grund till sina psykiska besvär. Det är faktiskt ett allvarligt tjänstefel av en psykiatriker att underlåta att utföra en korrekt medicinsk undersökning och bör alltid anmälas till IVO, Inspektionen för Vård och Omsorg, på Socialstyrelsen.

Statssekreterare Anders Lönnberg på Socialdepartementet sade kort tid efter denna undersökning att politiker, vårdprofessionen och även handikapprörelsen borde skämmas efter kartläggningens resultat. RSMH som deltog i undersökningen har tyvärr inte vidtagit effektiva åtgärder vilket borde ligga i deras intresse som patientförening. Det absolut första de borde göra är att för varje intagen patient kräva en total medicinsk och näringsfysiologisk undersökning, helst av en oberoende läkare/näringsfysiolog. Inte av psykiatriker, de är oftast undermåliga kroppsläkare, det är just av den anledning många valde psykiatrigrenen, de klarade inte av den medicinska utbildningen. Den psykiatriska grenen är tillräckligt flummig för att de flesta skall klara av den. En annan anledning är att de har egna emotionella problem, som de projekterar på patienterna. Därav uttrycket ”en diagnos för varje psykiater”.

Vi har pratat med tusentals människor som haft kontakt med psykiatrin. I väldigt många fall så har deras besök hos psykiatrin sin grund i någon form av kroppsliga besvär. Det har varit PMS-besvär, magsår eller andra relativt lätthanterliga somatiska besvär. När vi ser tillbaka på alla dessa samtal så är det rent skrämmande att se hur kroppsliga besvär från början kan feldiagnostiseras som psykiska. Här är några exempel under åren på uppenbara kroppsbesvär som psykiatrikerna försökt behandla med psykofarmaka och/eller elchocker.

• En äldre man som hade ont i magen och blev deprimerad på grund av detta, gick till distriktsläkaren och fick omedelbart lyckopiller - utan någon som helst kroppsundersökning. Hans humör förändrades kraftigt bara efter en vecka på dessa piller och han fick ilskna utbrott.

• En man som var rullstolsbunden efter en bilolycka fick lyckopiller av sin läkare då han berättade att han blev nedstämd när smärtorna satte åt i benen.