ADHD-medicinering – obefintligt vetenskapligt underlag – enormt experiment – Del 1
Ny kunskapssummering visar på ett mycket svagt om inte rent obefintligt underlag för användningen av ADHD-droger vid behandling av barn och ungdomar med ADHD-diagnos. De ”positiva” studierna är av så dålig kvalitet att de inte ens kan tas med vid samlingsstudier. Det handlar om rent förfalskade studier och hokus-pokus. Det finns inte tillräckligt vetenskapligt underlag för att ge barn och ungdomar amfetamin, är slutsatsen. Inte äldre heller för den delen. Ingen!
Användning av amfetamin och amfetaminliknande preparat har pågått i över femtio år. Ytterst få långtidsundersökningar har gjorts, i princip bara en: MTA-studien, som vi skall återvända till.
Miljontals barn och ungdomar, såväl som vuxna, får trots detta kraftiga narkotiska preparat i relativt höga doser. Främst i USA, där 11 procent av alla skolbarn (4-17 år) har ADHD-diagnos (6,4 miljoner) varav 6,1 procent i genomsnitt får medicinering.
Under de senaste tre årtiondena har det även skett en kontroversiell, stark ökning av diagnos och medicinering i Norden. Förmodligen störst i världen.
Den Norske legeforeningen har i sin läkartidning ”Tidskriftet” publicerat en intressant artikel om hur dåligt det vetenskapliga underlaget är för medicinering av barn med ADHD. I princip hävdar man att det inte finns tillräckligt med underlag för att medicinera barn. (1)
Norge: Ökningen började sakta i Norge under 1990-talet. Antalet barn och ungdomar under 19 år som fick ADHD-mediciner accelererade från 9263 år 2004 till 18 681 år 2016. Av dessa användes 16 662 Ritalina, Concerta m. fl.
Danmark: 32 000 personer har diagnosticerats med ADHD i Danmark sedan 1981, uppskattningsvis hälften är barn och ungdomar.
Sverige: Sammanlagt runt 103 000 personer i Sverige hämtade ut ADHD-mediciner år 2016, 48 156 var barn och ungdomar. År 2006 var det totalt cirka 15 000 personer, främst barn och ungdomar. En total ökning på 600 procent!
En sådan ökning kan ju inte ske utan en mycket stark tro på medicinering som effektiv åtgärd. Korta uppiffade studier dök upp som gubben i lådan för att rättfärdiga förskrivningen. Vår psykiatriprofessor Christopher Gillberg, som introducerade amfetaminbehandlingen i Sverige, fick dock kalla fötter när två forskare ville ta ut hans material för granskning. Resultaten var ”för perfekta” ansåg man. Under en helg hyrde man därför ett par gigantiska pappersstrimlare och strimlade 100 000 papper. Gillberg hamnade i domstol och dömdes till dagsböter.
Nya publikationer visar dock att dokumentationen för behandlingseffekten är svag, särskilt med avseende på långtidsbehandling.
Långtidsstudie
Den så kallade MTA-studien (Multimodal Treatment Study of ADHD) är viktig för att förstå dagens kunskapsstatus (2). Denna studie startade 1994 då behandlingen med centralstimulantia var betydande, medan kvalitén på studierna var låg och de var enbart korttidsstudier. MTA-studien var en jämförande studie av fyra olika behandlingsmetoder, varav ren medicinering var den fjärde.
De första delresultaten från MTA studien 1999 visade större reduktion av ADHD-symtom i gruppen med medicinering och kombinationsterapi än i grupperna med beteenderiktad behandling och enbart medicinering (3).
Detta resultat ledde till en hausse i mediauppmärksamhet och rättfärdigade en omfattande medicinering i början av 2000-talet. Man glömde visserligen bort den andra halvan, kombinationsterapin. ”Medicinen” var viktigast.
Delresultatet av MTA-studien låg till grund för den enorma ökning av medicinering som skedde i början av 2000-talet – samt i och med Socialstyrelsens ”kunskapsdokument” som publicerades 2002. Nu fanns det inga hinder längre. Sedan att de personer som skrev kunskapsdokumentet hade direkta och finansiella kopplingar till de läkemedelsbolag som tillverkar ADHD-mediciner, var kanske inte så viktigt att nämna i sammanhanget.
MTA-studien har av svenska myndigheter beskrivits som ”… en milstolpe i barnpsykiatrins utveckling till evidensbaserad disciplin”, och som ”den största, mest omfattande och inträngande empiriska undersökning av behandling av ADHD hos barn”. Så skrev Björn Kadesjö och Socialstyrelsen 2002. Det är med andra ord en studie som SBU väl känner till och tidigare gärna refererat till.
SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering, är en myndighet ”med uppgift att kritiskt granska hälso- och sjukvårdens metoder och utvärdera metodernas nytta, risker och kostnader”. Vi återkommer till dem.
MTA-studien fortsatte dock
Nu presenterades det andra delresultatet. Plötsligt var det inte lika roligt längre. Den positiva effekt som medicinering hade under de första 14 månaderna hade försvunnit under de närmaste två åren (3, 4). När tre år gått ”var läkemedelsbehandling en signifikant markör, inte på gynnsamt utfall, utan på försämring”.
Resultaten har som vi kommer att se visar sig vara rakt motsatta dem som läkemedelsindustrin och amfetaminförespråkande psykiatriker tänkt sig.
Media tystnade, kritik började nu infinna sig mot MTA-studien.
Efter sex år förblev resultaten desamma: Användning av läkemedel var ”förenat med värre symtom på hyperaktivitet-impulsivitet och trotssyndrom” samt med större ”allmän funktionsnedsättning”. Dessutom föreföll läkemedelsbruk vara förenat med ökad risk för ångest och depression.
En av forskarna, William Pelham, summerade rönen från MTA på det här sättet:
”Vi hade trott att barn som medicinerade under en längre tid skulle ha bättre utfall. Det visade sig inte vara fallet. Det fanns inga gynnsamma effekter [av medicinering], inga alls. På kort sikt hjälper [medicinering] barnet att uppföra sig bättre, men inte på lång sikt. Och den upplysningen borde mycket tydligt framföras till föräldrarna".
I nästa nyhetsbrev skall vi berätta om hur diagnosen anpassades för att fler barn skall få ADHD-diagnos. MTA-studiens sista delresultat år 2017 var nämligen en katastrof för förespråkarna och läkemedelsindustrin. Vi skall också få ta del av Cochrane-gruppens senaste granskning av 185 ADHD-studier, som var så dåliga att de knappast kunde användas i granskningen.
Referenser:
(2) Hinshaw SP, Arnold LE. Attention-deficit hyperactivity disorder, multimodal treatment, and longitudinal outcome: evidence, paradox, and challenge. Wiley Interdiscip Rev Cogn Sci 2015; 6: 39 - 52. [CrossRef]
(3) Molina BS, Hinshaw SP, Swanson JM et al. The MTA at 8 years: prospective follow-up of children treated for combined-type ADHD in a multisite study. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry 2009; 48: 484 - 500. [PubMed][CrossRef]
(4) Swanson JM, Arnold LE, Molina BSG et al. Young adult outcomes in the follow-up of the multimodal treatment study of attention-deficit/hyperactivity disorder: symptom persistence, source discrepancy, and height suppression. J Child Psychol Psychiatry 2017; 58: 663 - 78. [PubMed][CrossRef]
Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu
Den internationella övervakaren av psykiatrin Kommittén för Mänskliga Rättigheter Box 6039 , 129 06 Hägersten
